av: AasaC
På söndagen hade jag fortfarande kvar domningarna. De hade nog t o m ökat i styrka, så jag tvivlade ju starkt på att Nexium hade haft något med saken att göra.
Trots att jag inte alls kände mig särskilt bra, så åkte vi ändå iväg för att fira en kompis till Amanda som precis hade fyllt 4 år.
Sen kom vi hem och ingen förbättring i sikte. Då ringde till slut Peppe till sjukvårdsupplysningen här hemma och de tyckte att vi skulle åka till akuten, så då gjorde vi det.
Vid 18-tiden, kom vi till akuten och efter en stund i väntrummet, så fick jag komma in i en sal. Där tog en sköterska mitt blodtryck, men det var visst normalt.
Så började den långa väntan på att få träffa en läkare. Som tur var, så fanns det i alla fall en TV i rummet, så Peppe letade upp 1:an. Barnen var ju också med, så de fick se på Bolibompa där. Men sen började det ju bli läggdags för dem, så Peppe och barnen lämnade mig där vid 20-tiden, så då fick jag vara kvar helt själv och vänta på läkaren.
Tiden gick ... och gick ... och gick, och strax efter 21 ... när jag väntat 3 timmar på läkaren, så kom han äntligen.
När jag skulle resa mig upp från sängen, så snurrade det till i huvudet. Jag var ju trött och så var det sån obalans i min kropp.
I alla fall, så berättade jag vad som hänt ... och egentligen allt som skett under hösten (jag krockade med Viktor i augusti, vilket resulterade i en brännande huvudvärk som jag fortfarande hade kvar och dessutom hade det varit mycket på jobbet den senaste tiden, så jag hade inte mått riktigt bra). Så undersökte han mig, som man bör göra. Jag tyckte dock det på något sätt kändes som om läkaren inte riktigt trodde på mig ... eller som om han trodde att jag inbillade mig. Jag tycker ju att det borde verka rätt allvarligt om halva kroppen är bortdomnad, fast det verkade han inte särskilt bekymrad över (senare fick jag reda på att jag haft rätt i mina misstankar ... han hade ju missuppfattat precis allting). Han visste inte alls vad det kunde vara, men sjukskrev mig i alla fall en vecka för stress. Jag kunde ju inte jobba i mitt tillstånd (han hade dock skrivit i journalen att jag inte ORKADE jobba). Så sa han att jag skulle komma tillbaka följande morgon för att ta ett ryggmärgsprov och kolla upp om det kunde vara borrelia.
När jag fått läkarintyget, så ringde jag efter en taxi och åkte hem.
Fortsättning följer ...
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar