Ett oväntat scenario

Det blev nog inte riktigt som de hade tänkt sig. Tror inte arbetsgivaren hade räknat med detta scenario ... inte på långa vägar.
Jag berättade ju för några dagar sedan om dilemmat jag hade ... när jag skrev: HJÄLP!
Jag funderade och funderade och funderade ... och efter att ha svängt några gånger i mitt tankesätt, så blev jag plötsligt allt mer säker på vad jag skulle göra. Eller vad jag INTE skulle göra. Jag skulle INTE ta något paket ... åtminstone inte den första dagen. Det skulle kännas alltför överilat. Jag vågade inte riskera att avsäga mig alla som helst rättigheter utan att egentligen veta vad allt innebar och vilka konsekvenser det skulle ha för mig. Det kändes ju en del som om arbetsgivaren ville att vi skulle skriva på så snabbt som möjligt ... så att man inte skulle hinna kolla upp saker ordentligt först. Därför hade de ju en från-tid och sa att det var först till kvarn som gällde och att man måste vara bland de 30 första. Då kunde man ju snabbt lura de osäkra och naiva åtminstone.
MEN ... jag tror faktiskt att utfallet inte blev som de hade tänkt. Dels, så var det nog en större rusning till de där paketen än vad de hade räknat med (enligt rykten, så ska dessa "paket" ha tagit slut redan före lunch den första dagen) och dessutom tror jag det var "fel" personer som valde att ta paketen.
I vår grupp, så är jag nästan säker på att de hade räknat med att min chef skulle söka chefsjobbet i den nya avdelningen och de trodde nog att en av mina kollegor (vill inte nämna hans namn) skulle söka ett av de två övriga jobben i den gruppen. Så hade de väl räknat med att en av fastighetskillarna skulle söka den andra medarbetar-tjänsten.
De hade nog dessutom räknat med att JAG skulle ta paketet ... räknat och säkert hoppats på det. "Jag har ju MS och kan bli en möjlig belastning så småningom". OBS ... detta är alltså inget påstående, utan mer en tanke, som kanske arbetsgivaren kan ha ... för det finns ingen garanti för att man automatiskt behöver bli någon belastning om man har MS.
De hade nog även lite räknat med att min äldsta kollega ... som inte har så långt kvar till pension ... skulle ta paketet. Då får han ju pengar och kan ta det lite lugnt nu före hans egentliga pensionering.
Men där blev det nog lite missräknat, skulle jag tro. Han och jag var ju de enda som inte gick upp till personalchefen i måndags för att lämna in en ansökan om paket. ALLA andra på vår avdelning och på fastighetsavdelningen ansökte om paket. Oups!
Så nu kommer de ju den 1:a mars stå med en nyskapad avdelning utan varken chef eller medarbetare, för ingen av oss känner ju att vi skulle klara av den enorma arbetsbelastningen som blir. Allting kan inte avvecklas över en natt och vi känner ju att antalet tjänster är så pass minimerat att det är ohållbart.
För egen del, så har jag ju dock valt att inte ta paketet och kommer därmed troligast att bli uppsagd. Visst finns det jobb att söka ... och det kommer jag nog antagligen göra också. Men jag kommer INTE att söka jobb i den nya avdelningen "Intern Service". Jag har läst rollbeskrivningen och känner att det inte är mig de söker. De vill ha en vaktmästare och en fastighetsskötare ... och för att klara jobbet bör man dessutom vara stark. Gärna ska man kunna vara på två ställen samtidigt också. ;-) Tror inte jag skulle orka med det ... varken fysiskt eller psykiskt. Så om jag blir kvar på banken, så blir det i så fall på någon annan avdelning. Det är nog dock inte så troligt att jag kan få något annat jobb eftersom jag inte har någon gedigen utbildning, direkt. Men jag kan ju åtminstone söka ... och så får de väl annars avskeda mig om de anser att jag inte platsar.

Varför valde jag då den här vägen? Varför valde jag att inte ta något paket och istället riskera att få sparken?
Jo ... de trodde ju antagligen att jag skulle välja paketet ... mycket pga min MS. Då skulle jag ju kunna få vila ut ett tag ... och ändå få lön under tiden. MEN ... jag valde att inte ta paketet mycket på GRUND av min MS. Det känns alldeles för otryggt för mig att skriva under något som gör att jag avsäger mig alla som helst rättigheter. Det är ju möjligt att jag kan ha rätt till saker som jag inte vet om, men som jag går miste om ifall jag säger upp mig själv. Den ovissheten gör att det alternativet känns alldeles för otryggt för mig. Jag är ju med i facket och i A-kassan, så om arbetsgivaren säger upp mig får jag ändå A-kassa efter en vecka plus att jag då fortfarande har alla rättigheter kvar (återanställningsskydd och kanske andra eventuella rättigheter). Då har jag inte gjort något eget val att lämna företaget och ingen kan då säga: "Men hon valde ju att säga upp sig, så då har hon ingen rätt längre. Det var ett frivilligt val."
Ju mer jag har tänkt på detta, desto säkrare har jag känt mig. Ju mer jag har funderat, desto mer känner jag att mitt val varit helt klart bäst. Det klart tryggaste alternativet för mig.
För mig står det så mycket mer på spel, känner jag. Mitt beslut kan ha en oerhört stor betydelse och därför har det varit väldigt viktigt för mig att fundera ordentligt. Arbetsgivaren ville ha snabba, ogenomtänkta beslut. Men något sådant kan inte jag fatta. Detta är alltför viktigt för att springa på utan att ta reda på konsekvenserna. Om man inte är med i facket, så kanske det kan göra detsamma? Men jag är ju med i facket och därför kan jag göra som jag vill. Jag VAR villrådig, men nu är jag tämligen säker.
Vill de ha bort mig så får de avskeda mig, för jag kommer inte att säga upp mig själv och sen kalla det för en frivillig överenskommelse.