Lyxfällan igår

Jag kollade på Lyxfällan igår. Jag brukar annars missa det programmet för det mesta, men igår kände jag att jag bara MÅSTE se det. Det verkade ju extra intressant, eftersom det denna gången handlade om en tjej som har MS. 

För de som inte har sett det, så finns det på TV3 Play ... eller så går det att titta på här nedan. ;-)

Jag tycker denna tjej var helt sanslös. Tala om att leva i förnekelse ... och tala om att göra sig själv en rejäl björntjänst på det viset. Hon verkade ju inte veta ett enda sk*t om sin egen sjukdom. Hon brydde sig inte och ville inget veta. Hon levde ju som om varje dag var den sista, typ ... eftersom hon ju hade fått en så "hemsk" sjukdom. "Lilla Flicka", tänkte jag då ... "Då vet du inte mycket".
För det första, så är ju inte MS någon dödlig sjukdom. Man dör inte ... och man behöver inte ens bli särskilt handikappad. Vissa kan leva ett helt liv utan att knappt märka av sjukdomen, medan andra blir värre däran. Hur sjuk man blir, är helt individuellt och varför ska man gå och oroa sig för något som kanske aldrig ens kommer att hända?
Visst ... när jag först fick höra att jag troligtvis hade MS, så fick man ju direkt upp en bild av en rullstol i huvudet. Så tänkte man: "Hjälp! Är det SÅ min framtid kommer att se ut?"
Men ... så började jag ju då att ta reda på mer ... läste böcker, läste på nätet och lärde känna andra med MS ... personer som jag hittade på nätforum. Ju mer man läste, desto mer insatt blev man ju ... och visst ... vissa saker man läste var väl inte alltför roliga ... men långt ifrån allt bestod av skräckscenarion. Det fanns faktiskt en del positiv information också. Men om man är fokuserad på enbart det negativa, så är det endast detta man kommer att se.
Själv försökte jag hålla mig mer nyanserad och ville veta mer fakta ... både positivt och negativt. Jag är realist. Inte optimist och inte pessimist ... utan realist. Jag vill veta fakta om situationer ... inga onödiga skräckhistorier, men heller inga förskönande überoptimistiska berättelser. Jag lever i nuet och det som händer, det händer ... men det tar jag DÅ.
Que sera sera. What ever will be, will be. The future's not ours to see. Que sera sera. What will be, will be.
Den här tjejen sa ju att hon hade börjat läsa om sin sjukdom, men stängt igen boken direkt. Hon ville inget mer veta, utan levde som om hon aldrig blivit sjuk ... som om hennes sjukdom inte existerade. Jag tvivlar ju på att hon ens tog någon bromsmedicin. Det framkom ju aldrig riktigt i programmet. Men om hon förnekade sjukdomen, så lär hon ju knappast ha velat ta några sprutor. Det är ju otroligt dumt, i så fall ... särskilt om man är så rädd för att bli sämre ... som hon ju faktiskt var. Bromsmedicinen gör ju så att sjukdomsförloppet går långsammare och det borde ju hon VERKLIGEN ha varit intresserad av. Men, men ...

En annan sak som kom fram i programmet, var ju att hon var livrädd för att berätta för sina vänner och kollegor om att hon fått MS. Hon var rädd att de skulle tycka synd om henne ... och typ se henne som "den där stackars MS-sjuka". Visst kan jag väl på ett sätt förstå hennes tankegångar där. Just den biten tror jag inte är helt ovanlig hos en som fått en sådan diagnos. Själv tänker jag dock inte alls på det viset. Jag tyckte det var jätte skönt när min diagnos blev officiell och jag kunde berätta om det för alla. Det blev så mycket enklare då. När folk visste om min sjukdom, så fick de också mer förståelse.
Visst ... i början tror jag nog det fanns en del som tyckte synd om mig. MEN ... jag förklarade ju för alla att det faktiskt inte behöver vara så hemskt. Det finns bromsmediciner idag, som tar bort en del av sjukdomen i alla fall ... och det forskas väldigt mycket i MS hela tiden. Nog tror jag att de förstod då ... när jag gav MIN bild av situationen. För mig har det känts väldigt viktigt att vara ärlig. Jag vill hellre berätta allt för alla, så de får MIN bild. Hellre det än att de snackar och spekulerar bakom ryggen på mig. Det kanske folk har gjort ändå? Vad vet jag? Men det känns i alla fall bättre för mig att inte hymla med min sjukdom och låtsas att jag aldrig fått den. Då tror jag folk har mer förståelse.
Nu ... när det gått ett tag sedan jag fick diagnosen (blir 3 år i morgon) ... så tror jag inte längre att folk tycker synd om mig. Ärligt talat, så tror jag faktiskt det är få personer som över huvud taget tänker på att jag har MS. Jag lever ju precis som vanligt ... jobbar precis som vanligt ... och jag tror inte någon märker något på mig ... att jag skulle vara annorlunda mot någon annan. Jag tror nog faktiskt att min sjukdom har fallit lite i glömska. Folk frågar sällan något längre. Den första tiden, så var det nog en del frågor om hur jag mådde ... från chefen och vissa kollegor. Men nu var det länge sen någon frågade. Det är nog bara i samband med mina läkarbesök som nån kanske kan fråga nåt. Fast annars är det rätt tyst om saken.
Det är nog bara de allra närmaste som ibland kan undra ... familjen eller de närmaste vännerna ... de personer som bryr sig allra mest ... de som kanske är mest oroliga och mest omtänksamma. Från övriga personer, så är det tämligen tyst. De tänker nog inte alls på att jag är sjuk ... och jag tror knappast att någon tycker synd om mig. Folk GÖR inte det. När tiden går, så "glöms" det bort. JAG glömmer ju inte bort det. Jag, som måste leva med det. Även om jag inte har så mycket besvär, så blir jag ju ändå påmind om min sjukdom varje vecka ... när jag tar min medicin.
Men andra ... andra, som inte behöver komma i kontakt med varken mina besvär eller min medicinering ... de "glömmer" nog bort. Visst vet de ju om min sjukdom, men jag tror inte att de tänker på den längre ... inte så, som de kanske gjorde i början. Och så får det gärna vara. Jag VILL ju inte att folk ser mig på nåt annorlunda sätt för att jag har MS. Jag ÄR ju fortfarande JAG ... samma person som jag var även före jag blev sjuk ... och det är ju DEN personen jag vill att folk ska se. Jag antar ju att det var det som hon i Lyxfällan menade också ... att hon inte ville bli sedd som sjuk, utan hon ville bli sedd för den person hon VAR. Det är ju fullt förståeligt. Men ändå får man ju vara beredd på att folk kanske kommer tycka synd om en ... till en början. Av egen erfarenhet, så är det också högst troligt att denna reaktion från omgivningen endast är tillfällig. Det är en period i början ... men sen ebbar det ut ... åtminstone om man inte är särskilt märkbart påverkad av sjukdomen.
Sen är man precis som vem som helst ... som vilken annan frisk människa som helst. Det ÄR ju ingen dödsdom, så varför leva som om det vore det?