torsdag 25 maj 2017

Är inte som andra tjejer

I många sammanhang när jag är tillsammans med andra kvinnor så känner jag mig väldigt udda. Framförallt när de diskuterar shopping eller tjejgrupper, tjejträffar ... eller karlar. Då känner jag mig väldigt annorlunda och lite utanför, för deras tankar och deras känslor känns väldigt mycket som en helt annan värld för mig.
När det kommer till shopping, så är det definitivt inget som jag brinner för. Visst kan jag gilla att kolla på saker ibland, men jag köper oftast bara om jag måste. Jag hatar att prova kläder och krims-krams är inget jag vill köpa hem. För det mesta går jag in i en butik och kollar, men hittar jag inget jag vill ha eller behöver, så då går jag ut därifrån tomhänt. 
Kläder använder jag till de går sönder och likadant är det med skor. De kläder jag gillar bäst använder jag hela tiden, så jag har många trasiga plagg som jag fortfarande använder eftersom jag trivs så mycket i dem. Så lagar jag hål emellanåt istället.
Jag gillar, som sagt, inte shopping. Inte så som andra tjejer verkar göra.

Så det här med tjejgäng ... det verkar väldigt vanligt att man hör till olika tjejgäng/tjejgrupper och att man i dessa grupper verkar göra en massa tillsammans. De har middagar, går på olika aktiviteter eller åker på resor ... utan varken sina män eller sina barn. "Det MÅSTE man ju bara göra", har jag fått höra. Åka på tjejresor tillsammans med tjejgänget ...
Om någon person säger så, så får den personen genast medhåll från andra kvinnor. "Ja, visst är det så! Så man kan göra saker med tjejerna och göra tjejgrejer (vad nu det är ???) och ha tjejsnack."
Själv sitter jag mest tyst och lyssnar på dessa samtal och känner mig mest som en extremt udda fågel i sammanhanget.
Jag har aldrig någonsin haft något tjejgäng. Jag har ju aldrig haft nån direkt kompis heller, så ... 
Inte någon så pass nära att jag velat åka iväg på tjejresor med i alla fall.
MEN jag kan inte säga att skulle vilja vara med i en sådan tjejgrupp heller. Min bästa vän är min make och om jag ska resa någonstans, så vill jag göra det med HONOM! Jag känner inget behov av att åka på nån tjejresa. Resor vill jag dela med min man. Det är han som jag vill göra saker med. Han är, som sagt, min bästa vän.

Jag har egentligen alltid trivts bättre i sällskap av män än av kvinnor. Tjejer snackar ofta så mycket skit och det är inte riktigt min grej. Män är enklare och rakare. Med män kan man ofta skämta utan att de tar det personligt medan man med kvinnor behöver tassa mer på tå. Det är enklare att vara sig själv tillsammans med män än med kvinnor på ett sätt. 
Nu är ju jag ändå alltid mig själv och antagligen är det just därför som jag aldrig haft så mycket kompisar. Jag är inte så ytlig som de flesta andra verkar vara och då leder väl det till att man blir mer ensam.
Visst ... ALLA tjejer är ju inte ytliga shoppoholics. Det finns ju en hel del som är mer som jag också. Men de verkar inte vara lika många. Eller så håller de sig mer för sig själva? Lite så som jag själv.

I och med att jag aldrig haft så mycket kompisar, så har jag nog också vant mig mer vid att vara ensam och göra saker på egen hand. Jag behöver ingen kompis som följer med mig till gymmet eller som följer med mig för att handla kläder. Jag behöver heller ingen kompis som anmäler sig till samma aktivitet som jag. Som till exempel i höstas, när jag anmälde mig till Dundervux (dans) utan att känna någon annan som skulle gå. Jag är ju van vid att klara mig själv, så jag är inte beroende av tjejkompisar för att göra saker. 
Däremot är jag ju beroende av min man. Honom gör jag gärna saker med ... till och med hellre än att göra saker på egen hand. ;-) Han är min första riktigt nära vän och honom skulle jag kunna umgås med 24/7 om så vore. 
Jag behöver verkligen ingen tid utan honom, tillsammans med andra. Vi får tillräckligt mycket tid isär under stunderna som vi jobbar. Frititiden vill jag spendera så mycket som möjligt tillsammans med honom ... och våra barn.
Partiden (utan barn) är också någonting som jag behöver och som ändå är allt för sällan. DET behöver jag. Men inte någon kompistid med tjejer. Det behovet har jag inte och har heller aldrig haft något sådant behov.
Tjejer kan vara lite knepiga och jag antar att jag kanske har lite svårt att förstå dem?
Ändå är jag hyfsad på att smälta in. Det är ju bara att dra på sig en låtsasfasad och i vissa sammanhang lyssna mer än att prata. Så märker inte folk att jag egentligen inte alls är som dem. 

tisdag 21 februari 2017

Sångfunderingar ...

Det är sportlov här nu, så därför åkte min familj till Helsingfors igår kväll och lämnade mig ensam hemma med katterna. Jag ska ju jobba drygt halva veckan. Sen har jag tänkt vara ledig de två sista dagarna och åker efter familjen med kvällsfärjan i morgon kväll.
I alla fall, så har jag ju då varit ensam hemma nu i kväll och då kan man ju tänka att jag borde passa på att ägna mig helt åt mig själv och lite egna fritidsaktiviteter och lite typ ta-kvällen-som-den-kommer. Men tyvärr har jag ju haft en hel del vardagsgöromål att ta itu med efter jobbet. Har bland annat plockat ur- och i diskmaskinen, vikt och plockat undan tvättat, tvättat flera maskiner, sytt igen ett hål i ett par byxor och så har jag bakat matbröd eftersom vi hade mjölk som behövde användas innan jag far iväg och mjölk funkar ju bra som degspad.
Dessutom var jag ju tvungen att få i mig lite middag däremellan alla uppgifter.
Men SEN blev jag till slut "ledig" för egna, lite roligare aktiviteter. ;-)

Jag passade då på att Sjunga lite på Smule (som är en karaokeapp, där man sjunger duetter med olika människor). Om man betalar för VIP-medlemskap, så kan man fritt välja bland alla låtar och man kan då också välja att sjunga solo, i duett eller i grupp. Om man inte betalar (vilket jag inte gör), så går de flesta låtar att sjunga, MEN endast tillsammans med någon annan som redan spelat in låten under duettalternativet.
I alla fall så kom jag att fundera på lite saker under tiden som jag sjöng och mina funderingar ledde till att jag blev väldigt sugen på att skriva ett blogginlägg för ovanlighetens skull.

Dels så funderade jag en del på min sångröst ...
Nu kommer väl det här låta jätteskrytigt, men jag anser nog att flertalet som sjunger på Smule har sämre röster än vad jag har. Vissa sjunger absolut jättebra! Men de flesta sjunger på så sätt att de kan hålla melodin rätt hyfsat, men inte mer än så. Osäkra röster som lätt spricker.
Sen finns det ju förstås de som inte kan sjunga alls också, men nu pratar jag om de som kan hålla tonen okej, men inte mer än så.
Min fundering angående det, var dock inte något angående DEM, utan min fundering gällde mer MIG.
Vad jag funderade över var: Undrar hur min röst hade låtit om jag aldrig hade tagit några sånglektioner? Hade jag då låtit som flertalet på Smule, eller hade jag ändå varit hyfsat tonsäker? Hur mycket är talang? Hur mycket är påbrå? Och hur mycket är träning?
Jag har ju totalt tagit sånglektioner under 9 års tid. 7 år gick jag i Södertälje hos Håkan Liedbergius, vilken varenda sjungande Södertäljeunge gick och tog sånglektioner hos på den tiden. ;-)
Sedan gick jag 2 år här på Åland, på Bel Canto ... och hade då flera olika sångcoacher.
Så något borde jag väl ha snappat upp under alla de åren. Ja, det VET jag ju att jag har. Vad gäller tekniken, så känner jag mig på ett sätt rätt utbildad. Jag har ju börjat ge min egen dotter sånglektioner nu ... även om vi ännu inte helt har fått in den där regelbundenheten som jag skulle vilja ... och då känns det som om jag faktiskt KAN någonting. Saker som jag tar för givet, vad gäller tekniken, det är inte lika självklart för henne. Då har jag fått tänka till och försöker förklara så gott jag kan. Men jag är ju ingen riktig sånglärare. Däremot har jag mycket praktisk erfarenhet av att själv ta lektioner och att sjunga på "rätt" sätt och försöker förmedla det så gott det går. Fast det är inte helt lätt att förklara alla gånger. Men jag försöker i alla fall.
Nu har ju Amanda bra mycket mer talang än vad jag någonsin har haft och just därför känner jag väl också att jag vill hjälpa henne så mycket som möjligt. Även om man tycker att man redan kan sjunga och att sånglektioner är tråkigt, så är ändå lektionerna man har bakom sig en otrolig trygghet när man står där på scenen. Man har tekniken som ett stöd i bakgrunden.
Så jag har sagt till Amanda: "Man tar inte sånglektioner för att lära sig sjunga. Man tar sånglektioner för att bli BÄTTRE på att sjunga och att utveckla sin röst".
Amanda sjöng ju bra även utan sånglektioner, men undrar hur jag själv hade låtit? Jag började ju ta lektioner redan när jag var 9 år, så sången har ju liksom alltid varit där och jag minns inte hur jag lät innan.

En annan sak som jag kom att tänka på ikväll, var hur mycket jag saknar att sjunga. Jag saknar att sjunga med andra och jag saknar att sjunga för andra.
Då kan man ju tänka: "Varför börjar du inte i nån kör, då?"
Men då kan jag som svar säga att körsång inte är något för mig. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av att sjunga i kör ... att vara anonym och en i mängden. Dessutom blir det så strikt när man måste hålla sin stämma och sjunga samma som en hel drös andra. Nej, det är ingenting för mig.
Jag gillar att sjunga duetter, i mindre ensembler och solo. DET gillar jag! Därför gillade jag ju Bel Canto, som har mer det konceptet som jag gillar.
Jag skulle ju förstås kunna tänka mig att börja ta sånglektioner igen. Problemet är ju dock att det är så fruktansvärt dyrt. Då är ju körsång billigare.
MEN ... jag sjunger hellre på egen hand hemma i sovrummet än att gå med i något som jag egentligen inte gillar. Jo, jag gillar ju att sjunga ... även om det skulle vara i en kör. Men själva körkonceptet finner jag lite tråkigt och det låter jag därför helst bli.
Dessutom har jag egentligen inte riktigt tid heller. Jag försöker ju träna nu hyfsat regelbundet och i år har jag dessutom tagit lite danslektioner. Så har man ju alla hushållssysslor som ska fixas och TV-program som ska ses. Plus att man måste jobba. Så tiden räcker heller inte riktigt till för allt man skulle vilja.
Men om man hade mer tid och om man hade mer pengar ... då vore det inga problem alls. Då skulle man kunna göra allt man ville ... typ. ;-)

Så avslutar jag med en bild från när jag sjöng på Önningeby museet tillsammans med andra Bel Canto-elever 2012. Två solosånger hade jag då. Var supernervös, men det var samtidigt jätteroligt!

 Petri Carlssons foto.