Min duktiga tjej

Amanda  kan ju bara vara sååå duktig ibland ... och så omtänksam! Eftersom vi städade idag, så var jag lite sent ute med alla vanliga sysslor, så jag frågade Amanda om hon kunde göra kvällsmackor medan jag hängde tvätt ... och det gjorde hon så gärna. :-D
Jag hörde henne i köket ... hur hon ropade till Viktor:

-Viktor! Vill du ha ost på?!

-Okej. svarade Viktor

-Viktor! Vill du ha en ostrulle vid sidan om?!

-Va'? Okej. svarade Viktor

-Vill du ha TVÅ?

-Mackor?

-Nej, OSTRULLAR!

-Okej.

Det var lite roligt att lyssna, faktiskt. Hon är duktig på att fixa och dona. Tycker sånt är kul. Så blandade hon till saft åt dem ... och satte i sugrör och drinkpinne. Sen serverade hon sin bror, som satt djupt försjunken i datorn.
Tänk att hon blivit så stor att hon kan fixa sådana här saker helt själv ... och hon gör det ju minst lika bra som jag. Min duktiga tjej!

Mycket att göra

Fy, vad slut jag är i kroppen nu. Det blev lite mycket att göra när jag kom hem från jobbet idag ... först var det ju matlagning, som stod på schemat. Sen, när vi ätit och maten var undanplockad, så var jag tvungen att sätta på en tvättmaskin. Sen slog jag in en present till Viktor, sydde Amandas byxor och så var jag ju tvungen att städa lite. Det behövde plockas undan och golven behövde dammsugas och skuras. Amanda hjälpte dock till med skurningen, tack och lov.
Sen var jag ju tvungen att plocka ur diskmaskinen, fylla den på nytt och sen var tvättmaskinen klar, så jag var tvungen att hänga upp tvätten.
Först efter klockan 20, så var jag ÄNTLIGEN färdig med allt ... och det kändes verkligen i kroppen att jag inte fått nån vila efter jobbet. Det brändes massor i huden och jag kände mig svag överallt, typ.
Men, men ... nu kan jag äntligen slappna av, i alla fall.
Anledningen att jag ville städa just idag ... trots att det är en vanlig vardag ... var för att svärföräldrarna kommer i morgon och ska stanna hela helgen. Viktor fyller ju 10 år på söndag, så då ville de komma hit och fira honom. Så ... that's why.
Nu är det i alla fall bara en arbetsdag kvar den här veckan, fast den här helgen kommer bli rätt hektiskt ... imorgon kväll har Amanda gympa och samtidigt ska Viktor i väg på ett kalas. På lördag ska Viktor vara i skolan på morgonen och träna inför en konsert. Amanda ska på kalas 13-15 och sen ska vi till Viktors skola för att se på konserten nästan direkt efteråt. Sen fyller ju Viktor år på lördag ... fast kalas för kompisarna, ska vi ha vid ett senare tillfälle.
Får se hur mycket jag hinner blogga i helgen ... när vi har besök och allt ... kanske hinner jag inte alls ... men det visar sig.

En bra lärare

Jag måste ju säga att jag verkligen är otroligt nöjd med Amandas lärare. Hon har ju visserligen inte haft henne i mer än typ 1,5 månad, men hittills har hon varit bra i alla fall.
Först var det ju våra läseboksbekymmer som hon direkt hörsammade och åtgärdade ... som jag skrev om här.
Men nu var det en annan sak också ... Det är ju nämligen så att Amanda har gått och snörvlat och hostat en tid. Visst ... det var ju inte så länge sen hon var sjuk ... men eftersom hon verkar vara frisk i övrigt, så misstänker jag och maken att hon har TICS.
Viktor gick vi ju och utredde i 2 års tid för sin hosta som aldrig gick över. Det blev bättre under sommaren, men så fort han blev sjuk på hösten, så fick han hosta igen ... en hosta som aldrig gick över. Vi gjorde alla möjliga tester, men inga fel påvisades och tillslut tyckte läkaren att vi skulle avvakta och sa att han tills vidare klassade det som TICS. Den teorin verkar nu rätt troligt, eftersom han i år lyckades bli kvitt sin hosta efter höstens första förkylning ... för första gången på flera år ... och det känns sååå skönt!
Men ... nu tror vi att Amanda kan ha drabbats av samma sak. Hon har haft liknande besvär tidigare och då fick vi höra att det troligtvis rörde sig om TICS. Det har dock varit bra ett tag, men nu verkar det ha kommit tillbaka.

Hur som helst ... på tisdagar har Amanda en speciell slags gympa, som de inte behöver byta om till ... och i den gympan har de även en annan lärare. Förra veckan, så hade Amanda snörvlat på den lektionen ... så som hon alltid gör ... och då hade läraren frågat om Amanda behövde snyta sig. Amanda behövde ju inte det, eftersom snörvlingarna kommer automatiskt och då hade läraren sagt åt henne att sluta upp med det där.
Amanda berättade det för oss efteråt och var så ledsen. Hon hade ju fått hålla sig hela lektionen och det hade varit JÄTTE jobbigt, sa hon och grät. Så ville hon att vi skulle prata med hennes lärare.
I måndags kväll så skickade maken ett mail till Amanda klasslärare, där han berätta om våra TICS-teorier och om vad som hänt på gympan.
Amandas fröken hann dock inte få mailet före det var dags för special-gympan, så hon frågade Amanda vad det rörde sig om. Amanda hade ju sagt att pappa skickat ett mail och så började hon väl oroa sig för gympan. Så Amanda berättade vad det handlade om ... och då hade tydligen fröken förstått direkt. Vi har ju inte sagt någonting till Amanda om ticsen, men hennes lärare hade visst misstänkt samma sak ... att Amanda hade TICS ... för hon hade sagt det till den andra läraren ... att hon trodde det var därför Amanda höll på att snörvla ... det hade hon sagt före lektionen och innan hon läst makens mail.
Så jag är verkligen jätte nöjd med henne hittills. En jätte bra lärare! Hon tar tag i saker med en gång och vill att vi ska prata med henne direkt om det är någonting.
Hon skrev ju sen till oss att hon förstod att Amanda blivit ledsen, eftersom hon inte kan hjälpa att hon snörvlar och hostar. Men nu är den andra läraren medveten om saken, så nu kommer det nog bli bättre.

Lite om TICS:
"De vokala ticsen startar ibland på motsvarande sätt med t ex en irritation i halsen som leder till ideliga harklingar."
"Tics finns som ett oftast övergående fenomen hos barn"
"Vanligast är att barnet får de första tecknen på tics när det är mellan fem och sju år."
"Tics börjar i barndomen, inte i vuxenåldern. Hos de flesta försvinner det i sena vuxenår och är sällan besvärande."
"Enkla relativt snabbt övergående tics är inte ovanligt bland barn i allmänhet. Omkring vart femte barn har tics någon gång under uppväxten. Särskilt vanligt är det med tics i tidig skolålder."

"Oftast går ticsen över spontant efter en tid om man inte fäster så stort avseende vid dem."

Detta stämmer ju rätt bra in på Amandas symptom. Tidigare var det mest harklingar, men nu är det mer snörvlingar, hosta och harklingar.

Lite kvällsshopping

I morse när Amanda skulle klä på sig, så upptäckte jag att hon knappt har några byxor som hon kan ha längre. Jeans, har hon några par, men det gillar hon inte att ha på sig. Det är så stelt, tungt och hårt, tycker hon. Hon föredrar mer mjukisbyxor och tights ... hm ... eller legging, kanske det heter nu för tiden?
Men ... nästan alla mjukisbyxor har ju blivit för korta. Hon måste ha vuxit hemskt mycket den senaste tiden. Och jag vill ju inte skicka henne till skolan i alldeles för korta byxor. Det skulle ju vara rätt pinsamt.
Så det blev till att handla ikväll efter att vi ätit middag. Inte enbart för att köpa byxor, dock, utan jag hade även planerat att köpa tröjor i födelsedagspresent till Viktor (han har nästan inga tjockare tröjor) och så skulle vi köpa en födelsedagspresent till Amandas kompis, som har kalas på lördag.
Jag och Amanda gick så iväg till Zeipels ... ett slags varuhus, som inrymmer KappAhl, en leksaksaffär och en skoaffär.
Väl där, så upptäckte jag att KappAhl hade 25 % medlemsrabatt på alla byxor. Perfekt! Så då passade vi ju på. Amanda hittade genast ett par lila byxor som hon ville ha ... rätt mjuka, men inte mjukisbyxor. Sen hittade vi även vanliga mjukisbyxor, som bara kostade 9.95 € till ordinarie pris, så de tog vi två par av ... ett par röda och ett par blå.
Jag hittade också tröjor till Viktor ... sådana jag skulle ha. Men ... jag var tvungen att ta en annan storlek än vad jag hade tänkt mig. Den storlek han har nu på sina tröjor ... den såg ju alldeles för liten ut ... så jag var faktiskt tvungen att ta nästa storlek. Hoppas de inte kommer vara alltför stora nu, men den andra storleken såg verkligen alldeles för liten ut. Jösses! Fick ju ta 146/152 nu .... så snart har han ju samma storlek som jag!
Så köpte jag tre par vantar till Viktor också ... sådana tunna vantar, som kan vara bra att ha nu på morgnarna, när det blivit så kallt. Han har ju inga längre. Försökte hitta i våras, men då fanns det inga i hans storlek ... inte någonstans fanns det ... hittade inga i Sverige heller, när vi var där. Men NU fanns det! Så då passade jag på att köpa ... och de gav jag till honom så fort vi kom hem.
Blev riktigt nöjd med klädinköpen ... fick ju tre par byxor, två tjocka tröjor och tre par vantar för endast 78.75 Euro, har jag för mig. I och med rabatten, så blev ju byxorna nästan 10 Euro billigare ... vilket ju innebar att jag faktiskt fick det billigaste paret gratis. Så det var ju heeelt okej!

Byxorna jag köpte till Amanda

Efter att klädinköpet var avklarat, så gick vi vidare till Dillen (leksaksaffären) och köpte en present till Amandas kompis. Det blev en liten docka i maskeradkläder.
Sen knallade vi hem och var hyfsat nöjd med vår lilla shoppingtur. Jag är ju annars urusel på att shoppa. Men barnkläder, brukar ändå kunna vara rätt kul att handla ... särskilt om man får så bra rabatt.

