En hel del gråt har det blivit under veckan. Jag tror faktiskt att jag gråtit alla dagar. Inte hela tiden, förstås, men något har det nog blivit varje dag. Jag ÄR ju en väldigt känslig person, men i vanliga fall, så brukar jag klara av att hålla mig under arbetstid åtminstone. Men denna veckan har varit extrem och jag har inte kunnat hålla tårarna borta. Pinsamt? Ja, kanske? I början tyckte jag nog det. Men efter någon dag, så tyckte jag att jag nog hade all rätt att vara ledsen och att gråta … så då kändes det inget pinsamt längre. Visst försökte jag att hålla tårarna borta, men så fort någon visade mig extra mycket stöd, förståelse och empati, så var det liksom kört.
Vad är det då som hänt den här veckan?
Jo … i måndags var sista dagen för alla mina kollegor. Alla av dem hade valt att ta arbetsgivarens “paket” och därmed sluta “frivilligt”, så det var en tung måndag när jag var av den vetskapen att jag plötsligt skulle bli kvarlämnad där ensam. Av min avdelnings 6 personer, så skulle jag bli ensam kvar. Jag, som varit där kortast tid (5,5 år) skulle plötsligt vara den som hade mest kunskap om vår verksamhet och det kändes rätt övermäktigt att ensam ha allt ansvar över att saker blev gjorda. Det kändes tungt … och sorgligt att se alla mina kollegor försvinna.
Jag satt vid mitt skrivbord och kände ingen lust att göra något alls. Jag antar att jag deppade en del. En kollega kom och frågade hur det var. Han såg väl att jag inte verkade må så bra. Då kunde jag inte hålla mig längre, utan började grina och sa att det kändes jätte jobbigt att alla bara skulle försvinna därifrån.
Han frågade ju då om jag tvivlade på mitt eget beslut. Men det gjorde jag inte. Jag ville inte skriva på för en sådan “frivillig” överenskommelse. Jag tyckte att beslutet var det enda rätta för mig. Ångrade inte alls det valet. Men ändå kändes det ju fruktansvärt jobbigt.
Han klappade mig på armen när jag grät och så frågade han om det skulle gjort någon skillnad om HAN hade blivit kvar. Han hade ju varit väldigt tveksam till sitt eget beslut. Jag svarade väl att jag egentligen inte visste det. Nog skulle det väl antagligen gjort skillnad, men ändå var ju personalminskningen så pass kraftig att det ju ändå kändes oerhört tungt.
Ja, det var en minst sagt deppig måndag …
Sen kom då tisdagen … min första dag utan mina kollegor. ALLT var ju tvunget att ändras nu. Ingenting skulle bli sig likt igen. Verksamheten skulle förändras … radikalt. Hur skulle man ens kunna jobba vidare över huvud taget?
Jag var ju dock inte heeelt ensam. Bankens värderare hade blivit delegerad att bistå mig. Efter mötet jag hade med vår CFO, så skulle värderingsmannen ingå i den gruppen, men han hade ju inte skrivit på något. Han hade ju liksom sitt eget jobb att sköta också. Dessutom kunde han ju inget om verksamheten. Han visste inte vad som skulle göras, hur det skulle göras eller när det skulle göras.
Visst … det visste ju egentligen inte jag heller. Inte NU, när allt var tvunget att göras om. Vi var ju tvungna att endast sköta om de allra viktigaste bitarna. Men det var ju då JAG som fick avgöra vilka delar som var de absolut nödvändigaste. Det är ju svårt att avgöra sådant för en person som inte har någon som helst koll på vad som görs. Men visst fick jag ju en del hjälp i alla fall … med sådant som funkade att enkelt lassa över på någon helt ovan.
Den där bemanningen var nästan som en chock. Det var som om någon släppt ner en bomb och sedan skulle jag reda upp kvarlevorna. Ingenting var ju alls förberett eftersom vi inget fått veta över hur framtiden skulle se ut. Det kändes väldigt märkligt. Jag hade möte med CFO:n och meddelade ju då honom vissa orosmoment som måste lösas. Jag pratade en himla massa … antagligen mer än han räknat med … så vi hann ju inte klart, egentligen.
Trots att det kändes som om jag inte gjorde nästan någonting på jobbet, så hade jag ändå helt fullt upp hela dagarna. Det blev ju dessutom övertid, eftersom jag var tvungen att börja tidigare med morgonprintningarna, då jag var den enda som hade någon kunskap om det och sen hann jag inte gå hem tidigare heller … vilket jag egentligen borde ha gjort.
Totalt slutkörd kände jag mig efter den där första dagen och inte hann jag repa mig under natten heller. Hade ont överallt och borde egentligen ha varit hemma och vila. Men jag visste ju att folk på banken var så oerhört beroende av mig just nu, så därför tog jag mitt ansvar och gick till jobbet trots att jag mådde riktigt, riktigt dåligt.
På torsdagen började jag dock känna mig oerhört misskrediterad. Jag jobbade typ halvt ihjäl mig, men ändå verkade CFO:n tro att det var min tillsatta nya “kollega” som kunde allt och fixade allt. Han skickade privata mail till honom … som borde röra mig också … och det gjorde ju att jag kände mig väldigt oviktig. Det var ju JAG som ledde, styrde, bestämde, planerade och fixade … eftersom jag var den enda som kunde något. Därför kände jag mig hemskt ledsen och irriterad när jag fick det intrycket att CFO:n inte insåg min roll i det hela. Alla ANDRA fattade ju. “Vanligt” folk på banken fattade ju hur viktig jag var och många var rätt oroliga för att jag också skulle försvinna.
Jag berättade då för min HR-personal om hur jag kände och hon höll ju med mig och frågade om jag ville ha ett möte med honom. Det ville jag definitivt ha, för jag hade massor av saker att säga, kände jag. Tyvärr gick det inte att få till nåt före nästa vecka.
När jag kom till jobbet på fredag morgon för att köra igång printningen, så kände jag mig riktigt deppig. En kollega frågade hur det var och då sa jag till honom att jag verkligen på allvar funderat på att stanna hemma från jobbet den dagen. Han följde då efter mig in i printerrummet för att höra mer och såklart började jag ju gråta eftersom mina känslor verkligen varit on the edge hela den här veckan … och då gav han mig en lång kram. Det var totalt oväntat, men just då kändes det verkligen helt rätt. Jag kände mig så fruktansvärt ledsen. Jag gjorde liksom ALLT för att verksamheten över huvud taget skulle funka och vad fick jag för DET? INGENTING! Det kändes hemskt otacksamt och så kände jag mig nog lite arg på mig själv också … att jag gick till jobbet trots att jag mådde riktigt skit.
Någon timme senare, så kom min HR-personal till mig och gav mig en liten fin krukväxt … med en massa bling-bling på krukan. Hon ville visa sin uppskattning och att de VISST var glada över att jag ställde upp så mycket. Visst blev jag ju glad för gesten, fast samtidigt hade jag hemskt svårt att känna riktig glädje. Allt kändes ju bara så fruktansvärt tungt.
Ytterligare en stund senare, så fick jag ett samtal från min tidigare kollega (han som tvivlat en del på beslutet att gå). Han frågade ju då hur det var och jag lät nog knappast särskilt positiv. Det VAR ju hemskt tungt.
Så frågade han om det skulle göra någon skillnad om han kom tillbaka och visst … jag kunde ju inte ljuga och säga annat än att det var klart att det skulle göra skillnad. Just nu kändes det ju som om jag var i princip ensam i och med att min hjälp var långt ifrån självgående, så visst skulle det bli skillnad.
Han sa att han skulle fundera på det och en stund före jag gick hem, så fick jag höra rykten om att han var på väg tillbaka.
På kvällen ringde sen min CFO upp mig på min privata mobil och bekräftade det ryktet. På måndag kommer min tidigare kollega tillbaka, sa han.
Visst känns det delvis som en lättnad, men jag kunde ändå inte avge några extrema glädjeyttringar. Dels var jag alltför utmattad och dels så kommer vi ändå vara rejält underbemannade så arbetet kommer ändå kännas rätt hopplöst. Men visst är jag glad över att slippa vara ensam om allt ansvar.
Jag måste ju i alla fall säga att detta har varit en högst ovanlig vecka och jag är oerhört glad över hur pass mycket hänsyn folk har visat mig … och hur hjälpsamma och stöttande alla har varit. “Vanligt” folk har verkligen förstått min enorma arbetsbelastning och deras agerande har imponerat otroligt mycket på mig. Jag har fått så mycket stöttning, vänliga ord, kramar och frågor om hur de kan hjälpa mig. I vissa fall har stöttningen kommit från högst oväntat håll och jag är är så glad över att det finns så många omtänksamma människor på jobbet. Det är mycket på grund av det som jag trots allt funnit kraften att över huvud taget fortsätta. Jag har ju känt att många verkligen är sååå tacksamma över att jag stannade kvar. Många har sett mig som viktig i alla fall och det har gjort mig så rörd.
Oj det låter verkligen som du haft en jobbig vecka.Låter inte kul, hoppas att du fått en lugn och skön helg och att det kommer kännas bättre den här veckan som kommer.
SvaraRaderaOch jag tror det är bra och låta tårarna komma, även på jobbet, det lättar ju lite, när vi gick i konkurs förra somarn grät jag varje dag både inför mina kollegor och kunder som råka fråga hur det var.
skickar en extra stor kram