Shit, vad jag är duktig! Just nu så känner jag mig sjukt stolt över mig själv. Är så stolt att det inte finns ord nog att beskriva hur stolt och imponerad jag faktiskt ÄR över vad jag nu har lyckats med.
Det är väl egentligen inte helt populärt att man här i Norden skryter över sig själv. Man ska ju vara så där nordiskt tillbakadragen och man får inte riktigt påtala när man anser att man gjort någonting bra. Men just nu struntar jag helt i hur man borde vara, för just nu vill jag bara basunera ut inför hela världen hur pass duktigt jag har varit! Heja mig!!!!
För några veckor sedan så hade jag funderingar på att jag skulle skriva ett blogginlägg snart ... efter att jag fullföljt mitt löpprogram. Jag hade tänkt skriva ett inlägg om att jag hela mitt liv har fått höra från folk hur "duktig" jag är eller hur lätt jag har för vissa saker. Att jag klarar av saker som andra inte klarar pga att de inte har samma förutsättningar som jag. Det handlar väl främst om viktnedgång, barnuppfostran eller nu löpning. Men det handlar inte alls om förutsättningar eller talang, utan det ligger en himla massa jobb bakom all min duktighet. DET hade jag tänkt att skriva ett långt blogginlägg om.
Men för några dagar sen, så tog den tanken en helt annan vändning. Alltså ... jag anser ju fortfarande att all den där duktigheten bottnar i en hel del jobb och slit, men det är inte längre det jag kommer fokusera detta inlägg på. Nej, just nu så ligger nog mitt fokus på just det faktum att jag faktiskt känner mig otroligt duktig. Jag har nämligen precis lärt mig springa 5 km ... och med tanke på mina förutsättningar (som jag strax kommer till), så känner jag mig verkligen så otroligt superduper super stolt!
Nu till själva bakgrunden ...
Det är ju så att min man började springa för några år sedan. Han kunde inte springa alls innan, men nu springer han som en dåre. :o) Lopp efter lopp och tränar hur mycket som helst däremellan. Så då tänkte jag ju att om han har lärt sig springa så bra, så borde väl vem som helst klara av det? "Hur svårt kan det va', liksom?" Skillnaden är väl dock att han har idrottat massor tidigare, något som jag aldrig har gjort. Jag har ju bara varit en otränad tjockis som alltid avskytt allt vad idrott hetat. Vet inte om jag ens sprungit mer än typ 200 meter tidigare. Så helt lika förutsättningar har vi ju kanske inte? Jag har dessutom MS, fast är å andra sidan inte överviktig. Men eftersom jag försöker att strunta i min MS så gott det går (åtminstone brukar jag inte skylla på den och försöker göra saker utan att ta hänsyn till sjukdomen), så tänkte jag att varför skulle inte JAG också kunna lära mig springa?
Jag fyller ju dessutom 40 nästa år och efter 40 brukar väl alla börja springa? Så om jag tjuvstartar redan nu, så har jag ju ett försprång redan inför 40-årsdagen. ;-)
I alla fall ... så hittade min man ett slags schema i en av sina löpartidningar. Det var ett program, där man på 9 veckor skulle lära sig att springa 5 km. Jag tänkte ju då "Varför inte?" och bestämde mig för att köra igång omedelbart.
 |
| 9-veckorsprogrammet som jag följde |
Eftersom jag redan hade tjuvstartat lite med några sporadiska löp/gå-turer, så kände jag dock att vecka 1 var alldeles för enkel för mig. Därför tänkte jag först att jag kanske kunde börja på vecka 4. Men maken trodde att jag skulle klara av vecka 5 också, så därför var det den veckan som jag började med.
Jag bestämde att jag skulle följa schemat till punkt och pricka ... åtminstone vad gäller löpdagarna. Kanske inte exakt de dagar som fanns i schemat, dock, men samma
antal löpdagar per vecka skulle jag köra på. Det viktigaste var ju att få in den där regelbundenheten och den successiva upptrappningen. Inte något sporadiskt, utan vara väldigt strikt med att få in dessa dagar varje vecka. Kanske skulle det då funka? Enligt tidningsartikeln, så skulle det ju gå, så det kunde ju vara intressant att se om det funkade på riktigt. Om JAG skulle klara av detta, så borde det funka för vem som helst.
Första veckan gick riktigt bra, men under andra veckan fick jag ont i halsen och eftersom jag vet att man absolut inte ska springa med halsont, så blev jag tvungen att göra ett uppehåll.
Det tog ca två veckor för halsen att bli bra igen, men sen tog jag vid där jag slutade.
Jag hade väl vissa farhågor att jag skulle tappa motivationen under det där uppehållet, men så hade jag ju tidningen uppslagen på mitt nattduksbord och blev ständigt påmind om mitt mission, så jag kunde ju inte ge upp innan jag knappt ens börjat.
 |
| Jag, efter en av mina första "löp"rundor |
Jag följde så schemat helt planenligt. Visst var det riktigt jobbigt stundtals och visst var det många rundor som gick åt till att kolla på klockan och längta efter att det snart skulle vara dags att promenera igen. Men ändå avvek jag ALDRIG från programmet. Om det kändes riktigt, riktigt tungt att springa, så började jag då istället att lunka väldigt långsamt tills det återigen blev dags att gå. Men jag slutade inte springa "bara" för att det kändes tungt.
EN dag av alla dessa veckor, så var jag tvungen att avbryta två minuter för tidigt. Det var under den näst sista veckan. Då blev jag plötsligt alldeles snurrig och kände att jag hellre avbröt än att jag riskerade att falla. Jag slutade då springa och promenerade vingligt hem. Det kändes inte alls roligt. Dels kände jag mig besviken över att jag inte hade klarat av att fullfölja programmet till 100 % och dels så mådde jag dåligt i flera dagar efteråt pga yrseln.
Men ... det var ändå bara att försöka skaka av sig den dåliga rundan och återigen "kasta sig upp på hästen" och ta nya tag igen. Jag var ju ändå så pass nära mitt mål, så en dålig runda är ju knappast något skäl till att ge upp. Som jag nu fått höra åtskilliga gånger: "Dåliga rundor kommer. Ibland har man sämre dagar. Ibland bättre. Men bara för att allt känns skit den ena dagen, så behöver det inte kännas så nästa gång."
Så var jag plötsligt framme på den sista veckan! Den sista veckans upptrappning, då jag skulle öka från 4 minuters löpning/30 sekunders promenad till 5 minuters löpning/30 sekunders promenad, för att så i slutet av veckan skippa promenaden helt och springa konstant i hela 5 km.
Jag bävade lite inför den veckan. Hur skulle jag klara av att springa så länge? Men döm om min förvåning när jag under den första upptrappningsrundan tyckte att allt kändes oväntat enkelt. Vissa delar av rundan hade jag till och med velat springa en stund till, men jag avvek ändå inte från programmet utan slutade springa när klockan "sa" till mig.
Under den rundan upptäckte jag också hur pass mycket bättre min kondition hade blivit. Några veckor tidigare hade jag blivit sjukt andfådd och flämtade på som värsta flåsaren efter ungefär halva sträckan. Man hade väl kunnat tro att jag hade nåt astmaanfall eller liknande, så som jag stånkade. Men nu insåg jag att min andning var helt lugn. Inte ens efter backen i Östernäs fick jag någon extrem andning. Blev väl lite torr i halsen, dock, och hade kanske behövt lite vatten. Men andningen var det inget fel på. Det var först under den här sista veckan som jag upptäckte det. Jag var inte längre någon flämtare. :-D
Tänk, att det kan förändras så mycket på endast en månad!
Men så blev det plötsligt dags för sista veckans näst sista runda och efter den så kände jag mig långt ifrån lika positiv längre. Jag sprang på ett annat ställe ... ett ställe, som borde ha känts betydligt enklare än där jag i vanliga fall springer. Men istället för den väntade lättheten i benen och kroppen, så kändes allt bara så sjukt tungt. Nå, flåset var väl egentligen inget stort problem. Men däremot så kändes det inte som om jag orkade springa. Allt kändes jättetungt. Benen kändes som värsta blyklumparna och hela kroppen kändes otroligt knepig att förflytta. Ändå tvingade jag mig själv till att fullfölja den tid jag hade planerat. Visst klarade jag det, men det var inte mer än så och jag kände mig otroligt lättad när de planerade 30 minuterna äntligen var avklarade. Just då kändes allt bara skit! Inte alls som gången före, då jag efteråt hade känt mig så oerhört glad och positiv.
Jag försökte ju då hitta en förklaring till mina stumna ben. De hade ju verkligen tagit helt slut ganska snart efter att jag sprungit iväg.
Först tänkte jag att kroppen var utmattad, att jag hade tagit ut mig för mycket i början, att jag var kissnödig eller att jag helt enkelt bara hade mycket träningsvärk. Men dagen efter löpturen började jag förstå varför min kropp inte hade orkat. När jag lyfte mitt vänsterben så förstod jag vad det var för fel. Jag kände igen det där osynliga "viktbandet" som tyngde ner mitt ben. Jag hade ju den känslan konstant tidigare ... 24/7 ... efter att jag haft mitt första MS-skov. I flera år gick jag omkring med ett supertungt vänsterben, men nu har det sedan några år tillbaka känts hyfsat bra. Har bara känt av en lättare tyngd i benet och periodvis har jag knappt känt något alls.
Men nu kändes benet återigen supertungt och jag orkade knappt rubba benet. Gick omkring och haltade i fredags och igår, och gör det nog fortfarande eftersom tyngden ännu är kvar.
"Skit! Skit! Skit!" tänkte jag. Skulle detta nu spoliera mitt löpprogram? Jag var ju så fruktansvärt nära. ETT pass ifrån! Tala om att snubbla på målsnöret i så fall. :-(
MEN ... jag bestämde ändå att jag skulle testa att springa idag. Har ju haft två vilodagar, så kanske att det ändå skulle funka? Jag kunde ju ta det extra lugnt och ignorera tyngden så gott det gick. Jag kunde låtsas att jag var ute på en promenad och med de tankarna försöka genomföra den allra sista dagen enligt schemat. Jag var ju liksom bara ett enda ynka pass ifrån och det skulle kännas så himla värdelöst att behöva ge upp precis på sluttampen.
Så därför gjorde jag som planerat ... jag struntade i min MS ... så, som jag ofta brukar göra ... och så gav jag mig iväg med intentionen att inte sluta springa förrän jag var hemma igen efter mina 5 km.
Tungt ben eller ej ... jag fick väl släpa mig fram i värsta fall ... eller bara helt enkelt att ta i lite extra. Det blir ju ändå knappast bättre av att bara sitta hemma i soffan och slappa.
Så då började jag att springa. Långsamt gick det, förvisso, men jag tänkte det var bättre att ta det riktigt lugnt än att köra för hårt och bli tvungen att avbryta.
Så jag sprang och sprang och sprang. Funderade ett tag på om jag kanske skulle gå uppför backen som jag brukar ha lite svårare för, men när jag väl kom dit så kändes det hyfsat bra ändå, så därför blev det ingen promenad.
Efter drygt 40 minuter så stod jag då framför porten hemma och hade enligt mobilen avverkat 5,14 km ... och jag hade inte promenerat en enda meter!!!!!
Med ett MS-tungt ben, så hade jag lyckats ta mig fram joggandes i drygt 5 kilometer. Min allra längsta löptur någonsin! Kände mig SÅ himla sjukt nöjd och oerhört stolt över mig själv.
Det är ju inte så att jag har några gamla meriter att hänvisa till heller. Har verkligen aldrig någonsin sprungit. Har ju aldrig ens idrottat. Jag är ju bara en gammal före detta tjockis som älskar mat, snacks och att ta det lugnt i TV-soffan.
Så om JAG kan lära mig att springa, så kan absolut vem som helst göra det. Idag var jag som sagt, dessutom märkbart påverkad av min MS, så därför känner jag att detta var en extra stor bedrift.
Just idag så känner jag faktiskt att jag har varit väldigt duktig. Det har förstås varit en hel del jobb och en väldig massa viljestyrka. Men det gav ju också resultat. Jag lärde mig att springa 5 km!
 |
| Tror den här 15-åriga tjejen (till höger) skulle ha varit något tvivlande om någon då hade sagt att hon 24 år senare skulle springa så långt |
Så nu gäller det att inte sluta springa. Måste ju fortsätta, så att jag håller konditionen uppe och blir ännu bättre. Mitt främsta fokus just nu är väl att springa fortare. Sen kommer väl nästa mål bli att kunna springa längre. Men det blir sen, det. Nu är jag bara så glad över att jag kan springa över huvud taget. :-)
Till sist vill jag bara påpeka en sak ... löpning är sjukt mycket jobbigare än Zumba. Kanske inte nu, när jag faktiskt har lärt mig att springa. Men i början.
Har aldrig blivit så slut av Zumban som jag blev av mina första löprundor ... och då varvade jag ändå löpning med promenader. Kanske andra känner annorlunda? Men så upplevde i alla fall JAG det.
Ville bara nämna det för de som kanske aldrig har sprungit själva men som tror att det borde vara en piece of cake. ;-)
