Ett glädjande besked!

Ja, idag var jag ju till min neurolog ... och för ovanlighetens skull, så gick jag därifrån med ett léende på läpparna. Det hör ju verkligen inte till vanligheterna. Jag har hela tiden haft väldigt svårt min läkare. Vet inte riktigt varför, men det känns som en rejäl distans mellan oss. Han lyssnar inte riktigt, han tror inte på mig (vilket jag verkligen HATAR ... att inte bli trodd) och han vill helst bara höra att allt är bra, trots att man kanske känner att allt inte ÄR helt bra. Han hatar när folk undrar eller ifrågasätter, för han vet ju såklart bäst ... om allt. Jag brukar ju annars komma överens med de flesta ... men just honom har jag verkligen extremt svårt för. Ändå är han ju en väldigt erfaren och duktig neurolog ... en som utfört celltransplantationer, en som forskar och som skriver böcker. Visst ... jag tvivlar inte på att han kan sin sak, men han förstår sig i alla fall inte på MIG.
Jag kan ju lägga in en text som jag skrev den 15/11 2009 ... i en blogg som jag då hade, där jag nämner en del om mina problem med honom ...

"Nu var det återigen ett bra tag sedan jag skrev. Jag blev lite ledsen och arg efter mitt senaste läkarbesök, så då kände jag mig inte alls sugen att skriva ... även om det kanske var just det jag borde ha gjort. Jag kanske borde ha skrivit av mig lite ... alla aggressioner som jag då kände. Fast ändå kanske det var lika bra att jag lät det ebba ut.
Jag har ju sagt tidigare att jag inte är så förtjust i min läkare och efter det senaste läkarbesöket förstärktes den känslan ännu mer. Men ... jag orkar verkligen inte berätta om det. Det var därför jag inget skrev då och jag känner fortfarande att jag inte vill eller orkar prata om det ... eller prata om honom. Jag blir bara ledsen och arg.
Men ... trots att jag mådde så dåligt efter det läkarbesöket, så tror jag ändå att det ledde till något positivt. Jag bestämde mig efteråt för att strunta i hur jag mår ... att sluta känna efter och fortsätta med allt precis som vanligt ... som om jag aldrig fått MS. Jag tänkte att jag skulle ignorera sjukdomen och hur jag mår lite grann och ta dagen som den kommer ... så blir det bäst för alla. Sen, om jag får ett nytt skov, så får jag ta det då. Fast tills vidare, så tänkte jag strunta lite i mitt tunga ben. Det är ju ändå ingen annan än jag som märker av det, så varför ska jag då gnälla och vara ledsen över hur det känns? Är nog enklare att låta det vara. "  

Men idag, så meddelade han något helt underbart ... något jag gått och väntat på i flera år nu ... en helt fantastisk sak. Han ska nämligen gå i pension! Om två månader så ska han pensioneras, så detta var den sista gången jag behövde träffa honom! :-)
Jag försökte verkligen att hålla inne min glädje under tiden som jag satt inne i hans rum, men så fort jag och maken kommit därifrån och en bit bort ... då kunde jag inte längre hålla mig ... då gick mina mungipor upp till max. Sååå lycklig, kände jag mig. ÄNTLIGEN!
Till hösten ska jag få en ny neurolog ... en kvinna. Hon skulle visst bli fast anställd på vårat sjukhus, vilket också kändes oerhört roligt att höra. Ingen konsult längre ... som bara kommer hit nån gång ibland, utan en RIKTIG på-plats neurolog. Äntligen kanske man kommer kunna få snabbare svar om man undrar över något. Det känns ju lite knäppt att det är som idag ... att man frågar om symptom som man har JUST NU ... och då får svaret om en månad. Då har ju liksom oftast symtomen redan gått över. Det är ju bara tur att jag har varit så pass frisk, ändå. Men trots det, så har jag ändå fått erfara denna onödiga fördröjning på svar flera gånger. Sjuksköterskorna vågar ju inte svara något över huvud taget, så därför väntar de in läkaren före de uttalar sig om något. Otroligt irriterande, faktiskt ... särskilt när läkaren bara kommer hit någon gång i månaden.
Men förhoppningsvis kommer allt detta bli bättre nu ... nu, när vi får en egen neurolog. Så hoppas jag ju att hon är bra också, förstås ... och att jag kommer bättre överens med henne än vad jag gjort med min nuvarande läkare. Det känns ju lite som om det bara inte KAN bli sämre. Det kan bara bli bättre. Så KÄNNS det i alla fall. Men det får framtiden utvisa. Blir ju lite spännande i alla fall att få träffa den här nya till hösten. Ja ... under förutsättning att inget händer, så blir det ju till hösten först. Annars kan det ju bli tidigare. Men ... det är ju inget jag hoppas på ... och inget jag tror på heller. Jag mår ju rätt bra nu ... och idag, så är jag ju dessutom så oerhört GLAD!