En bild säger mer än tusen ord

Som jag sagt tidigare, så håller jag på att redigera bilder till ett projekt ... och idag, när jag fortsatte mitt "jobb" och gick igenom ytterligare mappar, så hajade jag till vid en bild som jag var med på. Det var julafton och av bilden att döma, så verkar vi se på TV ... antagligen på Kalle Anka & hans vänner önskar God Jul. Det är min svärmor, Viktor, Amanda och jag som syns på bilden och man kan ju tänka att vi kanske är inne i programmet. Men ... av min blick att döma, så kan man se att jag verkar vara någon helt annanstans. Jag ser inte glad ut ... ser ut som om jag tänker på något helt annat ... nåt som gör mig ledsen. Det är jul och då borde man ju vara glad ... men jag ser mer deppig ut ... och långt ifrån glad. Jag är mörk under ögonen och ser väldigt trött ut.

Jag blev ju lite fundersam när jag såg bilden, så jag var tvungen att kolla upp när den togs ... och när jag såg årtalet, så blev allt så mycket klarare. Bilden togs julen 2007 ... bara ca en vecka efter att jag gjort min första magnetröntgen och fått höra att jag antagligen hade MS. När bilden togs, så var jag fortfarande inne i skovet ... även om det var på väg bort. Jag var ännu svag och hade lätt domnad kvar. Några dagar tidigare så hade jag klarat av att baka några kakor till jul, men det hade fått bli väldigt sparsamt pga sjukdomen. Jag hade ju planerat att baka så mycket och göra så mycket den julen, men så blev det ju inte riktigt. Jag blev ju sjuk i början av december och klarade inte av att göra någonting alls ... inte förrän då några dagar för julafton ... då domningarna äntligen släppt så pass mycket att jag klarade av att baka några kakor.
Jag har ju hela tiden sagt ... och trott ... att jag tog min sjukdom så bra. Det var som det var och inget mer med det. Jag var glad att en läkare sagt att jag faktiskt var sjuk ... att jag inte alls inbillade mig ... och om det var som han trodde, så kunde ändå framtiden se hyfsat bra ut. Idag finns ju bromsmediciner och man behöver inte bli ett kolli i rullstol bara för att man har MS. Jag trodde att jag tog allt så bra och att jag var precis som vanligt en vecka senare. Men ... när jag ser på den här bilden, så ser det inte alls ut som om allt är som vanligt. Jag ser avsevärt nedstämd ut och man säger ju att en bild säger mer än tusen ord. Den här bilden sa åtminstone mycket till MIG. Jag förstod nu att allt inte alls känts så bra som jag trodde att det gjort. Att se mig på den bilden och att se mig idag ... det är verkligen en avsevärd skillnad. Dyster, ser jag ut på den bilden. Nedstämd och dyster.
Så antagligen tog allt på mig mycket hårdare än vad jag trodde. Jag levde ju då fortfarande i ovisshet. Jag hade ju då ännu ingen färdig diagnos ... bara ett "kanske" ... och antagligen var det den där ovissheten som också kändes väldigt jobbigt.
Nu, när jag tänker efter, så minns jag ju att den första tiden på jobbet ... efter min sjukskrivning ... var oerhört jobbig. Jag kände mig då ofta väldigt ledsen och nedstämd. Försökte hålla skenet uppe, men antagligen funkade det inte så som jag trodde. I början så frågade ju folk hur det var, så antagligen syntes min nedstämdhet även när jag jobbade ... och när jag ser den här julbilden, så kan jag verkligen förstå.
Jag trodde att jag såg glad ut trots att ögonen lyste av sorgsenhet. Men idag får jag sällan frågor om hur jag mår, så jag antar att ögonen idag mer lyser av glädje.