Varför utsätta sig för detta?

Ibland känns det verkligen som om man bara vill skita i alltihop. Varför tar jag en medicin som jag inte ens vet fungerar. Den sägs ju bara ta bort 30 % av sjukdomsförloppet ... och om jag då har en väldigt mild variant av MS redan från början, så kanske medicinen egentligen är helt meningslös? Jag kanske skulle må precis lika bra även UTAN medicin?
I början så kändes det som en lättnad ... då när jag fick börja med bromsen. Jag blev mer avslappnad, slutade oroa mig så mycket ... och allt kändes så oerhört mycket bättre. Då var jag peppat till tusen.
Men nu ... nu, när det gått nästan tre år sedan jag började medicinera ... nu känner jag mig mer tveksam. Varför? Varför utsätter jag mig för dessa jobbiga sprutor? Behövs de verkligen? Eller skulle det gå precis lika bra även utan medicin?
Nå ... för det mesta så går det väldigt bra. Det sticker väl till lite, förstås, men sen är det oftast hyfsat smärtfritt. De gångerna så känns allt jätte bra. Inte får jag särskilt mycket biverkningar längre heller, så på det sättet funkar det nog bra.
Men sen kommer det dagar som nu ikväll ... dagar, då något händer ... dagar, då det inte alls går smärtfritt ... dagar, då det inte alls går särskilt bra. DÅ blir jag mera tveksam.
Ikväll vet jag inte riktigt vad som hände, egentligen. Allt gick ju jätte bra. Jag satte injektorn mot låret. Sen tog det väl en stund innan jag vågade trycka av ... men när jag väl tog mod till mig och tryckte på knappen, så gick allt jätte bra. Det stack till lite, men sen gjorde det knappt ont alls när jag sprutade in medicinen. Allt verkade ju precis som vanligt. Jag drog ut nålen, satte på plåstret och skrev upp tidpunkten i häftet. So far, so good.
Men sen ... sen skulle jag ju resa mig upp, så jag kunde dra upp mina byxor ... då fick jag som världens chock. En rejäl kramp högg till i låret ... precis där jag nyss tagit sprutan. Sen kunde jag ju knappt gå. Jag haltade in till köket, för att slänga skräpet. En hemskt obehaglig känsla, hade jag. Ouch!
Det känns fortfarande jätte obehagligt och nu, när jag sitter med raka ben i soffan, så kan jag inte alls lyfta upp det benet som jag nyss injicerade. Det känns inte alls roligt!

Bild på när jag tar min medicin

Vid sådana här tillfällen, så blir jag hemskt tveksam och undrar om det verkligen är nödvändigt. Tidigare har jag väl mest sett det som självklart att jag ska ha medicin ... för NÅGON verkan lär den väl ändå ha. Men nu känner jag det inte som lika självklart längre. ÄR det verkligen nödvändigt?
Det var dock inte lika hemskt den här gången, som det var när jag träffade nerven för ca 1,5 år sen. DET var en fruktansvärd upplevelse ... bland det värsta jag varit med om. Då domnade jag ju bort ner till knät och hade ont i flera veckor efteråt. Jag får fortfarande som stickningar i knät med jämna mellanrum ... och jag är delvis bortdomnad vid knät ... som en följd av den sprutan. Jag blev så hemskt rädd den gången ... och det är egentligen först nu som den värsta rädslan har gått över. Fast lite rädd är jag nog fortfarande ... rädd för att träffa en nerv igen. Risken är nog dock inte särskilt stor. Tydligen är det extremt ovanligt att något sådant händer.
Oftast går det ju bra att ta medicinen. Men av någon konstig anledning, så är det de dåliga gångerna som man minns allra bäst.