Är så lycklig nu

Idag när jag var ute på promenad, så började jag att fundera lite. Funderade på mitt liv och hur det har förändrats de senaste åren. Och jag tänkte på hur otroligt lycklig jag egentligen är nu. Jag vet inte om jag egentligen någonsin har varit så här lycklig?

Jag har egentligen under hela mitt liv alltid drömt om och längtat efter någonting annat ... någonting som skulle ha gjort mitt liv bättre och som skulle ha fått mig att bli gladare eller som skulle ha fått mitt liv att kännas mer värdefullt. Jag var nog aldrig riktigt nöjd.

I perioder så försökte jag ju ändå låtsas att jag var nöjd med livet och att det var precis så jag ville ha det, men ändå var det nog någonting som aldrig riktigt stämde fullt ut. Inombords så kände jag mig nog ofta rätt ledsen och otillfredställd och önskade att någonting skulle hända ... att någonting skulle ske, som skulle få mig att bli mer nöjd med mitt liv. 

Jag kan egentligen inte peka ut någon specifik sak som jag ville skulle förändras, för om jag ska vara ärlig, så var det nog felande länkar lite överallt i mitt liv. Det var saker som saknades på flera olika plan och när jag kom till en punkt då jag började låtsas att allt var bra ... och att jag nog ändå var nöjd ... då kanske jag inte helt förstod att ingenting egentligen alls hade förändrats. Den enda skillnaden var att jag inte längre brydde mig. 

Men sen skiljde jag mig 2019 och jag kan inte säga att det enbart är därför som mitt mående förändrades så radikalt, men jag kan ju i alla fall säga att jag aldrig skulle ha känt mig så här lycklig som jag nu känner mig ifall jag fortfarande hade varit kvar i samma äktenskap.

Som jag nämnde i mitt senaste inlägg, så träffade jag Andreas den hösten och han är förstås en av orsakerna till att jag känner mig så lycklig. Han får mig verkligen att känna mig värdefull. Han bryr sig om mig så otroligt mycket och vill att jag ska må bra och han är som person väldigt osjälvisk och nu känns det ju verkligen som om jag har en partner och livskamrat på riktigt. 

På julafton förlovade vi oss och tanken är väl att vi ska gifta oss så småningom ... och jag älskar honom så otroligt mycket. Det jobbigaste med honom är ju dock hans jobb. Han kör expeditionsfartyg uppe i Svalbard och blir borta väldigt länge emellanåt. Några månader kan han bli borta när han är på jobb och det är verkligen jättejobbigt. MEN ... trots att han är borta länge, så är han ändå mer närvarande på distans än vad många är som är hemma alla dagar. När han har nät (vilket han inte alltid har när de är långt borta), så kommunicerar vi ändå mycket alla dagar. Vi skriver mycket, men har även telefonsamtal och videosamtal. Och när han varit utan nät länge, så skriver han ju ändå till mig så snart han får möjlighet igen. 

Visst är det jättejobbigt de perioderna, men eftersom han är så bra på att ge mig tid även när han är borta, så känns det ändå enklare och jag känner mig väldigt betydelsefull.

Men det är ändå inte enbart Andreas förtjänst att jag känner mig så lycklig (även om det förstås är en stor bidragande orsak). Nej, det har nog även en del med mitt jobb att göra. Den tjänst jag nu har fick jag på våren innan vi separerade, så jag har haft det jobbet i fyra år nu och mycket har hänt under de åren. Jag har ju kommit in i rollen mer och har framförallt blivit mer självsäker i min roll och vet nu mer vad jag gör på dagarna. Och just nu så trivs jag verkligen otroligt bra med mitt arbete. Just nu kan jag faktiskt säga att jag tycker det är roligt att gå till jobbet. Särskilt under perioder då Andreas är på jobb. Då är det skönt att komma till jobbet och kunna lägga fokus på någonting annat än saknad. 

Jag har dessutom väldigt bra kollegor, som förstås också påverkar mitt mående på jobbet. Även om just uppgifterna jag gör är rätt självständiga, så har jag ju ändå diskussioner med kollegorna och de diskussionerna ger mig väldigt mycket positiv energi.

Jag känner mig också uppskattad på jobbet och det känns som om folk lyssnar på mig och bryr sig om mina åsikter och det gör mig också lycklig.

Sen har vi ju barnen också ... ingen av dem bor ju hemma just nu, men vi har ändå bra förhållande och de är helt underbara unga vuxna som ger mig så mycket lycka och glädje.
Viktor bor och jobbar just nu här i Mariehamn, så han brukar jag träffa ibland och bjuda hem på middag och Amanda skriver jag med en del och har videosamtal med och snart kanske jag kommer ha henne hemma igen för en längre tid. 💓 Hon har ju alltid varit min flicka. Vi har ju en del gemensamt också, som t ex musiken. Hon sjunger och skriver egna låtar ... så som jag gör (även om hon är bra mycket mer talangfull än jag) och så gillar hon mat och är även bra på att laga. Så vi har ju det intresset också ihop.

I alla fall, så känner jag mig otroligt lycklig. Livet KAN förändras och man KAN bli lycklig trots att man kanske trodde att allting var klart och att man får vara nöjd med det liv man fått. 

Först nu, så förstår jag att jag inte varit lycklig förut ... inte lycklig på riktigt. Men nu är jag det. Jag älskar verkligen mitt liv.

Long time no seen - en uppdatering efter flera års uppehåll

Nu var det extremt länge sen jag skrev här och jag tänkte väl egentligen att bloggen var "död", men så gick jag idag in för att läsa lite gamla inlägg och såg då på statistiken att det faktiskt kommer besökare hit ibland ... hela 49 stycken hittills den här månaden ... så då tänkte jag att jag kanske skulle skriva en uppdatering. Vet väl inte om jag kommer blåsa liv i bloggen helt igen, men ett inlägg kan jag ju skriva i alla fall. Så får vi se ifall det det blir någonting mer sen. 

I alla fall ...

Det har ju hänt en hel del sedan jag senast skrev. Till höger på den här sidan ("Om den här Bloggen") så lade jag ju för ett bra tag sen in en text om att jag separerat från min man, så därför tänker jag inte skriva något mer specifikt om just det. Även om det finns tusen saker att skriva om separationen och livet därefter ... tankar, känslor, händelser and what so ever. MEN ... just nu vill jag i alla fall inte skriva någonting om det. Jag vill mer koncentrera mig på nutiden och de tankar och känslor som jag för tillfället har ... och hur jag lever idag, tre år senare. Sen är det klart att det kanske även kommer med någon detalj från den tid som varit, men just själva separationen vill jag inte skriva om i alla fall.

Så ... 

Som jag skrev så har mycket hänt sedan den senaste uppdateringen. Dels har jag bytt jobb. Fortfarande samma arbetsgivare och fortfarande samma avdelning, men idag är jag processägare (när jag senast skrev var jag backofficefunktionär). Mitt "nya" jobb började jag på i mars 2019, så det var på våren innan min skilsmässa.

Något annat som har hänt är ju att bara ett av mina barn ännu bor hemma. Viktor påbörjade studier i Sundsvall hösten 2019, men trivdes inte på den utbildningen så han bytte året efter till Västerås. Sen kom Corona, vilket innebar mycket hemstudier för honom, så då tappade han sugen helt och flyttade hem till Åland igen. Först bodde han hemma hos mig, men flyttade i höstas till en egen lägenhet i centrala Mariehamn och nu har han ett jobb i stan.

Amanda gick ut gymnasiet i våras och kommer flytta till Örebro efter sommaren för att studera. Hon har redan fått tag på en lägenhet också. Den fixade hon innan ens antagningsbeskedet hade kommit, men hon hade så bra betyg från gymnasiet, så hon var rätt säker på att komma in.

Ja, sen har vi ju då den för mig egentligen viktigaste förändringen ... jag har en ny livspartner ... Andreas. 💓

Jag träffade Andreas första gången ca tre månader efter min separation. Efter vår första dejt, så åkte han sen iväg på jobb och skulle vara borta i två månader. Det är egentligen en väldigt lång tid för någon som jag, som inte tycker om att vara ensam. Efter separationen så var det längsta uppehållet utan att träffa någon (dejta) ca tre veckor så att behöva vänta två månader till nästa dejt tänkte jag nog först egentligen att det var rätt orimligt. Men vi fortsatte i alla fall att hålla kontakten. Skrev massor på Messenger ... både han och jag ... och rätt snart så kände jag att jag inte längre ville träffa någon annan kille, utan jag ville vänta på honom. Jag hade annars flera som ville träffa mig, men kände att jag var tvungen att avfärda alla andra. Eller alla ... nu låter det ju som om jag hade en hel drös med killar efter mig 😂, men det vara väl egentligen bara tre som jag avfärdade i det skedet.

Hur som helst så ville jag vänta med allt dejtande till dess att Andreas kom hem igen och då se vad det skulle leda till.

