Idag, för 10 år sedan, så fick jag vara prinsessa för en dag. Den dagen fick jag min prins på "riktigt". Den dagen blev det vi på alla de sätt.
Fast sagan började långt tidigare ... sagan som ledde till att vi slutligen hamnade här ... här, där vi är idag. Kvällen då vi blev tillsammans är en av de lyckligaste stunderna i mitt liv. Från den stunden visste jag att det var den mannen som jag ville leva med för resten av mitt liv. Jag ville gifta mig med honom och skaffa barn med honom. Jag ville åldras och bli gammal med honom. Jag ville att det skulle vara vi för alltid. Så kände jag då och så känner jag nu ... om än mer. Jag har aldrig någonsin tvivlat på vårt förhållande. Det är så självklart, på något sätt. Så självklart att det ska vara vi. Jag kan inte tänka mig att leva ett liv utan honom. Det finns inte alls i min hjärna ... och de tankarna har aldrig funnits. Från dag ett, så har jag varit helt bombsäker på att jag aldrig skulle vilja lämna honom.
Visst ... nu låter det ju som om jag lever i nån slags drömvärld, där allt är rosenskimrande och folk går omkring leende hela dagarna och allt är totalt problemfritt. Självklart är det inte så. Alla dagar är ju självklart inte super-duper-lyckliga. Visst har vi tjafsat en del genom åren. Fast min man är en väldigt positiv person och är inte särskilt långsint, tack och lov. Därför blir våra tjafs sällan särskilt långvariga. Det hade nog inte funkat lika bra om han hade varit lika långsint som jag. Jag tror att vi kompletterar varann väldigt bra. Vi är så oerhört olika, men ändå är vi på många sätt väldigt lika. Han är min älskade make, men samtidigt så är han min absolut bästa vän.
Så ... idag firar vi Tenn-bröllop. Grattis till oss! Tänk att han har stått ut med mig i så många år nu! Tio långa år ... och förhoppningsvis blir det oerhört många fler.
Grattis :D
SvaraRadera