Idag, för exakt 15 år sedan, så såg jag dig ta dina sista krampaktiga andetag. En kraftig morfindos för smärtan och sen var det slut för alltid.
Den julen gick jag som i ett vakuum ... lite som en robot. Julklappar inhandlades, likaså all julmat. Julgranen pyntades och julmaten lagades. Samtidigt planerade vi för en begravning.
Just då funkade det ändå bra att fira jul. Allt var ju så nytt. Det kändes mest som om du hade åkt iväg på semester och saknaden hade ännu inte rotat sig fast i mig, men från somliga håll fick jag höra att jag var känslokall.
Känslokall, för att jag försökte fira någon form av jul istället för att ligga i mitt rum och gråta dygnet runt?
Jag HADE gråtit. Jag grät nästan ett helt dygn. Sen skrev jag min sång till dig och slutade därefter gråta.
Jag var inte känslokall. Jag ville bara inte gråta mer och jag ville fortsätta leva. Dessutom var allt så nytt. Om julen hade inträffat några månader efter din död, så hade det antagligen känts jobbigare för mig. Den där julen, för 15 år sedan, så hade du ju precis "rest" iväg.
Den första tiden efter att du dött, så oroade jag mig mycket över att jag så småningom skulle glömma bort dig. Att det skulle kännas som att du aldrig existerat.
Men nu i efterhand, så kan jag säga att det blev precis tvärtom. Saknaden efter dig blir allt större och ju äldre jag själv har blivit, desto bättre har jag börjat förstå dig. Jag har på något konstigt sätt kommit dig närmre trots att jag inte träffat dig på så lång tid.
Igår var vi till graven och tände ett ljus, men jag önskar så innerligt att jag hade sluppit det. Om en dryg vecka skulle du ha fyllt 70 år och jag skulle SÅ mycket hellre velat tände ljus på din tårta än framför din gravsten.
Saknar dig massor! ❤️