Så planerade vi att åka till Stockholm en långhelg direkt när han kommit hem från jobb (eller några dagar efter att han kommit hem), så det gjorde vi och sen den helgen har det nog varit han och jag.
Han sov inte hemma i sin egen lägenhet många nätter efter det, utan bodde mestadels hemma hos mig och Amanda. Han hade dock kvar sin lägenhet under hela våren, så officiellt har vi nu bott tillsammans i snart två år. Men inofficiellt så har vi ju egentligen bott ihop ett halvår till.

Med Andreas så har allt känts så enkelt från allra första stund. Redan vid vår första dejt, så flöt allt bara på hur bra som helst. Vi pratade massor och vi berättade nog egentligen båda sådant som man annars inte delar med sig av till vem som helst. Han var så lätt att prata med och vi tänkte på många sätt väldigt lika. Jag var inte alls rädd för att säga fel saker eller så, utan babblade på hur mycket som helst ... kanske för mycket 😛 ... och jag kände omedelbart att jag verkligen tyckte mycket om honom.

Dessutom kom han in väldigt bra i vår familj, som en helt underbar bonuspappa till Amanda. Det kändes så naturligt dem emellan och trots att han inte har några egna barn, så kändes det ändå så självklart på ett sätt. Det var ju antagligen ett stort steg egentligen för honom att komma in i en färdig familj, så där ... med tonårsbarn dessutom. Men lika självklart som han kom in i MITT liv, lika självklart kom han in i vår familj. 

Nu så här i efterhand, så kan jag känna att jag önskar att jag och Petri skulle ha skiljt oss för länge sen och att Andreas och jag skulle ha träffats långt tidigare. Han är ju egentligen en sådan person som jag alltid drömt om. En sån person som jag i flickrummet fantiserade om som min framtida make och livspartner. Men i det skedet som jag blev tillsammans med Petri så hade inte Andreas varit riktigt aktuell ens om jag SKULLE ha träffat honom då, för då var han bara 18 år och knappast redo för det liv som jag ville ha. 

Jag var ju väldigt oerfaren när jag gifte mig och visste väl inte riktigt hur ett förhållande skulle vara, vad som var "normalt" och vad man kunde kräva. 

Det blev ju aldrig riktigt som jag drömt om som liten, men jag trodde ju att det var så som det var för alla och att min dröm bara var en utopi. Sånt som man bara ser på film.

Men så separerade vi då sommaren 2019, och jag bestämde mig då för att jag inte skulle hamna i en sådan situation igen. I nästa förhållande skulle jag redan från början vara tydlig med hur jag ville ha det ... och kanske det skulle underlätta också om man hittade en person som ville ha ett likadant förhållande som jag ville? 

Ja, så träffade jag ju då Andreas och upptäckte att man faktiskt KAN ha ett sådant förhållande som jag alltid drömt om. Det behöver inte bara vara en utopi, utan utopin kan bli ens verklighet och så blev det för mig. Och den här gången tänker jag inte släppa detta.

Bara en sån enkel sak som att röra vid varann när man är nära ... eller att ge en spontan kram medan man lagar mat eller diskar. Den vardagliga närheten är någonting som jag tror är bra för förhållandet och framförallt så är den bra för MIG. Och man behöver inte sluta röra varann bara för att man varit tillsammans en längre tid. Det är nog egentligen tvärtom ... att det är extra viktigt sen ... när man varit tillsammans ett tag. 

Ja, utöver detta med närheten då, så finns det ju förstås andra saker som gör att jag nu har ett drömförhållande. Dels så är vi ju väldigt jämställda. Vi lagar ofta mat tillsammans, även om han är den som har huvudansvaret för matlagningen när han är hemma (en extremt ovan situation för mig) och vi hjälps åt med disken. Andra hushållssysslor så hjälps vi nog åt med rätt mycket, även om han egentligen gör merparten när han är hemma. Sen trivs jag förstås överlag extremt bra i hans sällskap, men vill inte dra upp allting här. Men jag vill i alla fall säga att det känns som om han trivs väldigt bra med mig också och det känns som om han är stolt över att ha mig som flickvän. 💓 Han skäms inte för mig och jag kan vara mig själv utan att han kommer med pekpinnar eller fnysningar. Dessutom kommer han väldigt bra överens med min familj (pappa med sambo och syster med familj). Han accepterar dem som de är och ser inte ned på dem. Det uppskattar jag otroligt mycket. 

Så kontentan av allt detta är i alla fall att jag nu är väldigt glad över att vi skiljde oss och att jag är väldigt lycklig nu. 

Semester!

Nu har jag semester! Yeay! :-) Ovanligt tidig semester i år, men det blev så och just nu känns det verkligen riktigt skönt. Det har varit några väldigt tunga och intensiva år på jobbet i och med att min kollega varit borta väldigt mycket. Först var hon alterneringsledig under ett halvår och sedan blev hon sjukskriven kort därefter ... en sjukskrivning som blev rätt långvarig. Precis innan hennes sjukskrivning så hade vi fått ta över en del jobb från vår filial i Sverige och jag hade egentligen inte hunnit sätta mig in i allt särskilt mycket då, så det blev mycket till att "hitta på" för mig och fick lösa saker allt eftersom. Helt plötsligt fick jag börja ta väldigt stort ansvar över ett jobb som egentligen inte var mitt (jag var ju egentligen bara back-up). Jag fick skapa vårt eget arbetssätt och lära mig allt eftersom. Ingen annan visste ju hur jag skulle göra eftersom kollegan på svenska sidan inte längre fanns kvar, så jag fick försöka tolka gamla instruktioner och sedan skapa mina egna. Samtidigt var jag tvungen att ensam ratta den finska sidan eftersom ingen annan än jag kunde det jobbet. Det var egentligen mer jobb än vad jag mäktade med, men samtidigt otroligt roligt! Jag kände att jag verkligen älskade den typen av jobb och blev egentligen inte särskilt ledsen när vi senare skulle få ta över ännu fler uppgifter vilket ju innebar att man behövde vara två personer för att hinna med.
Det var roligt, men eftersom min kollega var sjuk länge och sedan hade mycket semester att ta ut, så blev jag väldigt mycket ensam. På en person var det i princip omöjligt att hinna med. Vi kom så oerhört långt efter med allt och det kändes inte roligt alls.
MEN ... efter att ha legat efter nästan konstant nu i två års tid, så kunde vi nu i vår ÄNTLIGEN känna att vi var i kapp! :-) När jag i år gick på semester så kunde jag för en gångs skull känna mig lugn. Det fanns inga mängder av jobb liggandes och det fanns någon på jobbet som kunde hålla allt flytande under min semester. Vi hade dessutom hunnit få en massa instruktioner skrivna gällande de nya uppgifterna, så nu kändes allt riktigt bra!
I år var det bara glädje med att gå på semester. Så har jag nog inte känt alls de senaste två åren.

Så ... nu är jag då ledig. I helgen är det Midsommar och vi ska, som vanligt, fira med våra vänner ute på Järsö. Det brukar bli riktigt trevligt.
Sedan åker vi iväg till Estland på natten mot måndag. Vi köpte en husvagn förra året, så vi tar den med oss. Vi kommer dock bara ha ett av barnen med. Viktor ska jobba den sista veckan vi ska vara borta, så därför stannar han hemma. Hans farmor och farfar kommer och bor med honom under de veckorna. Känns lite tryggare än att lämna en 17-åring ensam hemma.
Vi andra kommer vara borta i nästan 3 veckor. Först Estland, sedan Lettland och därefter Sverige. Så det blir nog kul ... och väldigt skönt att komma bort.

Nu tänkte jag passa på att spela lite Sims4 en stund medan jag är ensam hemma ;-) och så för att få in en bild här också, så lägger jag upp reklamen jag var med i tidigare i vår. Var lite roligt att klä ut sig så, fast det känns ju lite märkligt också eftersom vi inte har börjat repa teatern än. Har bara övat på sångerna och så gått igenom hela manuset vid ett tillfälle. Men i augusti drar det igång på riktigt. Ska bli såå kul! Och spännande!

En gammal barndomsdröm

Jag hade en gång en dröm ...
När jag var liten så hade jag aldrig några direkta yrkesdrömmar. Jag ville aldrig "bli" någonting. Jag hade inga planer för framtiden. Drömde inte om att bli ekonom, läkare, kock, sjuksköterska eller lärare. Hur mycket jag än försökte komma på något, så fanns det ingenting som jag ville bli. Inte något "riktigt" yrke i alla fall. Därför blev det väl aldrig så att jag studerade vidare efter gymnasiet heller. Jag visste ju inte vad jag ville läsa.
MEN ... det fanns ju ändå någonting som jag drömde om. Jag drömde dels om att bli författare eftersom jag älskade att skriva. Jag tyckte om att drömma mig bort till helt andra världar och hitta på historier som ingen annan hade funderat ut före mig. Att kunna styra världen precis som jag själv ville.
Sen drömde jag även om att bli musikalartist. Jag älskade allt vad musikaler hette. Hade Grease och Sound of Music på video och tittade på dem hur många gånger som helst. Jag kunde nog de flesta repliker i Sound of Music utantill och låtarna lärde jag mig utan och innan.
När vi åkte till England på klassresa i sexan, så fick jag sjunga Edelweiss solo. Det var nog på ett sätt ett resultat av min Sound of Music-begeistring. Det hela började på en busshållplats. :-D Vi skulle åka med klassen för att spela basket mot en annan skola och när vi stod vid busshållplatsen så kom vi på något sätt in på låten Edelweiss. Vet inte varför, men det blev tillslut så att jag började sjunga den eftersom de andra ville höra hur den gick och jag antar att de gillade vad de hörde ??? för jag blev ju sedan tilldelad den som solosång på vår Englandsresa.
Sången, var ju egentligen min starkaste sida, så därför hade man ju kunnat tro att jag ville bli sångerska. Men ... jag var ju väldigt överviktig under hela uppväxten och på den tiden var inga sångerskor överviktiga. Det hade då inte varit någon realistisk dröm. Sångerskor såg inte ut som jag.
Kanske var det därför jag blev så fascinerad av musikaler? Där kändes inte skönhetsidealen lika strikta. Sen gillade jag också den där låtsasvärlden. Jag drömde om att klä i mig någon annans roll ... och att dessutom få sjunga under tiden ... det var något som föreföll så oerhört underbart för mig.
Trots detta så var jag aldrig med i någon musikal. Jag spelade teater i lite olika omgångar, men slutade varje gång pga olika anledningar. Första gången jag slutade så var det för att vi skulle spela dockteater och det kändes inte alls nåt kul. När jag sedan började i en annan grupp flera år senare, så blev jag snurrig vid första tillfället och efter den gången vågade jag mig inte tillbaka igen. Där gav jag nog lite upp mina teaterdrömmar.
Jag slutade dock aldrig att sjunga och jag sökte ju in till musiklinjen när det var dags för gymnasieval ... och jag kom in efter diverse tester och audition. Tyvärr var jag för feg på den tiden, så jag hoppade av innan jag ens börjat. :-( Det är nog det som jag ångrar mest av allt i mitt liv. Jag tror att jag nog hade varit någon helt annanstans idag om jag hade valt att påbörja utbildningen. Fast om den vägen hade varit bättre, det vet jag ju inte egentligen. Jag har ju haft ett jättebra liv ändå. Kanske bättre än vad jag annars hade haft? Jag har ju en man som jag älskar och två underbara barn, så de är ju ingenting jag ångrar. Men ändå blir man ju att fundera ...

Hur som helst ... musikalartist är då barndomsdrömmen som aldrig blev besannad.
Men det är nog aldrig försent att förverkliga sina drömmar. ;-) Fast jag börjar nog ändå sjunga på sista refrängen nu för att hinna förverkliga mig själv. Så ... när de uppmanade folk att komma på audition för My Fair Lady, som Teater Alandica ska sätta upp här nästa höst, så tog jag tillfället i akt och sökte.
Jag frågade Amanda först om vi båda skulle söka, men hon säger ju bara nej varje gånga jag frågar henne om att anmäla sig till nån audition eller nån tävling och musikal är väl inte heller riktigt hennes grej. Så då tänkte jag: "Nu struntar jag i henne och söker själv istället", så jag skickade in ett mail för att anmäla mig och plötsligt hamnade jag då på mitt livs första audition till en musikal.
42 år gammal! Men först nu känner jag mig på ett sätt tillräckligt mogen för att ge mig i kast med något sådant här. Jag har blivit mer självsäker med åren, så nu bestämde jag mig för att det var dags att testa. Så då blev det så.
Och ... nån vecka senare var det klart. Jag fick ett mail om att jag hade kommit med!!! Jag hade fått några roller i den stora musikalen och några veckor senare skulle vi ha den första träffen. :-)

Till en början blev jag givetvis glad, men samtidigt ganska nervös och orolig. Fast efter att den första träffen hade varit, så kände jag mig på något sätt betydligt mycket lugnare.
Veckan efter den första träffen så hade vi pressträff ...

Bild från Nya Ålands framsida

Text från Ålandstidningen

Bild från Ålandstidningen

  ... och nu känns allt bara så där superroligt. Just nu längtar jag supermycket till att vi ska sätta igång med repetitionerna! Jag, som alltid har varit så fascinerad av musikalvärlden. Nu får jag vara en del av den själv ... på riktigt ... och det ska bli så, så, så oerhört roligt!

Jag har ju sjungit inför publik många gånger tidigare, men sjunga är något som jag känner mig hyfsat trygg med. I sången känner jag mig rätt säker och vet att jag klarar av det bra. Men det här med att stå på en scen och agera tillsammans med andra ... det är ju något som jag inte har gjort så mycket, så det blir rätt spännande och troligtvis oerhört lärorikt. Och det ska bli sååå roligt!
Antagligen väldigt mycket jobb också. Men roligt jobb. ;-)

Igår släpptes redan biljetterna till föreställningen och så här såg Ålandstidningens annons ut:

Lite roligt är det ju att se sitt eget namn. ;-) Och samtidigt känns det lite konstigt att se annonsen eftersom vi inte ens har börjat repetera än. :-D
Men det är väl så det brukar gå till, antar jag?

För mig så blir det ju lite som att gå från 0 till 100 på en sekund, så jag hoppas jag kommer klara av detta bra. Jag har inte spelat teater sedan i grundskolan och då blir min första teaterföreställning i en stor musikal på Ålands största scen, Alandica.

Men just nu känns det riktigt bra. När vi var på pressträffen i tisdags, så tittade jag ut på de tomma stolarna från scengolvet och då kände jag mig så oerhört lugn och lyckligt.
För några år sedan hade nog en sådan sak gjort mig nervös, men nu kände jag mest bara en oerhört glädje. Så jag tror verkligen att detta kommer gå bra.
Jag har ju ingen stor roll, men huvudsaken är att jag får vara med och att jag får sjunga. ;-)
Det kommer nog bli en rolig, men intensiv höst.

Är inte som andra tjejer

I många sammanhang när jag är tillsammans med andra kvinnor så känner jag mig väldigt udda. Framförallt när de diskuterar shopping eller tjejgrupper, tjejträffar ... eller karlar. Då känner jag mig väldigt annorlunda och lite utanför, för deras tankar och deras känslor känns väldigt mycket som en helt annan värld för mig.

När det kommer till shopping, så är det definitivt inget som jag brinner för. Visst kan jag gilla att kolla på saker ibland, men jag köper oftast bara om jag måste. Jag hatar att prova kläder och krims-krams är inget jag vill köpa hem. För det mesta går jag in i en butik och kollar, men hittar jag inget jag vill ha eller behöver, så då går jag ut därifrån tomhänt. 

Kläder använder jag till de går sönder och likadant är det med skor. De kläder jag gillar bäst använder jag hela tiden, så jag har många trasiga plagg som jag fortfarande använder eftersom jag trivs så mycket i dem. Så lagar jag hål emellanåt istället.

Jag gillar, som sagt, inte shopping. Inte så som andra tjejer verkar göra.

Så det här med tjejgäng ... det verkar väldigt vanligt att man hör till olika tjejgäng/tjejgrupper och att man i dessa grupper verkar göra en massa tillsammans. De har middagar, går på olika aktiviteter eller åker på resor ... utan varken sina män eller sina barn. "Det MÅSTE man ju bara göra", har jag fått höra. Åka på tjejresor tillsammans med tjejgänget ...

Om någon person säger så, så får den personen genast medhåll från andra kvinnor. "Ja, visst är det så! Så man kan göra saker med tjejerna och göra tjejgrejer (vad nu det är ???) och ha tjejsnack."

Själv sitter jag mest tyst och lyssnar på dessa samtal och känner mig mest som en extremt udda fågel i sammanhanget.

Jag har aldrig någonsin haft något tjejgäng. Jag har ju aldrig haft nån direkt kompis heller, så ... 

Inte någon så pass nära att jag velat åka iväg på tjejresor med i alla fall.

MEN jag kan inte säga att skulle vilja vara med i en sådan tjejgrupp heller. Min bästa vän är min make och om jag ska resa någonstans, så vill jag göra det med HONOM! Jag känner inget behov av att åka på nån tjejresa. Resor vill jag dela med min man. Det är han som jag vill göra saker med. Han är, som sagt, min bästa vän.

Jag har egentligen alltid trivts bättre i sällskap av män än av kvinnor. Tjejer snackar ofta så mycket skit och det är inte riktigt min grej. Män är enklare och rakare. Med män kan man ofta skämta utan att de tar det personligt medan man med kvinnor behöver tassa mer på tå. Det är enklare att vara sig själv tillsammans med män än med kvinnor på ett sätt. 

Nu är ju jag ändå alltid mig själv och antagligen är det just därför som jag aldrig haft så mycket kompisar. Jag är inte så ytlig som de flesta andra verkar vara och då leder väl det till att man blir mer ensam.

Visst ... ALLA tjejer är ju inte ytliga shoppoholics. Det finns ju en hel del som är mer som jag också. Men de verkar inte vara lika många. Eller så håller de sig mer för sig själva? Lite så som jag själv.

I och med att jag aldrig haft så mycket kompisar, så har jag nog också vant mig mer vid att vara ensam och göra saker på egen hand. Jag behöver ingen kompis som följer med mig till gymmet eller som följer med mig för att handla kläder. Jag behöver heller ingen kompis som anmäler sig till samma aktivitet som jag. Som till exempel i höstas, när jag anmälde mig till Dundervux (dans) utan att känna någon annan som skulle gå. Jag är ju van vid att klara mig själv, så jag är inte beroende av tjejkompisar för att göra saker. 

Däremot är jag ju beroende av min man. Honom gör jag gärna saker med ... till och med hellre än att göra saker på egen hand. ;-) Han är min första riktigt nära vän och honom skulle jag kunna umgås med 24/7 om så vore. 

Jag behöver verkligen ingen tid utan honom, tillsammans med andra. Vi får tillräckligt mycket tid isär under stunderna som vi jobbar. Frititiden vill jag spendera så mycket som möjligt tillsammans med honom ... och våra barn.

Partiden (utan barn) är också någonting som jag behöver och som ändå är allt för sällan. DET behöver jag. Men inte någon kompistid med tjejer. Det behovet har jag inte och har heller aldrig haft något sådant behov.

Tjejer kan vara lite knepiga och jag antar att jag kanske har lite svårt att förstå dem?

Ändå är jag hyfsad på att smälta in. Det är ju bara att dra på sig en låtsasfasad och i vissa sammanhang lyssna mer än att prata. Så märker inte folk att jag egentligen inte alls är som dem. 

Sångfunderingar ...

Det är sportlov här nu, så därför åkte min familj till Helsingfors igår kväll och lämnade mig ensam hemma med katterna. Jag ska ju jobba drygt halva veckan. Sen har jag tänkt vara ledig de två sista dagarna och åker efter familjen med kvällsfärjan i morgon kväll.
I alla fall, så har jag ju då varit ensam hemma nu i kväll och då kan man ju tänka att jag borde passa på att ägna mig helt åt mig själv och lite egna fritidsaktiviteter och lite typ ta-kvällen-som-den-kommer. Men tyvärr har jag ju haft en hel del vardagsgöromål att ta itu med efter jobbet. Har bland annat plockat ur- och i diskmaskinen, vikt och plockat undan tvättat, tvättat flera maskiner, sytt igen ett hål i ett par byxor och så har jag bakat matbröd eftersom vi hade mjölk som behövde användas innan jag far iväg och mjölk funkar ju bra som degspad.
Dessutom var jag ju tvungen att få i mig lite middag däremellan alla uppgifter.
Men SEN blev jag till slut "ledig" för egna, lite roligare aktiviteter. ;-)

Jag passade då på att Sjunga lite på Smule (som är en karaokeapp, där man sjunger duetter med olika människor). Om man betalar för VIP-medlemskap, så kan man fritt välja bland alla låtar och man kan då också välja att sjunga solo, i duett eller i grupp. Om man inte betalar (vilket jag inte gör), så går de flesta låtar att sjunga, MEN endast tillsammans med någon annan som redan spelat in låten under duettalternativet.
I alla fall så kom jag att fundera på lite saker under tiden som jag sjöng och mina funderingar ledde till att jag blev väldigt sugen på att skriva ett blogginlägg för ovanlighetens skull.

Dels så funderade jag en del på min sångröst ...
Nu kommer väl det här låta jätteskrytigt, men jag anser nog att flertalet som sjunger på Smule har sämre röster än vad jag har. Vissa sjunger absolut jättebra! Men de flesta sjunger på så sätt att de kan hålla melodin rätt hyfsat, men inte mer än så. Osäkra röster som lätt spricker.
Sen finns det ju förstås de som inte kan sjunga alls också, men nu pratar jag om de som kan hålla tonen okej, men inte mer än så.
Min fundering angående det, var dock inte något angående DEM, utan min fundering gällde mer MIG.
Vad jag funderade över var: Undrar hur min röst hade låtit om jag aldrig hade tagit några sånglektioner? Hade jag då låtit som flertalet på Smule, eller hade jag ändå varit hyfsat tonsäker? Hur mycket är talang? Hur mycket är påbrå? Och hur mycket är träning?
Jag har ju totalt tagit sånglektioner under 9 års tid. 7 år gick jag i Södertälje hos Håkan Liedbergius, vilken varenda sjungande Södertäljeunge gick och tog sånglektioner hos på den tiden. ;-)
Sedan gick jag 2 år här på Åland, på Bel Canto ... och hade då flera olika sångcoacher.
Så något borde jag väl ha snappat upp under alla de åren. Ja, det VET jag ju att jag har. Vad gäller tekniken, så känner jag mig på ett sätt rätt utbildad. Jag har ju börjat ge min egen dotter sånglektioner nu ... även om vi ännu inte helt har fått in den där regelbundenheten som jag skulle vilja ... och då känns det som om jag faktiskt KAN någonting. Saker som jag tar för givet, vad gäller tekniken, det är inte lika självklart för henne. Då har jag fått tänka till och försöker förklara så gott jag kan. Men jag är ju ingen riktig sånglärare. Däremot har jag mycket praktisk erfarenhet av att själv ta lektioner och att sjunga på "rätt" sätt och försöker förmedla det så gott det går. Fast det är inte helt lätt att förklara alla gånger. Men jag försöker i alla fall.
Nu har ju Amanda bra mycket mer talang än vad jag någonsin har haft och just därför känner jag väl också att jag vill hjälpa henne så mycket som möjligt. Även om man tycker att man redan kan sjunga och att sånglektioner är tråkigt, så är ändå lektionerna man har bakom sig en otrolig trygghet när man står där på scenen. Man har tekniken som ett stöd i bakgrunden.
Så jag har sagt till Amanda: "Man tar inte sånglektioner för att lära sig sjunga. Man tar sånglektioner för att bli BÄTTRE på att sjunga och att utveckla sin röst".
Amanda sjöng ju bra även utan sånglektioner, men undrar hur jag själv hade låtit? Jag började ju ta lektioner redan när jag var 9 år, så sången har ju liksom alltid varit där och jag minns inte hur jag lät innan.

En annan sak som jag kom att tänka på ikväll, var hur mycket jag saknar att sjunga. Jag saknar att sjunga med andra och jag saknar att sjunga för andra.
Då kan man ju tänka: "Varför börjar du inte i nån kör, då?"
Men då kan jag som svar säga att körsång inte är något för mig. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av att sjunga i kör ... att vara anonym och en i mängden. Dessutom blir det så strikt när man måste hålla sin stämma och sjunga samma som en hel drös andra. Nej, det är ingenting för mig.
Jag gillar att sjunga duetter, i mindre ensembler och solo. DET gillar jag! Därför gillade jag ju Bel Canto, som har mer det konceptet som jag gillar.
Jag skulle ju förstås kunna tänka mig att börja ta sånglektioner igen. Problemet är ju dock att det är så fruktansvärt dyrt. Då är ju körsång billigare.
MEN ... jag sjunger hellre på egen hand hemma i sovrummet än att gå med i något som jag egentligen inte gillar. Jo, jag gillar ju att sjunga ... även om det skulle vara i en kör. Men själva körkonceptet finner jag lite tråkigt och det låter jag därför helst bli.
Dessutom har jag egentligen inte riktigt tid heller. Jag försöker ju träna nu hyfsat regelbundet och i år har jag dessutom tagit lite danslektioner. Så har man ju alla hushållssysslor som ska fixas och TV-program som ska ses. Plus att man måste jobba. Så tiden räcker heller inte riktigt till för allt man skulle vilja.
Men om man hade mer tid och om man hade mer pengar ... då vore det inga problem alls. Då skulle man kunna göra allt man ville ... typ. ;-)

Så avslutar jag med en bild från när jag sjöng på Önningeby museet tillsammans med andra Bel Canto-elever 2012. Två solosånger hade jag då. Var supernervös, men det var samtidigt jätteroligt!

 

Lucka nr 24

Så var det julafton och för två år sedan spelade jag och Amanda in den här låten som en julhälsning från oss. Så den får bli lucka nr 24.

GOD JUL!

Lucka nr 23

Den här låten sjöng jag under min första julavslutning på gymnasiet. Jag sjöng solo och skulle både sjunga och spela piano till. Var riktigt nervös, mest för pianospelet. Men det gick rätt bra ändå.

Lucka nr 22

Jag hann inte riktigt med de sista dagarna, så nu får jag posta tre inlägg i rad.

Lucka nr 22 blir Boyzone, med låten No Matter What; bara för att den är så bra. ☺️

Lucka nr 21

Lucka nr 21 blir en repris. Den 21:a december 1999 så dog min mamma ... exakt en vecka innan hon skulle fylla 55 år. 😢 

På natten efter att hon dött, så skrev jag den här låten till henne.