Rullstolsbilder i huvudet

Jag och maken hade det helt underbart i Stockholm tidigare i veckan. Det var som värsta lyx-minisemestern. Vi åt en massa god mat, hade lyxhytt med champagne på båten, strosade runt en massa i huvudstaden, bodde på ett jätte bra hotell, shoppade en del och så såg vi ju på teater. Det var verkligen helt underbart ... en minisemester för bara mig och maken. Det var nog faktiskt den bästa födelsedagspresent jag hade kunnat få. Sååå bra!

Tyvärr så blev det väl lite väl mycket promenerande på onsdagen, för det resulterade i att mitt ben tog slut och det hann ju inte repa sig under natten heller, så när jag kom tillbaka till jobbet i torsdags så kunde jag knappt gå. Eller ... det var väl en lätt överdrift ... men benet var så sjukt tungt att varje steg kändes som en oerhörd kamp för mig. Det gick inte fort den dagen och ju längre dagen gick desto tyngre blev benet. Mot slutet av dagen kunde jag knappt gå alls längre och jag kände mig helt gråtfärdig. Det var ju tur att barnen var i Helsingfors, för då hade jag ju inga måsten sen på kvällen, utan kunde bara slappa i soffan. Det behövde jag verkligen, för benet var verkligen totalt slut.
Ändå ångrar jag inte att jag gick så pass mycket. Jag behöver ju trots allt röra på mig och det var rätt mysigt att knalla omkring där i Stockholm på tu man hand. Synd bara att jag fick lida så dant för det efteråt.
Det är väl egentligen det jobbigaste fysiska besväret jag har av min MS ... att benet så fort tar stryk och att det dessutom tar sådan enorm tid för benet att återhämta sig. Jag känner mig ju som värsta gamla tanten när benet lägger av så där. Det är vid sådana tillfällen som man får sådana där rullstolsbilder i huvudet. Då tänker man ju en del på framtiden och känner att det kanske inte är helt omöjligt att jag så småningom faktiskt kommer HAMNA i rullstol. Då ... när man knappt klarar av att gå längre ... när man känner ett sådant akut behov av att sätta sig ner ... då kommer de där negativa framtidstankarna. Då tänker man att den känslan kanske så småningom kommer bli permanent ... och då kan jag känna att gråten är nära. Jag VILL ju inte hamna i rullstol och jag VILL inte bli en belastning. Jag vill klara mig själv så gott det går. Jag vill kunna resa och njuta av livet.
Visst funkar det att resa även om man är rullstolsburen, men allt blir ju så mycket krångligare då och jag vill inte bli ett bekymmer ... och bli mer beroende av andra människor. Jag vill inte att andra ska bli tvingade att hjälpa mig med allt. Det skulle kännas oerhört tungt för mig. Jag vill verkligen inte förlora mina ben helt och hållet. Det skulle kännas fruktansvärt ödesdigert och DÅ skulle jag nog börja ta min diagnos mycket hårdare. Än har det ju funkat rätt bra, men om funktionaliteten i benen skulle lägga av helt och hållet ... och om det blev permanent ... då skulle jag ta det väldigt hårt.
Jag ska nog vara glad över att mitt ben än så länge lyckas repa sig. Det kan ju ta ett tag, förstås, men den värsta tyngdkänslan brukar ändå försvinna efter några dagar. Helt bra är det ju aldrig, men för det mest är det ändå så pass lindrigt att jag inte längre tänker på det under de bra dagarna. Jag har lärt mig att leva med den där extravikten i benet ... och bryr mig inte så mycket längre. Fast sen när jag blir överansträngd, då blir jag ju fort påmind om att det faktiskt inte ÄR helt bra ... och då kommer de där negativa tankarna och framtidsvisionerna.

Nu låter väl detta som om jag är jätte negativ och gnällig, fast så tycker jag egentligen inte att jag ÄR. Jag försöker nog mer att ta dagen som den kommer och tänker för det mesta inte så mycket på min sjukdom, hur den påverkar mig och hur en eventuell framtid kommer se ut. Det är bara det att under sådana där extremt tunga dagar så blir man mer deppig än man annars är. Då känns allt bara sk*t.
Fast annars försöker jag nog leva på som vanligt ... så gott det går ... och kanske är det också därför som jag valde att promenera så mycket i Stockholm trots att jag visste att jag skulle få lida av det efteråt. Jag vill inte att sjukdomen ska hindra mig från att göra saker. Jag vill leva ... kanske till och med mer än tidigare ... och därför gör jag kanske ibland mer än vad jag egentligen borde. Jag vill inte att min MS ska hindra mig från att göra saker. Jag är så mycket mer än min sjukdom och jag vägrar att rätta mig efter den.
Visst ... ibland kanske man blir så illa tvungen att lyssna på kroppen. Fast jag lyssnar hellre i efterhand än i förväg. Jag vill ju hellre ångra saker jag gjort än saker jag INTE gjort. Så därför gör jag saker som jag kanske senare får ångra.
Tidigare så tänkte jag nog snarare tvärtom, men min MS har nog faktiskt gjort att jag börjat fundera mer över livet och hur jag lever ... och jag har då börjat omvärdera en del saker. Jag vill leva mer nu! Livet är liksom inte för evigt och på ett sätt, så kan jag nog tacka min MS-diagnos för att jag fått en större livslust ... att jag blivit mer levnadsglad och livskraftig.