När det kommer till viktminskning ...

Idag har jag känt mig så fruktansvärt hungrig och jag fattar inte riktigt varför. Åt mer frukost (kalorimässigt) än vad jag gjorde igår, men ändå blev jag hungrig efter bara 10 minuter. Så då fick jag gå hungrig ända tills det var dags för lunch klockan 11. Det kändes riktigt jobbigt!
Så åt jag lunch ... soppa, ostsmörgås och havtornscheesecake, stod på menyn för dagen. Jättegott! Men inte heller den rätten kunde stilla min hunger lika bra som i normala fall. Inte behövde jag väl känna mig vrålhungrig, men ändå betydligt mer hungrig än de flesta andra dagar.
Till middagen hade dock den där extremhungern kommit tillbaka, men den stillades med en liten portion pasta och korv. Sen gick jag iväg till Amandas judo och när vi kom hem därifrån hade jag återigen blivit väldigt hungrig.
Jag väntade dock en stund med att äta något, men när den "normala" tiden för mitt kvällsmål var inne, så skyndade jag mig till köket för att fixa lite te och en surskorpa med skinka på. Så nu har jag ätit klart för dagen och hoppas på att jag inte hinner bli alltför hungrig nu när jag ska lägga mig.

Egentligen är jag rätt förvånad över min konsekvens, målmedvetenhet och styrka. Jag har ju egentligen alltid sett mig själv som en "Quitter" ... en som lätt ger upp och inte bryr sig om resultatet. Jag har ingen tävlingsinstinkt och struntar helt i om jag vinner eller förlorar.
Men när det kommer till viktminskning, så är jag tvärtom otroligt målmedveten och ger inte upp i första taget. Inte ens när det känns som allra jobbigast. När det kommer till viktminskning, så är jag definitivt en vinnare ... en vinnare över mig själv och kanske även i viss mån en vinnare över alla dem som ger upp. De som tycker det blir för jobbigt och som struntar i om de lyckas eller ej. När det kommer till viktminskning så är jag definitivt ingen quitter. Nej, när det kommer till viktminskning (och sedan behållande av den nya vikten) kan jag lätt vara med och kämpa om guldmedaljen, för det är ett område som jag verkligen behärskar. När det kommer till viktminskning är jag en av de allra bästa!

Nu anser säkert många att jag är onödigt skrytsam och att jag aldrig i livet skulle kunna mäta mig med en 150-kilos tjockis som tappar 80 kg. Nej, det är sant att jag aldrig skulle kunna gå ner så mycket i vikt. Jag har ju aldrig ens vägt mer än 92. Men det handlar inte bara om att tappa en massa kilon. Det handlar även om att BEHÅLLA den nya vikten sen efteråt. Det handlar om att inte tillåta sig själv att bli överviktig igen ... någonting som väldigt många med viktproblem har otroligt svårt med efter att de gått ner. Det handlar om att ta tag i vikten innan det går för långt och DET är ingen piece of cake, direkt.
Visst ... nu blev jag ju ändå överviktig tillslut ... något jag hade lovat mig själv aldrig skulle ske. Men till skillnad från många andra, så tog jag tag i min övervikt redan när den var 5 kilo över tillåtet BMI. Jag tillät mig inte att bli fet ... bara lite lätt överviktig. Jag hade ju då bara 12 kilo kvar till mitt mål ... dvs en vikt som ger mig ett BMI på ca 21,8 ... och vägen dit kändes ju inte alltför lång.
Men jag måste ändå säga att det inte alls är lika enkelt att tappa en massa kilon när man redan ligger på normalvikt. Det är ju bra mycket enklare att gå ner 10 kilo när man väger 130 än vad det är när man väger 65.
Det är där min målmedvetenhet kommer in i bilden. ;-) När det gäller viktminskning så är jag verkligen otroligt målmedveten. Jag vet ju hur lycklig jag kommer känna mig när jag ser de där låga siffrorna på vågen och den lyckan får mig att bli motiverad och ger mig kraft att fortsätta och att inte ge upp förrän jag äntligen är där. Så tänker jag förstås på alla snygga kläder som jag kan få på mig igen. Jag älskar kläder, men jag har inte älskat hur jag burit upp dem de senaste åren. Jag har känt mig tjock och plufsig och har inte riktigt trivts med mig själv. Men jag vet ju hur mycket jag njuter av att vara smal. DET har varit min sporre och motivation.

Jag antar att detta låter konstigt för någon som alltid varit smal och som aldrig haft några viktproblem. "Hur svårt kan det vara, liksom?"
Men om man som 22-åring blev normalviktig för första gången i livet, så hamnar situationen i en helt annan dager. Jag trodde ju verkligen aldrig att jag någonsin skulle kunna bli smal. Jag hade ju aldrig varit det och kunde aldrig föreställa mig att det någonsin skulle kunna hända. Därför blev det ju som en slags euforisk upplevelse för mig. Jag kunde känna mina revben! Jag kände mig smal och jag var smal och det var verkligen helt underbart.
För att undvika några spekulationer om anorexia, så kan jag säga att jag aldrig haft ett BMI under 20 och har aldrig varit underviktig. Jag har svårt att tro att det skulle kunna hända mig heller, eftersom jag älskar mat alltför mycket.

Sen, även om jag tycker att jag är väldigt bra på att gå ner i vikt, så kan jag ju inte påstå att det är helt roligt alla dagar. Som idag, när jag varit så hungrig. Då är det ju inte riktigt kul. Men ändå väljer jag att kämpa vidare ... särskilt nu, när målet är så otroligt nära. Jag har snart tappat de 12 kilon jag hade satt upp som mitt mål, så därför känns det ju som att jag borde vara lite extra strikt och konsekvent just nu ... så att jag äntligen kan ro detta "projekt" i hamn och kunna öka mitt dagliga kaloriintag något. Nu äter jag ju för viktminskning, men sen kan jag ju äta för att bibehålla vikten och då kan man tillåta sig till lite mer "fusk".
När jag vägde mig i tisdags, så visade vågen på siffror som jag inte sett sedan sommaren 2007 och TALA om att jag blev lycklig då! Äntligen vägde jag mindre än innan jag fick MS för snart 6 år sedan och det kändes så fruktansvärt underbart!
Endast 1,5 kg kvar till mitt mål och plötsligt kändes målet så otroligt uppnåeligt. Kände mig riktigt glad och sååå stolt över mig själv. "Shit, vad jag är bra!" tänkte jag.

Nu börjar jag faktiskt känna mig riktigt smal igen. Jag börjar känna ben lite här och var på kroppen och det har på ett sätt gjort mig lite förbryllad. Om jag känner mig så här pass benig när jag ändå har ett bmi på 22,3 ... hur kände jag mig då när jag var som smalast? Då, när jag vägde 52 kg och hade ett bmi på 20,6. Jag måste ju ha känt mig otroligt benig då och är nog inte längre någon vikt som jag strävar efter. Det räcker nog bra att komma ner till 55 kg. Vill inte känna mig så mycket mer benig än vad jag gör just nu.
Hur som helst, så är det inte länge kvar nu av den här viktminskningen och när jag når mitt mål så ska jag nog fira med att köpa mig en ny klänning.

Jag, när jag äntligen kom i de här jeansen igen (för ca 0,5 kg sen)

Min lilla "Pippi Långstrump"

Jag upptäckte för några veckor sedan att Amanda faktiskt kan bära mig! Inte bara lyfta upp, utan lyfta upp och sedan knalla iväg.

Tror inte det är helt vanligt att 10-åriga flickor kan bära sin egen mamma, så jag var ju självklart tvungen att föreviga händelsen.

Det kan ju faktiskt vara rätt praktiskt med hennes styrka eftersom hon tränar judo. Även om nu inte jag är så jättestor, så är jag ju i alla fall bra mycket större än hennes motståndare på judomattan, så om hon tränar på att bära mig så lär ju motståndet på judon kännas lite lättare. ;-)

Det var HENNES val!

Här nedan följer en artikel som jag kopierat från Expressen ...
Texten som är kopierad har jag kusiverat. Den okursiverade texten här och sedan nedanför artikeln är mina egna ord och reflektioner.

Foto: Karl Nilsson

Sophia fick diagnosen ms i nio år - var frisk

I nio år har hon levt med skräcken att bli förlamad.

Hon har varken vågat skaffa pojkvän eller barn.
Nu visar det sig att Sophia Lindes, 40, ms-diagnos var felaktig.
– Jag anmäler sjukvården för att andra unga kvinnor ska slippa det helvete jag har haft, säger Kalmarbon.

 

2004 blev Sophia Linde allvarligt sjuk.
– Jag fick dålig balans och såg illa. Jag kunde till exempel inte se om det var röd eller grön gubbe på gatan, säger hon.
Efter flera ryggmärgsprov och magnetröntgen var läkarna säkra. Och på sin 31:e födelsedag kom chockbeskedet: hon hade ms. Från och med nu inrättades hela hennes liv efter sjukdomen. Sophia fick snabbt bromsmediciner för att sjukdomen skulle hållas i schack, hon skaffade sig en handikapplägenhet och föräldrarna handikappanpassade sitt hus.
Medicinerna gav stora biverkningar.
– Jag tog dem varannan dag och blev sängliggande och skakade i timmar av feberfrossa, säger hon.

Självmordstankar

Förutom den fysiska smärtan gav diagnosen henne psykiska problem. Sophia Linde hade ofta självmordstankar och var orolig inför framtiden.
– Varje morgon när jag vaknade kände jag efter om talet fungerade, om jag kunde röra händerna och benen. Jag var livrädd för att bli förlamad, säger hon.
Samtidigt som hon fick bromsmediciner gjordes ett antal magnetröntgen. Och plötsligt en dag i somras, nio år efter ms-diagnosen, ringde telefonen.

Inflammation i hjärnan

– En läkare från Länssjukhuset i Kalmar sa att jag var frisk, att jag aldrig har haft ms. I efterhand har det visat sig att jag hade en inflammation i hjärnan, säger hon.
Misstrodde du själv diagnosen?
– Nej, jag trodde på läkarna, man är ju så liten som patient. Fast jag blev ju aldrig sämre, jag förlorade aldrig rörelsen i kroppen, säger hon.
Hon är inte bitter, men ledsen över att ha förlorat sina bästa år.
– Jag har alltid velat ha barn men vågade inte av rädsla för att bli förlamad. Jag har inte haft pojkvän heller eftersom jag inte trodde att någon ville vara tillsammans med en ms-sjuk.

Vill bilda familj

Idag har livet tagit en ny vändning. I somras träffade Sophia Linde sin drömman och nu hoppas paret på barn.
– Min lycka vände när jag träffade honom. Jag vet inte om jag hade orkat gå igenom processen att anmäla sjukhuset om jag inte hade haft honom, min familj och mina vänner, säger hon.

FAKTA

Verksamhetschefen: "Brutet ben lättare att upptäcka"
– Med tanke på hur många patienter vi behandlar är felbehandlingarna få. Men varje gång är det lika tråkigt, säger Gunhild Haglund, verksamhetschef på medicinska kliniken på Kalmar lasarett.
Hon kan inte uttala sig i det enskilda fallet men säger så här om svårigheten att ställa diagnoser:
– Det är lättare att upptäcka ett brutet ben efter en röntgen än att upptäcka exempelvis neurologiska sjukdomar. När det gäller exempelvis ms går det inte att ta ett prov och få hela bilden klar för sig.
Då gäller det att sammanställa patientens berättelse med vad de olika undersökningarna har visat för att kunna ställa en diagnos.
Vilka är era åtgärder för att minska antalet felbehandlingar?
– Att bli anmäld och att själv anmäla är en åtgärd. För övrigt tittar vi över rutinerna kring patienter och ser vad vi kan lära oss. Vi försöker alltid bli bättre, säger verksamhetschefen.

FAKTA

Multipel skleros, ms, är en sjukdom i hjärnan och ryggmärgen. Om man har ms uppstår inflammationer och ärr på nervtrådarna och det gör att impulser inte kommer fram som de ska. Sjukdomen är vanligast hos kvinnor, och de flesta som får ms är i åldern 20 till 40 år. Det finns ingen känd orsak till varför man får sjukdomen. Ms kan ge olika besvär, men det är vanligast att sjukdomen börjar med känselrubbningar eller domningar, svårigheter med gång och balans och synbesvär, precis de symptom som Sophia Linde hade. Källa: Vårdguiden

Mina egna kommentarer ...
 

Alltså ... jag tycker verkligen inte att hon kan beskylla sjukvården för att hon inte skaffat pojkvän eller barn. Det är väl ändå hennes eget beslut? Om hon dessutom inte ens var särskilt påverkad av sin sjukdom, så förstår jag inte alls. MS är ju väldigt individuellt och det är ju inte säkert att man någonsin blir sämre, så varför rätta sig efter något som kanske aldrig någonsin kommer hända?
Det är ju inte så att man är döende heller, så jag ser det som en extremt dålig ursäkt för att inte ha skaffat någon pojkvän (som hon nu påstår att hon vill ha). Men det är klart ... idag ska man ju skylla på andra för allt i livet, så Why not?
Klart att det var tråkigt att hon fick gå feldiagnostiserad i flera år, men ändå tycker jag att det hade kunnat vara bra mycket värre. Man behöver ju inte sluta leva för att man får MS, men den här kvinnan gjorde tydligen det.

Hon har nog helt klart andra problem än MS, dock. Psykiska problem. Att vägra sitt fortsatta liv så där totalt hör knappast till ett normalt psykiskt betéende.

Att dessutom handikappanpassa bostaden för en eventuellt handikappande framtid???? Hallå???? Varför gör man något sådant? Varför handikappanpassa sin bostad innan man över huvud taget vet någonting om hur ens framtid kommer se ut? Det låter helt vrickat i mina öron.

Egentligen tycker jag att hela den här historien låter rätt vrickad. Det känns på något sätt så ologiskt.

Klart att det nog finns de som tar sin diagnos extremt hårt och som aldrig riktigt accepterar den. Men att sluta leva så där totalt ...?

Att vara mitt i livet och bara ge upp hela sin framtid och alla sina familjedrömmar på grund av en diagnos? En diagnos som dessutom inte är dödlig och som inte heller har någon klockren utgång???

Visst KAN man ju bli väldigt handikappad, men det kan också bli så att man aldrig någonsin får något fler skov och att man aldrig någonsin blir sämre över huvud taget. Så varför då anpassa hela sitt liv efter något som aldrig någonsin kanske kommer inträffa? Varför börja leva som om ens liv var över eller som om livet var på väg att ta slut? Det förefaller totalt ologiskt för mig.

Att sen beskylla sjukvården för att man valt att konservera sig själv, det tycker jag är rent ut sagt löjligt. Det var HENNES val att ge upp livet! Det var HENNES val att leva ensam! Det var HENNES val att göra den onödiga handikappanpassningen! Det var HENNES val!

Hon borde väl ha känt själv hur hon mådde och inte anpassa hela livet efter en massa framtida eventualiteter. LITE eget ansvar kan man väl ändå kräva av folk.

Jag vet massor av MS-sjuka som skaffar både partner, barn, hus och djur efter att de fått sin diagnos, så att skylla diagnosen på att man inte velat bilda familj tycker jag känns som en riktig bortförklaring. 

Om hon hade fått en dödlig cancer-diagnos, så hade jag kunnat förstå det bättre. Men MS??? Snälla!

Den här kvinnan skulle nog behöva prata med en psykolog, för hon verkar inte fungera helt bra i huvudet. Där kan jag förvisso tycka att hon borde fått hjälp från sjukvården. Hon borde ha fått träffa en psykiater eller något, för psykiskt verkar hon ha haft en del problem. Men att beskylla sin felaktiga MS-diagnos för att hon slutat leva, det tycker jag faktiskt är riktigt absurt och orättvist.

 

"Självutnämnda sanningssägare"

Jag förstår mig inte riktigt på personer som av någon outgrundlig anledning utser sig själva till allsmäktiga sanningssägare. Sådana personer som verkligen ALLTID måste uttrycka sin åsikt i alla lägen ... den absoluta "sanningen" ... oavsett hur mycket orden kan tänkas såra den som får dem slängda rätt upp i ansiktet. Ofta tror jag till och med att det är just det som är själva meningen också. Att de säger "sanningen" med avsikt att det ska såra. Att personen ska ta åt sig, bli ledsen och att den självgode "välgöraren" får känna sig bra för en stund. Han/hon "sa ju bara sanningen".

Jag kan förstå fall då man blir provocerad till att säga hemska sanningar. Om någon tjatar så mycket om att man ska delge sin åsikt om något trots att man enbart har negativa saker att säga.
Den situationen har jag själv varit med om en gång. Då kämpade jag in i det sista med att inte säga vad jag innerst inne tyckte, men när personen då började anklaga mig för att vara konstig, så kände jag mig tvingad att berätta vad jag egentligen tyckte och det var INTE snällt. Men i det läget gav han mig inte mycket val. Jag blev provocerad och kunde inte längre vara snäll och tyst ... trots att jag verkligen hatar att säga elaka saker.
Men sådana situationer är något helt annat. Då har man inte för avsikt att såra, utan det kanske leder till något sådant eftersom man inte har något annat val. Man blir provocerad och inträngd i ett hörn som man inte kan ta sig ut från förrän man sagt de där elaka meningarna som man alls inte vill.

Nej, vad jag syftar på, är personer som delger sina negativa och sårande kommentarer utan att någon ens bett om deras åsikt. Bara för att ...
"Det där var en riktigt ful frisyr!" "Du är ju knappast någon modell!" "Den tröjan passar inte dig alls!" "Det är ju ingen idé att du söker till någon sångtävling i alla fall, för du sjunger inget vidare!" "Den där teckningen ser ut att vara ritad av ett dagisbarn!"
Om man uttryckligen har BETT om att få svar på dessa frågor ... "Hur ser jag ut?" "Vad tycks?" "Hur låter jag?" osv, så kan jag ju i alla fall ha någon sorts förståelse för sådana här negativa kommentarer. Då kan man kanske hävda att man faktiskt BETT om svar och att man inte gillar att ljuga, så därför fick den sårade skylla sig själv.
Men om man inte frågat efter omdömen, så kan jag inte se någon som helst anledning till varför man då ändå ger negativa och elaka kommentarer. Då måste man ju endast göra det av ren och skär elakhet. Avundsjuka, kanske? Och elakhet.
Jag är av den åsikten att: "Har man inget snällt att säga, så behöver man inte säga något alls".
Det finns liksom ingen anledning att klanka ner på folk. Okej då om "offret" betett sig illa på något sätt och att man därför känner sig manad att tillrättavisa.
Det är också okej att skämta på ett nedlåtande sätt ... OM den man skämtar med förstår och kan ta det på rätt sätt.
Men att helt out of the blue slänga ur sig elaka kommentarer tycker jag INTE är okej. Det är bara elakt, omoget och fullständigt onödigt. Jag har inte alls någon förståelse för sådant betéende. Typiskt mobbar-betéende, kan jag tycka och sådana människor har jag inte mycket till övers för.

Att sen som Anonym häva ur sig negativa och elaka kommentarer i exempelvis en blogg, tycker jag är extremt fegt. Då vågar man ju inte ens stå för sina åsikter. Man gömmer sig bakom anonymiteten och kan ju därmed säga precis vad som helst. Ingen får ju veta vem man är och man behöver därför inte stå till svars för sina sårande tankar. Som Anonym kan man smälla till hårt utan att offret får möjlighet att slå tillbaka. Och även om jag inte gillar cencur i vanliga fall, så kommer jag INTE publicera negativa kommentarer som uttalas av Anonyma läsare.
Vågar man inte stå för sina uttalanden, så är åsikterna inte särskilt mycket värda för mig. Anonyma elakheter ser jag bara som avundsjuka. "Du ska inte tro att du är någon", typ. Och dessa människor vill jag inte ge någon stund i det offentliga rampljuset.

Testar att videoblogga

Jag tänkte testa att göra ett videoinlägg. Fick idén från en Facebookgrupp som jag är med i. Jag filmade med vår kamera, men batterierna tog slut hela tiden, så därför blev den inte den sammanhängande video som jag hade tänkt ... eller hoppats på ... och sista snutten fick jag filma med mobilen.
Eftersom det blev filmat sådär i etapper, så blev det antagligen onödigt många upprepningar.
Långt, blev det också. Superlångt! Jag hade ingen direkt förutbestämd plan heller, utan tänkte att jag bara skulle prata på rätt ut i luften. Jag skulle väl hålla mig till det ämne jag valde, men annars hade jag inte mycket mer tanke bakom. Jag tänkte mer att: "Det får bli som det blir" ... och så blev det väl också. ;-)
Helt planlöst Åsa-babbel ...

Trots att nu filmklippet blev så väldigt långt, så kom jag ändå på i efterhand att det var massor av mer saker som jag hade velat säga. Jag glömde ju hur mycket som helst och tänkte att jag borde ha ersatt en del upprepningar med annat. Men det är inte helt lätt när man bara kör på utan manus och ingen taktik. Jag ville egentligen mest bara testa och se hur det kunde bli. Jag har ju liksom alltid sagt att jag inte är nåt vidare på att prata. Skriva, är jag rätt bra på, men att prata är betydligt svårare. Jag brukar inte komma på nåt att säga, utan behöver få den där betänketiden som man får när man skriver. Men nu tänkte jag ändå att jag skulle ge det ett försök.
Planlöst babbel, är ju egentligen inte min grej. Eller ... jo ... i verkliga livet, så sysslar jag ju med sådant hela dagarna. Jag älskar att prata och babblar oftast alltför mycket. Men planlöst babbel i monologform, med en kamera framför mig ... det är ju inte riktigt min grej. Har alltid tänkt att jag inte skulle klara av något sådant alls ... att det skulle låta jätte illa, enformigt och tyst ... men nu efteråt, så tycker jag ändå att det gick bättre än väntat.
Klart att filmen kanske är lite tråkig och enformig bitvis, men ändå flöt det på bättre än vad jag hade trott. Jag hade, som sagt, inget manus. Inte hade jag heller någon som intervjuade mig. Nej, allt kom jag på under tiden som jag pratade. Så därför tycker jag att det gick klart bättre än förväntat.

I alla fall ... här kommer filmklippet ...

Höstvisa

Jag kände mig lite sångsugen igår kväll, så jag satte mig ner och sjöng en liten stund. Sången "Höstvisa", kändes ju väldigt passande för årstiden, så det fick bli den.

Dock är min röst inte helt återställd än sedan den senaste hestheten (då jag även tappade rösten helt), så innan jag alls kunde börja sjunga den här låten så fick jag lov att transponera den. Jag klarar nämligen inte av att ta så höga toner för tillfället och man kan nog höra att rösten är nära att skära sig flera gånger. Men, men ...

 

Pumpapajsrecept

Som jag berättade i mitt senaste inlägg, så gjorde jag en pumpapaj till Viktor när han fyllde år. Jag brukar annars laga den kring Halloween eftersom det alltid blir en massa pumpakött över när man karvar ur pumpan till sin Jack O'Lantern.

Första gången jag testade att göra en pumpapaj var när jag fortfarande bodde hemma hos pappa. Då testade att baka efter ett recept i hans gamla kokbok. Men det blev verkligen inte gott! Konsistensen blev jätte konstig ... som geléaktigt ... och smaken var inte heller någon hit. Men så köpte jag så småningom en bok med recept på Amerikanska pajer och där var även ett recept på pumpapaj. Bilden på den pajen såg helt annorlunda ut än den jag bakat tidigare, så därför tänkte jag att det kanske var värt att testa detta "riktiga" recept?
Sagt och gjort. Jag testade mitt nya pumpapajrecept och JÖSSSES, vilken skillnad! Denna paj blev ju faktiskt riktigt god. Det påminde en del om mjuk pepparkaka i pajform. Väldigt gott!

Nu är det ju redan oktober och eftersom det är Halloween den 31:a, så kanske det är fler som karvar pumpor och får en massa överblivet pumpakött? Då kan ni testa att göra den här pajen ...

Pumpapaj

Form 23-25 cm; 8-10 bitar

Pajskal

3 dl vetemjöl

1/2 krm salt

115 g kallt smör i cm-stora bitar

1 1/2 msk kall, pressad citron

2-3 msk isvatten

Fyllning

5 dl osötad pumpapuré (1/2-1 kg mogen skalad pumpa om du själv gör purén)

2 ägg

1/2 dl strösocker

1 dl brun farin

1 tsk kanel

1 tsk malen ingefära

3/4 tsk malen kryddpeppar

1/4 tsk malen kryddnejlika

en nypa salt

2 dl vispgrädde

Pensling

1 ägg, lätt uppvispat med 4 tsk mjölk

Gör så här

Pajdegen i matberedare: Kör mjöl, salt och smör på hög hastighet 4-5 sekunder till en smulig massa. Sätt till citronsaft och vatten medan maskinen går och kör ytterligare några sekunder, tills degen nästan bildat en boll.

Krama ihop degen lätt till en boll. Platta ut till en tjock kaka och svep in i plastfolie. Låt degen vila i kylskåp 4 timmar eller över natten.

Ta ut degen en halvtimme innan du ska kavla ut den. Kavla på lätt mjölat bord till en rundel, ungefär 3 mm tjock och med minst 5 cm större diameter än formen. Lägg degen över formen och tryck in den noga längs formens botten. Klipp bort överflödig deg. Låt formen stå i kylskåpet medan du gör resten av förberedelserna.

Själva pajen:

1. Skär pumpan i bitar och koka den mjuk några minuter i 1/2-1 dl vatten och 1 krm salt. Häll av vattnet och kör pumpan i matberedare till en slät puré (eller använd mixerstav, som jag gjorde). Låt den svalna.

2. Sätt ugnen på 250 grader. Kavla ut degen, klä formen och låt den stå i kylskåpen en halvtimme.

3. Skär ut några löv eller andra figurer av den överblivna degen. Pensla med äggvisp, strö över lite kanel och socker och grädda 5 minuter eller tills de är gyllenbruna. Ta ut och låt svalna. Sänk temperaturen till 225 grader.

4. Klä formen med smörgåspapper och fyll helt med torkade ärter (eller strunta i detta och vik aluminiumremsor över kanten istället, vilket jag själv gör). Grädda i nedre delen av ugnen 10-12 minuter. Ta bort ärter och papper och grädda ytterligare 5 minuter, tills skalet är ljusbrunt. Om du inte kör med ärt-metoden, så räcker det med ca 10 minuters förgräddning av pajskalet. Låt formen svalna på galler.

5. Vispa ägg, socker och farin till en luftig smet. Blanda alla kryddorna med ett par matskedar puré, häll dem tillsammans med saltet i resten av purén och blanda noga. Rör till sist ner grädde. Häll fyllningen i pajskalet.

6. Grädda 15 minuter. Sänk värmen till 175 grader och grädda ytterligare 40 minuter eller tills fyllningen är torr när du prövar med provsticka eller tandpetare.

7. Tryck fast dekorationerna medan pajen är varm, och låt formen svalna på galler. Servera pajen rumstempererad. Klassiskt tillbehör är vispgrädde smaksatt med lite finhackad syltad ingefära.

Viktors födelsedagspaj

Pajen som jag gjorde till Halloween förra året

Har blivit tonårsmamma!

Tänk ... idag fyller min förstfödde 13 år! Det där lilla knytet, på knappt 2,5 kg blir idag TONÅRING!!! Jösses! Vi kommer ha en tonåring i huset. En tonåring, som har vuxit sig rätt långt ifrån de där 47 centimerarna som han var vid födseln.

Man brukar ju säga till småbarnsföräldrar: "Vänta du ... det dröjer inte länge förrän han/hon börjar högstadiet/tar studenten/gifter sig. Det går i ett nafs. Fortare än du kan ana."
Men jag håller faktiskt inte riktigt med i det påståendet. Visst ... småbarnstiden var extremt kort, kan jag känna så här i efterhand. Men däremot har tiden mellan födseln och nu varit väldigt lång. Det känns VERKLIGEN inte som det var igår han föddes! Det känns som en hel evighet sen och som om han funnits hos oss för alltid. Jag minns ju knappt ens tiden innan han kom in i vårt liv. Han har liksom alltid varit där. Så KÄNNS det i alla fall. Det har inte alls gått fort. Det har snarare gått riktigt, riktigt långsamt.
Kanske är bara jag som tänker och känner på det här sättet?
Om man räknar småbarnsåren, så var ju den tiden väldigt kort. Det kan jag medge. De åren gick i ett nafs och jag minns knappt den tiden ens. Men de efterföljande åren ... från 4-5 års ålder och fram till nu ... den tiden har varit otroligt lång. Har han ens VARIT så liten någon gång? ;-)
Så känner jag ...

Så har det ju förstås hänt en hel del i vårt liv under de här åren också. Vi har flyttat en massa gånger, jag och maken har gift oss, jobb har ersatts av andra jobb, lillasyster kom till världen, vi har rest en massa, dagis har bytts, skola har börjats och nu senast blev det även skolbyte och högstadiestart för vår nyblivna tonåring. Så alla dessa skeenden har ju lett till många händelserika år, vilket nog i sin tur har resulterat i att jag upplevt tiden som längre än den kanske varit?

Hur som helst, så blir ju då vår försfödde lille parvel tonåring idag och ikväll vankas det tortillabuffé till middag. :-) Sen blir det pumpapaj, som sonen önskat sig istället för tårta. Han älskar tydligen min pumpapaj, så jag var ju tvungen att göra en sådan nu när han verkligen önskade sig det. Bakade hela kvällen igår. ;-)
Jag gjorde även en sats av hans favoritchokladmuffins. Det var väldigt länge sedan jag gjorde sådana, så jag tänkte att jag skulle överraska honom lite. Jag har ju knappt bakat alls det senaste halvåret eftersom jag och maken har dragit ner en hel del på onyttigheterna, så antagligen har barnen saknat mina bakverk en del. Men idag är det ju födelsedag, så då måste man väl få bli lite extra bortskämd.



Viktor pussar sin nyfödda lillasyster, april-2003

Viktor första skolfoto i högstadiet, hösten 2013

 



Imorse väckte vi den nyblivna 13-åringen alltför tidigt (enligt honom) eftersom jag var tvungen att börja jobba tidigt idag och ville ju hinna uppvakta min tonåring före jag gick iväg. Men han fick ju i alla fall höra på lite skönsång och så fick han presenter och sen en god frukost, så han var nog inte helt missnöjd ändå.
Ikväll kommer min pappa och hans sambo, så då blir det väl ännu mer firande av födelsedagsbarnet, så jag tror nog att han får en bra födelsedag.