Just i denna pjäs, så känner jag ju dessutom flera av skådespelarna, då jag sjungit tillsammans med dem på Bel Canto i olika konstellationer de senaste åren, så därför kändes det extra roligt att få se dem agera på scenen. Vi fick ju dessutom sitta allra längst fram, så man fick se allting på riktigt, riktigt nära håll ... och riktigt kunde syna alla i sömmarna. ;-)
Nä ... men det var nog inte så att jag synade dem ... att jag letade efter fel eller så. Nej, jag satt nog bara där och fullkomligen njöt av föreställningen. Visst ... skådespeleriet kanske var en aningen haltande i vissa partier ... men ändå vägde de bra delarna helt klart upp de dåliga och eftersom jag verkligen ÄLSKAR musikaler, så kunde jag inte göra annat än att älska denna också. Jag log från början till slut och hade inte för ett ögonblick velat vara någon annanstans just då. Det låter kanske fånigt? Men jag måste säga att musikaler av den här typen gör mig alldeles varm i hjärtat.
Sen är det kanske inte enbart lycka som orsakar den där värmen? Kanske är det även en gnutta sorg? En önskan om att "Det borde ha varit JAG". Avund? Jo, kanske? Eller inte? Egentligen kanske mer en känsla av "What if?"
Jag hade en gång en dröm ...
När jag var yngre, så hade jag inte många drömmar om framtiden. Jag ville inte bli kock. Ville inte bli polis. Inte sjuksköterska och inte heller lärare eller journalist. Jag visste inte alls vad jag ville livnära mig på som vuxen ... och idag, vid snart 37 års ålder, så vet jag det fortfarande inte. Men ... jag hade ändå en dröm ... och det var att bli musikalskådespelerska. DET var nog min allra högsta dröm som liten ... och på ett sätt, så kan jag nog inte säga att jag någonsin riktigt har släppt den drömmen. Jag har ju liksom aldrig slutat att älska musikaler och jag har heller aldrig slutat att älska musik ... eller att sjunga. Den genre jag känner mig allra mest hemma i är ju just musikal och när jag sjunger vill jag helst agera samtidigt och verkligen leva mig in i sången.
Jag har ju dock aldrig fått tillfälle att testa. Men jag inbillar mig väl att jag nog skulle kunna agera hyfsat bra. :p Jag vet ju att jag är väldigt bra på att få fram min känsla när jag sjunger. Det har blivit allt mer klart för mig under den här tiden som jag sjungit på Bel Canto. Där har jag fått en del feedback och har då förstått att jag kan uttrycka mig väldigt bra på scen. När jag SJUNGER så kan jag agera. Det är ju lite som att kliva in i en roll. Om jag så tänker på texten, då är det så mycket enklare att kliva in i den där rollen ... och förmedla låten på bästa möjliga sätt.
Men ... hittills har jag ju bara testat med enstaka låtar. Inga monologer ... inga dialoger ... och inga som helst konversationer. Endast enstaka sånger ... sånger som jag själv har kunnat förmedla på mitt eget sätt. En sång. Inget annat. Så baserat på det kan man väl antagligen inte anta att jag skulle hålla samma klass under en hel musikal? Fast man kan ju heller inte hävda motsatsen. Jag har ju liksom aldrig ens försökt.
När jag var liten, så tillbringade jag åtskilliga timmar framför video-bandspelaren (en VHS-apparat, hade vi) och där rullade "the Sound of Music" om och om och om igen. Jag vet inte HUR många gånger jag sett den filmen, men MASSOR, är det. Jag lärde mig sångerna utantill ... och även dialogerna, lärde jag mig ... och som liten var ju mest den äldsta flickans roll intressant, så låten "You are sixteen" (eller vad den nu heter) blev ju väldigt ordentligt inövad. ;-)
Ja, inte var det bara den filmen, heller. Vi spelade in teateruppsättningar som sändes på TV:n också ... bland annat "Spanska Flugan", med bland andra Lasse Berghagen och Carl-Gustav Lindstedt. Den kunde jag sen utan och innan ... redan som 10-åring ... och önskade väl på något sätt att det en gång skulle vara JAG. Att det skulle vara JAG som stod på den där scenen och fick sjunga ... och agera ... inför en massa människor.
Jag övade dag ut och dag in, så att jag kunde alla scener i princip utantill. Fast vad hade jag för det? Inte blev jag erbjuden någon drömroll för att jag satt hemma och nördade framför TV:n. Nej, det funkar ju inte riktigt på det sättet. Det är nog inte så vanligt att man blir headhuntad hemma i sitt eget vardagsrum. :p Oftast måste man nog hjälpa ödet en bit på vägen ...
Antagligen hade väl livet tagit en helt annan vändning om jag inte hade varit så förbenat feg! Om jag bara hade börjat på musiklinjen ... så, som det var tänkt. Då hade nog allting blivit väldigt mycket annorlunda. Jag hade ju klarat inträdesprovet. Men som 16-åring, var jag alldeles för feg. Idag hade jag vågat, men det gjorde jag inte då. Tala om att jag ångrar det nu. Mitt livs största misstag, skulle jag nog säga. Men gjort är gjort och det är dumt att ångra sådant som man gjort, och inte längre kan påverka.
Jag försöker att inte tänka så mycket på det förflutna, men ändå kan jag inte låta bli att fundera ibland. Hur hade livet sett ut om jag bara hade varit lite modigare?
Antagligen hade jag väl aldrig träffat min man då och i så fall hade jag ju inte haft mina barn ... så därför kan jag ju inte säga att jag ångrar någonting. Jag älskar ju min familj över allting annat, så därför kan jag inte känna att jag ångrar det förflutna.
Däremot kan jag numer tänka att det kanske ändå inte är för sent? Kanske kan jag fortfarande få en chans? En chans till att bli den där musikalskådespelerskan som jag alltid drömt om att bli? Men ÄR det verkligen vad jag vill?
Ska jag vara ärlig, så vet jag faktiskt inte ...
Jag vet inte om jag skulle orka med att genomföra en hel föreställning och sen dessutom upprepa bedriften flera kvällar i veckan. Jag vet inte om jag skulle klara av det rent fysiskt ... och vet inte heller om psyket skulle palla en sådan sak. Det är ju ett stort ansvar, på ett sätt ... en massa folk är beroende av att man är där, så man skulle ju liksom inte bara kunna bestämma sig för att stanna hemma en kväll och ställa in sitt medverkande för att man inte orkar. Då skulle man svika alltför många människor.
Kanske är det ändå Bel Canto-konceptet som passar mig allra bäst? Där får jag ju sjunga "mina" musikallåtar och ibland får jag även möjlighet att framföra dem på deras konserter. Då blir det en föreställning vid ett tillfälle ... och kanske är just det vad som passar mig allra bäst? Kanske är det fullt tillräcklig för mig? Kanske räcker det för att hålla mina musikaldrömmar i schack?
Fast ändå kommer jag nog aldrig kunna släppa den där musikaldrömmen helt. Den finns där inne i mitt huvud och varje gång jag ser en musikal, så poppar den upp igen. Då kommer de där tankarna ... "What if?"
Jag hade en gång en dröm ...
... och eftersom jag aldrig någonsin blivit väckt från den, så har drömmen kunnat bita sig fast riktigt ordentligt och har nog väldigt svårt för att ge sig av. Den lever kvar inne i mitt huvud ... beredd på att hoppa fram och skrika "BU!"
Det är en dröm jag aldrig riktigt kunnat släppa trots att jag inte alls vet om jag över huvud taget vill behålla den. Lite som en förälskelse man aldrig fick. Det är svårt att släppa helt när man aldrig ens fått chansen att försöka.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar