Slutkörd

Nä, nu börjar det verkligen kännas att jag haft mycket att göra den senaste tiden. Jag har ju inte fått någon vila alls under flera veckor, känns det som ... och nu börjar det bli lite jobbigt. Jag orkar inte mer nu, känner jag. Är trött typ dygnet runt, kroppen känns alldeles slut 24/7 och jag mår verkligen inget vidare för tillfället. Sen tänker man ju på alla saker som är kvar att fixa och då blir man ju stressad av det också.
Helst av allt, så skulle jag bara vilja ta det lugnt och vila. Ja, just nu så känner jag mig även gråtfärdig och vill helst bara lägga mig ner i sängen och grina. Känner mig verkligen helt, totalt slutkörd. Vill skrika, gråta, sova ... och samtidigt göra absolut ingenting alls. Just nu så ORKAR jag inte göra någonting heller. Orkar knappt lyfta armarna och orkar knappt skriva här. Men snart måste jag väl ändå ta mig upp från soffan och gå till badrummet för att borsta tänderna. Jag VILL ju verkligen lägga mig, men man måste ju orka gå till sängen då också. ;-) Är så fruktansvärt trött ... och så slut över allt.
Jag var på sången ikväll och det gick otroligt bra. Vi kom bra mycket längre än vi tidigare gjort och klarade av en hel låt utan att ens titta på varken text eller noter. Det kändes faktiskt riktigt bra. Men sen mot slutet, så började tröttheten komma över mig nåt enormt och jag började känna mig småsnurrig. Då tyckte jag det var bäst att bege mig hemåt, så att jag kom iväg innan det blev värre ... och medan jag fortfarande vågade köra bilen. Vi hade ju, som vanligt, dragit över på tiden, så jag gick ändå en kvart efter att vi egentligen skulle ha slutat. De andra fortsatte dock en stund till, men jag kände att jag bara MÅSTE åka hem. Det var nog i senaste laget, egentligen, med tanke på hur jag mådde. Men hem tog jag mig i alla fall.
Jag önskar bara att vi får allting klart hemma snart ... så att jag kan få vila ut ordentligt ... och så att jag bara kan få vara ... bara vara jag ... och ägna mig och vad jag vill. Det kan jag inte så länge vi har ouppackade saker och så länge barnens rum ser ut som ett bombnedslag. Fast jag har ju planerat att vi ska fixa färdigt på Lördag. Då ska vi ta det sista, hade jag tänkt ... så kan vi dammsuga sen och göra lite fint ... så får vi förhoppningsvis en lugn mys-lördag kväll sen. Och så kanske jag kan få en helt ledig Söndag. Jag hoppas verkligen på det. Jag BEHÖVER det. Jag behöver det VERKLIGEN!
Nå ... i morgon kväll ska jag i alla fall ha ledigt. Då ska jag och maken gå och titta på en revy. Pappa är ju här, så han kan passa barnen. Vi kommer ju aldrig ut på saker ensamma annars, så det ska bli jätte roligt. Hoppas bara att jag inte kommer vara alltför trött. Jag ser ju väldigt mycket fram emot det i alla fall.
Tror väl knappast att det kommer bli något inlägg här i morgon kväll ... om jag inte får någon tid att skriva ett tidsinställt inlägg, förstås. Men annars blir det nog först på Lördag.

Nu ska jag i alla fall sussa. Godnatt!

Spel i skolan

Igår orkade jag inte skriva någonting. Jag packade upp hela kvällen och sen var jag så slut att jag inte orkade tänka över huvud taget. Idag är jag i och för sig ÄNNU tröttare, men tänkte ändå att jag skulle uppdatera lite här innan jag lägger mig.
Ikväll var jag och maken till Viktors skola på ett slags föräldramöte. Vi skulle spela en typ av spel tillsammans med de andra föräldrarna. Eller ... mannen fick inte vara vara med och spela, för han var "lekledare" i egenskap av Hem&Skolas ordförande.
Det var väldigt trevligt, tyckte jag ... och intressant. Vi fick vissa påståenden som vi sen skulle rangordna i viktighet ... och så fick vi sitta i mindre grupper med fyra personer i varje grupp. Så samlades vi sen och jämförde allas lappar och diskuterade fram vad som kändes mest relevant och viktigt.
När jag var yngre, så hatade jag sådana där "lekar" ... och jag satt mest tyst och lyssnade ... och avskydde om någon försökte få mig att säga något. Men nu så tycker jag faktiskt att det kan vara rätt roligt ... och inte sitter jag helt tyst heller, utan jag framhäver faktiskt min egen åsikt. Jag gillar att diskutera ... och nu, när jag blivit äldre, så har jag upptäckt att jag faktiskt HAR rätt vettiga åsikter. ;-)
Fast det var tröttsamt att vara i skolan. Jag blev så fruktansvärt slut i huvudet mot slutet. Jag har ju dessutom haft en extremt stressig dag på jobbet, vilket säkert också bidrog till min enorma trötthet.
Så idag har jag inte orkat packa upp en enda kartong. Det hade jag ju i och för sig inte tänkt heller. Tänker spara resten till på Lördag. Pappa (som bor här för tillfället ... till efter Påsk), hade dock packat upp lite idag ... så det har ju ändå minskat lite ytterligare, vilket är skönt.
Nu ska jag nog lägga mig strax. Jag måste ju säga att det verkligen tar på krafterna att flytta ... nästan så att det blir värre för varje gång. Men ... så snart allt är klart, så kan man väl få vila ut ordentligt. Det skulle jag verkligen behöva, känner jag. Är trött, så trött, så trött ...

Vill att barnen ska vara delaktiga

Idag känner jag mig verkligen sjukt trött. Har ju jobbat idag och sen blev det ju till att fortsätta med uppackningen efter att vi ätit middag. Jag packade ju upp flera kartonger och börjar nu se att berget faktiskt börjar minska. Det är inte så jätte mycket kvar nu, ändå ... fast än är det en bit kvar, förstås. Vet inte hur mycket jag kommer hinna med imorgon, men jag tvivlar ju på att vi blir klara då ... även om jag verkligen hoppas på det. Men troligen blir det i helgen som det mesta kommer bli färdigt. Då är man ju ledig och kan jobba på lite mer intensivt.
I morgon tänkte jag i alla fall hjälpa barnen en del ... och köra igång de lite. Viktor påstår att han inte fått några instruktioner och att det är därför som han inte gjort som jag velat och inte hunnit så mycket, men jag HAR faktiskt instruerat honom ... bara att han inte lyssnat så bra ... eller brytt sig särskilt mycket. Amanda intygade ju att jag faktiskt har gett dem instruktioner, för hon visste var jag berättat att de kunde sätta sina saker och på vilket sätt. Sen har ju inte hon heller gjort så mycket som jag önskat, men hon har åtminstone förstått vad hon ska göra. Jag vill ju att det blir en ordentlig ordning nu, när vi precis flyttat ... och nu har vi ju utrymmen, så då känns det smart att även utnyttja dem. Jag är dessutom av den tanken att jag INTE städar åt mina barn. Jag tycker det är viktigt att de lär sig att själva ta ansvar över sina grejer och att de själva ska kunna hålla ordning. Därför tycker jag också det är viktigt att de i högsta grad är delaktiga i uppackningen av sina egna grejer. Det sparar tid och kraft hos oss alla.
Ikväll ringde t ex en väninna till mig, och frågade om Amanda ville följa med hennes dotter hem från skolan imorgon ... och att de då kunde skjutsa hem Amanda på kvällen, när deras barn ska iväg på idrott. Men då svarade jag att det inte gick, för Amanda behöver vara hemma och packa upp. Viktor är ju ledig från judon imorgon, så då är det bra att passa på med barnens uppackning när båda är hemma och har tid. I min väninnas värld, så låter det säkert rätt konstigt att jag hellre har barnen hemma under uppackningen än att de är någon annanstans. Men jag känner precis tvärtom. De är inte alls i vägen. Vill jag packa upp mina (och familjens) grejer, så kan jag göra det utan att behöva involvera barnen. De klarar sig så bra själva. MEN ... när barnens saker ska packas upp, så behöver barnen vara med. Jag vill ju att de själva ska få vara delaktiga i planeringen av deras egna saker ... och om de inte vore hemma, så skulle ju inte det funka. Så känner åtminstone JAG. Så ... i morgon kväll är det tänkt att vi ska packa upp, allihopa ... i alla fall jag och barnen.

Fick en kalldusch

Vi har ju badkar i den här nya lägenheten och eftersom vi inte haft det på många år, så var ju barnen jätte sugna på att bada. Tyvärr så går det ju åt väldigt mycket vatten när man fyller ett badkar och vi har ju en egen varmvattenberedare i lägenheten med en viss mängd varmvatten ... men den mängden räcker typ precis till att tillgodose två barns behov. Amanda badade först, så för henne var det varmt och skönt under hela badet. Sen var det Viktors tur några timmar senare och visst räckte varmvattnet till att fylla karet, MEN ... när det var dags att duscha av sig efteråt, så fanns det ingen värme kvar i rören. Stackarn fick ju blaska av sig i kallvatten. Hua! Men han var duktig och gnällde ingenting alls.
Ja, sen hoppades jag ju att vattnet skulle hinna rinna till lagom till jag själv behövde duscha. Men icke. Vattnet var alldeles iskallt ... och jag, som ska jobba imorgon. Vill ju vara ren när jag ska till jobbet, ju.
Fast jag är inte lika tuff som Viktor ... inte så att jag ställer mig i en iskall dusch.
Nej, jag gjorde istället så att jag endast tvättade håret nu ... så får jag ta resten imorgon istället, för kallduschar klarar jag bara inte av. Tror inte min rygg skulle må särskilt bra av det heller, eftersom jag då skulle behöva spänna mig så dant. Ryggen har ju faktiskt blivit bra mycket bättre nu de senaste dagarna, så jag vill inte riskera att den blir värre igen.
Nå ... håret blev ju rent i alla fall ... och det är det viktigaste för mig. Skitigt hår, är inte vidare vackert.

Idag har vi i alla fall hunnit med en hel del. Alla kläder är uppackade, hela köket är nog också uppackat, så har vi fått upp sänglampor, tavlor och lite gardiner. Det är dock massor kvar att göra innan vi kan börja med att bara "bo". Jag ska ju dock jobba nu i veckan, så det blir först efter jobbet som jag kommer hinna göra något ... och jag SKA nog göra så mycket som jag bara orkar ... ända tills vi kommit i ordning. Jag hatar verkligen att bo i ett sådant här flyttstök. Så jag vill få undan allt så snart som möjligt. Hoppas verkligen det löper på bra. Är ju upptagen några kvällar den här veckan, så man får väl jobba lite intensivare under de kvällar som man är hemma.
Nu ska jag i alla fall snart lägga mig, för sen blir det upp till jobbet i morgon. Nästan så det ska bli lite skönt, faktiskt ... att komma till jobbet och få vila ut. ;-) Är ju mindre ansträngande att jobba just nu. Hemma är det ju verkligen fullt upp.

Grejer överallt

Nu har vi fått alla våra saker till den nya lägenheten ... och nu är jag TOTALT slut överallt! När jag lade mig igår kväll ... i vår splitternya säng, så kändes det så sjukt skönt. Det var inte längre bara ryggen som värkte, utan jag hade ont precis överallt och det kändes helt underbart att få lägga sig ner och sova. Sen sov jag gott hela natten och gick upp senast av alla ... så, som jag brukar för det mesta på helgerna. ;-) Tror jag gick upp vid 9-tiden.
Sen har det varit full fart hela dagen ... uppackning, hur mycket som helst ... och sen var vi länge vid den gamla lägenheten och plockade med oss allt som var kvar där.
Nu ser det ut som ett bombnedslag här hemma ... och det känns inte ett dugg roligt. Vill bara att all den här röran ska försvinna. En trollkarl vore inte helt fel just nu ... en trollkarl som sa sim salabim ... och vips, så skulle alla grejer vara på sina rätta ställen. DET vore en himmelsk dröm! Men knappast något som skulle kunna inträffa. Nej, det är nog bara att kavla upp ärmarna och jobba på så gott man kan ... och hoppas att man får bort allt så snart som möjligt. Fast just nu känns situationer rätt övermäktig, på ett sätt. Kartonger, plastsäckar, papperskassar och grejer ... ÖVERALLT ... och det känns inget roligt alls.
Men, men ... nu har vi ju i alla fall fått hit allt, så nu är det bara att koncentrera sig på själva uppackningen under morgondagen. För tillfället känner jag mig helt slut, men under natten får jag nog nya krafter, så jag orkar fortsätta imorgon.

Nu tänkte jag i alla fall se på Körslaget och slappa lite.

Har raderat den gamla bloggen

Nu har jag raderat min gamla blogg, eftersom jag endast vill använda mig av den blogg som är knuten till min Gmail-adress. Visst borde det väl då vara så att min gamla bloggadress borde bli ledig om 90 dagar? Det står ju att det går att återställa bloggen inom 90 dagar, så under den tiden borde väl bloggadressen vara upptagen? Men sen? Sen borde den väl bli ledig? För jag skulle ju hellre vilja ha den bloggadressen. Hellre den än den här knasiga adressen. Fast just nu så är den ju inte ledig och det finns heller inga lediga adresser som jag vill ha. Jag var ju tvungen att skapa en helt ny blogg, eftersom det inte gick att byta till en Gmail-adress på den andra bloggen ... och jag hade ju ingen lust att logga in och ut på Google hela tiden.
Men ... jag får väl hålla koll om 90 dagar ... och se om adressen då blir ledig och då snabbt som attan sno åt mig den.

Alldeles för mycket kläder

Nu, när jag packade ner alla mina kläder, så kom jag att fundera över en sak. Det är ju sjukt vad mycket onödigt som finns i garderoben.
Egentligen borde man göra en rejäl utrensning av alla kläder som man har. Jag har hur mycket kläder som helst som jag aldrig använder ... och som jag troligtvis aldrig KOMMER att använda heller. Dels har jag ju en massa kläder som är alldeles för stora för mig, men som jag ändå sparat utifall att. Detta gäller främst tjocka ylletröjor, fast även vissa T-shirts har jag som är far too big. Ja, sen har jag ju MASSOR av T-shirts som jag nog kan ha rent storleksmässigt,  men som jag ändå aldrig skulle sätta på mig eftersom de antingen är riktigt fula eller att de är av fel modell, så att de förfular mig. Jag har ju med åren blivit allt mer klädintresserad och bryr mig mer om hur kläderna ser ut och hur JAG ser ut i dem ... och jag vet mera nu om vad jag passar i och kan heller inte tänka mig att sätta på mig "fel" kläder. Eller ... visst kan jag väl sätta på mig en ful tröja, även om jag helst inte gör det ... men jag skulle aldrig visa mig offentligt i den. Förr, så brydde jag mig kanske inte särskilt mycket. Men det gör jag NU. Inte är jag ju någon modeslav, direkt ... som ständigt har det senaste på mig. Nej, ganska långt därifrån. Jag har på mig de kläder som jag tycker är fina ... och sällan är det ju senaste modet. Det brukar ta ett tag för mig att fastna för nya stilar. Som tunikor ... det började jag använda för något år sedan ... trots att de blev poppis långt före det. Jag tyckte faktiskt inte alls de såg bra ut från början ... tyckte mest man såg tjock ut i dem. Men sen hittade jag en tunika som j ag verkligen föll pladask för ... och då var det kört. ;-) Nu älskar jag tunikor ... nu, när det börjar bli allt svårare att hitta snygga sådana.


Min favorittunika

 Vem vet? Om några år så kanske jag börjar använda (och älska) haremsbyxor ? Något som jag idag tycker är bland det fulaste som finns ... och som jag ABSOLUT inte skulle sätta på mig. Jag tycker ju det ser ut som om man skitit på sig eller nåt ... och så vill jag inte se ut. Dessutom tror jag inte att jag skulle finna det bekvämt med all den där luften mellan benen ... ovanför byxgrenen.
Som det känns nu, så skulle jag i alla fall ALDRIG köpa ett par sådana byxor. Men jag vet att  jag har ändrat åsikt om modegrejer förut, så jag kan inte garantera att det inte finns några sådana i min garderob om några år. Man ska aldrig säga aldrig, som man säger.

Hur som helst, så borde jag verkligen göra en rejäl utrensning av icke önskvärda kläder i min garderob. Jag hade dock inte riktigt tid för det nu, men kanske att man kan lägga undan dessa kläder nu, när man packar upp? Så att de aldrig ens kommer in i garderoben. Får se om man får tid till det? Och om jag ens vågar. Jag har ju så hemskt svårt att göra mig av med saker ... av sentimentala skäl. Men jag borde verkligen lägga all sentimentalitet åt sidan för ett tag.
Det finns dock två klädplagg som jag aldrig vill göra mig av med, trots att de aldrig används. De är ju egentligen inte ens mina. Det är kläder som var min mammas. En mysdräkt, som mamma använde ofta till vardags ... alldeles, alldeles för stor för mig ... men den påminner så mycket om mamma, så därför ville jag behålla den. Jag använde den faktiskt några gånger när jag väntade Amanda också. Den var ju så varm och go'.
Så har jag också sparat mammas klänning ... en klänning som hon ofta använde de senaste åren ... och som jag tyckte hon var så fin i. Den är väldigt sliten, men jag ville verkligen ha kvar den som ett minne. Den är inte tvättad sedan mamma levde, så den luktar fortfarande väldigt mycket mamma. Jag älskar den klänningen ... trots att jag aldrig själv har haft den på mig. Den är i och för sig alldeles för stor, den också. Men ändå ...

Ja, det var väl lite klädfunderingar. Får se hur mycket jag hinner ... eller orkar rensa ut nu under uppackningen. Men det skulle ju verkligen lösgöra en hel del garderobsutrymmen om jag slängde en massa klädesplagg. Jag skulle ju inte ens sakna kläderna.

Stressad

Ikväll har jag packat en massa kläder ... nästan alla mina och barnens kläder for ner i svarta plastsäckar. Vi har ju inte så mycket tomma kartonger kvar, så därför tog jag säckar till kläderna. Kläder är ju mjukt, så det funkar bra ... och jag lär ju ändå behöva vika in allt innan jag lägger det på plats i garderober och byråer. Vi har fortfarande en del kvar att packa, men efter att jag packat 7-8 säckar, så ORKADE jag verkligen inte fortsätta mer idag. Det brände nåt enormt i ryggen ... och den bara skrek efter vila ... och då lyssnade jag. ;-)
Det viktigaste är ju egentligen att vi tömmer de möbler som ska med när flyttgubbarna kommer. Annat går ju att ta i efterhand i värsta fall. Vi har ju kvar lägenheten till den sista. I morgon kväll tänkte jag ta så mycket jag bara hinner, dock ... främst barnens rum, som de har en del grejer kvar i fortfarande. Så måste ju alla byråer vara helt tömda, men det är de närapå nu. Jag hoppas ju även att jag hinner dammtorka bokhyllan och vitrinskåpet. Vill ju gärna inte släpa in dammiga grejer i lägenheten. Att damma går ju ändå rätt fort nu när det är tomt.
Jag känner mig rätt stressad över att inte hinna allt jag vill i morgon. Jag jobbar ju liksom först på dagen också. Fast maken har ju planerat att packa imorgon på dagen, så han hinner förhoppningsvis en del då. Så ska vi äta ute imorgon, så vi inte behöver tänka på någon matlagning.
Får se hur mycket som hinns med. Vill ju att allt ska bli så bra och så smidigt som möjligt. Usch ... nu vill jag bara att allt det här jobbiga ska vara över. Jag HATAR verkligen att flytta! Ändå gör vi det så himla ofta. Vi är väl masochister eller nåt sådant? :-D Men ... det blir nog bra när allt är klart ... och när vi bara kommit i ordning. Då blir det nog bra!
Vi har i alla fall inte tänkt flyttstäda. Min kära make bokade idag en firma som ska komma hit och städa nästa vecka. Min rygg pallar inte riktigt av att göra en sådan ordentlig städning ... och dessutom tycker ingen av oss om att städa. ;-) Och ärligt talat, så är jag heller inget vidare på det. Jag kan ju säga att jag INTE har ärvt mormors städargener. HON var superbra på att städa ... och gjorde det dessutom helt frivilligt. Haha! Fast min syster verkar ha fått de generna, för hon är likadan ... städar jämt ... oavsett om det behövs eller inte.
Men sån är inte jag ... tyvärr ... :-(
Apropå mormor, så skulle hon ha fyllt 99 år idag om hon hade levt. Fast hon blev ju "bara" 89 ... så i sommar blir det 10 år sedan hon dog. Jösses, vad tiden går.

Jag och mormor (bilden är nog från 1999 och sen har jag i efterhand photoshoppat den)

Nu blir det väl antagligen lite dåligt med uppdateringar här den närmaste tiden eftersom vi flyttar. Eventuellt hinner jag skriva några förinställda inlägg, men det är ingenting som jag kan garantera. Det blir när det blir ... och sen, när vi kommit i ordning, så kommer ju allt bli som vanligt igen ... och kanske ännu bättre till och med. ;-)

Nu ska jag i alla fall strax lägga mig, för i morgon är det jobb ... sista jobbdagen före flytten. Sen ska jag vara flyttledig på fredag.

Det som göms i snö ...

En positiv sak med att flytta, är ju i alla fall att man kan hitta saker som man tror har försvunnit. Idag, när jag plockade ur byrån i hallen, så upptäckte jag plötsligt en liten grå grej. "Men ... det är ju ... " utbrast jag ... och mycket riktigt ... det VAR faktiskt batteriluckan till våran kökstimer! Jag trodde ju att jag hade råkat slänga den i vår senaste flytt, men istället hade jag lagt den i en byrålåda. Haha! :-D Så nu är den på plats igen!
Undrar om man kommer hitta några andra roliga saker? Det roligaste, vore ju förstås om jag kunde hitta min vigselring, som försvann före jul nån gång. Om den dök upp så skulle jag bli världens lyckligaste. Men ... jag vågar nog inte hoppas för mycket. ALLA försvunna saker dyker tyvärr inte upp. Men nu är jag i alla fall glad över att jag hittat batteriluckan. Det var en positiv och oväntad överraskning.

Testar att göra en ny bakgrund

Testar lite i Photoshop ...

Tror jag nöjer mig med den här tills vidare, faktiskt. Det blev väl kanske lite mycket rosa, egentligen ... men jag GILLAR rosa. ;-) Den här bakgrunden är väl egentligen rätt mycket min stil ... så den får duga just nu.

Nu är våren på väg!

Idag kom årets första Hemglass-reklam. Stort, var bladet som vi fick ... A3-format ... och två sidor (fram- och  baksida). Tror inte vi fått någon så stor hemglass-reklam tidigare. Viktor trodde inte ens att det var reklam för glassbilen, eftersom det var så stort.

Det är väl nästan att man får lite vårkänslor när man ser att glassbilen är i antågande. Vet inte hur det är i Sverige eller i Finland, men här på Åland, så kommer ju bara glassbilen under sommarhalvåret. Enligt reklamen, så kommer bilen för första gången nu på Torsdag och sedan får vi höra den lilla trudelutten varannan Torsdag ända till den 6:e Oktober.
Så nu känns det verkligen som om våren är i antågande ... nu, när glassbilen kommer hit till vår lilla ö. DÅ är det VÅR ... och ett tecken på att sommaren snart är här!

Nu har jag ju inte studerat reklamen så värst noga eftersom vi knappast hinner handla någon glass nu på Torsdag. Vi har ju fullt upp med flytten, liksom. Men jag hann ändå se lite grann ... på framsidan ... och jag tyckte det var lite lustigt att de redan hade rea på ett av sina glass-paket. Rea ... det brukar de ju ha i slutet av säsongen ... inte i början. Tyckte det var lite knasigt. Bra, dock ... om man hade tänkt att köpa glass nu. Fast det ska vi ju inte ... även om man nog är bra sugen. ;-)
Sen ... i den nya lägenheten ... så kommer vi ju har mer plats för glass också. Vi får ju en dubbelt så stor frys mot den vi har här, så nu kommer vi få plats med både en massa glass och hel drös med bullar. Ja ... så kan man ju kompensera allt det där onyttiga med en massa grönsakspåsar. Haha. :-D
Det blir nog bra, det.

Hoppas, hoppas, hoppas ...

Ja, idag var det ju måttligt roligt att jobba ... med en värkande rygg, och allt. Men ... jag försökte faktiskt att inte gnälla så mycket. Jag nämnde för en kollega i morse att jag hade fått ont i ryggen när jag packade i Lördags, men då blev han väldigt tystlåten och det tolkade jag lite som att han tänkte "Jaha ... så var det dags för DET igen" ... så då beslutade jag mig för att hålla tyst istället och lida i min egen tysthet. Jag har ju ett så pass självständigt jobb att jag inte BEHÖVER prata så mycket om jag inte vill ... så idag blev det en ovanligt tystlåten dag. Jag lät faktiskt bli att gnälla nåt mer och tog inga initiativ till några vidare långdragna samtal heller. Nej, jag höll mig nog mest för mig själv ... och svarade på frågor om någon hade sådana till mig.
Jag gick mina rundor i huset ... vilket kändes oerhört tungt pga värken. Varje steg jag tog gjorde hemskt ont. Eller ... det strålade nåt sjukt mycket ut i benet ... så mycket att jag nästan tappade andan. Men ändå funkade det hyfsat. Det tog lite längre tid än vanligt, men nog funkade det trots allt.
Sen satt jag ner mycket idag ... mer än i vanliga fall. Denna ryggvärk är lite underlig ... varken som ryggskott eller som vanlig ischias. Då brukar jag ju annars ha problem med att sitta ner. Sitta, brukar liksom vara bland det värsta. Men den här gången så känns det jätte skönt i ryggen när jag sitter ner. Då känner jag ju knappt av värken alls. Så därför har jag suttit mycket idag. Behövde verkligen det, så att ryggen ska läka ut och snart bli helt återställd.
Jag trooor faktiskt att ryggen redan är på väg att bli bättre, tack och lov. Ikväll har det faktiskt inte känts riktigt lika illa som det gjorde igår ... och det funkade faktiskt att packa två kartonger också ... utan att jag var tvungen att stanna upp och hämta andan emellan. Amanda fick ju dock hjälpa mig lite grann. Hon fick vara handräckning åt mig ... och då gick det faktiskt rätt så bra. Fast det fick ändå räcka med två kartonger idag, för BRA, är det ju inte än. Men snart, så ...
Kanske det blir så pass bra att jag kommer kunna packa det sista utan någon nämnvärd smärta nu om några dagar och kanske blir det så pass bra att jag klarar av en intensiv uppackning av alla grejer sen. Hoppas, hoppas, hoppas ...
Jag brukar ju ha som mål att ha allt uppackat inom en vecka ... men då bör ju kroppen förstås vara i hyfsat skick ... så man inte behöver göra alltför långa pauser.

Kan ju säga att jag längtar sjukt mycket efter att hela flytten ska vara avklarad. Då måste vi fira! Vi har ju andra saker att fira med ... som vi inte hunnit än ... mitt Finska medborgarskap t ex. Men först vill jag nog att vi har den här flytten avklarad och att vi fått allt i ordning. SEN kan vi fira.

Inte som jag tänkt mig

Det var inte riktigt så här jag hade tänkt mig. Det var inte riktigt så här jag hade tänkt mig den här helgen. Jag hade ju tänkt intensivpacka, ju. Jag hade tänkt packa så mycket att nästan allt skulle vara klart vid det här laget. Men ... så blev det ju inte. :-( Idag hade jag ju tänkte packa en MASSA kartonger ... men istället blev dagens kartongskörd 3 ... endast TRE ... och dessa packade jag under extrem smärta. Det var inte alls så som jag hade planerat den här dagen. Den största delen av dagen har jag nog faktiskt spenderat i sängen. Jag har ju så ... så ont i ryggen. Jag och barnen var en sväng till Köpmannamässan också, där maken stod i ett stånd och gjorde reklam för deras kandidater till riksdagsvalet. Fast vi var inte där särskilt länge. Gick runt där ett varv typ och fick med oss lite godis och hann få oss lite smakprov. Sen promenerade vi hem och började packa. Eller ... barnen fick packa och jag fick domdera. ;-) Nå ... 1 kartong packade jag i alla fall innan jag gick och lade mig i sängen.
Jag får så hemskt dåligt samvete av att ligga där i sängen och göra ingenting ... och jag kände mig nästan gråtfärdig ... både pga smärta och pga tanken att inte kunna hjälpa till så mycket som jag ville. Det kändes inte alls nåt kul. Men det var så skönt att ligga ner. I sängen kände jag mig avslappnad och smärtan var i princip som bortblåst ... och då fick man ju ännu sämre samvete ... då, när det kändes så bra. Då trodde man ju att det skulle funka att packa ändå. Men så fort jag reste mig upp och tyngde ner mitt högerben mot golvet ... då kom all smärta tillbaka som en blixt från klar himmel. Smärtan sitter ju på höger sida och det strålar utefter högerbenet. Antagligen är det väl nån form av kraftig ischias. Annars brukar ju ischias mest kännas obehagligt för mig, men detta gör verkligen sk*tont! Jag har ju haft lätt ischias hela veckan, men så högg det till ordentligt igår och blev så här intensivt. Har ju inte alls tid med det nu, egentligen, men det är bara att face the fact och göra det bästa av situationen.
Jag HAR ju packat en massa redan ... vi är uppe i 35 kartonger nu och de flesta av dessa har ju ändå JAG packat, så inte borde jag väl få så dåligt samvete om jag nu måste vila när jag har så ont. Jag har ju faktiskt en man också ... och han är så positiv och säger att vi kommer hinna ändå. Jag har ju känt mig så ledsen och oroar mig för att vi inte kommer hinna packa allt nu, men då har han varit så uppmuntrande och säger att vi visst kommer hinna. Han kommer ju också packa nu i veckan ... när jag är på jobbet ... så det ska nog gå bra. Jag får väl lita på honom, då. :-)
Blir ju inget vidare att jobba med den här värken heller, men jag kan inte vara borta mer från jobbet nu. De är redan lite gnälliga över min krappiga rygg, så det är nog bäst att härda ut så långt som det bara går. Sen ska jag ju vara ledig på fredag ... även om det blir långt ifrån någon vila då. Då är det ju flytt som gäller. Fast om jag har så här ont på fredag, så kommer jag ju inte kunna bära någonting över huvud taget. Då får jag nog koncentrera mig på eventuellt packande och sen uppackande. Men jag hoppas ju sååå innerligt att min värk är över till dess. Det här är verkligen inget roligt. Det har ju varit så ofta nu också, så jag börjar bli ordentligt less på det här.

Så blev det ett gnäll-inlägg idag igen. Ursäkta för det, men just nu så känns det verkligen inget vidare. Det känns så ledsamt när det inte blir som jag planerat och när jag inte orkar eller klarar av allt som jag vill. Då blir jag ledsen ... och det är precis så det känns just nu ... jag är ledsen ... och även arg ... arg på min dumma kropp! Suck!

En hemsk natt!

I natt var verkligen en hemsk natt. Tydligen har jag börjat få mer biverkningar av min medicin igen ... och den här gången blev det RIKTIGT illa. Jag har ju annars inte haft nästan några biverkningar alls det senaste året, men på senare tid, så har jag allt oftare känt av medicinen. Jag har flera gånger fått ont i kroppen och lindrig frossa ... fast inte så pass mycket att jag känt mig besvärad av det. Men denna gång blev jag definitivt besvärad. Lagom till läggdags, så började jag känna av frossan och kroppsvärken ... och det blev snabbt allt kraftigare. Strax efter att jag lagt mig så fick jag extrem frossa. Jag frös och frös och frös ... och för en gångs skull, så tyckte jag det var skönt att Amanda kom och lade sig tidigt hos mig, för då kunde jag värma mig på henne. Hon hade så varma fötter och det var skönt när jag frös sådant.
Jag hade ju även ont i kroppen och i huvudet ... och det var inte särskilt lätt att somna i det tillståndet ... men tillslut lyckades jag. Jag sov dock inget vidare. Vid 4-tiden, så vaknade jag och var då extremt törstig och kissnödig ... men samtidigt så mådde jag så fruktansvärt dåligt att jag egentligen inte orkade gå upp. Jag kände mig så, så sjuk. Hade frossa fortfarande, kroppen värkte, huvudet värkte och antagligen hade jag feber också. Jag fick riktigt tvinga mig själv att gå upp. Jag var ju dock uppe så kort tid jag bara kunde, men jag var ju tvungen att kissa och dricka vatten.
När jag sen lade mig igen, så fattade jag inte hur allt detta skulle hinna gå över till det var dags att gå upp. Jag kände mig ju verkligen jätte sjuk ... nästan så sjuk som jag kände mig de första gångerna efter att jag börjat med medicinen. Det var inte alls nåt kul.
Vid 6-tiden vaknade jag också till en stund och fortfarande hade jag mycket biverkningar kvar ... huvudvärk, men även frossa. Så långvariga biverkningar har jag inte haft på JÄTTE länge, så jag bestämde mig ju för att jag skulle sova så länge som möjligt sen på morgonen ... så jag skulle orka packa sen under dagen.
Jag vaknade väl till sen några gånger, fast låg kvar i sängen till efter 9.30. Då var det endast huvudvärken som kvarstod, men jag insåg ju att den inte skulle försvinna hur länge jag än låg. Jag gick då upp och fixade frukost till mig och Amanda (Viktor hade redan ätit). Sen bytte jag lite sängkläder, tvättade lite och så satte vi igång med packandet. Barnen packade i sitt rum och jag packade i köket.
Huvudvärken kvarstod, dock, så det var INTE roligt att packa. Sen, efter lunchen, så bestämde jag mig för att ta siesta. Jag tog en värktablett och gick till sängs. Tänkte att det skulle funka bättre att packa om jag blev av med huvudvärken och då kändes vila och värkmedicin som den bästa metoden ... och faktiskt så hjälpte  det. Huvudvärken försvann, vilket var oerhört skönt ... så sen kunde jag ta nya, friska tag med packandet.

Fast ... så värst länge fick jag ju inte vara värkfri. Efter att ha packat en massa kartonger, så högg det plötsligt till i ryggen när jag skulle lyfta ner en tung glasskål från vårat vitrinskåp. JIPPI! Så var ryggen kaputt också ... IGEN! Börjar bli så less på min rygg nu och jag har ju verkligen inte tid att ha ryggskott nu.Vi har ju fortfarande en massa kvar att packa och det blir ju lite knepigt om inte ryggen är i skick. Ändå MÅSTE jag packa oavsett hur ont jag har. Så ... det är väl bara att bita ihop och ignorera ryggvärken så gott det bara går. Men roligt, är det inte.
Hoppas den värsta värken försvinner av en god natts sömn. Jag tvivlar ju, förstås. Men hoppas, kan man ju alltid.

Jag är tydligen Finsk

Jag blev riktigt paff när jag kom hem från jobbet idag. Jag hade nämligen fått ett röstkort till det Finska riksdagsvalet den 17:e April. Öh ... man får väl inget röstkort om man inte är berättigad till att rösta? Alltså måste jag ju i så fall vara Finsk medborgare.
Alltså ... jag har ju SÖKT finskt medborgarskap. Lämnade in en medborgarskapsanmälan den 29:e oktober. Men sen dess har jag inte hört ett ljud. Sen läste min man att handläggningstiden tydligen är JÄTTE lång, så därför har vi tagit det lugnt och inte direkt väntat på något besked ... och vi trodde ju inte att det skulle hinna bli klart före riksdagsvalet. Jag var nog rätt inställd på att inte få rösta i det här valet, så därför blev jag oerhört överraskad ... en klart positiv överraskning! Jag VILL ju kunna rösta. Det är ju därför som jag vill ha Finskt medborgarskap ... så att jag ska kunna rösta i valen ... och så att jag ska kunna söka hembygdsrätt (ett slags Åländskt medborgarskap), så jag kan rösta fullt ut i ALLA val. Jag är ju väldigt politiskt intresserad. Har varit rätt oundvikligt eftersom min man är en väldigt aktiv politiker och då har det blivit rätt naturligt att även jag har fått upp ögonen för politik ... och för politiska frågor. Det diskuteras ju en del politik hemma ... och jag har ju fått mycket mer förståelse för saker och ting nu. Jag vet mer vad jag tycker, var jag står i vissa frågor ... och även varför jag tycker som jag gör. När man var yngre ... och mer naiv och blåögd ... då tyckte man att det inte spelade någon roll vad man röstade på. Det var liksom same shit, what so ever. Men nu förstår jag bättre. Det ÄR inte samma sak. Det är en himla skillnad på vad man röstar på. Och jag tycker det är jätte viktigt att rösta ... rösta i allt man bara FÅR. Så nu blev jag faktiskt jätte glad ... att jag faktiskt blivit Finsk ... och att jag faktiskt FÅR rösta!

Så ... GRATTIS TILL MIG!

Ett glädjande besked!

Ja, idag var jag ju till min neurolog ... och för ovanlighetens skull, så gick jag därifrån med ett léende på läpparna. Det hör ju verkligen inte till vanligheterna. Jag har hela tiden haft väldigt svårt min läkare. Vet inte riktigt varför, men det känns som en rejäl distans mellan oss. Han lyssnar inte riktigt, han tror inte på mig (vilket jag verkligen HATAR ... att inte bli trodd) och han vill helst bara höra att allt är bra, trots att man kanske känner att allt inte ÄR helt bra. Han hatar när folk undrar eller ifrågasätter, för han vet ju såklart bäst ... om allt. Jag brukar ju annars komma överens med de flesta ... men just honom har jag verkligen extremt svårt för. Ändå är han ju en väldigt erfaren och duktig neurolog ... en som utfört celltransplantationer, en som forskar och som skriver böcker. Visst ... jag tvivlar inte på att han kan sin sak, men han förstår sig i alla fall inte på MIG.
Jag kan ju lägga in en text som jag skrev den 15/11 2009 ... i en blogg som jag då hade, där jag nämner en del om mina problem med honom ...

"Nu var det återigen ett bra tag sedan jag skrev. Jag blev lite ledsen och arg efter mitt senaste läkarbesök, så då kände jag mig inte alls sugen att skriva ... även om det kanske var just det jag borde ha gjort. Jag kanske borde ha skrivit av mig lite ... alla aggressioner som jag då kände. Fast ändå kanske det var lika bra att jag lät det ebba ut.
Jag har ju sagt tidigare att jag inte är så förtjust i min läkare och efter det senaste läkarbesöket förstärktes den känslan ännu mer. Men ... jag orkar verkligen inte berätta om det. Det var därför jag inget skrev då och jag känner fortfarande att jag inte vill eller orkar prata om det ... eller prata om honom. Jag blir bara ledsen och arg.
Men ... trots att jag mådde så dåligt efter det läkarbesöket, så tror jag ändå att det ledde till något positivt. Jag bestämde mig efteråt för att strunta i hur jag mår ... att sluta känna efter och fortsätta med allt precis som vanligt ... som om jag aldrig fått MS. Jag tänkte att jag skulle ignorera sjukdomen och hur jag mår lite grann och ta dagen som den kommer ... så blir det bäst för alla. Sen, om jag får ett nytt skov, så får jag ta det då. Fast tills vidare, så tänkte jag strunta lite i mitt tunga ben. Det är ju ändå ingen annan än jag som märker av det, så varför ska jag då gnälla och vara ledsen över hur det känns? Är nog enklare att låta det vara. "  

Men idag, så meddelade han något helt underbart ... något jag gått och väntat på i flera år nu ... en helt fantastisk sak. Han ska nämligen gå i pension! Om två månader så ska han pensioneras, så detta var den sista gången jag behövde träffa honom! :-)
Jag försökte verkligen att hålla inne min glädje under tiden som jag satt inne i hans rum, men så fort jag och maken kommit därifrån och en bit bort ... då kunde jag inte längre hålla mig ... då gick mina mungipor upp till max. Sååå lycklig, kände jag mig. ÄNTLIGEN!
Till hösten ska jag få en ny neurolog ... en kvinna. Hon skulle visst bli fast anställd på vårat sjukhus, vilket också kändes oerhört roligt att höra. Ingen konsult längre ... som bara kommer hit nån gång ibland, utan en RIKTIG på-plats neurolog. Äntligen kanske man kommer kunna få snabbare svar om man undrar över något. Det känns ju lite knäppt att det är som idag ... att man frågar om symptom som man har JUST NU ... och då får svaret om en månad. Då har ju liksom oftast symtomen redan gått över. Det är ju bara tur att jag har varit så pass frisk, ändå. Men trots det, så har jag ändå fått erfara denna onödiga fördröjning på svar flera gånger. Sjuksköterskorna vågar ju inte svara något över huvud taget, så därför väntar de in läkaren före de uttalar sig om något. Otroligt irriterande, faktiskt ... särskilt när läkaren bara kommer hit någon gång i månaden.
Men förhoppningsvis kommer allt detta bli bättre nu ... nu, när vi får en egen neurolog. Så hoppas jag ju att hon är bra också, förstås ... och att jag kommer bättre överens med henne än vad jag gjort med min nuvarande läkare. Det känns ju lite som om det bara inte KAN bli sämre. Det kan bara bli bättre. Så KÄNNS det i alla fall. Men det får framtiden utvisa. Blir ju lite spännande i alla fall att få träffa den här nya till hösten. Ja ... under förutsättning att inget händer, så blir det ju till hösten först. Annars kan det ju bli tidigare. Men ... det är ju inget jag hoppas på ... och inget jag tror på heller. Jag mår ju rätt bra nu ... och idag, så är jag ju dessutom så oerhört GLAD!

Piggare idag

Idag känner jag mig lite piggare, i alla fall. Men så är det ju inte Måndag heller. ;-) Måndagar brukar ju vara den tyngsta dagen på hela veckan.
Sen har jag ju inte packat något idag heller. Jag tog istället med mig Amanda till KappAhl en stund efter middagen för att kolla på kläder till ett uppträdande som de ska ha i skolan på fredag. Hon och bästa kompisen ska rocka rock-ring, har de bestämt.
Vi hittade dock inga kläder som hon ville ha ... inte i hennes storlek, åtminstone. Men hon hittade nåt annat istället ... fina, färgade flätor som man fäster som en hårsnodd. Så då ska hon utsmycka sig med dessa fläthårsnoddar ... och så får hon ha sitt lila långa linne med paljetter på istället ... och svarta tights till ... så blir hon nog lagom show-aktig. Det blir nog bra, det. :-) Imorgon ska hon följa med sin kompis hem efter skolan, så de kan träna på uppträdandet. Det blev ju lite kort varsel, eftersom det bestämdes först igår ... men det ska väl inte vara så avancerat.
I morgon måste jag väl ta itu med packandet igen ... NÅGOT ska jag väl hinna med att packa, i alla fall. Men får väl ta det lite i min egen takt. Får väl se hur mycket man orkar också.
Fast före jobbet blir det ju inget packat, i alla fall. Nej ... på morgonen gör jag nog så lite jag bara kan. ;-) I morgon bitti ska jag ju till sjukhuset först. Ska till min läkare på halvårskontroll. Blä! Jag gillar verkligen INTE att gå till honom. Men, men ... är väl bara att bita ihop, säga att allt är bra och få det hela överstökat så fort som möjligt. Mitt läkarintyg jag har på medicinen går ju ut nästa månad ... det varar bara i tre år ... så om jag ska fortsätta med mina sprutor, så måste han i så fall skriva ett nytt läkarutlåtande och skicka till FPA (=Försäkringskassan). Antagligen är det därför jag fick tid till honom redan nu i Mars, för annars borde det inte varit dags förrän nästa månad.
Nå ... skönt att få det avklarat ändå. Sen dröjer det väl ett halvår till nästa gång. Får väl se om jag uppdaterar något i morgon kväll angående läkarbesöket. Beror väl en del på hur det går, förstås.

Gjorde någon glad

Idag så gav jag beröm till en på jobbet ... en som jobbar på en annan avdelning ... och hon verkade bli jätte glad. :-) Kul att kunna glädja någon ... och jag VAR ju faktiskt bara ärlig.

 Annars är jag väl inte världsbäst på att berömma folk, direkt. Men jag HAR verkligen blivit bättre på det. Kanske beror det på min personliga mognad? Jag har blivit äldre och är inte lika rädd för allt längre ... och inte lika inbunden som jag kanske en gång var. Nu VÅGAR jag mer säga vad jag tycker till folk. Eller ... jag undviker nog att säga negativa saker så långt som det bara går. Jag tycker det känns så onödigt. Däremot har jag numer MYCKET lättare för att påtala positiva saker till folk. Förut höll jag inne med det mesta ... även de positiva och glada sakerna. Men nu vågar jag mer ... och det känns helt naturlig för mig nu. Jag gillar ju att göra folk glada ... och jag vill gärna vara hjälpsam. Jag är en snäll person och om någon skulle bli arg eller sur på mig, så finner jag situationen oerhört obehaglig. Jag har riktigt svårt att hantera det ... och kan inte riktigt förstå hur det kunnat blir så.
Jag är ju dock ingen glättig och översnäll person. Det är jag VERKLIGEN inte. Jag kan nog framstå som rätt allvarlig, faktiskt. Men ändå tror jag att de flesta ser mig som väldigt snäll ... och jag gillar mycket att skämta. Jag skojar rätt ofta, faktiskt ... fast inte hela tiden. Det beror väl en del på sinnelaget för dagen, antar jag ... och så beror det på vem man pratar med också, förstås. Vissa skämtar man med mer än man gör med andra.
Just idag, så har jag ju varit så trött, så jag har inte orkat skämta särskilt mycket. Har känt mig rätt allvarlig idag. Men då kunde jag ju passa på med lite beröm istället. ;-) Det funkar ju också bra för att höja stämningen och det personliga välbefinnandet.

The naked truth

Idag ... hm ... ikväll, rättare sagt ... så ser jag inget vidare ut. Jag ser nog ut som jag känner mig, skulle jag vilja säga ... trött, gammal och sliten. Tänkte ta ett kort på mig, egentligen ... för att visa hur sliten jag ser ut just nu. Men så hittade jag inte kameran, så jag antar att maken har tagit den med sig. Därför fick det bli en web-cambild istället ... och den kvaliteten är ju inte den bästa, direkt. Men, men ...

Så här "vacker" ser jag ut en måndagskväll efter jobbet ... och efter att jag jobbat hela helgen med att packa. Det känns ju inte som om man har haft mycket till ledighet ... och så kommer det nog kännas under de närmaste veckorna. Först jobbar jag heltid måndag-fredag och sen "jobbar" jag hemma på helgerna + en del på kvällarna. Jösses! Jag kommer ju se ut som ett vrak när detta väl är över. Är verkligen RIKTIGT, RIKTIGT trött just nu. Visserligen brukar jag vara extra trött på måndagskvällar ... men nu känns det värre än vanligt. Nu känns ju kroppen alldeles mörbultad också. Hua! Gud, vad jag längtar tills flytten är helt över! Vill INTE se ut på det här viset!

En lustig ABBA-parallell

Ja, igår var det ju Melodifestivalfinal. Över lag, så tyckte jag faktiskt att kvaliteten var rätt hög. Det fanns flera låtar som jag hade kunnat se som vinnare. Annars brukar det vara typ EN låt, som jag håller på ... EN låt, som jag absolut VILL ska vinna. Ibland kan jag ha två tänkbara också ... och om någon annan vinner, så tycker jag att det vore en ren katastrof.
Förra året vann ju Anna Bergendahl ... och ja ... den låten tyckte jag var en ren katastrof och såg direkt att  Sverige med stor sannolikhet skulle missa finalen i Eurovision Song Contest. Jag kunde verkligen inte tycka att den låten var bra ... och jag kan inte heller gilla Anna Bergendahl. Jag gillar inte hennes stil.
Så vad hände då? Jo ... hon blev den första svensk som inte gått vidare till ESC-finalen. Inte alls oväntat enligt mig ... men hennes förespråkare var ju totalt överraskade, verkade det som. Den låten ÄR verkligen inget vidare ... menlös, tråkig och allt annat än underbar. That's my oppinion anyway.
Hur som helst ... i årets final, så fanns det flera låtar som jag hade kunnat se som vinnare. Flera låtar, som jag faktiskt tyckte var helt okej och som jag inte skulle bli besviken om de skulle komma vidare till ESC.
Bland favoriterna hade jag Sanna Nielsen, Eric Saade, Nicke Borg och Sara Varga ... fyra väldigt olika låtar, men ändå bra på sitt sätt ... i sin genre. Sen fanns det ju ännu fler låtar som jag tyckte var okey att lyssna på, men som jag inte ville se som vinnare.
Den absoluta favoriten för mig var Sanna Nielsen. Den låten är heeelt min typ av låt. Älskar den!

Sannas låt i Melodifestivalen 2011

 

Jag hade Sanna som en av vinst-kandidaterna förra året också ... en RIKTIGT bra låt, hade hon då. Fast ... min största vinnar-kandidat i fjol var Eric Saade med låten Manboy. DEN hade jag verkligen velat se som vinnare. DÅ hade jag blivit glad!. Men ... han vann ju inte då ... och vem vet ... kanske var det lika bra? För nu fick han ju komma tillbaka i år och vinna det här året istället. För i år var det Eric Saade som kammade hem vinsten. Jag och Amanda blev verkligen jätte glada över det. Det stod ju mellan honom och Danny, och Dannys låt gillade jag inte alls, så då kändes det som en lättnad när det stod klart att Eric var vinnare.

Jag tycker dock att Manboy var bättre än årets låt. Fast kanske denna står sig bättre internationellt? Se bara hur det gick för ABBA. Jag tycker Ring, Ring var den bästa låten när de var med i Melodifestivalen 1973 ... den klart bästa låten ... MEN ... ändå kom den bara 3:a. Sen kom de tillbaka 1974 ... med Waterloo ... och kammade ju då hem storvinsten TOTALT. Hela Europas hjärtan vann de ... och sen även resten av världen ... eller nåt sånt. ;-)

Det är ju inte då konstigt att jag nu drar paralleller till Eric Saade. Han hade en av de bästa (den bästa) låten förra året, men slutade då på en 3:e plats! Precis som ABBA gjorde 1973. Sen kom han tillbaka i år ... och VANN! Så ... det blir ju spännande att se om han följer i ABBAs fotspår. Kanske inte så troligt ... men hoppas, kan man ju alltid.

Eric Saade framför vinnarlåten 2011, Popular

En annan sak, som jag tycker är väldigt imponerande, är att Fredrik Kempe, som skrivit låten ... detta var hans tredje vinst i Melodifestivalen på fyra år. WOW, liksom! Tala om att han kan skriva bra låtar! Det tycker jag är otroligt stort! En så bra låtskrivare skulle jag också vilja vara. Han skriver ju precis sådana låtar som jag tycker om också, så jag är verkligen mäkta imponerad över hans bedrift.
Very well done!

Mina nya kläder

Ok ... here we go ...
Tänkte lägga ut bilder på kläderna jag köpte igår. Fast ... jag måste bara säga att jag nog INTE kommer ha den här kombinationen ute bland folk. Ska nog ha tunika till byxorna och jeans till tröjan, för denna kombo ser jag nog rätt tjock ut i. ;-) Fast om jag bara är hemma, så spelar det inte stor roll.

JAG tycker det är rätt snyggt i alla fall. Eller ... TRÖJAN, tycker jag är snygg. Byxorna köpte jag mest för att de är så hemskt bekväma och praktiska.

En intensiv dag

Igår hade jag en rätt intensiv dag. Vi kom väl igång lite sent ... som för det mesta på lördagar. Men när vi väl kommit igång, så blev det fullt upp hela dagen.
Först var jag på stan med barnen. Tänkte kolla på KappAhl ... om vi kunde hitta nåt snyggt till Viktor ... som han kan ha på ett disco han är bjuden till på fredag. Men vi hittade ingenting som han ville ha, så då bestämde vi att han får ta nåt han redan har i garderoben.
Sen kollade jag lite på skor igen ... men det fanns inga vinterskor ... inga i min storlek, i alla fall. Allt var för smått. Så nu får jag väl använda mina gympadojjor när vi flyttar ... och hoppas att det inte är alltför kallt och snöigt då. Jag vill ju INTE använda mina svarta stövlar under flytten, för jag vill inte att de blir förstörda ... och eftersom jag nu inte kommit till Sverige och eftersom jag inte hittat några vinterskor här på Åland, så får jag väl hålla till godo med vad jag har och sen köpa nya inför nästa vinter.
Nå ... sen gick jag och Amanda upp till vuxenavdelningen på KappAhl ... och där hittade jag faktiskt lite kläder till MIG SJÄLV! Är inte ofta jag köper kläder till mig, så det var ju kul att jag äntligen hittade något. Jag köpte en grå/svart tröja och ett par svarta tights. Jag VET att många tycker tights är skitfult ... ser ut som långkalsonger, har jag hört. Kanske att det stämmer? Fast det är så fruktansvärt bekvämt ... och för mig, som är så kort, så är det även väldigt praktiskt. Jag har ju så hemskt svårt att hitta vanliga byxor till mig. Allt är ju för långt ... och då ser det VERKLIGEN idiotiskt ut. Tights brukar åtminstone passa hyfsat till min längd. Dock tycker jag det är snyggast om man har en snygg tunika till ... så man döljer rumpan och den tjockaste delen av låren. Tyvärr så hittade jag ingen snygg tunika, så jag tog då den här grå/svarta tröjan istället. Den går ju ner till rumpan åtminstone. Sen kanske jag inte kombinerar den med tights om jag ska ut bland folk. Men hemma, funkar ju vad som helst. ;-) Dessa tights, som jag köpte, är lite tjockare än andra jag har ... och det är hemskt praktiskt, eftersom jag är så frusen av mig.
Jag (eller barnen, rättare sagt), tog faktiskt kort på mig i de nya kläderna igår. Får se om jag vågar lägga in dem här sen ... för det är ju i helfigur ... och tights är ändå tights ... och de gör inte att man ser smalare ut, direkt. ;-) Men får se ... de måste ju laddas in på datorn först.
Efter KappAhl, så gick jag till Alko för att köpa en flaska vitt vin som jag behövde ha till middagen (det skulle vara vin i soppan) och sen gick jag och barnen och tog en fika innan vi fortsatte till mataffären.
Flera tunga kassar blev det, men barnen hjälpte mig och efter många pust och stön, så kom vi äntligen hem med grejerna. Då var det uppackning som gällde och Viktor fick uppdraget att dammsuga hela lägenheten. Själv plockade jag ur diskmaskinen och efter det så var det dags att börja packa.
Jag kom ju igång lite sent med packningen, så jag hann bara hålla på i 2,5 timme ... men ändå var jag nog rätt effektiv, för sju kartonger hann jag fylla under den tiden. Tycker det var rätt bra ändå.
Sen åkte vi förbi nya lägenheten en sväng ... och tog med oss gitarrerna och min synth. Faktiskt, så tror jag att jag hittat ett jätte bra ställe att ha synthen på, så nu tror jag att den kommer kunna kopplas in igen. I den här lägenheten har vi ju inte riktigt haft plats för att koppla in den, men nu tror jag det kommer bli av. Ska bli jätte kul!
När vi sen kom hem, så var det dags att börja laga middag. Amanda ville baka brödet som vi skrev av för några dagar sen ... och hon fick faktiskt baka i princip helt själv medan jag gjorde andra saker. Jätte duktigt, var hon! Gott, blev det också! Vi åt det till soppan, som jag lagade.

En stund efter middagen, så blev det ju Melodifestivalfinal och chips med dip, åt vi till ... en tradition jag haft sedan jag var liten. ;-) Jag ÄLSKAR ju Melodifestivalen. Det har jag alltid gjort. Så det var jätte mysigt! Mer om det kommer nog sen i ett eget inlägg.

Nu har jag inte riktigt tid att sitta här längre. Måste börja packa igen. Har MYCKET kvar!

Mycket att göra

Idag har jag en del att göra. Ska först ut på stan en sväng ... har lite som behöver köpas. Sen behövs det dammsugas och efter det så måste jag verkligen börja packa. Vi flyttar om mindre än två veckor (det var två veckor igår) och än så länge har jag inte packat ner en enda pinal. Jag vill ju inte packa för tidigt, eftersom det inte är nåt vidare att bo i ett hem fyllt av flyttkartonger. Då väntar jag hellre så länge som möjligt och packar då intensivt istället. Fast NU börjar det ju verkligen bli hög tid att börja. Vi har ju en himla massa grejer och det tar ett tag att få ner allting i kartonger. Undrar bara var jag ska ställa alla kartonger någonstans? De måste ju vara på ett ställe där de inte är i vägen. Får se hur vi löser det.

Ja, så lovade jag ju Amanda att vi skulle baka bröd idag också. Hon hittade ett recept som hon ville testa ... så då måste jag ju få in brödbaket också i dagens agenda.
Sen tänkte jag laga en tre-rätters middag ikväll ... blir väl den sista "finare" måltiden i den här lägenheten. Nästa helg måste jag ju packa ner de flesta av våra köksgrejer, så då kommer vi nog inte ha så mycket man kan använda till en ordentlig meny. Det blir nog mer enklare matlagning den här sista tiden. Ja, vi måste ju ha kvar en stor och en liten kastrull ända in i det sista. Kanske också att man får behålla en gratängform så länge som möjligt ... och stekpannorna och grytan, såklart. Men det mesta måste vi ju packa ner. Fast köksgrejerna får vi (hm ... JAG) ta nästa helg. Idag kan man nog börja tömma bokhyllan ... packa ner böcker, fotoalbum, CD-skivor och pokaler, typ. Får se lite vad man hinner med.

Nej, nu har jag inte tid att sitta här längre. Måste sminka mig och sen sticka iväg ut på stan. Tänkte väl ta barnen med mig också ... så jag får lite bärhjälp.

Varför utsätta sig för detta?

Ibland känns det verkligen som om man bara vill skita i alltihop. Varför tar jag en medicin som jag inte ens vet fungerar. Den sägs ju bara ta bort 30 % av sjukdomsförloppet ... och om jag då har en väldigt mild variant av MS redan från början, så kanske medicinen egentligen är helt meningslös? Jag kanske skulle må precis lika bra även UTAN medicin?
I början så kändes det som en lättnad ... då när jag fick börja med bromsen. Jag blev mer avslappnad, slutade oroa mig så mycket ... och allt kändes så oerhört mycket bättre. Då var jag peppat till tusen.
Men nu ... nu, när det gått nästan tre år sedan jag började medicinera ... nu känner jag mig mer tveksam. Varför? Varför utsätter jag mig för dessa jobbiga sprutor? Behövs de verkligen? Eller skulle det gå precis lika bra även utan medicin?
Nå ... för det mesta så går det väldigt bra. Det sticker väl till lite, förstås, men sen är det oftast hyfsat smärtfritt. De gångerna så känns allt jätte bra. Inte får jag särskilt mycket biverkningar längre heller, så på det sättet funkar det nog bra.
Men sen kommer det dagar som nu ikväll ... dagar, då något händer ... dagar, då det inte alls går smärtfritt ... dagar, då det inte alls går särskilt bra. DÅ blir jag mera tveksam.
Ikväll vet jag inte riktigt vad som hände, egentligen. Allt gick ju jätte bra. Jag satte injektorn mot låret. Sen tog det väl en stund innan jag vågade trycka av ... men när jag väl tog mod till mig och tryckte på knappen, så gick allt jätte bra. Det stack till lite, men sen gjorde det knappt ont alls när jag sprutade in medicinen. Allt verkade ju precis som vanligt. Jag drog ut nålen, satte på plåstret och skrev upp tidpunkten i häftet. So far, so good.
Men sen ... sen skulle jag ju resa mig upp, så jag kunde dra upp mina byxor ... då fick jag som världens chock. En rejäl kramp högg till i låret ... precis där jag nyss tagit sprutan. Sen kunde jag ju knappt gå. Jag haltade in till köket, för att slänga skräpet. En hemskt obehaglig känsla, hade jag. Ouch!
Det känns fortfarande jätte obehagligt och nu, när jag sitter med raka ben i soffan, så kan jag inte alls lyfta upp det benet som jag nyss injicerade. Det känns inte alls roligt!

Bild på när jag tar min medicin

Vid sådana här tillfällen, så blir jag hemskt tveksam och undrar om det verkligen är nödvändigt. Tidigare har jag väl mest sett det som självklart att jag ska ha medicin ... för NÅGON verkan lär den väl ändå ha. Men nu känner jag det inte som lika självklart längre. ÄR det verkligen nödvändigt?
Det var dock inte lika hemskt den här gången, som det var när jag träffade nerven för ca 1,5 år sen. DET var en fruktansvärd upplevelse ... bland det värsta jag varit med om. Då domnade jag ju bort ner till knät och hade ont i flera veckor efteråt. Jag får fortfarande som stickningar i knät med jämna mellanrum ... och jag är delvis bortdomnad vid knät ... som en följd av den sprutan. Jag blev så hemskt rädd den gången ... och det är egentligen först nu som den värsta rädslan har gått över. Fast lite rädd är jag nog fortfarande ... rädd för att träffa en nerv igen. Risken är nog dock inte särskilt stor. Tydligen är det extremt ovanligt att något sådant händer.
Oftast går det ju bra att ta medicinen. Men av någon konstig anledning, så är det de dåliga gångerna som man minns allra bäst.

Träna inte magen!

Min sånglärare sa en jätte bra sak igår! Hon sa att om man sjunger, så är det inte bra att man tränar magen för mycket. Hon sa nånting om att man inte kan öppna upp tillräckligt i magpartiet om magen är för vältränad.
Haha! Det tyckte vi lät jätte bra, så det måste man ju absolut ta till sig! ;-)
"Tyvärr ... jag är sångare, så jag kan inte träna magen". En jätte bra ursäkt, ju!

Om man inte gillar att träna, så är det ju bra att ha en ursäkt. Fast ... man kan nog hitta ursäkter för det mesta, egentligen ... allt för att slippa göra sådant som man inte vill eller som man tycker är tråkigt.
Men man får väl vara lite selektiv. ;-) Just denna, tyckte jag var rätt bra i alla fall. Jag hade ju ändå inte tänkt att börja träna magmusklerna, så då har man ju dessutom fått en mer "riktig" anledning till att låta bli. ;-) Just magträning, är ju verkligen supertråkigt.
Jag tränar ju inte något alls just nu ... och om jag ska träna, så vill jag att det ska vara KUL. Annars tröttnar man ju med en gång. Då, när jag för första gången gick ner till normalvikt ... då tränade jag nästan varje dag. Jag styrketränade varannan dag och de andra dagarna körde jag aerobics (hade videoband med det). Aerobicsen, tyckte jag var rätt kul. Det är ju lite som att dansa och att dansa, tycker jag om. Men styrketräningen gjorde jag mest för att kroppen skulle bli snyggare och jag klarade av att köra rätt hårt då, eftersom jag var så motiverad.
Men när jag sen, flera år senare ... efter att jag fått barnen ... gick ner till min lägsta vikt någonsin ... då tränade jag ingenting alls. Nada! Inte mer än att jag fick springa efter Amanda hela tiden och att jag kom ut på lite promenader ibland. Jag dansade också lite då och då ... med Amanda i famnen ... fast ingenting som jag gjorde för att bli svettig. Det gjorde jag bara för att det var kul.
Nu tränar jag ingenting alls. Jag har ju dock Wii fit, som jag körde rätt mycket på i början. Sen har det mest blivit någon sporadisk gång efter det. Fast jag ska nog börja igen så småningom ... bara flytten är avklarad, så. Wii fit, tycker jag ändå är ganska kul.
Sen gillar jag ju, som sagt, att dansa. Det skulle man ju kunna göra när som helst, egentligen. Bara att slänga på en CD-skiva och köra igång. Men ... det blir ju liksom aldrig av.
Man borde väl ändå ta sig i kragen och börja med något. Någon träningsform som passar just mig. Dock inte magträning, för då kan jag ju få problem med sången. Det har faktiskt min sånglärare sagt. Så det, så!

Jag är RIK!

Haha! Jag fick ett så roligt mail idag. Tydligen har jag vunnit JÄTTE mycket pengar! WOW, liksom!

Så här stod det:

GRATTIS!

Vi är glada att meddela att du har vunnit summan av fem hundra tusen Storbritannien pund £ 500,000.00 pund från YAHOO! MSN (Windows Live) Awards program.

Yahoo! samlar alla e-postadresser för de människor som är aktiva på nätet, bland de miljoner som prenumererar på Yahoo och Hotmail och få från andra e-postleverantörer. Sex personer väljs varje månad för att dra nytta av denna kampanj och du är en av de utvalda vinnarna.

BETALNING AV PRISET och hävdar

Vinnare skall betalas i enlighet med hans / hennes Settlement Center. Yahoo prisutdelning skall hämtas senast 15 dagar från dagen för anmälan Draw. Något pris hävdade att de inte inom denna period kommer att förverkas.

Angivna är under ditt identifikationsnummer:
NUMMER: YPA/07-43658
REFERENSNUMMER: 2007234522
PIN-kod: 1206

Du är härmed råd att komma tillbaka till oss genom att kontakta med dina Clearance Officer Mr Johnson Duke för din ansökan.

Kontakt: Mr.Johnson Duke.
E-post: johnsonduke767@gmail.com
E-post: johnsonduke767@aol.com
TELEFON: +2348037802609

Högaktningsfullt
Mrs. Carol Jones
Online co-samordnare för Yahoo utmärkelser & Windows LIVE PROGRAM, utlottningar internationellt program.

VARNING! Inte berätta om din prisutdelning tills dina pengar är framgångsrikt överlämnades till dig för att undvika jäv som kan uppstå från dubbel påstående.

Du kan också få liknande e-post från människor porträttera att andra organisationer eller Yahoo Inc. Detta är enbart att samla in din personliga information från dig och göra anspråk över din vinna. I händelse av att du får någon e-post liknande anmälan brev som skickades till dig, vänligen ta bort det från din mailbox och ger ingen vidare korrespondens till sådana personer eller organ. YAHOO! skall inte hållas ansvarig för förlust av fond som följer av ovan nämnda

Visst låter det toppen? Nu går jag väl dock miste om alla pengar i och med att jag går ut med detta här i bloggen. Det står ju att man inte ska berätta om vinsten. Eller ... ordagrant, så står det ju: "Inte berätta om din prisutdelning tills dina pengar är framgångsrikt överlämnades till dig".
Jag kan nog dra till med en rätt träffsäker gissning om jag säger att denna text har gått via Google translate.  Det är inte helt lätt att förstå vad som menas på vissa ställen, men över lag, så kunde man ju läsa vad det stod. Undrar om det verkligen FINNS de som går på sådana här saker ... att man har vunnit ditten och datten ... helt utan effort ... och helt utan att man deltagit i någon tävling. FINNS det verkligen så lättlurade människor? För mig så känns det faktiskt rätt ofattbart. Jag brukar alltid slänga dessa vinstmail med en gång. Man vinner liksom inte saker utan en anledning. Så tänker JAG, i alla fall.
"There's no such thing as a free lunch".

Blev fattig(are) idag

Idag var jag och hämtade ut min medicin ... den första förpackningen det här året. I och med att det är ett nytt år, så har nu högkostnadsskyddet för 2010 gått ut ... och man måste då betala fullt pris tills man är över taket. Det är lite knasigt, egentligen ... taket är i år 690 Euro och om man skulle köpa en medicin som kostar 690 Euro, så skulle man komma upp i taket direkt och då få slippa betala nåt mer på hela året (förutom expeditionsavgifter). Men om man har en medicin som kostar till exempel 689 Euro ... en medicin man köper en gång i månaden exempelvis ... då måste man betala 1378 Euro innan man kommer upp till taket hos FPA (=Försäkringskassan). Sen, när FPA får meddelande om att taket har överskridits, så får man då tillbaka överskottet ... vilket i detta fall skulle vara 688 Euro.
Min medicin kostar 609 Euro (egentligen kostar den runt 1000 €, men priset är delvis reducerat, så man behöver aldrig betala hela priset) ... och det innebär att jag måste köpa två förpackningar (dvs 1218 €) för att komma upp i taket. Därför tar jag bara ut en förpackning i taget tills jag nått taket (annars brukar jag ta 3 på en gång). Om jag hade haft någon annan receptbelagd medicin, så hade det ju säkert blivit lite mindre kostsamt för mig att nå upp till 690 Euro. Men jag HAR ju ingen annan medicin. Jag är ju liksom frisk för det mesta ... inga sjukdomar eller andra grejer som man har receptbelagd medicin för ... jag har ju liksom "bara" MS ... och då blir det så här dyrt.
Sen får jag ju dock tillbaka överskottet ... 528 Euro ... men det tar ju flera månader. Det är väldigt länge man får ligga ute med dessa pengar. Men, men ... det är som det är.

Min medicin, som räcker i 4 veckor

Så småningom får jag ju tillbaka HELA summan också ... tack vare min privata sjukförsäkring. Men det tar ju ännu längre tid till man får tillbaka alltihop. Jag brukar skicka in papprena en gång om året ... efter att allt är klart med FPA. Tror jag fick pengarna i Juli förra året. Vet att det var på sommaren i alla fall.
Mycket pengar, är det! Det bästa vore väl att man slapp medicinen helt ... för då skulle man ju slippa dessa enorma utgifter. Men ... jag vill nog ändå ha medicin ... i hopp om att den faktiskt gör någon verkan. Det vet man ju egentligen inte. Jag kanske hade varit lika "frisk" även utan medicin? Det är ju inget någon kan veta. Det är ju mest teorier och antaganden. Fast helt säker, kan man inte vara. Men jag väljer nog att chansa. Det gör nog mer gott än ont att ta dessa sprutor, i alla fall.

Knaskatt

Jag fick ett gott skratt förut. Jag kom ut i köket och där hittade jag Sotis i ett fönster ... alltså BOKSTAVLIGT i ett fönster! Hon har ju blivit lite större den senaste tiden och så trodde hon visst att hon fortfarande lätt skulle kunna ta fönstervägen in i Amandas Barbie-hus. Men se det funkade inte riktigt som hon hade tänkt sig ... vilket resulterade i att hon FASTNADE i plastfönstret. Ja, fönstret lossnade ju lätt från huset, så när jag hittade henne så hade hon fönstret runt sin mage.

 

Viktor och jag försökte dra bort fönstret från henne. Det såg ju inte särskilt bekvämt ut. Men ... det gick inget vidare. Vi försökte dra och lirka ... men ingenting hjälpte. Vi kunde ju inte dra för hårt, för då gjorde det ju ont på henne. Så fort vi tog i lite för hårt och det tog emot hennes ben, så började hon fräsa åt oss ... så efter en stunds försök, så gav vi upp. Vi tänkte att vi skulle avvakta ... ett tag, i alla fall ... så vi lämnade henne i fred.
En stund senare ... när jag satt vid datorn ... så hörde jag hur Sotis kom springande. Hon sprang in under sängen med världens fart och när hon kom fram på andra sidan, så var hon plötsligt fönsterfri. Då hade hon tappat plastgrejen under joggingturen. Ja, man säger ju att det ska vara bra att motionera ... och för Sotis gav det ju resultat direkt! :-D
Så kan man ju alltid hoppas att hon lärt sig av misstaget ... så hon fattar att hon numer är för stor för att kliva in fönstervägen.