Äntligen har jag nått mitt slutgiltiga viktmål! På ett drygt halvår så lyckades jag komma ner till den vikt som jag hade bestämt mig för. Shit, vad jag känner mig duktig!
Som jag sagt tidigare, så ÄR jag verkligen bra på det här med att gå ner i vikt och det blev ju nu återigen bekräftat.
När jag senast skrev om den här viktminskningen, så var jag ju endast 0,1 kg ifrån målvikten. Men då började jag antagligen slappna av så pass mycket att jag började fuska mer än vad jag borde ha gjort. Det resultarade i en liten viktökning till veckan efter, vilket då gjorde att mitt mål tog något längre tid att nå än vad jag hade hoppats. Men den viktökningen gjorde mig ju också än mer peppad till att jobba ännu hårdare. Det var nog min mest målinriktade vecka under hela det här halvåret. Jag SKULLE nå mitt mål en vecka senare. Det var jag fast besluten att göra. Därför kämpade jag verkligen riktigt hårt. Hårdare än någonsin. Jag blev ju så irriterad över den där viktökningen, så nu skulle jag minsann gå ner massor ... åtminstone så pass mycket att jag skulle nå min målvikt.
Visserligen åt jag julbord på lördagen. Vi var till Sverige och kollade på när sonen tävlade i judo och så åt jag och maken julbord på vägen hem. Men eftersom jag varit så extremt duktig alla andra dagar, så hade jag faktiskt "råd" att unna mig den där julmaten. Det gjorde liksom inte så mycket. Inte efter den där tuffa veckan jag haft och inte heller med tanke på att jag tänkte ha två ytterligare tuffa dagar innan det var dags för min veckovägning. Jag åt faktiskt julmaten med rätt gott samvete också. Jag njöt och blev ordentligt mätt och kände nog lite att jag faktiskt var värd det.
Ja, så kom då tisdagen ... den dagen då det var upp till bevis. Skulle jag ha lyckats med mitt hårda slit? Skulle jag ha nått målet?
Det kändes lite nervöst att ställa sig på vågen den morgonen, men när jag såg siffrorna på vågen så förvandlades nervositeten till en underbar lycka! Yes!!! var min spontana tanke. Yes! Det lyckades!
Över ett kilo hade jag tappat den där sista veckan och nu vägde jag till och med mindre än min utsatta målvikt. WOW! Det kändes verkligen underbart!
Sedan jag började i maj, så hade jag gått ner 12,3 kg. Jag hade gått från BMI 26,5 till BMI 21,6 och jag hade tappat nästan 18,4 % av den kroppsvikt jag hade i våras.
Mitt målmedvetna slit hade verkligen lyckats och shit, vad jag kände mig duktig!
VILL jag, så KAN jag. När jag VERKLIGEN vill och har den här målmedvetenheten, så funkar det verkligen hur bra som helst. Det fick jag än en gång bevisat. Jag är verkligen superbra på det här med att gå ner i vikt!
Jag vet att jag ältar väldigt mycket om det här med viktminskning och att jag är så bra på detta, men saken är den att jag faktiskt känner mig särskilt duktig den här gången. Visst ... jag HAR gått ner mer tidigare och jag HAR gått ner i snabbare takt tidigare. Men ändå känner jag mig mer lyckad just denna gång och det finns flera orsaker till det.
- Jag har haft en väldigt konsekvent viktminskning. Har tappat vikt nästan varenda vecka sedan jag började i maj (har endast haft uppgång 3 veckor och stått still ca 2 veckor). Sådan jämn och regelbunden viktminskning har jag nog aldrig någonsin varit med om tidigare.
- Jag har jobbat på dagarna ... ett vanligt jobb, som ju gjort att man inte kunnat ha fullt fokus på att gå ner i vikt. Det är faktiskt första gången som jag arbetat och viktminskat samtidigt. Har tidigare haft dagarna mer flexibla, vilket då underlättat för mig när jag velat ha full kontroll på min mat. De sista månaderna under viktminskningen som ledde till att jag gick ner till BMI 20,6, så jobbade jag dock. Men då jobbade jag i hemtjänsten och rörde mig typ från morgon till kväll, vilket gjorde det rätt enkelt att tappa vikt utan att behöva tänka så mycket på kosten. Därför räknar jag inte riktigt med den gången. Jag hade ju dessutom redan nått min målvikt då när jag kom tillbaka till jobbet efter mammaledigheten. Allt jag då gick ner var mer som en välkommen bonus och inget nödvändigt.
