Jag är ju på rehabilitering den här veckan och en stund efter lunchen idag, så ringde det i min mobil. Jag hade den nära och svarade med en gång ... och blev väldigt förvånad när den som ringde sa att hon var från polisen.
Det hör ju liksom inte till vardagligheterna att polisen ringer till mig, så jag funderade ju först lite snabbt vad det kunde gälla. Hade något hänt? Var det en undersökning av nåt slag? Hade JAG gjort någonting? Hm ... det sistnämnda kändes rätt osannolikt, måste jag ju erkänna. Jag är ju en sådan ängel som aldrig någonsin gör något fel. ;-)
Hur som helst, så behövde jag inte undra särskilt länge. Hon frågade nämligen rätt snart om jag hade tappat en ring.
"Jaa..." svarade jag. Så frågade hon om tidpunkten för det, om jag anmält saken och om hur ringen såg ut.
Som jag berättat här tidigare, så tappade jag ju min vigselring förra hösten ... i typ November. Det var snö ute, vet jag ... och så tog jag av mig vantarna när jag var på Citylivs och handlade ... sen, när jag tog av mig vantarna igen när jag kom hem, så upptäckte jag att ringen var borta. Antingen hade jag tappat ringen på affären eller så hade jag tappat den hemma. Men hur jag än letade hemma, så fanns den inte någonstans. Det tog mig ganska hårt och efter några dagar så gick jag till polisen för att anmäla försvinnandet och hoppades då att jag skulle kunna bli kontaktad om ringen dök upp. Polisen verkade dock måttligt intresserade av att hjälpa mig. Han jag pratade med sa att visst kunde han ta upp en anmälan, men för att få tillbaka den eventuellt upphittade ringen så var jag tvungen att ringa deras hittegodsavdelning med jämna mellanrum. Då blev jag väldigt besviken och frågade hur många graverade vigselringar de får in dit, egentligen. Jag tyckte ju att det inte borde vara sååå svårt att kolla upp om en sådan ring kom in. Men det var tydligen JÄTTE svårt, för de fick ju in MASSOR av ringar, lät det som.
Hur som helst, så accepterade jag så småningom det faktum att jag troligtvis aldrig igen skulle få återse min vigselring. Därför bad jag ju också maken att vi skulle köpa en ny ring till mig inför vår tionde bröllopsdag ... för att lindra saknaden något i alla fall.
Men ... så ringde då en polis till mig idag och berättade att de skulle ha hittegodsauktion i helgen och då hade de nu gått igenom grejerna som fanns där inför den. Så hade hon fått syn på en ring som liknade hennes egen och kollade lite närmare på den. Då såg hon att den var graverad så hon kollade upp saken lite närmare och upptäckte då min anmälan ... och så ringde hon upp mig.
Jag kan ju säga att jag blev så fruktansvärt glad ... super, super glad! Det hörde hon nog också, för hon lät också extra glad när hon märkte hur glad JAG blev. Jag trodde ju att ringen var borta för alltid, men nu fanns den på polisstationen och låg redo att bli hämtad ... av MIG! Kände mig verkligen så oerhört lycklig!
Jag åkte ju till polisstationen så fort jag bara fick möjlighet. Fick skjuts dit av min rumskompis på rehab, så tog jag det när jag slutade för dagen. Skulle ha tagit bussen annars, men så sa hon att hon ändå skulle in till stan ... så då kunde jag åka med henne in.
Så den här dagen blev en helt fantastisk dag, måste jag säga ...
 |
| Så här ser nu min vänsterhand ut. Vigselringen är den i mitten |
Om rehab-tiden tänkte jag berätta vid ett annat tillfälle. Är helt slut trots att jag inte tycker att jag gör särskilt mycket där. Men trött blir jag, så därför orkar jag inte skriva så mycket de här dagarna, känner jag. Får ta det en annan dag. Är där till på fredag ... så får vi se när jag orkar skriva om vistelsen.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar