Ikväll, när jag var med och tittade på Amandas judoträning, så hände en sak som gav mig uppslag till ett nytt blogginlägg ... nämligen ämnet
curlingföräldrar och
curlingbarn.
Det var säsongens första träningspass och idag var det flera nya barn med ... sådana som aldrig tränat judo innan. Bland annat fanns där en ny pojke, på cirka 8-10 år och den pojken utmärkte sig på ett alldeles särskilt sätt. Efter att de hade hållit på en bra stund, så skadade sig pojken. Jag tror dock inte att det var särskilt farligt. Han fick väl eventuellt en lite öm hand, men att han började grina berodde nog mest på frustration och utmattning. Kanske gick det inte så pass bra som han hade hoppats? Kanske var det tuffare än han hade trott? Så fick han i och med "skadan" en anledning att kliva av mattan och sätta sig uppe på bänken en stund.
Resten av träningen satt pojken bredvid sin mamma. Han ville inte ens vara med på avslutningsleken, utan satt kvar och tjurade. Men så blev det sen dags för den avslutande uppställningen och då valde han faktiskt att deltaga. Dock så kom han inte ensam, utan han släpade med sig sin mamma. Nå ... inget konstigt eller upprörande med det, egentligen ... men vad som hände därefter upplevde jag som väldigt otrevligt.
Pojken vägrade att ställa sig bredvid de andra barnen, utan ställde sig på ytterkanten, någon meter ifrån den som var närmast. Först "tvingade" han sin mamma att stå mellan honom och de andra barnen, men sekunden senare, så drog han i henne och förvisade henne till en plats lite snett framför honom ... på hans ytterkant. Sen gav han sin mamma en del ilskna blickar, han lipade åt henne åtskilliga gånger och så visade han henne FINGRET!
Jag bara gapade och kände mig otroligt irriterad över ungens beteende. Så GÖR man bara inte. I
min värld, så gör man inte så. Det kändes fruktansvärt olustigt.
Inte slutade pojkens dåliga uppförande där heller, utan det fortsatte ända tills de försvann från lokalen. Han röt till åt sin mamma om diverse saker, han slog mot mamman och betedde sig minst sagt ohyfsat och för mig var detta ett klart bevis på en curlande uppväxt och brist på uppfostran. För vad gjorde då mamman medan sonen utsatte henne för allt det där? Jo ... hon bara stod där och LOG ... som om det var nåt helt naturligt och som om det var helt okej att bete sig på det viset mot sin egen mor.
Jag kom då att tänka på detta ämne ... detta ämne, som inte ens existerade när jag själv var liten ... detta ämne ...
curlingföräldrar.
Idag verkar folk vara så himla rädda för att göra något fel. De vågar inte bli arga på sina barn, för
tänk om barnen tar skada av det?
Man får ju inte slå barn längre, och är det då inte lika illa att ryta till åt sitt barn eller att bestraffa barnet om barnet gör något fel?
Sen verkar ju föräldrar idag otroligt rädda för att säga nej.
Då kan ju barnet bli ledset och inte vill jag göra min gullegris ledsen, heller. Nej, min lilla älskling ska få precis som han/hon vill för då blir det lugnast för alla och det bästa av allt ... Mitt barn blir GLATT!
Men ÄR det verkligen så? Blir barn extra glada och harmoniska av att alltid få sin vilja fram?
Min uppfattning är nog snarare tvärtom. Curlade barn upplever jag mer som argsinta, irriterade och tämligen oharmoniska. Kanske det inte finns några konkreta bevis för detta, men av vad jag själv upplevt, så har jag fått känsla för att det är så. Inte låter det väl helt osannolikt heller? Om de aldrig får några gränser satta, så är det väl inte helt omöjligt om de fortsätter att testa ... för att se hur långt de kan gå.
Så tänker nog en del föräldrar:
Barnen är ju små en så kort tid, så därför kan jag skämma bort dem hur mycket som helst. De ska verkligen känna sig ÄLSKADE! Hemma, ska de alltid känna sig TRYGGA och som om de är jordens medelpunkt! Uppfostran kan de få lära sig i skolan sen. I skolan LÄR man sig saker och då borde det väl ingå i utbildningen hur man blir en väl fungerande individ i samhället?
Jag kanske är gammalmodig? Men jag känner att den synen på uppfostran är otroligt märklig. Jag anser att det är föräldrarna som ska uppfostra barnen i första hand. Det är
föräldrarna som ska sätta gränser och som ska lära barnen att bli socialt anpassade människor. Det är
föräldrarna som ska lära barnen vad som är rätt och fel och om hur man beter sig gentemot andra. I första hand, så är det
föräldrarnas uppgift.
Sen är det ju klart att andra personer kan ersätta föräldrarna om dessa inte finns att tillgå. Men nu utgår jag från förhållanden där barnet faktiskt HAR föräldrar i sitt liv ... närvarande föräldrar, vill säga.
För att dra paralleller till mitt eget liv, så kan jag säga att vi nog åtskilliga gånger fått höra att vi har så välartade barn ... snälla, artiga, kompromissvilliga och anpassningsbara. Har även fått höra:
"Ni har haft tur".
Men ... tur har absolut ingenting med saken att göra. Det ligger faktiskt rätt hårt arbete bakom. Ett arbete som nog känns jobbigt för stunden, men är så otroligt lönsamt på längre sikt. Vad jag talar om kan beskrivas med ett enkelt ord ... nämligen
UPPFOSTRAN! Vi har
uppfostrat våra barn. Vi har uppfostrat dem till att bli två underbara individer som lätt kan fungera i samhället tillsammans med andra människor. Vi har lärt dem att ta hänsyn och att visa respekt ... och vi har lärt dem att man inte kan ... eller får ... bete sig hur som helst.
Vi har lärt dem att man kanske inte kan få allt man vill, men om man argumenterar för sin sak och kommer med bra synpunkter, så kanske man kan få mer än man innan trodde.
Det är ju inte så att vi är benhårda och säger nej hela tiden. Men det gäller att välja sina duster. Vissa nej är vi hårdare på än andra nej och även om vi är konsekventa, så är ändå inte ett nej alltid ett nej. Har man bra argument, så kan mamma eller pappa ändra åsikt. Fast gnäll, skrik och tjat har precis motsatt effekt.
Det har lärt barnen att diskutera på ett vettigare sätt och Amanda har verkligen blivit riktigt duktig på att argumentera. ;-)
Under årens lopp, så kan jag säga att våra barn många gånger upplevts som värsta änglarna i förhållande till andra. De har för det mesta alltid uppträtt exemplariskt ... åtminstone i närvaro av utomstående. I alla sociala sammanhang, så har de fungerat otroligt bra och välanpassat.
Sen är det väl klart att även MINA barn fått utbrott. Det är väl helt naturligt? Klart man kan bli arg ibland. Annars vore det väl konstigt? Men det är inte ofta de visar sina aggressioner i offentligheten. De har i så fall tagit det hemma, där vi kunnat diskutera i lugn och ro. Jag anser att det inte passar sig att börja gorma inför en massa andra människor och den tanken har väl barnen också? Sen om det beror på uppfostran eller egna funderingar, det vet jag inte? Kanske en kombination?
Att skylla bristen på uppfostran på att man tycker det är jobbigt att säga nej och att man bara vill sitt barn väl ... det tycker jag är riktigt skitsnack. Då vet man inte alls vad man pratar om. Visst ... det ÄR jobbigt att säga nej och ingen vill väl höra sitt barn säga:
Du är dum! eller ännu värre saker.
Men ... det jobbiga är ju ändå bara tillfälligt. Snart är allt glömt. Sen lär sig barnet lite varje gång ... och så småningom blir det allt färre av dessa jobbiga stunder. Tar man bara dessa duster från början, så blir det så småningom SÅ mycket enklare.
Att våra barn upplevs som "duktiga" (har hört det ordet, också), beror inte på att vi dragit någon vinstlott i barnlotteriet och att vi hade världens tur. Nej, den största anledningen till den turen, kallas för
barnuppfostran.
