Just nu är det framförallt det här med träningen som jag tänker på. Jag har verkligen ansträngt mig den här gången och varit tämligen konsekvent. Jag har säkert kört på Wii nu ca 5 dagar i veckan under de senaste veckorna … Zumba och Wii fit … nästan alla dagar i veckan. Även efter arbetsdagarna har jag kört igång spelet och DET tycker jag faktiskt är rätt strongt gjort av mig.
Det hade varit enkelt att strunta i träningen. Med tanke på som jag mår, så hade det varit oerhört enkelt … och helt motiverat … att skippa träningen och ägna mig åt lite mer effektiv vila istället. Men på något sätt så har jag nu klarat av att stänga av öronen för den där lilla rösten i huvudet … den där lilla rösten som säger åt mig att jag inte orkar … att jag måste vila och att jag inte klarar av något träningspass. Jag har lyckats stänga ute den där rösten och istället lyssnat på en ny liten röst … en röst som säger att träningen ändå är bra för mig … och att jag VISST klarar av det … och att det känns bra sen efteråt.
Lätt, är det ju inte. Det lättaste hade ju absolut varit att låta bli allt vad träning heter. Men varför ska man alltid ta den enklaste vägen? Jag har verkligen hur många anledningar som helst att låta bli träningen, men ändå kör jag på så ofta jag bara kan … och klarar jag av detta, så klarar himlar vem som helst av det. Det är ju liksom inte så att jag är i toppform, direkt. Ta idag till exempel … jag tog min medicin igår kväll, vilket har resulterat i ordentliga biverkningar som gör att jag känner mig helt mörbultad … ont i huvudet, i kroppen och mår verkligen sk*t. Dessutom har jag den här förkylningen som jag aldrig verkar bli av med. Har varit sjuk sedan början av mars och är ännu inte frisk. Jag är hostig, seg och måste ständigt snyta mig pga allt det tjocka snoret som samlas i näsan hela tiden.
Så har jag ju sådan ledvärk också, som jag haft sedan några månader tillbaka. Särskilt knäna gör det ont i. Kan knappt sitta med benen i kors längre eftersom det gör så ont. Ja, så har jag ju dessutom min MS, vilket framförallt orsakat att mitt vänsterben inte funkar riktigt som det ska. Benet är tungt och blir mer påverkat av ansträngning än vad det kanske borde bli. Det känns lite som om jag har en tung vikt fastspänd vid benet hela tiden, så då kanske det inte är så konstigt att benet fort blir trött? Om jag står mycket, så kan jag lätt få krampkänningar i benet och få ett akut behov av att sätta mig ner.
Sen är ju måndagar alltid värst också. Dels, så är man ju måndagstrött, som de flesta andra … och så har jag ju då mina biverkningar varje måndag, vilket gör att jag mår extra dåligt och är mer måndagstrött än andra människor.
MEN … trots att jag mådde så hemskt dåligt idag, så kämpade jag mig ändå upp från soffan och satte igång med träningen. Trots att hela mitt jag bara ville skrika NEJ! Inte orkar jag ju egentligen, men uppenbarligen så orkar jag mer än jag tror. Jag bara puttar undan den där orkeslösheten för en stund och kör på utan att tänka och utan att känna efter. Jag klarar mycket mer än jag tror.
Egentligen ska man ju inte träna när man är sjuk. Men eftersom jag aldrig verkar bli frisk, så tänkte jag att det inte var någon idé att vänta på tillfrisknandet längre. Jag BLIR ju inte bättre. Nå … förkylningen kanske blir bra så småningom. Det hoppas jag VERKLIGEN! Men det andra lär jag ju få dras med ett tag, så varför vänta, liksom? Förkylningen har jag haft nu i över två månader och den verkar ju inte bli bättre av att jag vilar, så då lär det väl inte göra så stor skillnad om jag tränar eller inte. Det är ju inte så att jag tränar superhårt heller.
Hur som helst, så är jag ändå väldigt förvånad över min inre kraft på nåt sätt. Jag brukar nog för det mesta ge upp och försöka ta genvägar till saker och gärna hitta på ursäkter för att slippa sådant som jag inte vill göra. Men nu känner jag mig på något sätt väldigt stark och hittills har min motivation funkat riktigt bra. Jag kämpar på så gott jag kan och klarar mer än jag någonsin trodde var möjligt. Det skulle vara så enkelt att låta bli, men trots att jag egentligen har hur många ursäkter som helst för att slippa, så kämpar jag ändå på.
Jag vilar de dagar jag absolut inte har tid eller om jag känner att orken ABSOLUT inte finns. Men annars försöker jag åtminstone hinna med ett 20 minuters Zumbapass. Får se hur länge jag orkar vara så här konsekvent? Men än så länge funkar det i alla fall rätt bra … och jag måste ju säga att jag känner mig väldigt duktig.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar