Jag var ju där endast dagtid eftersom jag varken hade tid eller lust att sova över på sjukhuset ... och det var nog ett otroligt bra beslut, för jag hade väl börjat klättra på väggarna efter någon dag om jag hade varit tvungen att stanna där dygnet runt. Det var ju sååå extremt lugnt! Kändes ju som värsta vilohemmet ... särskilt den första dagen. Jag fick ett rum, som jag delade med en annan rehab-patient och i min säng spenderade jag den största delen av dagen. Det var ju en oerhörd tur att jag hade en bok med mig, för den behövdes verkligen, kan jag säga.
Den första dagen fick jag träffa min personliga vårdare. Fick också träffa min läkare och så den fysioterapeut som jag blivit tilldelad. Fysioterapeuten gjorde en slags undersökning på mig och så pratade vi om vad jag hade för problem och vilka träningsformer som kunde passa.
Den största delen av den där första dagen gick åt till att vänta ... att läsa ... att vila ... och att prata. Jag hade väl inte haft några riktiga förväntningar eller funderingar om hur det skulle vara innan jag kom dit, men ändå blev jag nog rätt paff. Jag trodde ju inte att det skulle vara SÅ lugnt och händelselöst.
Efter den där lugna dagen, så bestämde jag mig faktiskt för att promenera hem därifrån istället för att ta bussen som jag egentligen hade tänkt mig. Det kändes som om jag behövde den promenaden.
Konstigt nog, så var jag ändå otroligt trött sen på kvällen. Jag orkade knappt ha på datorn ens, utan satt och slötittade på TV:n tills det blev läggdags.
Resten av veckan blev inte särskilt mycket mer aktiv heller. Jag hade bassängträning med fysioterapeuten under tre dagar. Det var ju lite märkligt, egentligen. Som att ha en egen personlig tränare. Haha! Inte gick det väl så superbra heller för jag är ju så sjukt otränad. Men det var väl intressant att prova på.
Jag fick även träffa en ergoterapeut flera gånger. Han testade min finmotorik, vilket visade sig vara i bättre skick än vad jag själv trodde. Han sa att min fumlighet i vänsterhanden egentligen kommer högre upp ifrån. Eftersom min vänsterarm känns så svag och tung och eftersom jag fort blir trött i den, så leder det till att handen också blir trött ... men det är inget fel på motoriken i sig. Däremot så kan det BLI fel på den ... om jag fortsätter på samma sätt som nu, dvs om jag undviker att använda den vänstra armen. Jag känner ju av tyngden hela tiden ... och värre blir det ju när jag använder armen ... men det borde jag försöka ignorera lite och istället använda armen precis som vanligt.
Han gav mig faktiskt väldigt bra och vettiga tips, så att träffa honom var nog väldigt nyttigt. Han tyckte att jag skulle spela mer piano, för då MÅSTE jag ju använda båda händerna. :-D Jag har ju tänkt att jag skulle vilja bli bättre på att spela och har funderat på att börja öva mer ... och det vore ju ett bra tillfälle nu då.
Under den här veckan, så fick jag även träffa en socialkurator. Vi pratade en hel del om framtiden ... lite planer och så ... och jag hade några långa och väldigt givande samtal med henne. Det är ingenting jag riktigt kan gå in på närmare just nu, men vi får se vad som händer i framtiden. Jag ska väl antagligen träffa henne igen den 2:a december, då jag ska på rehabmöte dit ... då även min läkare och min man ska vara med.
Hur ska jag då summera den här rehabveckan? Ja, första ordet jag kommer att tänka på, är väl lugn. Korta och hyfsat händelselösa dagar. Jag hade väl en del väldigt givande samtal dock, fast hade nog inte så jätte stor nytta av veckan vad gäller den fysiska biten. Jo ... jag fick ju upp ögonen för att min vänsterarm inte alls är så bra som jag trott. Skovet har inte alls läkt ut än. Anledningen att jag inte har tänkt på det så mycket, har varit för att jag knappt använt armen. Men nu, när jag varit tvungen att använda den, så har jag upptäckt hur slut den blir vid minsta ansträngning. Utöver det, så var det väl inte så jätte givande. Jag fick med mig ett elastiskt band hem och lite övningar som jag kan träna på hemma, så jag får väl försöka träna lite efter det.
I dagsläget, så känner jag i alla fall inte att jag har något stort behov av sådana här rehabbesök ... så det kommer väl inte blir så jätte ofta för mig. Inte än, åtminstone. Däremot fick jag veta att man kan ansöka om rehabkurser på Fastlandet. Där får man träffa mer likasinnade ... andra MS-sjuka, arbetsföra med familj. Nästa sådan svenskspråkig MS-kurs är visst i oktober nästa år och det känner jag som något mer passande för mig. Så eventuellt kommer jag söka dit istället. Men ... vi får se hur det blir.
Nog tycker jag ju ändå att den här rehabveckan var nyttig för mig trots allt. Det gav mig en hel del tid åt att fundera och gav mig insikt i en hel del saker. Så blev det ju mycket vila ... både där och hemma ... och det behövde jag nog. Jag blev ju så trött av att vara där, så jag orkade inte göra mycket alls sen när jag kom hem. Blev mest till att vila, fundera och läsa.
Igår var jag så tillbaka på jobbet igen och på ett sätt, så kändes det rätt skönt. Klart att jag blir trött där också, men jag kan ändå jobbet så bra, så allt flyter på så himla bra. Var lite skönt att jobba och träffa de vanliga människorna igen. ;-)
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar