Jag har ju mer sett mig som ett sladdbarn än som ett ensambarn. Min syster ... Maria ... var nästan 13 år när jag föddes och min bror ... Tony ... var 14,5 år då, så när jag var liten hade vi ju ingen riktig syskongemenskap. Sen fick ju dessutom min syster en son månaden före jag fyllde 2 år. Hon var inte ens 15 år då och det vände ju säkert upp och ner på tillvaron för mina föräldrar en del. Eftersom Maria var så ung, så blev det ju så att mina föräldrar fick ta på sig en hel del av ansvaret för den lille pojken. De var ju redan bebisvana då, eftersom jag nyss varit en liten bebis och faktiskt fortfarande var rätt liten.
I och med att åldersskillnaden mellan mig och Krister (min systerson) var så liten, så blev det ju mer att vi kändes som syskon än som att jag var hans moster. Han var ju mycket med oss (mig och pappa) när jag var liten ... ja, under hela uppväxten, faktiskt ... och jag har på ett sätt alltid känt för honom som om han vore min bror. Vi växte ju på ett sätt upp tillsammans och jag känner nog faktiskt mer gemenskap med honom än jag gör med mina egna syskon.
Så småningom hamnade Maria i klorna på en fruktansvärd man ... en riktig psykopat. Den historien är dock inget jag vill gå in på djupare här, men tack och lov så lyckades hon efter många år att ta sig därifrån. Två barn fick hon i det äktenskapet ... tvillingarna Sean och Ida. Sean är väldigt handikappad, men är ändå en underbar 20-årig kille. Ida blev själv mamma i Januari ... till fantastiskt söta lilla Milo.
Trots att det är en så stor ålderskillnad mellan mig och min bror, så var han ändå där under hela min uppväxt ... och trots att pappa inte är hans biologiska far och trots att min bror nog egentligen avskydde pappa, så valde ändå Tony att bo tillsammans med mig och pappa. Det låter väl rätt knäppt, egentligen, men jag antar att det var den enklaste vägen för min bror. Pappa ställde oerhört mycket upp för honom trots att de egentligen hade väldigt svårt att komma överens. Men jag fanns ju där ... som en diplomat. Jag var den enande länken mellan dem och fick många gånger medla dem emellan.
Många ser nog min bror som lite udda ... han är ju lite av en enstöring ... och det är nog svårt att förstå sig på honom och lära känna honom. Tidigare var nog jag den som kände honom allra bäst och faktiskt så har jag lärt mig en hel del av honom. Att jag är så pass allmänbildad som jag är, har jag nog till stor del min bror att tacka för. Vi diskuterade mycket och han läste mycket om konst och filosofi ... så jag lärde mig en del om sådant som jag antagligen aldrig skulle ha hört om annars.
Nu har jag tyvärr inte träffat Tony på länge. Vi hörs av i samband med att någon av oss fyller år, men annars hörs vi inte mycket däremellan. Han fyller ju snart 50 år nu, så det börjar väl bli läge att höra av mig dit.
Jag saknar honom faktiskt en del, men eftersom han har lite svårt att ta sig till ställen och att röra sig ute bland folk, så blir det nog jobbigt för honom att ta sig hit. Tyvärr vet jag att vi inte kommer kunna åka till honom i samband med födelsedagen, för då är vi mitt uppe i slutspurten av makens valkampanj och det är då inte läge att lämna Åland. Men vi får se ... ska väl höra av mig till honom snart.
I MORGON - I MIN HANDVÄSKA
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar