Livet är inte oändligt

På Facebook kan man ju göra lite olika menlösa tester och få svar på livets gåtor, bland annat. ;-) Jag brukar klicka på de där ibland ... bara på skoj. Det är ju inte så att man tar spåkulans svar på allvar, direkt. Nej, det är mer ett kul tidsfördriv. Hur som helst, så testade jag igår Citat för dagen ... och fick då upp ett citat som jag tycker är otroligt tänkvärt ... och något som jag faktiskt har funderat på massor den senaste tiden.
Så här löd citatet:

Jag tycker det är sååå sant. Man lever dag efter dag ... jobbar, sliter, skjuter upp saker, väntar, sparar, planerar ... som om livet är oändligt. Visst ... inte ska man väl leva som om varje dag är den sista heller, men motsatsen känns också väldigt trist ... som ett otroligt stort slöseri ... ett slöseri på sitt eget liv. Man går ju in i vardagslunket och lever i princip på samma sätt alla dagar. De flesta av dagarna, åtminstone. Man lever som om livet är för evigt.

Det är faktiskt om det som min senaste låt handlar ... den låten som jag skrev i april. Lev idag! heter låten och texten i refrängen går typ så här:

Lev idag! 

Det kanske inte finns något imorgon.

Förverkliga dina drömmar innan det är för sent

Lev idag! 

Lev idag! Lev och älska!

Ta ingenting för givet

Ta vara på det du har

Livet är inte för evigt, så LEV IDAG!

 Jag har ju verkligen funderat väldigt mycket på det den senaste tiden. Vad vill jag med mitt liv? Lever jag som jag vill leva? Hur vill jag fortsätta? Vad har har jag för drömmar? Vad HADE jag för drömmar? Varför lever jag på det sätt jag gör? Är det någonting som jag skulle vilja göra, som ännu inte blivit gjort? Finns det något som jag skulle vilja förändra?
Många tankar. Många funderingar. Vet inte om det är nån slags tidig 40-års kris eller vad, men på något sätt så känner jag mig nästan panikslagen. Det börjar ju dra ut på tiden ... om man ska hinna med allt. Plötsligt kan man ju vara för gammal. Det KAN man faktiskt bli. Man kan bli för gammal för en himla massa saker. Livet ÄR inte för evigt och framförallt, så är inte ungdomen för evigt. Jag har ju insett det nu ... nu, när jag blivit 35. Nu måste jag väl börja erkänna att jag faktiskt inte är någon ungdom längre. Innan så funderade jag ju aldrig på sånt här över huvud taget, men sen ... när jag förra året fyllde 34, då började jag plötsligt förstå ... förstå att jag på något sätt faktiskt blivit äldre. Jag var inte längre 25 år och jag insåg att min ungdom hade dragit förbi. Åren hade gått så otroligt fort och det började skrämma mig en del. Det var då mina funderingar om livet började komma. Jag började tänka i de banorna att man borde utnyttja sina dagar mycket bättre. Man lever som om livet är hur långt som helst ... och då började jag ifrågasätta detta. Varför? Det är ju DETTA liv man borde leva. Det är ju DETTA liv man borde leva på det sätt som man vill. Det är NU ens planer och drömmar måste genomföras. Man får ju ingen annan chans. I detta livet får man ingen annan chans. Så varför ska man leva som man hade ett liv till på sig?