lördag 25 maj 2013

Lider i det tysta

Förra veckan var tung. Den här veckan var också tung. Hur nästa vecka kommer se ut vågar jag inte ens tänka på. Jag vill verkligen att allt ska kännas glatt och lättsamt hela tiden och jag försöker nog ändå utåt sätt att hålla skenet uppe ... och att verka som den där glada och trevliga personen som jag sååå innerligt vill vara ... men allt är inte alltid som det verkar. Bitvis känns allt riktigt bra, men sen kommer stunder då tårarna är väldigt nära. Stunder då jag önskar att allt skulle bli som förut ... och min kropp skulle funka på det sätt som den utåt sätt ger sken av att den gör.
Egentligen har jag väl haft en kropp i olag under en väldigt lång tid. Jag har ju ända sedan jag var liten haft mycket problem med min rygg till exempel. När jag var 12 år opererades jag för skolios och har sedan dess drabbats av ryggskott eller diverse andra ryggbekymmer åtskilliga gånger.  
"Unga flicka!" fick jag höra om jag gnällde över mina krämpor, för tydligen kan man inte ha ont när man är ung ... åtminstone inte om inget syns på ytan.
Men vet ni ... unga människor kan OCKSÅ drabbas av smärta! Och vet ni ... det gör inte mindre ont för att man ännu inte nått en mer mogen ålder! Ofta gör det kanske till och med MER ont och nu, när jag tänker på det, så är det troligtvis sådana typer av kommentarer som har gjort mig till en väldigt tålig person. "Det är liksom ingen idé att gnälla om ingen ändå tror på en". Jag har inte tänkt på det tidigare, men det låter verkligen högst troligt. Jag går i princip aldrig till läkaren och när jag väl gör det har det i så fall gått väldigt långt. Sen gnäller jag sällan över smärta. Jag härdar ut och hoppas att det snart blir bättre. Dock blir jag antagligen mer tystlåten än vanligt, men i övrigt så märker man nog sällan någon skillnad. "Varför gnälla när ingen ändå förstår ... och inte heller kan göra något för att hjälpa?"
När jag kom in till förlossningen och skulle föda Viktor, så var vi nästan på väg att bli hemskickade eftersom jag inte verkade ha så ont. Men jag hade verkligen JÄTTE ont och antagligen var jag därför väldigt tyst och sammanbiten. Fyra timmar efter ankomsten till sjukhuset, så var mitt barn fött ... i säte, dessutom ... så visst var det dags för att föda när jag anlände dit. Visst hade jag tillräckligt ont, men måste man skrika och ha sig för det?

Ja, så fick jag ju sen MS. Även den gången väntade jag med att gå till läkaren. Men efter att halva kroppen "sovit" i två dygn, så bestämde min man att jag måste till sjukhuset. Det kan ju inte vara normalt att halva kroppen domnar bort.
Men trots att jag väntat så länge och trots att jag sällan uppsöker sjukhus, så trodde inte akutläkaren riktigt på vad jag sa. Jag märkte det på honom och fick det sen bekräftat när jag läste journalen. Fast det var ju tur att jag sedan fick träffa andra läkare som faktiskt tog mig på allvar och som gav mig bevis på att jag inte inbillade mig.

Hur som helst, så har jag ju efter det där första skovet haft en del problem med mitt vänsterben. Det fick skador som aldrig helt läkte ut. Min dåvarande läkare sa i början att det skulle bli som vanligt igen, men nu har det gått mer än 5 år, så det var länge sen jag slutade tro på det. "Just face the facts and deal with it!" 
Framförallt så har jag ju en extrem tyngdhetskänsla i benet ... som blir värre av ansträngning. Det känns lite som om jag har ett viktband fastsatt på låret dygnet runt och därför blir det ju såklart mer påverkat om jag är mer fysisk. Friska människor kan säga: "Träna, så blir du starkare och klarar av mer!" Men ... det funkar inte så för mig. Visst är det bra att träna. Men tyvärr får jag lida av det sen efteråt, eftersom mitt ben blir extremt "trött" och nästintill obrukbart efteråt.
På vardagarna är detta som värst. Då sover jag mindre på nätterna och jobbar ju sedan på dagarna. Ju längre dagen går, desto tröttare blir mitt ben och när jag sen kommer hem efter jobbet så orkar jag knappt alls stå på benet längre. Det är inte alldeles ovanligt att jag får stå på ett ben och laga middagen ... åtminstone bitvis, eftersom det vänstra benet är så slut.
Nu ska jag ju inte säga att det är så här jämt. Men den senaste tiden har det tyvärr blivit allt oftare. Förra veckan var det nog så gott som varje dag. Jag sov dåligt, vilket ökar den här tyngdhetskänslan, så benet orkade då inte mycket alls mot slutet av dagarna.
Men ... den här veckan har jag ändå sovit bättre. Trots det, så har benet känts tyngre än på väldigt länge. Den här veckan har jag inte endast haltat mot slutet av dagen, utan haltandet har börjat redan på morgonen ... direkt efter att jag tagit min dagliga morgonpromenad till jobbet.
Idag var det verkligen RIKTIGT illa! Jag orkade knappt stå på benet alls och det var verkligen en riktig kamp att dölja allt inför kollegor. Benet kändes som krampaktigt och helst ville jag bara sitta och göra ingenting ... och minst av allt göra något fysiskt. Kände mig stundtals riktigt gråtfärdig och önskade bara att arbetsveckan kunde ta slut någon gång. Mitt ben hade ju redan lagt av och ville nog mest bara gå hem och vila.
Jag skötte ju dock mina arbetsuppgifter ... så, som jag alltid gör ... och jag tror inte heller att någon märkte något. Men inombords grät jag. Det tog verkligen på krafterna att låtsas som ingenting. Men jag klarade ändå av det.
"Kryckor", tänkte jag ett tag. "Tänk om man hade ett par kryckor att gå omkring med". Fast jag är inte helt säker på att mina armar skulle orka bära min kropp på ett par sådana. Min vänsterarm är nämligen inte heller i ett särskilt bra skick.
Det värsta är ju egentligen att inget syns på mig. Jag ser pigg (hmm ... ) och kry ut ... så ingen kan väl ana hur pass svag och orkeslös jag egentligen känner mig. Därför låtsas jag väl också att jag mår bättre än vad jag egentligen gör. Det skulle ju vara så hemskt bökigt att förklara hur allt ligger till. Inget syns, så därför är det enklast att inget säga. Sen lider jag i min tysthet ... så, som jag alltid brukar göra.

1 kommentar :