WOW ... kollade vilket BMI jag hade

Haha ... jag kollade upp nåt lite roligt för ett tag sen ... jag räknade nämligen ut vad jag hade för BMI när jag gick i 9:an. På den tiden så räknade man ju inte så mycket med BMI ... så jag hade ingen koll på det då.
Hur som helst ... mitt BMI låg då på 36,4 ... WOW, alltså. Det klassas ju som fetma!
Nu har jag ca 22,9 i BMI, men tänkte gå ner till 20-21 ... som jag hade när vi flyttade till Åland för 6 år sen. Tyckte det var kul att väga så lite som jag gjorde då ... och inga kläder var för små ... snarare för stora i så fall. Det var verkligen kul att för en gångs skull få känna sig liten ... och dessutom veta att även andra såg en som det. Så nu vill jag bli liten igen. Är på god väg, i alla fall. Har ju gått ner drygt 0,5 kg i veckan i snitt sedan jag målmedvetet började hålla igen, så jag kommer säkert lyckas den här gången. Det tror jag verkligen. Börjar ju verkligen känna igen min mage allt mer nu ... min mage, som jag hade för några år sedan ... så det känns som att det är på rätt väg nu.

Mailade min sjuksköterska

Idag, när jag kom till jobbet och slog på datorn, så hade jag fått mail från min sjuksköterska på neurologen. Det var ju lite märkligt, eftersom jag ändå hade tänkt maila henne idag och berätta om mina besvär.
Hur som helst ... anledningen att hon skrev, var för att berätta att mitt blodprov som jag tog förra veckan hade sett bra ut. Hm ... hon skrev i och för sig inte bra, utan hon skrev att det var ok ... vilket ju egentligen inte är riktigt samma sak. Men ... det var åtminstone okej för mig att fortsätta med medicinen. Förra året visade ju provet att jag bildat en del antikroppar mot medicinen, men inte så mycket att inte medicinen skulle ha någon verkan. Kanske såg det likadant ut nu?
Så ... då passade jag på att svara på mailet ... och berättade samtidigt om mina besvär som jag haft de senaste dagarna och att jag funderade på om det var ett skov.
Men som vanligt, så ville hon ju inte svara på någonting alls. Sjuksköterskorna på neurologen här är så fruktansvärt fega. De kan inte ta några som helst beslut på egen hand och de vågar inte säga någonting om någonting. Allt ... precis ALLT måste gå via läkaren. Så även denna gång.
Svaret jag fick, var att hon skulle visa min läkare mailet när han kommer hit nästa gång ... den 20:e oktober! Det är liksom över tre veckor dit, så före det kommer jag inte få några teorier alls om huruvida detta är ett skov eller inte.
Inte för att det spelar nån roll, egentligen. Man gör ju knappast något åt mina symptom ... inte här på Åland, åtminstone. Här låter man nog det mesta vara som det är. Bara att "Face the facts" och härda ut ... och det GÖR jag ju.
Tror ändå det var bra att jag berättade om symptomen nu under tiden som jag fortfarande känner av dem. Det finns risk att man glömmer bort sen ... hur det har känts och när man har känt av saker. Jag ska ju inte till läkaren förrän om ett halvår, så nu får han ju ändå veta att det inte är helt tip top hela tiden. De senaste gångerna har jag ju annars bara sagt att allt varit bra. Så nu får han väl veta att allt inte bara är bra hela tiden ... utöver benet, menar jag. Benet, har jag ju beklagat mig över en del hela tiden. Men den svagheten har jag nog lite accepterat nu. Jag har insett att det aldrig kommer bli helt bra igen så därför känner jag ingen mening att gnälla över det längre heller. Men om jag känner av andra saker, så bör jag väl egentligen berätta. Bara att jag är så, så fruktansvärt rädd för att bli tagen för en hypokondriker. Det är ju så långt ifrån mig som det bara kan. Jag inbillar mig aldrig sjukdomar och besvär. Det har jag aldrig gjort och jag går heller aldrig till läkare ... inte förrän det är riktigt illa. Blir så hemskt ledsen om någon insinuerar att jag inbillar mig. Därför vill jag nog gärna berätta så lite som möjligt om hur jag känner ... för att inte bli klassad som inbillningssjuk. Men nu ... när jag inte haft nåt skov på flera år ... så tycker jag nog ändå det kan vara ok att berätta något om mina besvär.
Så ... vi får väl se vad läkaren säger sen ... eller OM han säger nåt.
Nu har jag i alla fall gjort vad jag kunnat för tillfället.

Skov?

Förresten ... jag börjar tänka mer och mer att det faktiskt ÄR ett skov som jag har nu. Ansiktet har bränts hela helgen ... värst på kvällarna ... och nu, ikväll, så började känslan ändra en del i karaktär och även omfattning. När vi var hemma och fikade hos bekanta, så började jag känna mig domnad under hakan ... och en stund senare, så började även läpparna kännas domnade. Just nu, så känner jag även av en lätt domning på vänster sida av halsen ... från hakan och ner. Även bakhuvudet känns lite domnat. Vänsterhanden känns heller inte riktigt bra. Det bränns och sticks i den ... har känts rätt konstant nu i några timmar.
Så ... nog verkar det som om detta skulle vara ett skov. Inte helt omöjligt och egentligen inte helt oväntat. Dels har jag inte haft nåt skov på nästan 2,5 år och dessutom har jag känt mig väldigt stressad den senaste tiden och stress, tror jag var den utlösande faktorn till mitt första skov. Så helt ologiskt, är det ju inte.
Nå ... jag får väl se hur det känns i morgon. Sen kanske jag mailar min sköterska på neurologen och hör vad hon tror. Inte för att jag kan få någon hjälp därifrån, direkt, men däremot så kanske man bör meddela neurologen ... så att uppgifterna förs in och dokumenteras ... för statistikens skull.

Nu ska jag i alla fall lägga mig strax, så jag orkar upp till jobbet imorgon.

Stolt som bara den!

I morse var det ju jodoträning igen för Viktor. Islänningen var fortfarande kvar och skulle ha träning med de Åländska jodokorna. Idag följde jag dock inte med ... vilket jag nästan ångrade efteråt ... men jag kommer till det snart.
Under tiden som Viktor var på träningen, så slutförde vi fotoboken som vi hållit på med ett tag. Den borde ju varit klar för länge sen, egentligen, men NU blev den klar i alla fall ... och så skickade vi iväg den för beställning. Den hinner ju knappast komma hit före Viktors födelsedag, men då får han ju en present i efterskott i så fall ... så det är väl inte hela världen. Han får ju andra presenter också.

Jo ... så kom ju Viktor hem från judon ... och när jag öppnade dörren åt honom och när han öppnade upp jackan, så började jag nästan gråta. I handen höll han sitt gula bälte och runt midjan var nu istället ett orange bälte knutet! Blev ju riktigt paff ... och sååå himla glad! Viktor berättade att det var Islänningen som hade gett honom det nya bältet efter träningen. Han hade tagit fram det och Viktor hade fått gå fram och tagit honom i hand.
Efter att jag såg träningen igår, så tycker jag ju att han verkligen var väl värd uppgraderingen. Jag tyckte att han hade utvecklats enormt den senaste tiden ... så att han nu fick orange bälte, var egentligen inte helt oväntat ... men samtidigt blev jag ändå förvånad. Det var väl mest att jag inte tänkte att han skulle få det just IDAG. Men att han snart skulle byta bälte ... det var jag rätt inställd på. Han kämpar på ... är på så många träningar han bara kan ... han har lärt sig mycket och kan hur mycket termer som helst ... vet vad alla kast och grepp heter som han lärt sig ... på JAPANSKA ... och han ÄR otroligt dedikerad ... så att han snart skulle få orange var egentligen rätt självklart. Men stolt mamma, som jag är, så blev jag ändå rätt överrumplad och så glad att ögonen blev alldeles tårfyllda.

Här fick han posera med det nya bältet. Var ju tvungen att få en bild av den stora händelsen ... ett bevis på att han verkligen har lärt sig någonting under de här åren som han tränat judo.
Är ju bara SÅ stolt! Det är både jag och maken.

Extrainsatt träning

Igår fick vi ett sms om att det skulle vara extra judoträning för Viktor idag. Det skulle komma hit en Islänning och ha träning med både vuxna och barn ... alla som hade möjlighet att komma. Det var ju liksom VÄLDIGT kort varsel. Men ... vi hade ju inga direkta planer för helgen, så det gick ju bra att skicka iväg Viktor på träningen. Vi har ju så nära till träningslokalen, så Viktor kan ju lätt gå dit själv.
Viktor ville ju självklart gå, så strax före 11 i morse knallade han iväg. Jag och Amanda följde efter en stund senare, för jag ville kolla på träningen lite.
Islänningen kunde inte svenska, så han pratade engelska. Men Viktor förstod nog en del av det i alla fall.
Svart bälte, hade han ju så klart ... men vilken grad vet jag inte. Troligtvis mer än 1:a dan i alla fall, för han verkade rätt duktig och hade varit med och tävlat i OS 1976.
Det var bara två barn som kom till den extrainsatta träningen, så de fick köra med de vuxna till största delen. Man byter ju "motståndare" hela tiden, så därför blev det ju så. Men det gick jätte bra. Jag tyckte Viktor stod upp mot de vuxna väldigt bra. Han är ju snabb, smidig och ändå stark för sin ålder. Blev faktiskt riktigt imponerad när han låg ner på typ rygg och kastade en vuxen man över sig så att denne hamnade på rygg och sen var Viktor snabbt upp och lade sig över honom och låste fast. Tala om att han har utvecklats mycket den senaste tiden, för nåt sådant kunde han knappast göra i våras. RIKTIGT snyggt, såg det ut.

Jag tog några bilder också, fast tyvärr blev kvaliteten extremt dålig, eftersom jag tog med min mobilkamera ... och den funkar inget vidare på rörliga objekt. Men jag kan ju ändå lägga upp dem här.
Det är på när Viktor körde mot den Isländske tränaren.

Så bakade vi idag också ... Amanda hade hittade ett recept på Kärleksmums, som hon skrev ut från Bolibompa-webben ... så det bakade vi idag. De åt vi till fikat strax efter lunchen. Blev riktigt goda ... och mycket, blev det ju också, så nu har vi fikabröd i frysen. Det är ju praktiskt, med tanke på att Viktor snart fyller år.

Nu ska jag börja med middagen. Blir fjärilskotletter med ugnsrostade grönsaker idag.

Nu blev det prickigt här.

Amanda hjälpte mig att välja layout till bloggen, så då blev resultatet så här ... väääldigt prickigt! Vet inte hur länge jag kommer ha det här utseendet, men det får väl duga för nu, i alla fall.
Orkar inte leta mer nu ... och jag har ju så himla svårt för att bestämma mig, så då var det enkelt nu när jag fick lite hjälp med besluten. Amanda är riktigt bra på att bestämma saker ... inte lika velig som jag.

Så nu får det väl vara lite prickigt här ett tag.

Gör om ...

Tänkte göra om lite i min blogg igen. Har redan tröttnat på layouten, så jag tänkte hitta på nåt nytt. Vet inte om jag egentligen ska köra så säsongsbetonat ... som jag egentligen hade tänkt mig. Tycker det kan bli lite tråkigt.
Så nu får jag se var jag landar ...

Det bränns!

Det bränns nåt så fruktansvärt i mitt ansikte just nu. Egentligen bränns det i hela skallen ... både upptill och bak. Det känns som uppsvällt och hett ... lite som om jag varit för länge i solen eller nåt.
Har känt av den här brännande känslan i några dagar nu, fast jag tycker att det blivit värre det senaste dygnet ... det har blivit intensivare och på en större yta än från början. Nu känner jag ju av bränningarna ända ner till under hakan och en del av halsen. Värst är det dock i pannan.
Jag vet ju inte säkert, men skulle kunna tänka mig att detta är ett nytt skov. Jag tycker det är så himla svårt att veta, egentligen. Hur VET man att man har ett skov? Vet man det ALLTID? Eller kan man ha skov utan att vara helt säker?
Mitt första skov, var så himla enkelt ... det var så pass kraftigt att jag var helt säker på att någonting inte stod rätt till. Då blev jag ju domnad i hela den vänstra kroppshalvan ... och extremt svag i den sidan av kroppen.
Mitt andra skov, var jag också hyfsat säker på ... då tappade jag styrkan i höger hand och blev domnad i höger hand och fot.
Sen tror jag att det var ett skov jag hade när det började brännas i huden på nästan hela kroppen. Var obehagligt att ha tunga tröjor på mig då eftersom det brändes så dant i armarna.
Men sen ..? Det är så svårt, tycker jag. Hur vet man om det är ett restsymptom, eller om det är ett riktigt skov? Jag har ju haft symptom i nästan alla kroppsdelar vid olika tillfällen, så hur vet man då om det är nåt nytt eller bara känningar av gamla skov? Är nya skov alltid kraftigare?
Anledningen att jag misstänker skov den här gången, är väl för att jag inte tror att jag haft någon brännande känsla i ansiktet tidigare. Det var nog mest i armarna, axlarna, händerna, fötterna ... hm ... ja, nog hela kroppen utom just ansiktet. Därför tror jag väl att det nu kan röra sig om ett nytt skov.
Men jag är ändå inte helt säker. Jag är ju inte handikappad eller så. Kan ju leva i princip som vanligt och det märks nog ingenting på mig. Nå ... det BRUKAR ju inte synas annars heller ... när man varit domnad eller så ... så det är ju inte så märkligt. Men ändå ... under mitt första skov var jag ju handikappad ... fast det antar jag att man inte alltid blir. Detta är mest obehag.

Jag testade faktiskt att ta tempen också, eftersom jag kände en sådan hetta i pannan och tänkte att det kanske inte alls berodde på MSn, utan att jag hade feber. Men ... termometern stannade på 36.4 grader ... så det är ju knappast någon temperaturhöjning. Alltså låter MS-teorin lite troligare. Ännu troligare blir det ju också med tanke på att jag inte haft något skov på flera år nu ... vad jag vet, åtminstone. Har inte haft nåt skov efter att jag började med bromsmedicin ... i Juni 2008 ... och då borde det väl inte vara en omöjlighet nu. Men jag vet inte ändå ...
Kanske vet jag mer om några dagar ... om detta håller i sig ... om det försvinner ... om det minskar i intensitet ... om det ökar ... om det ändrar karaktär ... om det håller sig på samma nivå ... kanske blir det lättare att avgöra sen?
Just nu så bränns det i alla fall hyfsat mycket ... och när jag rynkar pannan känns det alldeles spänt ... så som det brukar kännas när man bränt sig i solen. Beröring gör också att det bränns mer ... om jag t ex drar med fingrarna över ansiktet. Utåt sett, så syns ju ingenting på mig ... är inte röd ... har inga utslag ... bara att JAG känner att det bränns ... och mot detta hjälper ingen After Sun-kräm. Även om det känns som om "smärtan" är ytlig, så kommer den ju från någon helt annanstans. Den syns inte på utsidan. Den bara känns.
Hoppas det inte blir så långvarigt, bara. Är lite jobbigt att känna så här och veta att det inte finns nåt som lindrar. Är väl bara att försöka ignorera så gott det går, antar jag. Så länge jag inte är handikappad, så är det väl ändå rätt bra. ;-)

Skönt att det är fredag, i alla fall. Visserligen har jag ju inte jobbat så många dagar den här veckan eftersom jag ju hade ryggskott. Men det är ändå skönt att bli ledig igen! Skönt att få sova ut på morgnarna.

Har betat igenom lite musikallåtar

I kväll var det gårdsfest på Amandas skola, fast jag stannade inte där så länge. Jag har ju min sångensemble på torsdagar, så jag vill ju gärna inte missa alltför mycket av de tillfällena. Så maken stannade kvar på skolan med barnen. Han försäkrade mig om att det gick bra. Jag brukar ju annars alltid vilja vara med på sådana där skol-grejer ... men så brukar jag ju aldrig ha nåt annat för mig heller ... och jag VAR ju ändå med en liten stund på gårdsfesten. Tydligen hade de klarat sig bra utan mig sen också. Tänka sig! :-D

På sången, var det i alla fall jätte kul! Två tjejer hade slutat sen senast ... men det var nog bara bra, för då kändes det lite mer som om vi andra var lite på samma våglängd. De som slutade kändes lite mer pessimistiska och den ena verkade ha väldigt dåliga förkunskaper ... så nu blir det nog ännu bättre i gruppen. Det hade tillkommit två stycken också ... och dessa två tjejer (hm ... kvinnor, kanske jag ska säga) verkar vara rätt kunniga och sjunger bra ... så nu är vi nog en bra sammansättning.
Idag betade vi igenom en massa musikallåtar. Jag gillar ju sådant, så detta var ju verkligen super för mig. Dock, har jag ju tidigare hållit mig undan från de svåraste sångerna ... och bara sjungit "vanliga", rätt enkla låtar endast i melodistämman. Men nu blir det andra bullar. Nu blev det en del sånger från Phantom of the Opera och så var det en sång från en musikal som jag inte minns namnet på ... men som har samma författare som Les Miserable. Det handlade om nåt bröllop ... en väldigt fin låt ... och vi skulle visst sjunga fler låtar från den musikalen.
Nu ska vi ha uppehåll från sången nästa vecka, eftersom läraren skulle till Stockholm ... så då skulle vi istället förlänga terminen.
Så ... nu har jag två veckor på mig att träna på låtarna. Läraren rekommenderade att kolla på Youtube. Haha. Ja, så kan man ju göra idag, förstås. :-D Så nu har jag hittade den ena av sångerna vi sjöng, i alla fall.

Så nu ska jag nog leta upp lite fler låtar. Ofta är ju dessa låtar inte helt lätta ... mycket noter ... mycket upp- och nedgångar ... ofta rätt höga också ... så då kan det ju vara bra att lyssna på hur de egentligen ska låta före man provar själv. Idag sjöng vi dock en del utan att riktigt veta hur sångerna gick. Vi hade ju noter, som man kunde läsa på samtidigt ... och så spelade ju sångläraren ... så det funkade faktiskt hyfsat bra, ändå.

Så nu blir det till att öva på dessa låtar ... och söka lite mer på Youtube!

Läkarbesök

Det var ju helt onödigt att jag tog det där blodprovet förra veckan ... då, när det var så struligt. Hon hade ju nämligen inte tagit rätt prov, fick jag reda på idag vid läkarbesöket, så det blev ju bara till att ta ett nytt prov idag innan jag gick hem från sjukhuset. Inte träffade hon bra med nålen idag heller, så det gjorde ju sjukt ont! Gjorde ont så fort nålen stacks in och sen hela tiden som den satt kvar i armvecket ... och sen i flera timmar efteråt. Vet inte om det någonsin gjort så ont när jag tagit blodprov tidigare. Men, men ... det var bara att bita ihop och låtsas som ingenting.
I övrigt så gick väl läkarbesöket bra. Det gick nog rätt som vanligt, fast jag slapp ta av mig byxorna den här gången ... behövde bara ta av strumporna och koftan. Undersökningen var väl inga direkta anmärkningar på ... allt var bra, förutom mitt svaga vänsterben. Min läkare envisas ju varje gång med att jag ska lyfta upp benen i luften när jag ligger på britsen ... och det GÅR ju inte. Nu hade jag ju ryggvärken också, så han hjälpte mig faktiskt upp med benen pga det ... men jag orkade ju inte hålla kvar benen i luften, så inte spelade det nån roll om jag fick hjälp att ta upp dem eller inte. Eller ... det högra benet har jag ju inga vidare problem med, men det vänstra åkte ner med en gång. Hade väl inte väntat mig nåt annat. Faktiskt så FÖRSÖKTE jag att hålla kvar benet i luften ... med all min kraft ... men det funkade inte särskilt bra. Jag är så hemskt svag i det benet. Men ... jag har ju lite vant mig vid det nu ... är snart 3 år sen jag tappade styrkan i det. I början trodde läkaren att jag skulle få tillbaka all styrka igen. Det var vad han sa, åtminstone. Men nu har det gått så pass lång tid att jag tror även att han inser att det är kört. Det kommer aldrig bli som vanligt igen, utan kommer vara svagt för all framtid. Så ... egentligen är det väl detta som är "som vanligt" nu.
Men allt annat var, som sagt, bra. Jag har precis blivit insatt i MS-registret och han visade mig hur min kurva såg ut. Den var ju rätt jämn. Har ju inte hänt så mycket alls nu på några år och det är ju positivt. Min kurva låg lägre än genomsnittet ... dvs ... mina försämringar var bättre än snittet ... så det är ju bra.
Sen berättar jag ju visserligen inte allt för läkaren heller, eftersom jag vill komma därifrån så fort som möjligt ... men det gör nog ändå ingen större skillnad.
Vi pratade lite också om tabletterna som är på kommande. Den första sorten kommer ut på marknaden nästa år, men jag tyckte att den lät lite läskig. Visst ... det låter ju jätte bra med tabletter ... första dosen tar man under någon dag, nästa dos en månad senare och sen tar man inga fler tabletter förrän efter ett år. Det låter ju toppen. Då skulle man ju helt slippa sprutorna och man skulle även slippa ta tabletter varje dag.
Men ... tabletterna fungerar på så sätt att de tar bort vita blodkroppar ... i rätt stor utsträckning, om jag förstod saken rätt ... och vad händer då om man skulle drabbas av någon allvarlig sjukdom? Man har ju då mindre motståndskraft och eftersom skyddet varar så pass länge, så är det inte helt lätt att återställa. Jag tyckte det kändes rätt skrämmande.
Nu tror jag ju inte att jag kommer bli erbjuden den medicinen ändå ... inte så länge Avonex funkar för mig ... men jag är inte så säker på att jag skulle vilja ha de där tabletterna heller. Har hellre en aktiv MS än att jag drabbas av en allvarlig sjukdom som kan leda till döden när man har ett nedsatt immunförsvar.
Så tänker jag, i alla fall.
Just nu så funkar det ju bra ändå ... även om jag verkligen hatar att ta mina sprutor. Men, men ... de verkar ju ändå hjälpa en del, eftersom jag trots allt varit så pass "frisk".

Hur som helst, så är det skönt att läkarbesöket är över nu. Jag fick ett nytt recept utskrivet och så behöver jag inte träffa min läkare förrän om ett halvår nu. :-)

Läkarbesök i morgon

Suck! I morgon ska jag till min läkare. Ser väl inte så jätte mycket fram emot det, direkt. Det gör jag  aldrig. Har lite svårt för honom, men det är inget jag orkar prata om nu och här. För ca ett år sen, så fick jag typ värsta utbrottet när jag var hos honom eftersom det kändes som om han inte riktigt trodde mig ... och jag hatar verkligen när folk inte tror mig ... särskilt när det kommer till sjukdomsbesvär. Jag är nämligen en sådan person som verkligen drar mig för att gå till läkare och när jag väl gör det, så har det oftast gått väldigt långt. Jag går aldrig till doktorn i onödan. Så därför blir jag så hemskt ledsen när någon insinuerar att jag skulle inbilla mig. Därför blev det så hemskt jobbigt då förra året, eftersom han inte verkade se mina besvär. Han ville nog helst att jag bara skulle säga att allt var "bra"  och när jag inte gjorde det, så blev det lite fel i planeringen, liksom.
Efter det läkarbesöket, så bestämde jag mig dock för att ändra taktik. Jag bestämde mig för att sluta känna efter över huvud taget ... låta allt vara som det var ... strunta i eventuella besvär och sen säga vid följande läkarbesök att allt var bra. Så blev det också ,,,
Vid läkarbesöket i våras, så låtsades jag som typ ingenting, svarade kortfattat på frågor och så sa jag att det var rätt bra. Han gillar ju när man sopar besvär under mattan, så han verkade tycka om min nya attityd. Han sa att jag verkade må mycket bättre (psykiskt, menade han då) och att jag verkade vara helt annorlunda och mer positiv. Ja, det VAR jag ju också. Men det var ju egentligen vara ett spel ... en del av min nya taktik ... och uppenbarligen så funkade det. Det blev väl bäst för alla parter. Han blev nöjd för att han slapp nåt jobbigt gnäll och gråtande psykfall och jag blev nöjd för att jag fick komma därifrån på så kort tid som möjligt. Så om man ser det på så sätt, så var det ju bra.
Lär väl gå på samma linje den här gången också. Det har väl inte hänt så jätte mycket sen senast, så det är väl inte så mycket att berätta. Blir nog inte en så långdragen undersökning. Blir nog bara det vanliga.
Nu måste jag nog lägga mig, så jag orkar upp i morgon bitti.

Fick ett mail

Amanda satt vid datorn en stund innan vi skulle se på Halv åtta hos mig, och då skrev hon ett mail till mig och skickade det.

I mailet stod det så här:

" jag älskar dig hoppas att ryggen blir bättre snart kram Amanda 

förresten puss kram älskar dig i hela mitt liv :-* :-) puss"

Tyckte det var sååå himla gulligt av henne. Min duktiga, omtänksamma lilla 7-åring.  :-)

 

Blött

Fy, vilket tråkväder det är idag! Regn, regn, regn. Skönt ändå på sätt och vis ... när jag ändå bara är hemma och vilar ryggen. Men ... det blev lite blött om fötterna när jag var till skolan och hämtade flickorna för att föra dem till dagis. Jag hade fel skor då, märkte jag. Jag funderade först om jag skulle ta mina gummiskor (som stövlar, fast skor), men tyckte inte det verkade regna så mycket så jag trodde de vanliga skorna skulle räcka. Tyvärr så började det regna mer strax efter att tjejerna slutat skolan, så ju närmare dagis vi kom desto blötare blev jag om fötterna. Det blev ju bara till att ta av sig både skor och strumpor när jag kom hem sen.
Så ... nu är Amanda på dagis och hälsar på. Alexandra (Amandas bästa kompis) fick också följa med dit trots att hon inte gick där det sista året. Alla tjejerna såg jätte mycket fram emot att komma dit (ja, de tre som jag lämnade dit, i alla fall). De får väl antagligen nåt fika och så får de leka med tidigare dagiskompisar. Det blir nog kul för dem.
Sen får Amanda skjuts hem av Alexandras mamma. Vi bor ju rätt nära dagis, så det blir ingen stor omväg.

Själv, så har jag ju vilat ryggen hela dagen, typ. Jag kom på nåt så smart som att ta laptoppen och lägga den på magen, så kan jag ju surfa när jag ligger i sängen. Jätte praktiskt, ju! Det är ju att sitta som är det värsta. Eller ... framförallt att sätta sig och resa sig ... och då blir det ju inte så mycket vila för ryggen om jag sitter vid datorn. Men nu kan jag ligga. Supersmart!
Emellanåt, så tror jag nästan att ryggen är bra. Men så rör jag mig på ett visst sätt och inser då att det inte alls är bra, utan att det bara är medicinen som bedövar smärtan. När jag ligger så känns nästan ingenting och inte heller om jag sitter ... när jag sitter helt still. Men så fort jag börjar röra mig eller ändra läge, så kommer smärtan tillbaka. Fast ... jag tror ändå att det är på bättringsvägen. Tror nog det hinner bli tillräckligt bra för att jag ska kunna jobba på torsdag.

Maken syntes på TV

Min man syntes förresten på TV igår. :-D Jag såg det dock inte själv, eftersom jag följde valvakan på TV4 och maken syntes på SVT. Men klippet fanns på nätet, så nu har jag sett honom. ;-)

Här är klippet där han syns: http://svtplay.se/v/2153614/valet_2010/bildt__m__om_sd_och_ny_demokrati?sb%2Ck130184%2C3%2Cf%2C-1

Fast om man inte vet hur han ser ut, så kan det kanske vara lite svårt att hitta honom i mängden. Han står i alla fall i bakgrunden när Bildt pratar.

Gick hem från jobbet

Det blev ingen lång arbetsdag för mig idag. Ryggskottet gick ju så klart inte över under natten. Det hade jag väl knappast väntat mig heller. Jag gick dock till jobbet i morse eftersom jag ändå var tvungen att lämna Amanda till fritids. Så tänkte jag att jag skulle förbereda lite saker på jobbet OM jag skulle vara hemma några dagar ... beställa lite giron och skriva lite kort ... så att det skulle underlätta för mina kollegor.
Så testade jag på att jobba lite ... och nog gick det, fast det gjorde rätt ont i ryggen trots att jag tagit en stark värktablett på morgonen. Den där tabletten gjorde också att det inte kändes särskilt bra. Den tog på mig mycket hårdare än senast. Trots att jag bara tagit 1 tablett, så  kände jag mig alldeles luddig i huvudet o kroppen kändes sååå hemskt svag. Ett tag kändes det nästan som om benen skulle ge vika. De kändes verkligen supersvaga. Så hade jag svårt att tänka ordentligt och jag sluddrade och sa fel ord. Det MÅSTE ju ha berott på medicinen, för så trög är jag inte i vanliga fall. Tänk att den tar så himla olika. Sist blev jag väl kanske lite extra seg i huvudet, fast inte alls som nu.
Strax innan lunch, så pratade jag med mina kollegor och sa att jag tänkte gå hem strax efter lunch och sen bli hemma även tisdag och onsdag. Jag ville inte riskera att förvärra värken, så därför ansåg jag att det vore smartast att vara hemma och vila i några dagar. Två personer ska nämligen vara lediga på torsdag och fredag, så därför skulle jag behöva vara tillbaka på torsdag. Om jag stannar hemma några dagar, drogar mig med starka värktabletter i lugn och ro och får ordentligt med vila ... så kanske ryggen hinner bli hyfsat okej till på torsdag. Så för kollegornas skull, valde jag att gå hem idag. De förstod ju och verkade tycka det var smart att tänka så. Det är ju bättre att jag är borta när de är fulla personalstyrkan än att jag är borta när färre är på jobb.
Så ... nu hoppas jag att ryggen hinner läka så mycket som möjligt under de här dagarna. Ska ta mina starka tabletter och så vila massor. I morgon tänkte jag även gå en kort promenad, eftersom Amanda är bjuden till sitt gamla dagis efter skolan. Så då tänkte jag hämta henne och två klasskompisar när de slutar skolan och följa med tjejerna till dagis. Sen går jag hem igen och fortsätter vila.

Börjar verkligen bli riktigt less på min rygg nu. Brukar för det mesta få ryggskott 1-2 gånger om året ... och det kunde jag verkligen vara utan. Men, men ...

Så var valet över

Så var valet över och det gick väl hyfsat min väg. Synd bara att det gick så bra för Sverigedemokraterna. Var väl inte helt otippat, dock. Tror de haft stor nytta av att ha blivit så pass censurerade som de blivit. De har inte fått komma till tals i några debatter och deras reklamfilm fick först inte visas och sen när de ändå valde att visa den, så blev den blurad. De har ju inte fått framföra sina ståndpunkter alls. Det enda folk har fått höra är att de är främlingsfientliga och att de vill ta hårda tag mot invandrarna. Det är typ det ENDA folk vet om dem. Jag tror det hade varit bättre att de inte blivit så motarbetade från alla håll. Då kanske folk hade sett igenom deras politik. Nu vet man så lite och röstar antagligen på dem för att man vill göra uppror, är missnöjd med dagens invandrarpolitik och för att man inte gillar att de har blivit så censurerade. Sverige ska ju vara ett "fritt" land, där man har tryckfrihet och politisk åsiktsfrihet ... och då verkar det ju inte riktigt bra att ett parti blir så nedtystat.
Jag tror i alla fall inte den nedtystningen har varit positiv. Eller, rättare sagt, så tror jag nog den HAR varit positiv ... för Sverigedemokraterna.
Nu fick de ju hela 20 mandat i Riksdagen och det känns ju rätt oroväckande. Fast valet är ju över och det blev som det blev. Nu är det väl bara för de andra partierna att göra det bästa av situationen ... och jag är ju väldigt glad över att Alliansen fick förnyat förtroende. Folk verkar ju äntligen ha förstått att det ska löna sig att arbeta, att alla inte har en fallenhet för att studera och att folk faktiskt kan tänka själva och bestämma över hur de vill leva sina liv och att alla faktiskt är olika.
Efter valet, så antydde Mona Salin att det gick så dåligt för dem och så bra för Moderaterna eftersom folk inte förstod. Jösses! Jag tror snarare det är just det som folk nu har gjort ... folk har satt sig in ... folk har förstått och folk har röstat. Folk vill inte tillbaka till bidrags-Sverige. Men enligt Salin är väljarna korkade eftersom de inte kan tänka ut vad som är det bästa alternativet.
Nå ... nu räcker det med politik-prat här för mig.

Är såååå less på min rygg!

Nu börjar jag bli RIKTIGT less på min kassa rygg! Jag hade ju liksom nyss ryggskott ... så sent som förra helgen ... men det var rätt lindrigt och var nästan över på söndagen (det högg ju till på torsdag kvällen). Men ... tydligen blev det bara ett litet uppehåll i smärtan ... för ikväll var det dags igen. Var hemma hos Amandas kompis och fick middag där ... när det plötsligt högg till i ryggen igen. Den här gången tyckte jag inte ens att jag gjorde nåt. Jag satt rätt still när smällen kom. Kanske att jag vred till ryggen på nåt konstigt sätt, så nåt kom fel? Eller så var det så enkelt att ryggen egentligen aldrig blev helt bra här emellan ... det onda blev bara vilande ... och så kom det tillbaka vid ett litet, litet snedvrid.
Nu är det ju jobb igen i morgon ... och därmed inget tillfälle för mig att kunna vila ryggen ordentligt. Som vanligt, så blir det ju en rätt hektisk vecka, så jag har ju egentligen inte riktigt tid med något ryggskott. När har man någonsin tid med något sådant? Så jag hoppas verkligen att detta bara är tillfälligt och försvinner lika fort som det kom. I morgon bitti vill jag att allt ska vara som vanligt igen. Jag ska ju lämna Amanda på Fritids i morgon bitti och sen ska jag till jobbet ... och jag ORKAR inte genomlida en hel arbetsdag med sådan smärta. Dessutom riskerar ryggen att förvärras om jag jobbar. Sist, så behövde jag ju bara jobba en dag. Sen blev det helg och tillfälle för mig att vila. Men nu är det en hel arbetsvecka kvar innan jag kan vila ordentligt.
Nå ... jag får väl gå till jobbet i morgon och känna efter hur det känns. I värsta fall, så får jag väl jobba in lite grejer, så att de andra får mindre att göra om jag skulle vara borta några dagar därifrån. Så får jag väl sjukskriva mig om det känns riktigt dåligt. Fast på torsdag och fredag behöver jag vara på jobbet, för då ska två stycken vara lediga ... så till dess vill jag vara bra i ryggen igen.
Tror jag ska stänga ner datorn snart, för jag känner att ryggen inte mår riktigt bra av den här ställningen jag har när jag skriver. Jag skulle behöva ligga ner, så jag får väl lägga mig ner i soffan och kolla på valvakan.
Så hoppas jag att det värsta är över till i morgon.

Politik är viktigt!

Idag är det ju val i Sverige. Vi röstade ju redan för en vecka sen ... på generalkonsulatet här i Mariehamn. Vissa kanske tycker det är fel att man får rösta trots att man inte längre är bosatt i landet, men jag är trots allt svensk medborgare och då tycker jag att det är min plikt att rösta ... oavsett om jag bor i Sverige eller inte. Visst ... de svenska reglerna och lagarna rör ju inte mig egentligen ... inte så länge som jag bor på Åland. Men ... ett välfungerande system och samhälle tar åratal att bygga upp. Det är inget som görs i en handvändning ... och en gång kanske vi kommer flytta tillbaka till Sverige och då vill jag ju ha det så bra som möjligt när jag väl kommer dit. Därför känner jag att det är oerhört viktigt för mig att rösta.
Dessutom är jag faktiskt hyfsat insatt. Är nog mer insatt än många som bor i Sverige och röstar trots att de egentligen har noll koll. Jag tycker dock att man SKA rösta ... även om man har noll koll. Politik är viktigt och det ÄR en väldigt stor skillnad mellan de olika partierna. De som säger annat ... att det är same shit what ever de röstar på ... de är knappast särskilt insatta. Antagligen säger de så för att de inte har lagt ner nån tid på att sätta sig in i vad de olika partierna står för och antagligen bryr de sig inte så mycket heller. Men jag förstår ju att alla kanske inte tycker politik är särskilt kul ... jag hörde också till dessa människor en gång i tiden. Det första valet jag fick rösta i, så hade jag verkligen ingen aning om någonting. Jag var totalt ointresserad av politik och röstade bara på vad jag "trodde" att man skulle rösta på ... dvs Socialdemokraterna. Jag var verkligen helt oinsatt, men tyckte ändå det var viktigt att rösta ... och i Södertälje var Socialdemokraterna väldigt stora, så därför röstade jag på dem. Det var nästan så att jag inte ens tänkte att man kunde rösta på någonting annat. Men ... det var det första och sista valet som jag röstade på dem ... och det första och sista valet som jag ens röstade på det blocket. Sen fick jag upp ögonen. ;-)
Nä, men ... skämt åsido ... allt eftersom åren gick, så började jag inse att politik faktiskt var rätt viktigt ... och alla partier ÄR inte lika. De står för oerhört olika värderingar och ju äldre jag blivit desto mer intresserad har jag blivit. När man har familj, barn och allt det där, så måste man ju se till sig själv och vad man själv tycker är viktigt. För mig är familjen oerhört viktig och även valfriheten. Vi valde att flytta till Åland för 6 år sen mycket pga att jag då skulle kunna få vara hemma med Amanda igen ... ända till hon fyllde 3 år. Här fick man vårdbidrag ... visst ... ingen stor summa pengar ... men ändå lite grann, som gjorde att jag kunde få vara hemma istället för att behöva skicka min 1,5-åring på dagis. Vi testade dagis i 2 månader, men Amanda vantrivdes nåt enormt, så det blev en stor lättnad när vi valde att flytta och ta henne därifrån.
Visst är det bra att dagis finns, och för många funkar det säkert jätte bra att ha sin 1,5-åring där. MEN ... jag tycker inte det ska vara i princip obligatoriskt att ha barnen där. Jag tycker det är bättre att alla familjer ska få bestämma själva över hur de vill lösa barnomsorgen ... och om man då väljer att vara hemma med barnen, så tycker jag att man ska FÅ det. Så känner i alla fall JAG.
Amanda började sen på dagis när hon fyllt 3 år. Då hade jag fått några underbara år som "hemmafru" ... år som aldrig kan komma tillbaka igen. Då var hon mogen för dagis och då funkade allt superbra.

Nu brukar jag ju egentligen inte vilja diskutera politik så mycket ... är alldeles för känslig som person och blir upprörd alltför lätt. Men de senaste åren, så har jag allt mer vågat uttrycka mina åsikter. Det kan nog bero på att jag blivit mer insatt och nu har lättare för att argumentera för min sak. Sen är jag ju gift med en politiker och har därmed nästan blivit "tvungen" att sätta mig in i politiken. Det blir ju mycket politiskt snack hemma och då är det lite enklare om jag är insatt och faktiskt vet vad han pratar om ... och att även jag har åsikter som jag kan diskutera. Klart att mina åsikter kan ha blivit lite färgade av maken och hans ståndpunkter, men han ÄR faktiskt en väldigt vettig person som man nog kan lyssna på ... och vi hör ju till samma familj, så då borde ju båda se till vår egen familjs bästa ... och se till vår egen ekonomi och vår egen framtid.
Det är ju inte så att han säger åt mig vad jag ska rösta på ... snarare tvärtom, faktiskt. Jag frågade nog vad han tyckte nu innan valet, eftersom jag velade lite mellan några olika partier ... men han tyckte att jag skulle bestämma det själv, så då funderade jag ... lyssnade på debatter på TVn ... och så analyserade jag resultatet i mitt huvud och kom på så sätt fram till vad jag skulle rösta på. Är nog rätt nöjd med mitt slutgiltiga val.
Blir spännande att följa valet på TV sen ikväll ... och så ska jag försöka hålla utkik efter maken, min. Han kommer ju vara med på Moderaternas valvaka, eftersom han deltar i Moderaternas Internationella program för utländska syskonpartier. Lär ju vara massor av folk där, förstås, men man kan ju försöka hålla lite koll, i alla fall.

Apropå valet, så tycker jag det var rätt intressant att se resultatet av valet på Facebook Riksdagsvalet 2010 på Facebook

Framförallt när man kollar hur åldersindelningen ser ut. SD är det största ... ja, största partiet för de som är under 25 år! Hur ser den framtiden ut, liksom? Antingen är det bara för att ungdomar inte har så stor koll, eller så är det bara en missnöjdhetsrevolt och att de kommer ändra åsikt senare ... när de bildat familj och blivit mognare mentalt och mer upplysta. Fast om det INTE är så ... att de ändrar åsikt efter att de mognat ... då kommer det ju så småningom krylla av Sverigedemokrater i Riksdagen. Det känns rätt skrämmande. Visst anser jag också att Sveriges integrations- och invandrarpolitik inte har funkat särskilt bra. Jag kommer från Södertälje, så det har jag nog hyfsat koll på. Men ... att rösta på ett parti som SD känns inte riktigt som rätt väg att gå. Då är det nog bättre att se hur de andra partiernas invandrarpolitik är och då rösta på det som känns mest okej för en själv. Alla partier har ju med invandrarfrågor i sina program, så något parti borde väl funka hyfsat åtminstone ... om man nu tycker att invandrarpolitiken är den största frågan.
Nåt annat intressant med det här Facebookvalet, var att Moderaterna var näst största parti hos väljare mellan 18 och 25 (där SD var störst) och att de var största parti hos väljare mellan 25 och 45 år. Därefter blev Socialdemokraterna störst.
En annan anmärkningsvärd sak, var att Vänsterpartiet låg så dåligt till. Förr så sa man ju att unga ofta röstade på dem ... att det var lite revoltmässigt att rösta på V ... när man var missnöjd med etablissemanget, som det så fint hette. Men i detta val, så var det 18-åringarna som var allra minst benägna att rösta på Vänsterpartiet. De röstade ju istället på SD ... vilket verkar vara det nya missnöjdhetspartiet.

Jösses ... nu har jag nog pratat mer politik än jag gjort på ... typ ... hm ... någonsin. Men det ÄR väldigt viktigt med politik, så om du inte redan röstat ... eller om du har tänkt strunta helt i att rösta ... masa dig i väg till vallokalen ändå ... och RÖSTA! Din röst kan göra skillnad!

Känner mig så elak ibland

Ibland känner jag mig så himla elak. När jag blir arg på barnen, så känner jag mig efteråt som en så fruktansvärd människa ... en surkärring, som bara skriker och gapar ... och när jag lugnat ner mig, så ångrar jag mig hemskt mycket.
Som ikväll ... Amanda hade sönder en porslinsskål ... en som vi har två av och som vi brukar ha t ex dip i. De flesta kanske inte skulle ha brytt sig så mycket över en sådan sak, men jag tänkte ju bara att vi nu blir tvungna att köpa två nya skålar, eftersom jag vill att vi ska ha ett matchande par och eftersom jag är urusel på att shoppa, tiden vi har till att handla är begränsad och dessutom att vi inte är så stormrika för tillfället ... så blev jag så extra irriterad när jag såg den där trasiga skålen. Jag såg bara en massa onödiga besvär. Säkert överreagerade jag när jag blev så arg på Amanda, men till saken hör väl också att hon ofta är väldigt klantig och oförsiktig, så en olyckshändelse är inte alltid en olyckshändelse. Är man mer försiktig, så behöver det inte ske en massa olyckor hela tiden. Det var väl lite så jag tänkte ... och därför som jag blev så arg. Men ... när den värsta ilskan lagt sig, så kände jag ju att jag överreagerat. Klart att det kanske inte är hela världen med en trasig skål. Just DÅ kände jag ju att det var det. Men sen, när jag funderat lite, så insåg jag ju att det inte varit så farligt, egentligen ... och då kände jag mig så hemskt, hemskt elak.
Jag sa ju i alla fall förlåt till Amanda sen, för jag tyckte verkligen att jag inte borde ha blivit så arg över en sådan "struntsak" ... och hon förstod nog.

Annars har vi ju haft en väldigt bra dag. Amanda och jag var till stan på förmiddagen. Jag köpte lite nya strumpor, eftersom det gått hål på flera par ... och Amanda köpte en liten docka. Så köpte vi två födelsedagspresenter till Viktor också. Han fyller ju 10 år om några veckor.
På vägen hem, så gick vi också förbi mataffären och köpte lite matgrejer och ingredienser till en efterrätt som Amanda sett på "Halv åtta hos mig".
Sen gick vi hem och åt lite lunch och efter det så satte jag barnen i arbete. :o) Det var nämligen dags att städa ... nåt som ingen av oss är så stormförtjusta i ... men så sa jag till barnen att om de städade RIKTIGT fint, så skulle de få hjärt-snacks senare på kvällen. Det sporrade åtminstone Amanda, för hon var sååå himla duktig! Hon plockade bort allt från sina hyllor, dammtorkade och plockade tillbaka igen. Hon var så noggrann så.
Viktor städade ju också bland sina grejer, men han har inte lika mycket saker som Amanda, så det gick mycket fortare för honom.
Själv, så städade jag resten av lägenheten. Jag dammtorkade, plockade undan och dammsög. Så nu har vi hyfsat fint hemma, i alla fall. SKÖNT! Och barnen gjorde sig verkligen förtjänta av sina snacks.  ;-)

Till middag åt vi tagliatelle med lax i ädelostsås, som vi hade i frysen i matlådor. Var riktigt gott! Så blev det ju efterrätt också ... hallonglass med marängtäcke. Viktor tyckte nog efterrätten var riktigt god, för han åt två portioner.
Vi åt rätt sent, så det hade hunnit bli lite mörkare inne ... så då tyckte vi att det kunde passa att tända lite ljus. Riktigt mysigt, var det. Jag tog lite bilder med mobilen också, fast de är ingen vidare kvalitet på, tyvärr ... och dessutom har jag inget Photoshop på den här datorn, så jag har inte kunnat fixa till bilderna så mycket.

 

 

Utöver handling, städning och matintag, så har vi även sjungit lite Singstar idag. Jag har även sjungit lite annat också ... bland annat så satte jag accord på en låt som jag bara hade texten till ... och jag trooor att jag hittade ganska rätt.

Nu har barnen lagt sig och jag sitter med laptoppen framför TVn. Är politik, så det måste jag ju kolla på. Har visserligen redan röstat, men är ändå intressant att kolla.

Är gräsänka i helgen

I helgen kommer jag vara gräsänka. Maken reste iväg till Stockholm idag på eftermiddagen och kommer inte hem förrän på måndag eftermiddag. Han ska delta i nåt slags val-program som Moderaterna har för utländska syskonpartier ... så det blir fullspäckade dagar för honom nu, som avslutas med att vara med på Moderaternas valvaka på söndag. Blir säkert spännande och lärorikt för honom. Fast jag tycker det är jobbigt varje gång som han är bortrest. Tur att vi kan ha telefonkontakt åtminstone ... och han har ju med sig den lilla laptoppen, fast jag gissar att han inte kommer ha särskilt mycket tid till att snacka på msn.
Nå ... jag har ju barnen hemma i alla fall ... så jag får se till att umgås lite med dem. Vet väl inte riktigt vad vi ska göra, men kanske gå på stan lite i morgon ... och städa, skulle vi behöva göra. Hm ... städa, tycker väl inte barnen är särskilt kul, direkt, men deras rum skulle verkligen behöva redas upp lite. Sen får vi väl göra nåt roligt OCKSÅ.
I kväll ville Amanda ha fredagsmys. Hm ... det är väl inget ord som vi använder så jätte mycket, direkt ... så det har hon nog snappat upp på annat håll. Hon ville ha nåt gott att äta, sa hon ... och så skulle vi kolla på TV.
Så ... jag ska väl till att poppa popcorn om en stund, för det tror jag vi har hemma. Till det ville hon dricka varm oboy. Hmm ... det var ju lite oväntat, förstås. Tycker ju att saft borde passa bättre, men Amanda ville ha oboy ... så då får det väl bli det. :-D
Viktor får väl ta cola, om han vill.
Så ska vi väl kolla på Idol ... och efter det blir det läggdags för barnen, så då kommer jag bli ensam uppe resten av kvällen. Är ju inte så van vid att vara helt själv på kvällarna så där, men det blir nog bra ändå. Jag hittar nog på saker att göra. Jag har ju datorn!

Är mer självsäker nu ...

Gud vad det var ROLIGT! Jag gjorde verkligen helt rätt i att anmäla mig till den där sångkursen, för det var sååå otroligt kul! Roligare än jag ens kunnat tänka mig.
Innan var jag ju så fruktansvärt nervös ... och den största farhågan var väl egentligen att de andra skulle vara så mycket bättre än mig ... kunna en massa mer och att de skulle ha mer nyliga sångkunskaper. Visst ... vissa av de hade precis tagit sånglektioner med just den läraren vi hade på kursen ... vissa sjöng i kör och en kvinna hade sjungit i dansband, så hon var antagligen rätt van vid att framträda (även om det var ett tag sedan). Men ... överlag, så tror jag nästan att jag var den som hade mest "sångutbildning" av allihopa (eller kanske att jag kom rätt lika med en ung tjej som verkade sjunga en del opera, typ) ... och nog räckte både min röst och mina sångkunskaper till.
Sen var jag ju orolig över vilka de andra deltagarna skulle vara ... en oro som lugnade mig så fort jag fick se dem. Det var faktiskt den sammansättning av folk som jag hade hoppats på. En småbarnsmamma, en lite yngre tjej, två män i typ 40-års åldern, två lite äldre kvinnor (den ena var visst 56 år och jobbar på Amandas fritids, så Amanda hade koll på hur gammal hon var :D) och så var det då jag.

Det tog nog ett tag innan min nervositet började släppa ... tog nog hela presentationen och hela den långa uppsjungningen innan jag började kunna slappna av mer. Men sen ... sen släppte nervositeten nästan helt. Då kunde jag hur lättvindigt som helst sjunga inför alla andra. Ju mer jag sjöng, desto säkrare blev jag ju ... säkrare på mig själv som person och säkrare på att min röst verkligen höll.

Efter uppsjungningen, så sjöng vi en sång gemensamt. När vi sjungit igenom den en gång, så testade vi att sjunga var för sig ... då ropade sångläraren upp namnet på den som skulle sjunga och så turades vi på det sättet om tills sången tog slut. Det var ett bra sätt att inleda på ... så fick man börja lite lätt ... och lyssna en snutt på de andra ... så då blev det inte så jätte scary.
Sen tog vi en ny låt och gjorde likadant med den. Tyckte det var bra att man fick "känna på" varann lite grann på så sätt. Ja, både för oss och för sångläraren.
Efter dessa gemensamma låtar, så tyckte sångläraren att vi kunde testa att komma fram var och en och sjunga en sång helt själva inför hela gruppen. Vissa tyckte nog att det skulle bli hemskt läskigt, men de flesta av oss tyckte nog mer: "Visst! Det kan bli kul!"
Jag VAR faktiskt inte särskilt nervös, men var ändå lite glad över att jag slapp börja. Hur som helst, så blev jag 2:a ut att sjunga. Jag visste ju inte riktigt vilken låt jag skulle ta, men sångläraren frågade om jag kunde "Gabriellas sång" och den har jag ju sjungit några gånger hemma, men är inte HELT säker på tonerna i vissa partier, men sa att det nog skulle gå om jag hade noter att titta på. Så ... jag fick sångboken och kunde därmed tjuvkika på noterna under tiden som jag sjöng och så framförde jag sången inför de andra.
Jag måste säga att det gick sååå himla bra. Inte var det väl perfekt, men det var så mycket bättre än jag hade trott ... och hoppats på. Kanske var det uppsjungningen som gjorde sitt till också, för jag tyckte att rösten lät bättre än vad den gjort på länge.
Sen var det ju det här med nervositeten ... jag tror inte att jag alls lät nervös. Jag kände mig ju inte alls nervös. Där stod jag och sjöng inför 8, för mig okända personer ... och tyckte bara allt var så himla superkul! Jag vågade ju t o m titta på dem när jag sjöng ... det lilla jag vågade släppa blicken från texten. Tror egentligen aldrig att jag varit så bra tidigare ... aldrig någonsin. Nu låter jag väl som värsta egot, men vad jag menar är just grejen att jag VÅGADE stå där och sjunga inför dessa människor. Jag VÅGADE och verkade nog dessutom rätt självsäker. Det är en markant skillnad mot när jag gick i skolan och hade sånglektioner eller hade framföranden. Då var jag blyg ... extremt blyg. Nog lät det rätt bra, för det, men jag vågade ju inte titta på folk på den tiden. Jag tittade nog mest ner i golvet då, skulle jag tro.
Jag ÄR mycket mer självsäker idag. Har inte tänkt på det så mycket tidigare, men idag märktes det så oerhört tydligt. Nu är jag ju vuxen ... och mer mogen. Kanske att det kan vara en orsak till min självsäkerhet. En annan sak som nog kan spela in är min vikt och mitt utseende. Jag är inte överviktig längre ... vilket jag ju alltid tidigare varit när jag sjungit för folk (om man räknar bort mammas begravning) ... och det gör nog att jag känner mig mer självsäker.

Så nu ser jag verkligen jätte mycket fram emot nästa tillfälle! Ska verkligen bli jätte roligt att fortsätta med detta! Älskar ju verkligen att sjunga! Det har jag alltid gjort och kommer troligtvis alltid att göra det. Det var så roligt att sjunga tillsammans med andra också ... och inte bara hemma för mig själv ... så detta var verkligen en riktig hit!

Nervös

Snart måste jag köpa nya strumpor, för av någon underlig anledning så verkar det vara någon som gnager hål på dem ... precis i höjd med stortån. Hm ...
Idag fick jag liksom slänga två par. Tror jag får ta en sväng till KappAhl i helgen. Strumpor måste man ju ha ... särskilt om man är så frusen som jag. Detta var lite OT, egentligen, för jag hade tänkt skriva om nåt heeelt annat ...
So here we go ...

Börjar bli rätt nervös nu, måste jag säga. I morgon börjar ju min sång. Hua! Det går säkert hur bra som helst ... nästa vecka. Men nu är det ju första tillfället och då känns det jätte jobbigt. Den största oron är väl över vilka de andra kursdeltagarna kommer vara. Det har jag ju ingen aning om. Hur gamla är de? Vilka meriter har de? Vilka förkunskaper? Kommer alla andra känna varann eller känna NÅGON  och bara vara jag som inte känner en enda människa? Kommer de andra ha en massa nyliga kunskaper ... som jag själv tappat under dessa 18 års frånvaro från allt vad sånglektioner heter? Kommer mina sångkunskaper och min sångröst att räcka till?
Jag VET ju att jag sjunger rätt bra, men ändå blir jag på något sätt så osäker ... och hemskt, hemskt nervös. Har en massa frågor och funderingar och är nog faktiskt ganska rädd ... rädd för att inte räcka till och rädd för att det ska bli fel.
Nå ... inte hjälper det väl att oroa sig. Det blir säkert bra ... när jag väl kommit dit ... när jag väl fått träffa de andra och när vi väl kommit igång. Jag hoppas det i alla fall. Fast nervöst, är det.

Biggest Looser - blir allt mer irriterad

Jag blir bara mer och mer irriterad på Biggest Looser, som ju går på TV4 på måndag kvällar.
Egentligen tycker jag hela programidén är helt korkad. Alltså ... visst ÄR det bra att gå ner i vikt ... och visst kan man göra en tävling av det också. MEN ... jag tycker inte det är okej att det lag som presterat sämst varje vecka får åka hem. Varje vecka blir då så oerhört viktig och det gör nog att en del av deltagarna går in för det så hårt att de äter alldeles för lite och tränar alldeles för mycket ... så att de uppnår helt orealistiska och absurda nivåer att inte en enda normal människa kan komma ens i närheten av det. SJUKT! Att gå ner 7 kilo på en vecka är verkligen SJUKT! Det är inte bra. Det är inte värt alla applåder de får. Det är bara sjukt ... sjukt, onormalt och absurt. Sen får ju deltagarna där jätte konstiga riktlinjer. De verkar ju tro att det är helt normalt att tappa så mycket på så kort tid. Som nu senast ... en tjej, som gått ner 2,5 kg, blev besviken och sa att hon trott på en större viktminskning. Hon trodde hon skulle ha gått ner 5 kg. What?! Alltså ... det är i princip omöjligt för en tjej att tappa 5 kg på en vecka ... särskilt om man vill ha en fortsatt viktminskning. Kanske att man under en extrem diet kan tappa så mycket på en gång ... men då anser jag att risken för viktuppgång direkt efter är oerhört stor.
Undrar förresten vad de får att äta på det där stället. Det tycker jag aldrig riktigt har framgått ... inte än i alla fall. Däremot ser man hela tiden hur sjukt mycket de tränar. Tror inte det kan vara bra med så hård träning för dessa människor heller. Komma direkt från sofflocket till ett stenhårt bootcamp ... tala om kontraster. Kan inte vara bra för dessa överviktiga människor. Nog för att det säkert är bra med träning, men jag tycker ändå det borde räcka med promenader till en början ... för att sedan trappa upp ... efter sin egen nivå och kapacitet.
Jag fattar ju att de som står bakom detta program har en mening med denna hårda träning ... och denna extrema viktminskning ... det blir ju himla bra TV. "WOW!" säger nog folk, när en människa gått ner 7 kg på en vecka.
Men själv känner jag mer avsky. Det ger folk så felaktig bild och jag tycker så synd om dessa människor som hamnar längst ner på listan när en vecka gått. Duktiga människor, som gått ner runt 2,5 kg ... de hamnar sist och blir besvikna. De manar ju deltagarna till att gå ner 5 kg i veckan ... de MÅSTE gå ner så mycket ... annars riskerar de att få åka hem. Jag tycker det känns så hemskt fel.
Egentligen tycker jag ju att programidén är rätt kul ... och visst kan man väl tävla om vem som lyckas gå ner mest. Men ... jag gillar inte idén med att de som presterat sämst varje vecka får åka hem. De borde ju VERKLIGEN få vara kvar. Jag tycker det vore bättre om ALLA fick vara kvar ända till slutet och att de istället kanske kunde dela ut poäng till veckans "vinnare" och att de sen i det sista programmet utser ett slutgiltigt vinnarpar. Då skulle man ju fortfarande ha kvar en rolig programidé, men få bort den sjuka hetsjakten på kilon. Det tycker jag vore bra mycket bättre. Men, men ... jag gissar att jag inte har nåt att säga till om i det fallet. ;-)

En strulig morgon

I morse var jag till sjukhuset för att ta lab-prov. I kallelsen jag fick från neurologen i fredags, så stod det ju att jag skulle till labbet inom September för att ta blodprov som kollar om jag bildat fler antikroppar mot min medicin eller inte. Så tänkte jag att jag ju borde ha det avklarat före mitt läkarbesök ... och till läkaren ska jag ju nästa onsdag, så därför blev det att jag åkte till labbet idag.
Eftersom labbet stänger så tidigt på dagarna, så bestämde jag mig för att åka före jobbet ... och jag hade ju planerat att allt skulle gå smidigt, att jag skulle komma in direkt och få blodprovet avklarat och sen åka till jobbet och komma dit i god tid. Men ... allt går ju inte exakt som man tänkt sig. Istället blev det en himla massa fel med allting ... inte alls som jag hade tänkt mig.
Först så var det en jätte lång kö till provtagningen. Tänk, att så många människor skulle ta blodprov exakt samma tid som jag. Hade väl ca 16 nummer före mig när jag kom dit. "Fy, vad detta kommer ta tid", tänkte jag!
Visserligen verkade kön minska i rätt hyfsad takt ... flera fick ju komma in i princip samtidigt, så jag insåg ju rätt snabbt att min väntetid skulle bli ca 10-15 minuter ... inte en oändligt tid, i alla fall.
Mina beräkningar stämde rätt bra, och snart blev det min tur. Men då ... då började nästa strul. Sjuksköterskan påstod att hon inte hade någon remiss från min läkare i sin dator, så hon undrade vad jag skulle ta för prov och så gick hon iväg för att kolla upp saken. Själv, fick jag vänta i en korridor utanför provtagningsrummen. Tiden gick och gick ... jag kollade på klockan flera gånger ... var redan sen till jobbet ... och när klockan närmade sig 9, så var jag tvungen att ringa en kollega för att be honom gå ner och ta in posten om jag inte skulle hinna dit i tid.
Strax efter mitt samtal så kom sköterskan tillbaka. Då hade hon tydligen HITTAT min remiss! Inte på datorn, men till pappers. Där stod det vad jag skulle ta för prov, men lappen saknade instruktioner för vad hon skulle använda för rör. Det skulle ha stått, sa hon, och eftersom hon inte hade tagit just det provet så många gånger, så visste hon inte riktigt vad hon skulle använda. Så frågade hon mig om JAG visste. Jo, tjena, liksom. Jag har ju bara tagit det provet en gång och inte kollade jag på vilken färg röret hade. Jag var nog fullt upptagen med att blunda. :o)
Nå ... hon gjorde ett försök i alla fall ... ja, för det blev inte mer än ett försök. Det ville ju inte komma nåt blod ur mitt vänstra armveck. Hon försökte och försökte ... men där kammade hon allt noll. Så ... det blev bara till att dra ut nålen, sätta på en kompress och sen göra ett nytt försök på det andra armvecket.
Det högra armvecket funkade betydligt bättre. Det stack till lite, men sen var det klart fortare än fortast. Helt plötsligt började hon sätta på en kompress. Jag hann ju knappt reagera ens.
Så ... nu hoppas jag bara det var rätt provrör hon använde, för annars lär jag ju få göra om proceduren.

Så här ser nu mina armar ut, efter att de blev lite misshandlade på sjukhuset i morse:

Ser ju inte alltför vacker ut, men vad ska man göra? Ibland funkar det ju helt enkelt inte att få ut nåt blod, så då blir det till att göra om. Nu har jag ju dock lite ont ... i BÅDA armarna. Hade ju räckt med EN, tycker jag.

Olidligt trött

Jag kan ju inte påstå att jag gillar måndagar nåt vidare. Jag kom att tänka på det idag ... att jag känt mig otroligt trött de senaste måndagarna. Då började jag fundera lite på hur det varit tidigare måndagar ... kanske är det så att jag ALLTID är extremt trött på måndagar? Bara att jag inte tänkt på det så mycket tidigare.
Idag har jag dock känt mig extra trött ... så trött att jag känt mig nästan gråtfärdig. Idag, på jobbet, så längtade jag bara sååå mycket efter att få vara hemma, krypa ner i sängen eller soffan och kura in mig i en varm, skön filt. Gud, vad skönt det hade varit.
Antagligen så gjorde väl det regniga vädret att det kändes extra tröttsamt. Det kändes ju bara så mörkt, grått och trist ... en riktig höstdag ... en riktig kurardag ... en riktig mysdag. Jag GILLAR ju egentligen sånt där ruskväder ... fast då vill jag ju helst vara hemma och slappa. Då känns det jätte mysigt när regnet smattrar mot rutan och det är mörkt så man kan tända stearinljus. Men när jag jobbar, så blir jag mest bara på dåligt humör och så blir jag så fruktansvärt, fruktansvärt trött.
Kanske känner jag mig extra trött just idag också pga att jag ätit de där starka värktabletterna hela helgen? Sen har jag ju dessutom inte sovit lika länge på morgnarna som jag annars brukar på helgerna, så då kanske jag inte har fått sova ut tillräckligt? Kanske att det kan vara sådana saker som spelar in? Dessutom har jag ju haft extremt mycket att göra på jobbet också.
Hur som helst, så har jag verkligen varit riktigt, onormalt trött idag. Har nog gått och gäspat från morgon till kväll ... och känner mig fortfarande totalt slut. Hoppas verkligen det här bara är en vanlig måndagströtthet, för tröttheten jag känt idag, har varit riktigt olidlig. Har knappt kunnat tänka ens. Har bara längtat hem ... hem till min soffa och till min varma säng.
Ska nog försöka lägga mig tidigt ikväll, för jag behöver verkligen ordentligt med sömn. Så hoppas jag morgondagen kommer kännas bättre.

Snart slipper jag pillren

Tydligen var det bara ett lätt ryggskott som jag fick, tack och lov, för det är redan på väg att gå över. Har verkligen blivit avsevärt bättre, så det känns jätte skönt! :-) Visserligen har jag ju gått på starka värktabletter, och det tror jag har hjälpt ryggen att läka ordentligt. Jag kan ju slappna av mer när jag tar de tabletterna och då går det fortare över. Fast nu har jag börjat trappa ner. Man blir ju liksom lite seg av de pillren. Seg, trött och svettig. Dessutom kan jag varken köra bil eller dricka alkohol när jag tar dem. Man känner sig ju lite som alkoholpåverkad, så jag förstår verkligen att det är röd triangel på förpackningen och att det står att man bör undvika bilkörning.
Men ... nu ska jag snart inte ta fler tabletter ... för den här gången. Snart klarar jag mig bra utan.

I morgon är det ju måndag igen ... och jobb igen ... vardag igen ... skola igen. Blir som vanligt, en rätt aktiv vecka ... aktiviteter varenda kväll för någon eller några i familjen. Kommer kännas skönt sen när det blir helg. Helg känns alltid skönt! Fast ... man uppskattar ju helgerna desto mer när man jobbar ... och ibland kan det ju förstås vara lite kul att komma ut och träffa folk.

Nu ska jag i alla fall strax lägga mig.

Vår söndag

I morse var visst Amanda trött. Hon gick inte upp förrän vid 11, fick jag höra. Jag var med Viktor på judon då, så det var maken som fick ge henne frukost. Visserligen kom vi ju hem rätt sent igår, men ändå ...
Nog för att hon rätt ofta sover till runt 10 på helgerna, men så länge som till 11 brukar hon inte sova ... inte ens när hon lägger sig sent. Men i morse var hon visst RIKTIGT trött!

Efter att Viktor tränat färdigt idag, så stack jag och maken iväg till konsulatet för att rösta i Svenska riksdagsvalet. Där fick vi också träffa den nya konsuln och hennes man. De bjöd på kaffe och kakor i deras bostad (som är en del av konsulatet) ... och så var vi först med att skriva i deras gästbok.

Sen åkte vi till Kantarellen och handlade veckans mat. Efter att vi handlat och varit hem med kylvarorna, så åkte vi iväg till ett Kebab-ställe. Klockan var ju jätte mycket, så vi var vrålhungriga allihopa. Har faktiskt inte ätit ute på flera veckor, så nu blev barnen glada. :-)

Egentligen hade vi ju planerat att äta Chili Con Carne idag, men eftersom vi åt så sen lunch och så mycket mat, så är vi inte alls hungriga än ... trots att klockan snart är 20 ... så det får nog bara bli smörgås till "middag" ikväll. Så får det bli Chili Con Carne i morgon istället. Blir nog bra det med.

Nu har Viktor en kompis här, eftersom hans föräldrar är och ser på fotbollsmatchen som spelas på arenan precis utanför vårat hus. Barnen spelar Wii just nu.
Själv ska jag snart gå in i duschen och sen blir det nog "Ensam mamma söker" ikväll. Ska bli kul att se.

Förresten ... vår fotobok på Viktors första 10 år, är i princip klar nu. Alla bilder är valda och satta på rätt plats. Nu är det bara texten som fattas! Känns jätte skönt!

Blev mycket judo igår

Det blev en lååång judodag för Viktor igår. Egentligen skulle de ju bara ha haft ett 1,5-timmes pass på förmiddag och ett lika långt pass på eftermiddagen ... och så lunch där emellan.
Men så kom det så få barn ... endast två stycken först ... och en stund senare kom en tredje, som hade försovit sig ... så då tyckte tränarna att barnen kunde få vara med på vuxenträningen också ... och även på domarutbildningen. De vuxna, som ville och hade tid, fick ju då också vara med på barnträningen. Så det blev judo hela dagen för Viktor ... från 10.30 till 17. Ja, inte non-stop, dock, för de hade ju lunchpaus och fikapaus ... men annars blev det nog rätt intensivt.
Tror nog Viktors tränare var rätt besviken över att så få barn kom dit. Men ... det VAR ju faktiskt väldigt kort varsel ... inte ens en vecka i förväg, fick vi veta det. Vissa kanske hade annat inplanerat. Det hade ju egentligen vi också, eftersom Viktor var anmäld till skolmästerskapen i friidrott. Fast judon är ju viktigare för honom, så då avbokade vi skolmästerskapen.
Vissa av barnen hade nog inte andra planer, dock, utan valde bara att skippa lägret. Men då blir det nog bara mest synd om dem, för Viktor har ju nu fått lära sig otroligt mycket ... sådant som de inte fått lära sig på den vanliga träningen ... och det kommer han ju ha stor nytta av sen.
Idag blir det också ett träningspass ... fast bara 1 pass idag.

Igår kväll, efter judon, så åkte vi ut till Järsö ... till våra bekanta ... bland annat Amandas bästa kompis. Vi var bjudna dit på mat ... blev som vanligt hur mycket mat som helst ... och jätte gott! Fick kräftor, olika pajer, bröd med olika ostar, grönsaker, frukter m.m. Sen blev det efterrätt ... havtornscheesecake, glass, godis och kaffe. Gott, var det och supermätt, blev jag. Har nog inte varit så mätt på jätte länge.

Idag har vi en del att göra ... skriva matsedel, handla, rösta, fixa med bilder ... så skulle det behöva dammsugas, men det vågar jag inte göra än pga min rygg. Ryggen börjar dock bli bättre, men dammsugning bör jag nog passa mig för.

Är stolt över mig själv

Ikväll tog jag min medicin alldeles själv! Är faktiskt riktigt stolt över mig, måste jag säga. Maken är ju inte hemma och det är ju annars han som brukar trycka på knappen till injektorn.
Så jag hade idag två val ...
-Vänta tills han kommer hem ... dvs efter klockan 23
-Ta sprutan själv

Jag valde då att testa på egen hand. Eller ... Amanda var ju med som moraliskt stöd ... men utöver det, så var jag ju ensam. Jag tycker ju dock inte om att ta den själv. Men ... för det mesta så går det ju ändå bra ... och det går mycket bättre nu än tidigare.
Idag gick det faktiskt VÄLDIGT bra. Kändes inte mycket alls, så det var himla skönt. Det kan ju i och för sig också bero på att jag var delvis domnad i kroppen pga de starka värktabletterna jag tagit. Eller så hade jag bara en bra medicindag, helt enkelt. Skönt att ha det avklarat nu, i alla fall.

Så fick jag kallelse till neurologen idag också. Tyckte den kom väldigt sent. I vanliga fall så brukar jag nog få kallelsen 3-4 veckor i förväg, men nu var det inte alls så långt kvar. Jag ska dit redan den 20:e september ... och före det så måste jag ta lab-prov, vilket innebär att jag måste till labbet nån gång nästa vecka för att läkaren ska hinna få svaren i tid. Känner mig ju nästan stressad över det.
Den här gången ska jag kolla antikroppar mot min medicin. Man ska visst göra det en gång om året. Senast (dvs för nästan ett år sedan) så visade provet att jag hade börjat bilda en del antikroppar mot medicinen, men det var så pass lite att läkaren ansåg att medicinen fortfarande hade verkan på mig. Hoppas det inte blivit fler antikroppar. Blir det för mycket, så lär jag ju inte kunna fortsätta med medicinen. I och för sig kanske det vore bra? Då skulle jag ju få slippa ta de där sprutorna. Men ... då måste man ju förstås hitta nåt annat alternativ i så fall.
Nåja ... vi får väl se hur det går.

Ont!

Inte gick ju ryggskottet över under natten. Att hoppas på nåt sådant, var nog väldigt naivt. Trots starka värktabletter igår kväll, så hade jag ändå enorma smärtor under natten ... och när jag skulle upp ur sängen på morgonen, så gjorde det RIKTIGT ont!
Nå ... jag tog några värktabletter innan frukost så att jag skulle få ner den värsta värken. Tog dock inte maxdosen av vad jag får ta, eftersom jag ville vara något så när klar i huvudet så att jag skulle kunna jobba. Men det var ändå tillräcklig dos för att smärtan skulle vara mer uthärdlig. Det tog väl kanske en halvtimme tills intensiteten började minska. Fast helt, gick ju aldrig värken över. Vet inte om det finns någon medicin alls som skulle kunna ta bort ALLT det onda vid ryggskott. Inte ens om jag tar full dos av de starkaste tabletterna så får jag bort all smärta. Det minskas dock rejält ... och dessutom blir man så luddig i huvudet att man inte bryr sig så mycket om smärtan längre heller. Kanske att jag tar den högre dosen sen ikväll ... innan jag lägger mig ... så jag kan sova bra.
Detta ryggskott känns dock hyfsat lindrigt mot andra ryggskott jag haft. Det är inte riktigt lika intensivt som det KAN vara ... så jag har ju ändå lite förhoppningar om att det snabbt ska gå över. Får se till att vila mycket i helgen, så kanske det planar ut snart. Hoppas det!
Visserligen hade jag tänkt kolla på Viktor när han tränar judo i helgen. Det är ju judoläger här på Idrottsgården ... vilket inte hör till vanligheterna ... och det vill ju Viktor vara med på. Så då blir det till att sitta på hårda träbänkar om man vill titta på ... och sådana bänkar är inte det bästa för ryggar ... inte ens för ryggar UTAN ryggskott. Men jag vill ju så gärna vara med och kolla. Får väl vara en liten stund åtminstone ... och hoppas att ryggen inte blir värre av det.

Nu fick jag i alla fall lite egentid en stund. Viktor följde med en kompis hem efter skolan och skulle få skjuts hem senare. Kompisen har ju flyttat ut på landet, så Viktor kan inte ta sig hem därifrån kommunalt.
Amanda blev hämtad av en kompis för ett tag sen ... och även hon skulle få skjuts hem senare.
Själv, har jag ju ingen bil hemma eftersom maken är bortrest idag ... och pga ryggskottet och mina starka värktabletter, så skulle jag ändå inte kunna köra. Så då är det ju bra att barnens kompisar har snälla föräldrar som erbjuder sig att skjutsa dem.