Sen tror jag inte att folk kan se att jag faktiskt har gått ner över 12 kilo det senaste halvåret. Folk tyckte nog inte att jag var så stor. Eller rättare sagt, så tänkte de nog inte på att jag faktiskt var lite överviktig (till och med enligt BMI-skalan). Jag dolde nog kroppen så gott jag kunde. Hade ofta stora tröjor eller tunikor, vida klänningar, koftor och mjukisbyxor eller tights.
Jag kunde ju liksom inte få på mig några jeans och jag vägrade att köpa nytt. Dessutom tyckte jag det var hemskt pinsamt att synas i vissa kläder när jag kände mig så oerhört plufsig. Därför blev det väl lite så att jag "dolde" mig under lämpliga kläder. Faktiskt gick det så långt att jag även retuscherade mig själv. Jag hade köpt en ny, ärmlös klänning och lade upp en bild på Facebook där jag hade den klänningen på mig. Visst var det ju JAG på bilden, men ändå inte helt och hållet. När jag såg hur tjocka mina armar såg ut på originalbilden, så blev jag så irriterad och tyckte det var hemskt pinsamt, så därför minskade jag måttet lite grann. Jag är ju hyfsat bra på Photoshop, så det funkade bra att dra in måttet lite så att det såg naturligt ut. Tror inte någon märkte retuscheringen. Fast själv visste jag ju om det och mentalt kändes det inget vidare att se den där originalbilden. Men för andra visade jag ju upp något annat, så därför kan man väl säga att jag lurade i folk att jag var smalare än jag var.
Men nu slipper jag i alla fall luras. Nu kan jag visa upp mig i vilka kläder som helst (hm ... nästan) utan att behöva skämmas och utan att känna något retusheringsbehov och det känns verkligen riktigt bra.
Dock kan jag nu i efterhand ångra att jag inte tog några autentiska före-bilder i våras. Bilder på hur jag "egentligen" såg ut ... utan någon som helst retuschering. Men eftersom jag tyckte det var så hemskt jobbigt att se mig själv på det sättet, så tog jag inga sådana bilder. Jag skämdes ju så över min kropp och ville ogärna vara med på bilder. Särskilt om jag inte hade skylande kläder på mig. Därför kan jag ju nu inte visa upp någon bra före/efter-bild, eftersom jag inte har någon bra bild på mig själv från i våras.
Men ... ni kan ju få se en risig bild på mig från igår kväll istället ...
Jag köpte de här kläderna i Sverige och när Amanda fick se blusen så blev hon något avundsjuk, för hon skulle också vilja ha en sådan. Det har hon önskat sig länge, sa hon.
Fast den här gången tyckte jag ändå att det faktiskt var min tur att får lite nytt.
Dessutom lär det väl inte dröja så jätte länge till Amanda kan börja låna blusen av mig, för det är strl XS och den storleken lär inte ta så jätte lång tid innan hon kan ha.
Det syns kanske inte exakt hur den ser ut, men den är rätt luftig och transparent. Jag har ett svart linne under, eftersom jag inte vill visa mig halvnaken. Riktigt SÅ nöjd är jag inte med min kropp. ;-)
Byxorna är egentligen lite för stora, men det var den minsta storlek jag hittade och eftersom jag så gärna ville ha ett par sådana byxor, så köpte jag dem i alla fall. De är ju inte så stora att de ramlar av åtminstone. De sitter bara inte så hårt åt i midjan ... och det kan ju förvisso vara lite skönt också.
Jag var i alla fall rätt nöjd med köpet. Nu fattas bara en ny klänning också ... den jag hade lovat mig själv efter att målet var nått. Så jag får väl börja leta efter en passlig sådan.
Nu är det ju i alla fall lite roligt att köpa kläder igen. Jag älskar ju kläder och jag älskar att se bra ut i dem. Så nu känner jag mig rätt nöjd. :-)
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar