Nå ... jag fick ju lite städat i torsdags åtminstone ... tack vare mina underbara barn, som hjälpte till med massor. Dels så städade de ju sitt eget rum ... så som de alltid får göra. Men sen fick de göra annat också ... Amanda fick göra rent badkaret och Viktor dammsög hela lägenheten. Är himla bra med sådana barn när man själv har en kropp som inte funkar på det sätt man skulle vilja. Jag har ju liksom haft ryggskott sedan i onsdags och då är det något svårt att göra vissa saker. Det gör ju så förbenat ont ... framförallt i vissa lägen ... så då är det skönt att barnen kan hjälpa till. Maken ser man ju knappt till nu för tiden, så honom kan man inte räkna med någon hjälp från.
Ryggen börjar dock kännas något bättre nu. Rätt långt ifrån bra, men ändå bättre ... så det ska väl gå över så småningom.
Tillbaka till det där med min lust-brist ...
Jag känner mig nog faktiskt rätt deppig för tillfället ... ledsen och nedstämd. Finns väl flera anledningar till det ... mitt ryggskott bland annat. Fast sen funderar jag väldigt mycket över livet och jag känner att det finns så många förändringar jag skulle vilja göra. Just nu känns det mest som om jag underhåller mitt liv. Alltså ... inte underhåller som att roa, utan jag menar som på det sätt man underhåller en maskin ... man sköter om den viktigaste driften, typ. Varje dag är den andra lik ... hur trist som helst ... och vill jag verkligen leva så för resten av mitt liv? Jag har aldrig tidigare funderat så mycket över framtiden, utan har mest låtit saker ske och har låtit andra ta alla avgörande beslut åt mig. Men nu börjar jag känna mig smått panikslagen. Jag blir ju inte yngre direkt och skulle vilja börja leva nån gång ... gärna innan jag blir pensionär.
Jag hade inte mycket till liv när jag var yngre heller. Jag levde ett hemma-liv ... ett familjeliv utan större självförverkligande och livfulla händelser. Jag hade väl börjat leva ut en del, men så träffade jag maken och blev gravid. Då blev det återigen det där familjelivet, så som jag alltid levt. Visst ... jag älskar min familj och att leva familjeliv, men jag känner nu att jag skulle vilja leva ut också ... och förverkliga mig själv mer. Jag skulle vilja LEVA ... leva på RIKTIGT! Nu menar jag inte att jag vill lämna min familj och slå mig fri för att få uppleva allt det där jag aldrig upplevde som yngre. Nej, det vill jag absolut inte. Men vad är det som säger att man inte kan göra både och? Jag menar bara att jag inte vill stagnera. Jag vill uppleva saker och förverkliga drömmar. För första gången i mitt liv, så känner jag att jag verkligen skulle vilja göra annat än att bara ha lugn och ro. Jag vill GÖRA saker. Jag vill uppleva och förändra ... och självklart vill jag ha min man med mig i alla sammanhang.
Jag har tänkt väldigt mycket på det här den senaste tiden ... och alla tankar gör mig alldeles deppig och matt. Jag vet egentligen inte riktigt vad jag VILL. Jo, jag har väl vissa funderingar, förstås ... och jag känner ju att jag vill ha en förändring. Jag vill inte bara längre leva, utan jag vill börja LEVA. Men hur ska jag kunna göra verklighet av mina funderingar? Jag är ju så feg tillika ... och då blir det ju så att man fortsätter i samma spår. Men inombords känner jag en kraftig längtan ... längtan efter något annat ... något nytt ... något livfullt.
Kanske jag kunde schematisera mina tankar, drömmar och mål? Låter man allt vara som det är och tänker: "Det blir som det blir" och tar dagen som den kommer, då kommer ingenting att hända. Då går man dag ut och dag in på samma sätt som nu. Därför vore det kanske bättre att göra upp en slags plan över hur jag vill leva mitt liv ... vilka förändringar jag vill göra och hur planerna ska aktualiseras.
Det låter kanske hur tråkigt som helst med ett schema över livet, men jag känner att det nog skulle behövas. Inte för allt, så klart, men vissa saker skulle helt klart vara smart att ha in i ett schema ... särskilt sådana saker som berör andra. Annars går jag bara och funderar i min ensamhet ... på vad JAG vill göra ... och så blir jag ledsen när ingenting händer. Jag har ju upptäckt att folk faktiskt inte är tankeläsare.
Över lag, så känner jag mig mycket lugnare om jag i förväg vet vad som kommer hända och när. Så därför vore det oerhört praktiskt för mig att göra ett sånt här schema.
Men ... vi får se. Jag känner bara mer och mer att detta liv börjat bli alltmer ohållbart. Jag blir bara tokig av alla tankar som bubblar omkring i huvudet på mig ... och en förändring och plan för det vore nog den enda lösningen.
Nu, vid 35 års ålder, har jag kommit på att livet är alldeles för kort för att leva som om det vore för evigt. Men bättre sent än aldrig, som man säger ...
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar