Vem blir skjuten först?

Det känns inte helt bra i min kropp just nu, måste jag säga. Har en massa känningar av min MS för tillfället ... domningar, pirrningar, bränningar, svaghet och en väldig tyngdkänsla i vänsterbenet. Allt på en gång, typ. Jag vet ju vad det beror på också. Är knappast något nytt skov. Nej, detta är nog en följd av stressen jag känner över vår jobbsituation.
Jag tycker verkligen det är jätte jobbigt att diskutera eventuella nedskärningar. Vi vill ju inte skära ner, utan vill behålla allt som det är. Kanske eventuellt att man kan skära ner en del på timmar, men inte på hela tjänster. Det känns inte alls roligt! Även om jag inte känner mig orolig för egen del, så är detta ändå extremt psykiskt påfrestande. Alltså ... visst finns det risk att jag ryker. Jag är ju den i gruppen som jobbat klart kortast tid. Men det spelar egentligen inte någon oerhört stor roll. Får jag gå, så blir det väl så ... och så får jag jobba vidare mot andra mål. Är inte mer med det. Men däremot känns det ju extremt tungt att andra ska behöva förlora sina jobb. Andra, som har jobbat där en hel evighet ... personer som kanske inte är helt unga och som kanske inte har de allra bästa förutsättningarna till att enkelt få ett nytt jobb. DET känns jobbigt! Det känns jobbigt, tungt och väldigt påfrestande för mitt psyke att fundera över. Den mesta av min tankeverksamhet kretsar ju just nu kring dessa nedskärningar. När? Var? Hur? Om? Vem? Vilka? Varför?
Så tänker man ju på alla möjliga tänkbara och otänkbara scenarion. Hur blir det om man gör så? Kan man göra på det viset? Hur många klarar vi minimalt att vara? Vad ska lämnas bort?
Många tankar flyger runt just nu ... i princip dygnet runt. På arbetsdagen diskuterar man ju med kollegorna och på kvällstid diskuterar jag det hemma. Eller ... jag försöker diskutera det hemma, men maken är inte särskilt intresserad och vill nog då istället få mig på andra tankar ... vilket säkert i och för sig är klokt.

Hur som helst, så gör all den här stressen och oron att min kropp inte mår något vidare. Alla gamla symptom blossar upp igen och det känns inte alls särskilt bra. Än så länge är det inte så farligt. Än är det bara små-känningar ... av gamla skov. Men om stressen blir riktigt illa, så kan det ju utvecklas till något större ... och jobbigare.
Jag SKA försöka att inte oroa mig så mycket ... och att fundera lite mindre på allt det här jobbiga. Men det är liksom lättare sagt än gjort. Det är ju så mycket på jobbet som kretsar kring detta just nu. Folk pratar. Folk tänker. Folk är dämpade. Det är den här ovissheten som gör att allt känns så himla jobbigt. Som om någon står med en laddad pistol framför oss, redo att skjuta. Vi står där rädda och osäkra och funderar på VEM som får ta den första smällen. Vem blir skjuten först och hur många kulor kommer avfyras?

Det är den där ovissheten som är det allra jobbigaste och det som gör att jag känner allra mest stress. Bara man visste hur framtiden kommer se ut. Bara man visste vad som kommer hända och hur styrelsen har tänkt sig att vår verksamhet kommer se ut. Bara man visste ...
Då tror jag en hel del av min oro skulle släppa.

Utåt sett, så verkar jag nog dock lugn som en filbunke. Ingen kan nog tänka sig att jag oroar mig så pass mycket som jag gör. Men det är ju så som jag ÄR. Jag är ju den där lugna personen ... personen man kommer till för att få stöd och som man nog känner trygghet hos. Jag är personen man kan lita på ... trygg, snäll, lugn och tålmodig. Det är den personen jag är ... på ytan. Men inombords känner jag mig superstressad och jätte orolig och vill helst bara stoppa ner huvudet i sanden tills allting är över. Ändå står jag där som det där bollplanket ... så, som jag alltid gör ... och låter folk prata med mig om sina tankar, sin oro och sina funderingar. Det är ju så som jag ÄR.

I morgon inleds samarbetsförhandlingarna och jag längtar verkligen oerhört mycket till dess att allt detta är över ... tills vi fått svar och besked. Först då tror jag min stora oro kommer att släppa.