En liten julredogörelse

Jag tänkte att jag skulle skriva ett snabbt inlägg nu innan vi sticker iväg. Vi åker ju till Gran Canaria tidigt i morgon bitti och tar färjan till Sverige som går vid 18.30 ikväll.
Vet inte om jag hinner uppdatera något här under resan, för det lär antagligen vara fullt upp hela dagarna. Vi åker ju dit för att fira makens 40-års dag och det kommer vara en del folk där ... makens föräldrar, men även hans moster med make och deras ena son med sin familj. Ja, vi kommer ju inte bo på samma ställe som mostern och de andra, så de kommer vi väl inte träffas alla dagar. Men svärföräldrarna bor på samma hotell som oss.
Det kommer nog i alla fall att bli en väldigt rolig resa. Först fyller mannen år på fredag och sen kommer vi ju även fira Nyårsafton där nere på måndag ... då även min svärfar fyller år.
Det här är första gången någonsin som jag reser utomlands på vintern, så det blir en annorlunda upplevelse. Har haft lite svårt att veta vad man ska packa. Men ... jag har nog ändå packat ned alldeles för mycket ... precis som vanligt. :p

Kanske jag skulle redogöra lite över julen också? Vi har nog haft en helt underbar jul ... och vi fick alla bra julklappar. Bäst minne, var nog egentligen när "Tomten" var på besök och gav Amanda ett kuvert medpengar i ... MYCKET pengar. När hon såg sedlarna och snabbt räknat hur mycket det var, så utbrast hon: "Jag är RIK!" och så började hon gråta av glädje. Faktiskt, så började tårarna rulla längs med kinderna. SÅ lycklig blev hon över pengarna. I presentväg, så tror jag annars att hennes favoritjulklapp var en Justin Bieber-docka ... och så en ny ... och rosa ... mobiltelefon. Det var dock ingen smartphone eftersom vi inte tycker hon har behov av det än. Vi tycker det räcker bra med kontantkort för henne fortfarande ... och det är hon helt okej med. Hon var ändå så glad över att det faktiskt finns spel på hennes nya mobil (till skillnad mot den gamla).
Viktors bästa julklapp var antagligen den nya mobilen ... hans första smartphone ... och nu fick han även ett abonnemang ... med Internet och allt. Han har bara haft kontantkort innan och absolut inget Internet ... men nu fick han alltihop. Det var ju den billigaste av Nokias smartphones ... en Nokia Lumia 610 ... men den tycker jag räcker gott och väl. Det var egentligen en julklapp som vi köpte från hans farmor och farfar (de hade skickat pengar) ... fast abonnemanget står vi för.
Ja, så fick ju jag också en så underbar julklapp ... en egen smartphone ... med Internet-och samtalspaket ... en likadan telefon som Viktor, fast en rosa (Viktors är blå). Jag tog dock ett annat abonnemang än honom eftersom jag redan hade ett mobilabonnemang som jag gjorde om. De flesta tycker kanske att detta inte är nåt märkvärdigt? Men jag har liksom aldrig haft nåt sånt här tidigare. Har bara kunnat ringa och sms:a med min mobil, men nu kan jag ju både kolla mail och Facebook, så detta är stort för MIG. Nu kanske jag slipper känna mig så utanför när jag ser vänner checka in på ställen från sina mobiler. Nu kan ju jag också checka in! :-) Dessutom kan jag ju nu enkelt skicka inlägg till bloggen via min mobil. Bra va'?

I övrigt, så har det blivit en massa god mat och mysig samvaro av den närmaste familjen ... och jag har fortfarande en massa ledighet kvar av mitt lååånga jullov.
Så sticker vi snart iväg utomlands. Ska bara packa ner det sista ... som jag precis kom på att jag glömt. Så uppdaterat jag när jag får tid.
Ha det så bra, alla!

Julgranen

Testar att mobilblogga, så jag skickar en bild på vår julgran från min nya mobil.
Skickat från min Windows Phone

GOD JUL!

Så var det julafton, då. Det BLEV julafton, trots allt. Världen GICK inte under ... inte det här året heller. ;-) Så nu kan vi fira jul i lugn och ro tillsammans med nära och kära ... precis så som det SKA vara ... så som det BRUKAR.
För oss blir det nog en stillsam jul utan alltför mycket stress. Eftersom vi är ensamma, så är det enkelt att ta allt i sitt eget tempo. Vi har ju ingen annan att ta hänsyn till, så då kan man göra lite som man vill ... utan stress. Visserligen blir det antagligen samma upplägg som de flesta andra år ... traditioner, ni vet ;-) ... men det känns ändå lugnare, på ett sätt. Jag gillar visserligen när vi är fler på julen också, men det viktigaste är ändå att jag får vara med den närmaste familjen ... min man och våra barn. Huvudsaken är att jag får fira med dem. Det räcker bra för mig. :-)

Den här helgen har ägnats åt julförberedelser ... matlagning, bakning och en hel del shoppande. I lördags var jag och maken iväg ensamma på stan för att inhandla de sista julklapparna. Barnen hade vi satt i arbete med att städa under tiden. :-)
Jag tycker det är väldigt mysigt att handla julklappar så där precis före jul. Det är så stämningsfullt på ett sätt och jag blir så glad när man hittar något riktigt bra.
Det tog en väldig tid för oss på stan, dock. Vi for hit och dit, in och ut och sist blev det en tur till Alko (som Systembolaget) innan vi for hem. Men då var vi nöjda och belåtna.
Vi köpte en julklapp till mig också ... en sak som jag verkligen önskat mig, men som jag inte trodde att jag skulle få. Men så tyckte ändå mannen att jag skulle få en sådan. Kanske hade mina argument bitit på honom? ;-) Så tala om att jag blev lycklig! Vill inte berätta vad det är än. Tomten kommer ju med den först ikväll. ;-) Nä ... men sanningen är den att Viktor får en likadan (nästan) och därför vill jag inte avslöja något i förväg.
Fast ikväll kommer vi nog vara riktigt glada när vi har våra roliga julklappar att leka med. Tror nog Viktor kommer bli väldigt glad över sin också ... fast om han blir lika glad som jag, det vet jag inte ...

Nä ... nu måste jag gå och börja med maten, men jag uppdaterar mer här så småningom.

Tills dess ...

GOD JUL PÅ ER ALLA!

Julförberedelser och världens undergång

Nu närmar sig ju julen med stormsteg! Det är ju redan den 20:e december, så nu är det bara tre dagar kvar före själva julafton. Vi är nog alla väldigt spända och förväntansfulla. Även om man själv inte är ett barn längre ... och inte längre får en massa roliga klappar att leka med ... så tycker jag ändå att det är nåt visst med själva julafton. Tända ljus, mysiga TV-program, pyntat hus, inslagna presenter, julmusik och en massa god mat. I år har vi ju dessutom ett sagolikt vackert vinterlandskap som gör att man får en så där extra stor gammaldags julkänsla ... precis en sådan jul som finns i alla sagor och i alla julsånger. Helt underbart!
Att julafton är på en måndag i år, är väl också en superfin bonus. I år har vi ju en hel helg på oss att fixa med de sista julbestyren, vilket ju gör att man då slipper känna den där extrema julstressen som annars brukar infinna sig dagarna för jul. Nu känns det som om man har mer tid på sig ... och jag har dessutom planerat hela helgen väldigt noga, så det ska nog gå bra. :-)
Visserligen ska vi fira julen ensamma det här året, eftersom vi åker till Kanarieöarna i mellandagarna. Man kan ju då tänka att man då kanske vill fira så minimalt som möjligt eftersom det bara kommer vara vi i familjen och eftersom vi ändå inte kommer vara hemma så länge efter julafton. Men på ett sätt kan jag då känna att jag vill anstränga mig lite extra för att få det så bra som möjligt. Lite extra god mat, lite extra tända stearinljus, lite extra pyssel med barnen och lite extra mys. Kanske blir jag lite påverkad av den här snön också. Den gör nog att jag får lite extra julstämning och blir så där juligt glad och kreativ.

Den här veckan har för oss varit fylld av julfester. Först var det judoavslutning för barnen i måndags, med gemensam träning för alla judoklubbens medlemmar och efterföljande glögg med pepparkakor. Sen var det skolfest på sonens skola igår ... trevligt, fint och stämningsfullt. Till sist var det julfest på dotterns skola ikväll. Det var också fint och mysigt. :-)
I morgon är sista dagen för barnen innan de sen går på jullov. Då ska båda barnen till kyrkan med sina skolor och Viktor får sina julbetyg (Amanda fick för några veckor sedan). Själv jobbar jag också sista dagen i morgon. Sen ska jag vara ledig lika länge som barnen ... dvs i över två veckor. Ska bli sååå skönt! :-) Morgondagen börjar med julglögg på jobbet, så det blir nog en mysig avslutning av detta långa ... och jobbiga arbetsår.

Något annat som kommer hända i morgon, är ju att världen ska gå under. :p Det har väl ingen missat vid det här laget. Tydligen tar Maya-kalendern slut den 21:a december 2012 och det har folk (troligtvis från västvärlden) tolkat som att det betyder jordens undergång ... the end of the world. Maya-kalendern slutar och därför måste det ju innebära att allt liv tar slut. Eller?
Folk är uppriktigt oroliga över denna förutsägelse ... något som säkert till viss del också kan bero på filmen som gjordes för nåt år sedan. Filmen 2012, som handlar om just den händelsen ... Maya-kalenderns förutsägelse och om världens undergång. Säkert har den filmen skrämt upp en hel massa människor. Det låter ju otroligt troligt, så det är nog egentligen rätt enkelt att gå på en sådan sak. Sen kanske inte alla tror stenhårt på den där undergångsteorin, men ändå kan man känna en viss osäkerhet. Man VILL inte tro, men ändå kan man inte låta bli att tänka: "What if ..."
 Men ... så såg jag en intervju på TV4 igår ... och den intervjun gjorde mig ännu mer säker på att morgondagen inte kommer vara den sista för den här jorden. Inte för att jag trodde på det innan heller, men den lilla ovisshet jag innan kan ha haft, spolades bort omedelbart när jag såg den där intervjun.
Det var en intervju med en av de sista  Maya-folks-ättlingarna som ännu lever och han berättade om hur det hela förhåller sig. Han sa att det visst är sant att Maya-kalendern tar slut den 21:a december 2012. Men det betyder inte att jorden ska sluta existera. Det betyder istället början på den nya tiden ... en ny tid av positivism och sammanhållning. Som jag förstod det, så skulle det vara början på en mer fredlig tidsålder ... alltså rätt långt ifrån någon domedagsprofetia. Den 21:e december 2012 skulle innebära slutet av vår onda värld och inleda starten till en ny ... och mer god värld. Detta skulle Maya-ättlingarna fira med en stor fest detta datum. Det var ju inget slut, utan början på en fantastisk, ljusare  framtid.
Med andra ord, så innebar ju Maya-ättlingens tolkning precis raka motsatsen till de där undergångstolkningarna ... och jag känner ju att man nog hellre borde tro på någon som faktiskt vet vad han pratar om än att tro på någon som bara gissar och spekulerar över betydelser i en tro som han/hon inte har någon som helst relation till. Jag tycker nog faktiskt att Maya-ättlingens ord väger betydligt tyngre i detta sammanhang.
Så jorden kommer knappast att gå under i morgon. Det är inte slutet på något gott, utan snarare så är det början på något underbart. Det känns betydligt bättre att tänka så än att känna sig livrädd över att jorden ska gå under. ;-)

Testade rösten lite

Idag har det varit en något lugn dag, kan jag säga ... och det behövdes verkligen efter den här extremt arbetssamma veckan.
Min man jobbar ju den här helgen ... utskottsarbete med budgeten, som helst ska bli klart nu i helgen. Han vill ju liksom kunna gå på julledigt sen. Dessutom är han på stans julfest ikväll, så jag och barnen är ensamma hemma hela den här helgen i princip. Men vi hade ju planerat för det, så det är helt okej. Det känns ändå riktigt skönt för mig att bara ha en sådan här ordentlig slapparhelg.
Idag har jag mest bara gjort roliga ... och lugna saker. Nå ... jag dammsög ju också, förstås ... men det var inte så betungande. Vill ju ha lite lördagsfint, för då kan jag lättare slappna av.
Sen var jag iväg ut på stan en stund. Ensam, gick jag iväg, för Viktor satt vid datorn och Amanda var hos grannflickan. Men det var rätt trevligt att gå omkring och strosa på egen hand. Det var lite halt, dock, men annars så gillar jag den här snön. Det är ju bra julstämning. :-)
På vägen hem så gick jag förbi mataffären och köpte hem lite middag till mig och barnen. Sen fortsatte jag hemåt för att slappa lite till. ;-)

På eftermiddagen kände jag för att sjunga lite julsånger och testa min röst lite grann. Jag har ju varit hes en tid och är det egentligen fortfarande. Fast eftersom jag ändå inte varit så kanonhes, så tänkte jag att det kanske kunde funka i alla fall. Faktiskt, så klarade jag av att sjunga rätt hyfsat ... även om det kanske är dumt att anstränga rösten när den inte är helt i skick. Men det är inte helt enkelt att låta bli. Jag vill ju sjunga julsånger, ju. Fast just nu känns det inte alls bra i halsen. Harklar mig och hostar om vart annat ... och ont gör det ... så antagligen överansträngde jag mig en del. Men, men ...

Jag spelade dessutom in på film när jag sjöng ... mest för att testa vår kamera ... men också för att höra hur jag låter nu för tiden ... och för att höra hur pass mycket min heshet slår igenom.
Så här blev i alla fall resultatet:

Den här låten sjöng jag solo vid min första julavslutning på gymnasiet (har jag för mig). Någon hade fått höra att jag kunde sjunga och då fick jag förfrågan om jag ville sjunga någon låt ... och fick sen välja fritt vilken jag skulle ta. Jag valde då den här eftersom jag tycker den är så fin ... och lite modernare än de vanliga, mer traditionella julsångerna. DÅ var den ju rätt modern. Nu kanske den inte är det längre. ;-)
Jag var nog väldigt nervös när jag skulle framför den här sången. Inte för själva sjungandet. Sången kände jag att jag behärskade rätt bra. Men däremot så hade jag ju ingen pianist, så jag var tvungen att själv spela piano till min sång. DET kände jag mig verkligen supernervös över. Pianospel är ju liksom inte min starka sida. Fast jag klarade väl ändå av det utan smärre misstag. I början gick det väl rätt knackigt, men när jag kommit in i första refrängen, så släppte det och jag klarade av att slutföra låten på ett så pass bra sätt att jag kunde känna mig nöjd efteråt.

Fast just på den här videoinspelningen, så är ju inte min röst i topp-skick. Det hörs kanske inte så mycket? Men jag ÄR faktiskt hes. Jag klarade dock av att ta de högsta tonerna, vilket förvånade mig en del ... fast inte är rösten normal. Det känner jag. Framförallt så känns det ju nu efteråt. Men nu ska jag nog vara tyst för resten av kvällen, så rösten får vila.

Jobbar i en ond spiral

Den här veckan har verkligen varit oerhört tung. Det har varit så sjukt mycket att göra på jobbet, så jag har bara hunnit med en bråkdel. Det känns som om hjärnan går på högvarv hela tiden och samtidigt som man gör en sak ... eller två saker samtidigt ... så funderar man på vad nästa moment blir. Det har gått i ett ... från morgon till kväll. Idag hann jag inte ens gå upp till matsalen på eftermiddagsfika. Jag gick bara och hämtade en snabb kopp kaffe och gick sen tillbaka till mitt skrivbord så jag kunde jobba samtidigt som jag drack. Arbetsbördan har bara ökat för varje dag de senaste dagarna och eftersom man aldrig hinner riktigt färdigt, så får man ju skjuta upp saker till morgondagen ... och det leder ju till att morgondagens uppgifter ökar ... vilket i sin tur leder till att man får ytterligare saker att skjuta upp. :p Det blir som en ond spiral och idag kändes alla uppgifter som övermäktiga. Ett tag på eftermiddagen kändes det nästan som om hjärnan höll på att koka över. Var till och med tvungen att sätta mig ner och andas när det kändes som värst. Faktiskt, så kände jag mig nästan panikslagen ett tag. Jag tänkte att: "Hjälp! Snart går jag väl in i väggen!" Allt kändes bara så stort och när jag tänkte på allt jag inte skulle hinna med under arbetsdagen, så blev allt bara super jobbigt. Det kändes nästan som i vintras ... då efter samarbetsförhandlingarna varit och då alla mina kollegor hade försvunnit.

 Anledningen till att jag har så mycket nu är ju för att min kollega är på semester. Därför måste jag ju nu sköta om delar av hans jobb också. Visst har jag ju ändå en del hjälp ... dels av min chef, men även av en annan person som brukar hjälpa oss ibland. Men den hjälpen jag får från dessa är ändå rätt minimal. I det dagliga arbetet, så är det inte helt enkelt att bara lassa över uppgifter på andra. Ofta blir det nästan mer stjälp än hjälp. Dessutom vill jag inte belasta dem med alltför mycket heller. Men i morgon MÅSTE jag få mer hjälp, för annars hinner jag inte med vissa högprioriterade uppgifter. Fast jag har förvarnat dem om det.
Tyvärr kommer nog inte arbetsbelastningen minska direkt efter att kollegan är tillbaka heller (han kommer på tisdag), för nästa vecka kommer vi ha sjukt mycket att göra eftersom vi har en brådskande deadline på kommande. Sen går vi ju på julledigt nästa fredag och då kommer jag sedan vara ledig i över två veckor. Vi ska ju till Kanarieöarna direkt efter jul, så jag kommer inte tillbaka till jobbet igen förrän den 7:e januari. Därför måste vi hinna klart med massor före det.
Fast ... det ska i alla fall bli himla skönt att gå på ledigt ... och att dessutom vara ledig så pass länge. Längtar massor till den ledigheten! Hoppas bara att jag kan koppla bort min hjärna från alla jobbtankar.
För tillfället så tänker jag ju på jobbet typ konstant. Jag funderar över mitt nästa drag ... vad jag ska göra i morgon, vad jag inte ska göra, när jag ska göra saker, vad jag ska prioritera och vad jag ska delegera. Ja, jobbtankarna finns där hela tiden. Jag blir ju dessutom påmind om min enorma arbetsbörda när jag känner hur mörbultad min kropp känns. Har ont typ överallt, benen känns tunga och krampaktiga och så pirrar det lite varstans. Det är ju så att mina MS-symptom ger sig mer till känna när jag blir så här överansträngd. Det bränns mycket i huden också ... framförallt i handflatorna. Så jag tror nog att hela jag behöver en ordentlig vila nu. Skönt i alla fall att det är fredag i morgon, så kanske man hinner vila upp sig en del under helgen åtminstone. Helgledigheten behövs verkligen nu efter den här extremt tunga veckan.

12.12.12

Vilket häftigt datum vi har idag. Det är nu sista gången vi kan ha ett liknande datum på väääldigt länge. Hundra år kommer det dröja eftersom det bara finns 12 månader på ett år ... så knappast kommer jag få vara med om ett sådant datum en gång till under min livstid ... och troligtvis inte heller våra barn. Fast vem vet? De kanske blir en bit över 100 ... så visst finns det en teoretisk möjlighet?

Idag har det snöat typ hela dagen ... och jag tycker att den här snön är så oerhört vacker. Folk bara klagar en massa på den här snön, men själv så känner jag en sådan glädje när jag ser allt det här vita. Visst ... det komplicerar ju tillvaron en del i och med att man får ta omvägar hela tiden eftersom ens vanliga väg är spärrad av en massa snövallar. Dessutom blir jag ju extremt stel i mina ben av den här vinterkylan. Men ändå känner jag just nu att vårt vita vinterlandskap är så otroligt vackert.
När jag går till jobbet på morgonen, då det fortfarande är mörkt ... så är det verkligen en riktig njutning att se allt det där vita i kombination med all julbelysning. Det känns som att gå omkring i ett julkort. Helt underbart!

Idag blev det ju så där extra juligt också, för vi serverades nämligen julbord på jobbet idag. Vår personalrestaurang lagar julmat varje år, fast i år är nästan all kökspersonal ny, så vi var nog alla spända på hur den "nya" julmaten skulle se ut ... och smaka.
Den första dagens julmat, var nog helt okej. Det är nämligen så att vi brukar få julmat i dagarna tre. På dagens meny stod det: Fisk och uppskärningar ... fast det bestod nog även av köttbullar, Janssons frestelse, några lådor, lammkorv och revbensspjäll. Massor av mat, var det ... och mätt, blev man. :-)
På morgondagens meny står det: Skinka, lådor och julbord ... så jag antar att det kanske kommer finnas köttbullar och Jansson även i morgon? Men det visar sig väl. Gott, ska det bli, i alla fall!
Sen är det Julbordsfinalen på fredag ... vilket innebär matrester. ;-) Då brukar de plocka fram allt som finns kvar från de tidigare dagarna, typ. Ett år fanns det dock inga matrester kvar, så då fick kökspersonalen laga till nån annan maträtt ... lite så där spontant.
Jag tycker det är en rätt trevlig tradition, det här med tre dagars julbord. Fast man äter ju alldeles för mycket, förstås. Blir väl som en stor snögubbe mot slutet av veckan ... rund och bullig ;-)

Det slår aldrig fel

Det slår då aldrig fel! Varje år i december så brukar jag bli förkyld ... och naturligtvis medföljer ju även den självklara hesheten. Tror inte jag upplevt nästan en enda jul med en röst som varit i form.
Anledningen till att jag uppmärksammat detta, beror ju såklart på att jag sjunger. I december vill man ju sjunga en massa julsånger och det är ju inte särskilt lätt när förkylningen har satt sig på stämbanden ... vilket den ju ALLTID gör på mig.
Ändå kan jag nog känna att jag faktiskt har haft lite tur, trots allt. När jag gick i skolan, så var det ju ofta uppträdanden i juletid (Lucia-tåg eller julavslutningar) och aldrig blev jag tvungen att ställa in pga att jag var hes. Det var dock nära en gång. När jag gick i 9:an var jag med i skolans Lucia-tåg. Vi var typ 6 modiga tjejer från klassen som deltog i ett tåg, som annars brukade bestå av 6:or och 3:or. Tydligen var vi den första 9:an som tackat ja till en förfrågan om att deltaga, men vi gillade ju att sjunga och tyckte inte det var ett dugg töntigt att paradera i vita linnen med ljus i händerna. :p
Hur som helst, så skulle jag sjunga solo. Jag skulle sjunga Det strålar en stjärna helt ensam för hela skolan. Det var ju en sång, där min skolade röst verkligen kom till sin rätt ... där man kunde höra hur "vuxen" jag lät och att jag verkligen hade lärt mig att sjunga ordentligt ... hos en pedagog. De i min klass visste ju om att jag kunde sjunga och att jag tog sånglektioner, men jag tror ändå att få visste om hur pass starkt jag kunde sjunga. Jag var ju annars så blyg, så ingen kunde väl ana det om mig.
I alla fall, så såg jag mycket fram emot det där solot. Men i början av december blev jag förkyld ... och jag blev ju så hes att jag knappt fick fram ett ljud. Vår pianist (min lågstadiefröken) blev ju väldigt orolig, för jag tror att hon gladdes nästan mer än mig av det där solot som jag skulle sjunga. ;-) Hon sa åt mig att vara helt tyst fram tills genrepet, har jag för mig ... och vid sista övningen sa hon att jag skulle sjunga min egen sång, men ta det försiktigt med resten av sångerna. Jag hade då börjat få tillbaka rösten. Den var inte helt bra, men ändå klart bättre. Så när det blev dags för dagen D ... då vi skulle gå i skolans Lucia-tåg och då jag skulle sjunga mitt solo ... då var plötsligt rösten helt okej. Tala om tur! Och min lågstadiefröken var nog lättad. ;-) Hon spelade dock fel under mitt solo, men jag klarade ju av att sjunga a cappella tills hon kom rätt, så det funkade bra ändå. Hon tyckte nog dock att det var pinsamt, för hon skrev en lapp till mig efteråt, där hon bad om ursäkt för sin tabbe. 

I gymnasiet lyckades jag också klara mig från heshet ... och tajmade oftast in den antingen före eller efter uppträdanden. Aldrig behövde jag ställa in något ... tack och lov!
Samma tur, verkar jag fortfarande ha. I våras blev jag ju rejält hes precis efter konserten vi hade i Önningeby. Blev förkyld typ dagen efter och så blev jag hes någon dag senare. Sen höll hesheten i sig hela sommaren.
Likadant är det nu ... på 1:a Advent sjöng jag på konserten i Jomala kyrka och strax därefter blev jag förkyld och är nu hes ... SOM vanligt!

Det finns ju också år som jag klarat mig hyfsat bra i december ... ända fram till dagarna före jul. Men så har jag då ändå blivit kanonförkyld med grav påverkan på stämbanden. När jag var yngre så fick jag ofta sångböcker till julklapp och då ville jag ju gärna sjunga ur dem på julaftonskvällen. Fast många år fick jag sjunga med värsta skrovliga rösten. Det slog liksom aldrig fel. Alltid sjuk i tiden kring jul. Alltid hes!
När man älskar att sjunga ... så som jag gör ... så känns det verkligen jätte jobbigt att inte kunna använda rösten ... särskilt i juletider.

Får se när jag får tillbaka min sångröst den här gången, för just nu låter jag inget vidare i alla fall. Nu har jag visserligen inga framträden mer för i år, men jag vill ju ändå kunna sjunga julsånger.

Vilket vinterland!

Jösses, vilket snöoväder det blev! Hoppas det hinner bedarra lite innan vi kommer fram till Sverige i morgon bitti. Det är ju röd dag här i morgon (Finlands självständighetsdag), så då tänkte vi åka över och julshoppa lite.

Tänkte jag skulle slänga in en låt som känns väldigt passande en dag som denna ...

Försenad halvårskontroll

I fredags var jag till min läkare på halvårskontroll. Det blev ju dock mer en 8,5 månaders kontroll eftersom det varit lite turbulent på sjukhuset den här hösten och det har varit lite oklart om hur den fortsatta neurologiska vården kommer att skötas. Jag skrev ju bland annat om det HÄR och HÄR.
Min läkare sa ju upp sig. Eller blev hon uppsagd? Kanske var det lite både och? ;-) Så stod vi ju då utan neurolog helt och hållet.
Fast antagligen hörsammade ÅHS styrelse de tankar och åsikter som delgavs dem ... dels från läkarhåll, men även från oss patienter ... så nu under hösten kom de visst till samförstånd och lösningen kunde jag läsa om i tidningen härom dagen. Det stod att min läkare nu är tillbaka och att hon fram till jul jobbar 30 % på rehab och 70 % på sjukhuset. Sen skulle hon efter nyår börja jobba 100 % på sjukhusets neurologpoliklinik. Jippi!!!! Det var ju liksom den bästa lösningen ever! Vi FÅR faktiskt behålla vår underbara läkare! Det känns oerhört skönt ... och extremt tryggt! Det känns tryggt att vi nu har en neurolog på plats här på Åland. En neurolog som man lätt kan få kontakt med vid behov. En neurolog som lyssnar och finns där för OSS!
När alla de här oroligheterna började, så var jag nog egentligen allra mest orolig över att vi skulle hamna i en situation där neurologin skulle skötas av en massa svenska (eller finska) konsulter. Att man vid varje besök skulle få ställas inför en ny läkare och att man då vid varje besök skulle få rabbla upp hela sin sjukdomshistoria. Hur jobbigt skulle inte DET ha känts? Jag kan tycka det är svårt att minnas allt från ett år till ett annat, så hur knepigt skulle det då inte vara om man var tvungen att återberätta samma historia år efter år ... och dessutom vara tvungen att bygga på den? Jätte jobbig, skulle det ha varit!
Men ... nu slipper jag det! Nu får jag ju behålla min läkare  ... för nu, åtminstone ... och ingen ... verkligen ingen ... kunde nog vara gladare över det än jag! :-)

Hur som helst, så var jag så på besök till neurologen i fredags ... och jag kunde nog snabbt konstatera att jag pratar alldeles för mycket. ;-) Det blev nämligen ett lååångt läkarbesök. Vi pratade massor. Eller ... mest jag, då. Fast jag tror inte att hon misstyckte, för hon stressade inte på mig, utan lyssnade hela tiden och pratade nog lite, hon också.
Bland annat så berättade jag att min rygg inte är i bästa skick, utan att jag brukar få ryggskott med jämna mellanrum och så sa jag att jag då brukar äta extremt starka värktabletter ... värktabletter som jag fick utskrivna 2006, men som jag enbart tar då värken är som allra mest extrem. Fast nu är snart mina tabletter slut, så därför behöver jag nya till jag får sådan där värk nästa gång. Då kollade hon upp vilka tabletter jag hade och så skrev hon ut ett nytt recept åt mig, så nu slipper jag gå till läkare vid nästa ryggskott. Det hade jag ju annars behövt göra, så det var jätte bra att det kunde lösas så enkelt. :-)
Sen hann hon faktiskt undersöka mig lite grann också. ;-) Undersökningen gick väl ungefär som vanligt ... en lätt känselnedsättning på vänster sida och supersvag i mitt vänstra ben. Fast annars var nog allt rätt bra. Inget nytt hade tillkommit, så det var ju bra. Bara de gamla vanliga besvären.
Så nu blir väl nästa undersökning om typ ett halvår ... om inget händer emellan, förstås. Så hoppas jag att hon fortfarande är kvar här på sjukhuset då. Den där indragna neurologtjänsten kom ju liksom rätt plötsligt, så man tänker väl att styrelsen kan få ett nytt infall och få för sig att det inte behövs någon neurolog igen. Helt tryggt, känns det ju liksom inte. Men hoppas, kan man ju alltid göra, för jag vill inte alls ha någon annan läkare! Hon är riktigt super! 

En magisk tid

ÄNTLIGEN så har det kommit snö ... MASSOR av snö! Snö som ligger kvar och inte smälter bort så fort det nuddar marken. RIKTIG snö ... och inte bara slask!
Egentligen gillar jag inte alls snö. Åtminstone inte om den kommer i januari, februar eller mars. Då är den mest bara till besvär, tycker jag. Kallt, halt och tungt att gå.
Men när det kommer snö i november och december ... då formligen älskar jag den! Det blir så ljust och känns så friskt ... och tillsammans med all julbelysning, så känns snön även väldigt varm. Kanske inte varm att ta på ... men den gör en varm i sinnet. Man blir varm och glad av allt det där vita.
Av regn, blir man mest bara dyster. Men av snö, tycker jag att man blir glad. Åtminstone känner JAG så. Just den här tiden på året, så ÄLSKAR jag snö!
Tiden före jul är verkligen speciell, tycker jag. Man pyntar, tar fram ljusstakar och julstjärnor, hänger upp julgardiner och lägger fram juldukar. Det blir som ett ljust och magiskt avbrott under den tiden det är som allra mörkast och dystrast. Allt bara lyser upp och om det dessutom kommer snö, så gnistrande vit, så lyser det upp extra mycket i vårt nordiska vintermörker. Just den HÄR tiden på året, så älskar jag snö!
Det är inte bara hemmen, gatorna eller affärerna som lyses upp heller, utan även människorna. Generellt, så tycker jag att folk blir gladare tiden före jul. Man pratar ofta om julstress hit och dit. Folk som stressar över julklappar. Folk som stressar över julstädning eller folk som stressar över julmaten ... och visst ÄR det väl en del stress tiden före jul. Men ändå känner jag att glädjen överväger. Man blir glad av allt pynt och allt ljus ... och man blir nog faktiskt lite glad av att köpa julklappar. Det är roligt att glädja andra och när man hittar någonting riktigt speciellt till någon, så blir man ju så där lycklig.
Folk på stan ler och skrattar och man riktigt känner julens förväntningar i luften. Visst ... det låter nog lite som en utopisk fantasi ... något som hämtat ur en Disneyfilm? Men i mina ögon, så ÄR julen så där puttinuttig ... och Disneyfilm-aktig. Julen är en magisk tid ... en högtid för alla nära och kära ... en glädjens och gåvornas tid. Det blir vad man gör det till, är mitt måtto ... och jag väljer att se på julen med drömska ögon ... precis så där underbar, som i alla julfilmer jag sett. Precis så där fin som i alla julsånger jag sjungit. Julen är helt enkelt magisk.

Ikväll var det invigning av julgatan i Mariehamn och min kära make höll invigningstalet (i egenskap av stadsstyrelsens ordförande).
Dagens snöfall var ju verkligen helt perfekt en dag som denna. Julgatan öppnades samma dag som vi fick ett alldeles vitt landskap. Det var otroligt bra tajming, måste jag säga. Synd bara att det blåste så dant, för i och med blåsten, så kändes det ju väldigt kallt. Jag blev verkligen riktigt stelfrusen och kunde knappt gå på mina isklumpar till fötter efter att jag stått ute en bra stund. Hu, vad kallt! Fast samtidigt var det väldigt mysigt.
Efter lite uppträdanden och så makens tal, så gick vi sen runt på stan ett tag. Jag och mannen skulle bland annat ha tag på varsin lilla julklapp till barnen ... som de ska få på lördag, när det är Lilla jul här.
Barnen var med oss en stund, men sen gick de hem så att vi fick handla ifred ... och vi hittade nog nåt passande tillslut. Sen gick vi hem för att tina upp.

Så slänger jag till sist in en låt, som känns väldigt passande en dag som denna ...

Har varit en ond vecka

Jag har varit lite off här den senaste veckan. Dels har jag nog haft en hel del att göra. Tiden räcker liksom inte riktigt till för allt man vill hinna med. Dessutom vill jag skriva bra inlägg när jag väl skriver nåt och har jag inget vettigare att skriva än trista vardagsinlägg ... som man kanske skulle kunna hinna med om man endast har en kvart på sig ... så känner jag att det lika gärna får vara.
Men den största orsaken till min frånvaro, är nog ändå att jag ramlade i tisdags och slog mig rätt rejält ... och den smärtan har påverkat mig otroligt mycket ... både var gäller humör och ork. Jag har varit så trött och jag har haft så ont ... så därför har jag verkligen inte alls känt för att blogga.

Det var nämligen så att när jag i tisdags var på väg till jobbet och gick nerför trappan till personalentrén, så var jag nog lite okoncentrerad. Jag höll en kasse i ena handen och rotade samtidigt igenom min väska för att få fram min nyckelbricka. Kanske inte var sååå smart att ha båda händerna fulla och blicken lite varstans samtidigt som man går nedför en trappa, för plötsligt tappade jag ju helt balansen och missade sista trappsteget totalt. Med väldens kraft hamnade jag med knäna mot järngallret som fanns alldeles nedanför trappan. Konstigt att jag inte tog emot mig med händerna ... så som jag alltid brukar göra när jag tappar balansen. Men av någon konstig händelse, så hann jag inte riktigt reagera. Det gick så fort och min normala impuls verkade inte funka så som den brukar.
Efter att först ha försäkrat mig om att ingen sett mitt handlösa fall, så märkte jag hur ont det gjorde. Det gjorde verkligen sjukt ont, så jag tänkte ju att jag antagligen hade fått ett rejält skrubbsår nu.
I alla fall så reste jag mig upp och tog mig haltande upp till mitt rum. Väl där, så gick jag nästan omedelbart in på toaletten för att se hur pass illa det såg ut. Byxorna var ju hela, så jag tänkte väl att det kanske inte var så hemskt farligt ändå ... att det kanske kändes värre än det såg ut. Men när jag fått av mig byxorna, så såg jag att strumpbyxorna hade fått ett ordentligt hål (vilken tur att jag är så pass frusen av mig, så att jag hade strumpbyxor under som extra skydd) och det blödde rätt ordentligt från det vänstra knät. Det högra knät hade dock klarat sig undan med endast ett litet skrubbsår och behövde inte ens plåster. Men vänster knä var tvungen att tvättas riktigt noga och sen täckas med någonting stort. Som tur var, så fanns det ett välförsett medicinskåp inne på toaletten, så jag kunde enkelt plåstra om det stora såret. Visserligen var såret lite för stort för att kunna täckas helt, men jag kunde åtminstone skydda det största blodflödet.
Det gjorde riktigt ont också, men jag jobbade ändå på så gott det gick. Sen fick jag lov att byta plåster på eftermiddagen eftersom jag såg att blodet nästan kommit igenom plåstret. Jag tvättade lite med sårtvätt och satte sen på ett nytt stort plåster. Sen kämpade jag smärtsamt vidare resten av dagen.

När jag kom hem från jobbet sen, så var jag väldigt nyfiken på att se hur pass illa det verkligen var med såret. Jag tog då av mig byxorna, tvättade såret och såg då att det faktiskt såg mycket värre ut än vad jag trott. Det såg hemskt djupt ut och kanske att man egentligen borde ha åkt till sjukhuset för att få det sytt? Men jag brukar sällan besöka sjukhus, så jag tänkte att det nog skulle räcka att tvätta och plåstra om det ordentligt. Det läker väl så småningom?
Jag kände dock att jag var tvungen att dokumentera skadan. Är ju liksom inte ofta som jag skadar mig så pass ordentligt. Fast jag måste ändå säga att det såg värre ut på riktigt än vad man kan se på bilderna.

Mina knän, direkt efter att jag tvättat av det vänstra knät med sårtvätt

Min trasiga strumpbyxa och det skadade vänsterknät

Sen har jag hållit knät skyddat med kompresser och/eller plåster varje dag sedan fallet ... och i lördags var nog första dagen som inte såret vätskades när jag skulle byta kompress. Jag vågade dock inte vara utan skydd förrän i natt för första gången. Sen testade jag att vara utan varken plåster eller kompress nu idag, men var ändå tvungen att sätta på ett plåster idag på dagen eftersom det hade kommit sårvätska på mina byxor. Så tydligen är sårskorpan ännu inte helt stabil. Det ÄR ju en skorpa nu. Men tydligen är den väldigt skör. Så därför får jag fortsätta med att skydda den. Det verkar ju ändå läka rätt bra, men det var rätt djupt och antagligen är det därför som det tar sådan tid. Det är ju liksom snart en vecka sedan.
Men ... det blir nog bra så småningom. :p
Synd bara att det ska göra så attans ont. Jag kan ju liksom inte alls sitta på knä, utan måste hålla balansen på det högra knät om jag behöver gå ner på knä. Fast det funkar väl. NU funkar det. De första dagarna var dock hemska. Det gjorde fruktansvärt ont. 24/7 gjorde det superont och det gjorde ju att jag fick rejäla sömnproblem. Hade jätte svårt att somna på grund av smärtan och sen vaknade jag massor under nätterna.
Men nu funkar det betydligt bättre ... tack och lov! Så det är definitivt på bättringsvägen. Så har jag ju nu lärt mig att vara mer uppmärksam och koncentrera mig på en sak i taget ... framförallt om jag går i trappor. Vill INTE göra om en sådan fadäs igen!

MÅSTE man gilla Louise Hoffsten bara för att man har MS?

Jag läste idag att Louise Hoffsten tydligen ska vara med i melodifestivalen nästa år. Jag läste det på Facebook ... i en av MS-grupperna som jag är med i. Så fort hon är i ropet i något sammanhang, så blir det alltid omedelbar respons i de där grupperna. Stora djungeltrumman sätter igång och basunerar ut det mycket viktiga meddelandet ... Louise Hoffsten ... allas vår taleskvinna och frontperson ska vara med på TV. Missa henne inte, för Guds skull!
"Louise Hoffsten ska vara med i Stjärnorna på slottet!" "Louise Hoffsten ska vara med i Körslaget!" "Louise Hoffsten ska vara med i Melodifestivalen!" VÅR Louise! Allas vår MS-sjuka Louise! Hon ... hon som är precis som vi. Hon som vet hur vi känner. Hon som vet vad vi går igenom. Hon som vet vad det innebär att ha den här sjukdomen. Hon som är helt fantastisk. Hon som sjunger så bra och som skriver så bra låtar. Hon som dessutom vågar fortsätta trots denna kroniska neurologiska sjukdom. HON ska vara med på TV! Missa INTE det!
Sen börjar spekulationerna och funderingarna ...
"Hur ska hon orka?" "Hoppas hon har vett att hushålla med sin energi?" "Kommer hon prata någonting om sjukdomen och om hur hon mår?" "Hon gör nog mer än hon orkar, egentligen." "Hon borde tänka mer på sig själv och sin hälsa."

 Ja, tankarna är många från dessa förståsigpåare. "Louise ... Louise ... Louise ... Louise ... fantastiska Louise ... underbara Louise ... Louise är ju en av OSS" låter det när den här sångerskan kommer på tal.
Sen verkar det på något sätt vara helt självklart att man då som MS-sjuk måste instämma i dessa hyllningsord. På samma sätt som det verkar antas att man ska vara socialdemokrat, så verkar det också antas att alla med MS ska avguda Louise Hoffsten. Men ÄR det verkligen så? ÄR verkligen alla MS-sjuka Louise Hoffsten-fans?
Nej, självklart inte! Det tror jag inte att Louise Hoffsten heller skulle vilja. Efter vad jag har läst via media, så vill Louise helst inte prata om sin MS alls. Antagligen eftersom hon inte vill bli betraktad som någon sjuk person. Antagligen för att hon vill bli uppskattad för sin musik och inte för att hon har Multipel Skleros. Hon vill väl inte ha en massa tycka-synd-om-Louise-fans? Sådana som älskar henne på grund av att hon har MS? Det är väl inte på grund av DET som hon vill att folk ska tycka om henne ... och hennes musik? Hon är väl så mycket mer än sin sjukdom?
Det finns nog de som säger: "Hon är så duktig som kämpar på med musiken trots att hon har MS". Men, vaddå? Varför skulle hon INTE göra det? Måste man sluta med allt bara för att man blir sjuk? Om man fortsätter trots sjukdom, är man då en "duktig" person? För att man inte slutar med någonting som man verkligen älskar? För att man inte slutar upp med att leva? För att man inte låter sjukdomen bestämma över hela ens liv och hela ens framtid? Är man då duktig och beundransvärd?
Nja ... kanske ... till viss del. Fast ändå tror jag att det för många inte finns något annat alternativ. Visst ... det kanske kommer en dag då sjukdomen tar överhanden. Kanske kommer en dag då man inte längre kan gå? Men varför ge upp från början? Livet blir knappast roligare av att man deppar ner sig och man intalar sig själv att man nu måste sluta med allt som är kul. Varför då inte göra det bästa av situationen och försöka leva nästintill som innan så länge det bara är möjligt? Visst ... kanske man kan tänka lite på sin nya situation och försöka att ta det något lugnare om behovet finns. Men det innebär ju inte att man ska lägga av totalt. Är det inte egentligen mer imponerande om man ger upp sina drömmar än om man fortsätter livet så som man tänkt? Ändå är det de som fortsätter som blir klassade som duktiga. Varför ÄR det egentligen så? Man fortsätter ju bara att följa sina drömmar och vill inte bli synonym med en sjukdom. Man ÄR ju så mycket mer än så.
Därför kommer jag heller inte börja gilla Louise Hoffsten på grund av att hon har MS. Hon sjunger ju mestadels blues, vilket jag absolut inte är något fan av ... och jag ser inte hennes (och min) sjukdom som någon anledning till att jag ska börja gilla den musikstilen. Har aldrig gillat blues och kommer nog antagligen heller aldrig att börja gilla det. It's not my cup of tea ... och musiken blir ju knappast bättre på grund av att jag har något gemensamt med sångerskan. Det är inte sådana kriterier som spelar in när jag bestämmer vilken musik jag vill lyssna på. Det funkar inte på det sättet ... och det tror jag inte att Louise Hoffsten heller skulle vilja.

Det finns dock EN Hoffsten-låt som jag faktiskt gillar ... antagligen den av hennes låtar som är mest känd. Det är ju en mer mainstream-låt, som till skillnad från många andra av hennes låtar nog föll den stora massan i smaken.

Nämligen denna:

"Let the best man win", är en sådan låt som till och med jag själv skulle kunna sjunga eftersom den är så pass melodisk. Men i övrigt, så har jag inte hittat många Hoffsten-låtar som jag gillat. Det är inte alls min stil och inte börjar jag gilla det för att andra MS-sjuka överöser henne med idel lovord.

En ytterligare anledning ...

Det har hänt att folk frågat mig varför jag inte sjunger i kör. Eller snarare, så har väl folk undrat vilken kör jag sjunger med i. När de fått veta att jag kan sjunga, så tar de liksom för givet att jag måste sjunga i kör ... för det är väl vad man gör om man är "fritidssångare"?
Jo ... det är väl antagligen så de flesta sångintresserade gör ... letar upp en passlig kör och ansluter sig till den globala gemenskapen ... för att få sjunga tillsammans med andra som delar samma intresse som en själv.
Visst kan jag ju hålla med om att det där med att sjunga tillsammans med andra kan vara riktigt roligt. MEN ... personligen, så har ändå aldrig det där med körsång varit någonting för mig. Det kan funka i någon sång eller så ... i något specifikt sammanhang. Men jag har aldrig känt att jag skulle vilja tillhöra någon kör på kontinuerlig basis. Körsång är verkligen inte min grej.
Varför? undrar du då kanske.
Tidigare, så har nog egentligen den största anledningen varit det faktum att man är så anonym i en kör. Man är "bara" en i mängden. Man är bara "hon i den där kören" och inte en egen person. Ingen vet vad man heter. Ingen vet vem man är (utom de närmast sörjande) och ingen vet ens heller om man kan sjunga särskilt bra. I större körer lär det ju variera en hel del mellan sångarnas färdigheter och jag tror inte alltid att alla har så jätte bra röster. Men i en stor kör, så funkar det bra eftersom de sämre rösterna bärs upp av de bättre.
Antagligen blir många väldigt förvånade när jag berättar detta ... att jag tycker man blir för anonym i en kör. Jag är ju den där blyga tjejen ... hon som varken syns eller hörs ... och hon vill väl helst bara stå gömd i ett hörn och hoppas att ingen får syn på henne?
Men kanske är det just därför som jag vill synas och höras också? Kanske vill jag visa för folk att jag inte enbart är den där blyga, tystlåtna mesen? Jag kanske vill visa för folk att det faktiskt finns saker som jag är bra på? I vanliga fall, så verkar jag nog ganska rädd och osäker, men när det gäller saker som jag känner att jag faktiskt behärskar, så känner jag mig betydligt tryggare ... och vågar faktiskt visa upp mina färdigheter. Sång, hör till de sakerna. Efter många års sånglektioner (7 år under grundskoletiden och nu snart 2,5 år på Bel Canto), så anser jag nog att jag kan sjunga rätt bra. Tekniken, behärskar jag ju ... och själva rösten, känner jag mig nog också hyfsat nöjd med. ;-)
Jag är dock ingen exhibitionist som framhäver mig själv i tid och otid ... men kommer tillfället, så griper jag tag i det och framträder gärna offentligt när jag väl får chansen. Jag älskar ju verkligen att sjunga ... och jag älskar att sjunga för andra. Men eftersom jag är så pass blyg som jag är, så dyker tyvärr inte tillfällen för framträdanden upp särskilt ofta. Jag är inte tillräckligt framfusig och gåpåig.
Men så började jag sjunga på Bel Canto för några år sedan. De hade ett koncept som passade mig helt perfekt ... ensemble-sång och sånglektioner ... mindre grupper, men ändå ingen kör. Det var mer individuellt, vilket jag absolut föredrar.
I och med starten där, så fick jag ju även tillfällen för framträdanden och det har hittills blivit både som solist och tillsammans med andra i mindre grupper.
Visst är det sjukt nervöst att sjunga solo ... helt ensam inför en massa människor ... men samtidigt är det så fruktansvärt roligt. Jag behöver dock mer träning på det här med framträdanden, för jag skulle nog gärna vilja få bort lite av min nervositet åtminstone ... så man skulle slippa benskakningarna. ;-)
Precis innan jag skulle sjunga på Önningebymuséet i våras, så frågade min man varför jag utsätter mig för det trots att jag blir så nervös. Men det är ju liksom DÄRFÖR som jag BEHÖVER utsätta mig för det ... för att bearbeta min nervositet. Dessutom gör det mig lycklig. När jag ser uttrycken i åhörarnas ansikten ... och märker att de faktiskt tycker om att lyssna på mig ... då känner jag mig oerhört lycklig.
När jag var yngre, så var jag livrädd för att kolla på min publik när jag sjöng. Men nu har jag blivit mer självsäker och efter den här tiden på Bel Canto, så har jag upptäckt att publikkontakten faktiskt gör mig lugnare. Om jag tittar på åhörarna när jag sjunger för dem, så känns nervositeten betydligt mer lätthanterlig. I min hjärna är publiken avsevärt mycket farligare än vad de är i verkligheten, så därför upptäckte jag att det är bättre "to face reality".

När jag sjung på Önningeby-muséet i början av mars

Jag har egentligen aldrig sjungit särskilt mycket i kör (annat än i skolkörer), så därför kanske man kan tänka att jag inte alls vet vad jag pratar om. Det kanske bara är mina egna, förutfattade meningar? Hur kan jag "veta" hur det är om jag inte ens testat på det själv? Men jag HAR ju ändå provat på nån gång ... senast våren 2011, då jag blev involverad i en operakör på Bel Canto. Hela våren gick jag där, men hoppade sen av innan projektet var klart eftersom jag kände att det inte var ett dugg kul. Dels så är jag inte så jätte förtjust i opera. Det är okej att lyssna på ... och jag KAN sjunga det, men att träna inför den där operan, var bara så fruktansvärt TRÅKIGT! Då kom jag även på en annan sak som också är negativt med att sjunga i kör ... all den där evinnerliga väntan! Alla ska lära sig sina egna stämmor och det tar ju en hel evighet att vänta på alla andra. Jag lyssnar gärna på när andra sjunger ... ja, hela låtar, till och med ... men att vänta medan tråkiga operastämmor övades in, tyckte jag var supertrist. Jag lyssnar hellre på när någon bra sångare sjunger en hel låt på egen hand än när låtar hackas sönder och stämmor övas in. Det var INTE kul och då kom jag till den slutsatsen att varken kör eller opera är någonting för mig.

Den senaste tiden har jag även kommit till den insikten att körsång inte längre skulle funka för mig rent fysiskt heller. Sedan jag fick MS, så klarar jag inte längre av att stå upp hur länge som helst. Jag skulle nog idag ha ordentliga problem med att fullborda en hel konsert på stående fot. Då skulle jag nog behöva ha en stol i närheten, så att jag skulle kunna sätta mig ner om krampen i benet sätter in efter ett tag. Vänsterbenet blir ju så hemskt tungt och krampaktigt efter att jag stått lite för länge ... och då bara MÅSTE jag sätta mig ner ... alternativt att jag lyfter upp benet lite och balanserar på det högra. Men då skulle väl högerbenet bli slut, det också? Dessutom skulle det nog se rätt knäppt ut ... både stolen och balansakten ... så därför är nog inte körsång längre något alternativ för mig. Då funkar det bättre att vara solist eller medlem i en mindre ensemble ... så man gör några få framträdanden och sen får sitta ner emellan. Jag klarar av att stå upp en stund ... men att stå en längre tid, är otroligt påfrestande för mitt ben. Kanske att jag tillfälligt skulle klara av att stå upp flera timmar ... men jag skulle garanterat bli hemskt slut av det och skulle knappt kunna gå alls sen efteråt. 

Därför är det nog ändå rätt bra att jag inte är någon passionerad körsångare, så jag slipper ge avkall för något jag älskar på grund av min sjukdom.

Jag älskar ju verkligen att sjunga, men körgrejen är inte alls något för mig ... och det finns uppenbarligen flera orsaker till det.

Slipper äntligen nattstrumpor!

Jag har varit hemskt frusen den senaste tiden ... så frusen att jag flera nätter har fått lägga mig med strumpor på fötterna. Det har väl visserligen hänt någon gång tidigare också, men då har jag ALLTID vaknat på natten och haft det supervarmt ... så då har jag omedelbart fått ta av mig dem. Fast den här senaste veckan, så har jag frusit så pass mycket att jag vid två tillfällen kunnat behålla strumporna på hela natten. Ena natten vaknade jag till ... så, som jag alltid brukar göra ... och då kände jag mig fortfarande riktigt genomfrusen. Tror aldrig att jag tidigare frusit så mycket efter att jag sovit flera timmar med strumpor på fötterna ... åtminstone inte i friskt tillstånd. ;-) Även om jag ju är rätt frusen av mig i vanliga fall, så brukar det ändå räcka bra med pyjamas. Men nu kändes inte det tillräckligt. Det var ju så himla kallt!
Till skillnad från många andra, så har jag verkligen jätte svårt att sova när det är för kallt. Först tar det tid att somna och sen när jag väl somnat, så vaknar jag typ hela tiden. Andra som jag pratat med, säger att de vill ha svalt när de ska sova ... 18-20 grader, har jag hört. Men själv så vill jag ha varmt. Hellre för varmt än för kallt. Annars ligger jag bara där och huttrar och känner mig kall riktigt in i märgen och kan absolut inte få någon ordentlig ro.

Men så kom jag på en bra idé. Jag kom på att vi ju faktiskt har två duntäcken undanstoppade. Så då tänkte jag att det kanske var läge att byta ut våra allround-täcken till de här tjockare täckena. Kanske skulle jag då slippa ha på mig strumpor på nätterna? Troligtvis!
Så i lördags gjorde jag slag i sak och tog med mig Viktor upp på vinden för att hämta ner säcken med duntäcken. Så bäddade jag rent i sängen och gjorde samtidigt en täcke-växling. Sen blev det upp till bevis ...

Jag måste ju säga att det verkligen var otroligt skönt att lägga sig sen på kvällen. Det var så varmt och skönt under det där tjocka täcket ... och jag frös inget alls på hela natten. Sååå skönt!

Sen blev det söndag ... och därmed Fars dag ... så då gick vi upp hyfsat tidigt för att fira maken med presenter och frukost. Barnens pappa är ju så morgonpigg, så för att vi skulle hinna uppvakta honom innan han själv gick upp, så var vi ju tvungna att gå upp tidigare än vad vi annars kanske skulle ha gjort på en söndagsmorgon. Men jag tänkte att jag kunde gå och lägga mig en stund igen sen efter frukosten. Det var ju söndag och vi hade inget direkt inplanerat.
Sagt och gjort ... efter att frukosten var avdukad, så gick jag tillbaka till mitt varma, gosiga duntäcke igen.
Det dröjde sen inte länge förrän Amanda kom in och kollade vad jag gjorde. Då frågade jag om hon ville komma och lägga sig hos mig en stund. Det gjorde hon så gärna och kröp ner hos mig under duntäcket. Sen tog det inte lång stund förrän vi båda hade somnat. :-) Tydligen tyckte Amanda också att det nya täcket var skönt ... varmt och skönt ... och så var det väl lite gosigt att få ligga hos mamma för en gångs skull också. ;-) Jag vill gärna inte att hon ligger hos mig på nätterna eftersom jag brukar få så hemskt ont i ryggen när hon ligger där. Men en kort stund så där på förmiddagen funkar nog rätt bra. Så då låg vi där och tog en förmiddagslur, båda två ... och det var riktigt, riktigt mysigt.
Amanda måste nog ha varit rätt trött också, för hon somnade riktigt djupt och sov en lång stund. Jag gick nog upp en timme före henne, tror jag. Funderade lite på om jag skulle väcka henne, men jag ville inte störa när hon sov så skönt. Tack och lov, så funkade det ändå bra för henne att somna sen på kvällen.
Så sa hon att hon också skulle vilja ha ett sånt där skönt täcke, så tydligen är det fler än jag som gillar att sova varmt. :-D

Tack och lov!

Det är väl knappast någon som har undgått att det var presidentval i USA tidigare i veckan? Efter en lång tids kampanjande så kom tillslut finalen ... där segraren skulle koras.
Vad jag förstod, så var det innan väldigt ovisst om vem som skulle vinna. Den svarta, folkliga Demokratiske sittande presidenten? Eller den mormonske, kalla, Republikanske affärsmannen? (OBS ... min egen tolkning!)

 Jag hade gärna velat följa valvakan, men på grund av tidsskillnaden så vore det en ren omöjlighet eftersom jag då hade fått stanna uppe hela natten. Det kanske hade funkat om det inte vore för att jag skulle jobba dagen efter. Därför gick jag istället och lade mig ungefär samtidigt som valvakan började sändas på TV. Resultatet skulle jag ju ändå få reda på när allt var klart.
När jag vaknade sen på morgonen, så var det precis i tid för att höra Romneys förlusttal ... TACK OCH LOV! Det var ett fint förlusttal, dock, men jag kände mig ändå lättad över att Obama fick stanna kvar i Vita huset. Romneys politik och även hans personliga åsikter ger mig verkligen kalla kårar. Personligen kan jag känna att han har en väldigt förlegad syn på hur saker funkar idag och även om han kanske är duktig på ekonomi och sådant, så gör hans värderingar honom till en mindre lämpad person enligt mitt tycke. Dessutom är ju Mitt Romney mormon, vilket jag finner rätt obehagligt. Han är liksom emot abort och han är emot att homosexuella ska få gifta sig ... MEN han är för månggifte???? För mig skriker det minst lika mycket fel med att en man ska få ha flera fruar som att två män (eller två kvinnor) ska få gifta sig med varandra. Eller ... egentligen är det väl mer onaturligt med månggifte än med gayäktenskap.
Vad gäller aborter, så är jag egentligen själv också emot det ... som preventivmedel. Det finns de som struntar i preventivmedel eftersom de tänker att det ju bara är att göra abort om de blir gravida och på så sätt är jag emot abort. Men självklart ska man kunna få göra abort under vissa förutsättningar ... våldtäkt, incest, sjukt/skadat foster, en olyckshändelse med särskild motivering eller om mamman inte kommer klara en förlossning pga diverse orsaker. Men som preventivmedelsmetod tycker jag inte abort ska tillämpas.

Tillbaka till valet i USA ... jag läste före valet tidningarna här hemma, där de frågade politiker vem de skulle röstat på om de fick. Då fanns det de som svarade att eftersom de är högerpolitiker, så skulle de stödja Romney. Det tycker jag är ett väldigt märkligt uttalande, eftersom även Demokraterna är ett högerparti enligt vårt sätt att se på saken. Det FINNS inget vänsterparti i USA ... inte av de två största, i alla fall. Skillnaden är bara vilken grad av höger de är. Republikanerna är JÄTTE långt åt höger ... längre åt höger än något av våra partier här hemma ... medan Demokraterna är mindre åt höger. Fast jag skulle inte klassa Demokraterna som något vänsterparti ... rätt långt ifrån. Jag är ju själv borgerlig i mitt tankesätt, men känner att Republikanerna är alltför hårda och oempatiska och de har en omodern syn som jag inte anser passar in i dagens samhälle. Visst är jag ju för att man ska kunna lyckas och kunna tjäna en massa pengar, men samtidigt måste man ju ha ett väl fungerande samhälle och då kanske man inte kan köra över de fattiga och svaga med en ångvält hur lätt som helst. Man måste försöka hitta lösningar för även dessa ... och där tror jag att Demokraternas politik funkar betydligt bättre ... ett borgerligt parti med medkänsla och empati. Så tolkar i alla fall JAG saken. Därför känner jag mig otroligt lättad över den sittande presidenten gavs fyra ytterligare år.

Revanschen ...

I lördags var jag och maken iväg på kräftskiva. Det var den traditionella Moderaterna på Åland-kräftskivan, som i år tog plats vid Grelsby kungsgård ... stället där vi förra året spelade in partiets vallåt (läs mer om det HÄR och sen resultatet HÄR). Sedan förra året hade det rustats upp riktigt ordentligt. Nu såg det inte längre ut som ett gammalt, risigt ruckel, utan det såg riktigt fint och mysigt ut. En gammaldags känsla, men en fräsch gammaldags känsla.

Hur som helst, så hade vi verkligen sett fram emot denna kväll ... att få äta åländska, supergoda kräftor med ost och bröd till, god dryck och trevligt sällskap med roliga diskussioner. För egen del, så såg jag dessutom mycket fram emot en kväll tillsammans med enbart vuxna. Jag och maken, tillsammans med en drös av annat vuxet folk. Inte för att våra barn är särskilt jobbiga, men ändå kändes det skönt att komma ut lite på egen hand ... och eftersom vi hade övernattande barnvakter, så behövde vi ju heller inte tänka på att skynda oss tillbaka före en viss tid. Vi kunde vara ute hur länge som helst. ;-)
Barnvakterna hade vi bokat hit från Sverige. Det var pappa som kom hit med sin nya "flickvän" ... eller vad man nu kan kalla en 70-årig dam för. De är visst tillsammans i alla fall. Det var första gången vi träffade henne, men pappa insisterade på att hon var jätte bra och att vi vågade lita på att ha henne hemma hos oss för att passa barnen medan vi var borta (vaddå nojiga föräldrar ;-) ). Hur som helst, så hade han väl rätt och Amanda verkade ju tycka mycket om henne, så då vågade vi bra lämna barnen i deras händer för en kväll.

När vi väl kommit fram till lokalen, så tog vi en snabb tur runt i huset för att kolla in hur det såg ut nu efter renoveringen. Sen bjöds det på varm glögg ... och pepparkakor med ... brieost? (osten var helvit, så det kan inte ha varit grönmögelost i alla fall). Himla gott, var det ... och en liten lustig kombination ... jul slash kräftskiva, liksom. Intressant, fast ändå helt rätt.
Sen blev det ju en stunds mingel innan det var dags att sätta sig till bords och börja avnjuta de fantastiskt goda delikatesserna som fanns framdukade. Åländska kräftor är ju bara så sjukt gott! Verkligen riktigt mumsigt!

Så fick man ju rostat bröd till ... och smör och ost. Det fanns även dill och citron, för den som ville ha.
Så fanns det ju självklart dricka också ... någon rysk snaps, vitt vin och rött vin.
Själv så hade jag ju innan bestämt mig för att medvetet hålla igen lite på alkoholintaget. Jag blev ju liksom lite rädd när vi var på det där bröllopet för typ en månad sen ... då, när jag blev så snurrig och alldeles ostadig på benen. Visst hade jag ju druckit en hel del då, men inte så mycket att benen skulle lägga av så där pass mycket som de gjorde. Jag gissar ju att det till stor del berodde på min MS, så därför tänkte jag efteråt att jag vid nästa tillfälle det skulle finnas alkoholhaltiga drycker att tillgå, så skulle jag hålla igen ... och se om det skulle funka bättre. Vid bröllopet så var vi ju tvungna att åka hem i förtid. Även om det bara var dans och barmingel kvar av bröllopsfesten, så kändes det ändå lite synd att inte klara av att stanna kvar tiden ut. Vi var dock inte de enda som åkte hem vid 23, så det var ju ändå inte så att min yrsel förstörde hela kvällen. Det mesta av kvällen var ju ändå redan slut. Jag tyckte bara det var lite synd att min skitkropp inte klarade av att fixa hela kvällen ... så som normala människors kroppar kan. Därför tänkte jag väl att jag nu skulle få revansch ... förhoppningsvis ... och jag ville väl också lite se hur pass mycket min kropp faktiskt tål ... utan att den ska balla ur så där totalt.

Så ... i lördags skippade jag snapsen helt och hållet. Det går alldeles utmärkt att dricka snapsvisor med vin istället. :p För snapsvisor hade vi (blir väl ingen riktig kräftskiva utan sådana). Sen höll jag mig till rödvin och jag drack lite åt gången och fyllde inte på glaset förrän det var tomt. Då hade jag full koll på hur mycket jag fick i mig. Tror det blev totalt 3 halva glas på hela kvällen. Jag såg även till att äta mycket. Mat gör ju också att man blir mindre påverkad. Kräftor, blev väl inte så extremt många, men däremot åt jag massor av bröd och ost. Jag åt så pass mycket att jag blev riktigt proppmätt. När det var dags för efterrätt ... kladdkaka ... så var jag inte alls sugen eftersom min mage redan stod i fyra hörn, typ. Ändå känner jag ju att man absolut INTE kan lämna kladdkaka oäten, så jag fick lov att tvinga i mig de sista bitarna. De sista tuggorna gjorde mig visserligen lätt illamående, men ner skulle de. ;-)
Till kladdkakan serverades kaffe med lite Bailey's (de som ville fick Cognac istället), men det var det sista jag drack den kvällen. Inte åt jag nåt mer heller ... trots att det kom fram skålar med chips en stund efter kladdkakan. Men inte ett enda chips stoppade jag in i min mun. SÅ mätt, var jag!
Resten av kvällen gick åt till att diskutera ... och det förekom även en hel del tal ... som ledde till en massa skratt, funderingar och applåder. Riktigt trevligt, hade vi ... och tiden gick så fruktansvärt fort. Helt plötsligt var klockan MASSOR och det blev dags att ringa efter taxi. Vi fick tag på en stor sådan ... en som rymde 10 personer ... så i den fick ju många plats. Därför tog det också rätt lång tid att komma hem. Vi fick ju åka en hiskelig sträcka för att släppa av folk. ;-) Fast det var väl helt okej, ändå. Vi hade intressanta samtalsämnen i taxin, så det blev en rolig färd trots allt.
Sen blev vi själva avsläppta vid 2.40! En otroligt sen tid för att vara jag. Vet inte om jag någonsin varit ute så sent. Fast konstigt nog, så kände jag mig faktiskt inte särskilt trött. Jo ... trött, var jag ju såklart ... men kanske inte så trött som jag "borde" ha varit? Men det blev ju ändå direkt till att hoppa i säng när vi kom hem ... efter lite tandborstning, då, förstås.

Så här i efterhand, så känner jag mig otroligt nöjd med den där lördagskvällen. Jag klarade mitt alkoholtest alldeles galant. Jag klarade av att dricka utan att få en totalt bångstyrig kropp och jag klarade av att hålla mig pigg och alert hela kvällen (nog mer än man kan säga om vissa andra). Så slapp jag dessutom skämma ut mig själv ... och inte behövde ju maken heller skämmas över mig. Jag kunde vara en helt vanlig frisk och levnadsglad person, som kunde umgås med folk på normalt sätt ... utan att behöva förklara mig själv på grund av några rådande omständigheter. Det kändes väldigt skönt ... och jag tror det kändes tryggt för maken att se att jag faktiskt kan klara av sådana här tillställningar precis som vem som helst ... och att jag kan hantera alkoholen efter mina egna förutsättningar.
Det kändes nästan som en slags revansch. Jag fixade en hel ... och lång ... kväll ... utan något som helst snurr ... och det kändes otroligt bra. Då kanske jag kan få lov att komma ut fler gånger. ;-)

Halloween 2012

Idag är det ju den 31:a oktober och det datumet innebär ju även att det är Halloween. Här i Norden är ju Halloweenfirandet en tämligen ny tradition och många verkar inte ha någon riktig koll på vad det är för skillnad på Halloween och Allhelgona. Därför verkar det vara rätt vanligt att folk firar Halloween på fel dag. Jag läste till exempel på Facebook nyligen en som frågade: "När är Halloween i år?"
Öh ... med tanke på att Halloween alltid infaller den 31:a oktober, så skulle jag väl säga att Halloween är den 31:a oktober VARJE år! Det borde väl inte vara särskilt svårt att komma ihåg?

Personligen, så tänker jag väl som så att man kan få ha Halloweenfest när som helst i tiden kring den 31:a oktober, men däremot tycker jag att om man nu ska gå omkring och tigga godis, så bör man göra det enbart på den rätta dagen. Annars blir det ju helknasigt ... om vissa barn går på rätt dag medan andra barn går någon helt annan dag. Hur ska folk DÅ veta när de ska ladda upp med godis? Eller när de bör hålla sig anständiga nog för att kunna ta emot läskiga tiggare? ;-) Det blir liksom fel då.

I mitt hem har vi i alla fall alltid firat på den rätta dagen och oftast brukar jag göra någon lite "läskigare" middag ... som passar in i Halloween-temat.

I år blev det detta: 

"Mögelmossa med tänder och fingrar med maskar i ... och så lite smörgåsgurka"

 En lagom snabblagad rätt på en vanlig vardag, då de vanliga kvällsaktiviteterna stod på schemat. Det var enkelt ... och smakade bra mycket bättre än det såg ut. ;-)

I år hade vi dessutom lovat Amanda att hon skulle få gå på en Bus eller Godis-runda tillsammans med en kompis, så maken skjutsade iväg vår lilla häxa strax före 18-tiden.

Det är MENINGEN att hon ska se så här sur ut. Hon är ju en häxa. ;-)

Det var Amandas första Bus eller Godis någonsin, så hon var väldigt förväntansfull och tyckte det skulle bli otroligt roligt. När hon sen kom hem några timmar senare, så fick vi en redogörelse för hur det hade gått ... vilka de hade varit till (hon kom ihåg typ varenda en), vad de hade fått och hur långt de hade gått. Tydligen hade de vandrat runt i hela två timmar, så de fick ju verkligen en ordentlig promenad ... och gjorde sig nog väl förtjänta av alla godsaker de hade fått. Vissa hade de fått äpplen av, eftersom dessa inte haft nåt godis hemma, men lika glad blev de för det. Det tyngde ju ner lite extra i påsen. ;-)

När vår lilla häxa sen kom hem, så bjöds det på Halloweenfika. Viktor och jag hade bakat en Pumpapaj ... något som blivit en tradition hemma hos oss. Sedan jag hittade ett otroligt gott recept, så har jag nog gjort den där pajen till varje Halloween ... och i år ville Viktor hjälpa till. Han tycker den är jätte god och ville väl kanske lära sig?

Viktors och min pumpapaj, som vi åt tillsammans med ingefärsgrädde

Så det blev ett mysigt Halloweenfika så här på höstkvällen ... varm paj, tända stearinljus och massor av värme och mys.

Så avslutningsvis tänkte jag lägga upp en bild från Amandas klassträff som vi var på i förra veckan. Vi tillverkade Halloweenpumpor och så här såg resultatet ut efter att vi alla blivit klara med våra kreationer ...

 Nu är det ett år kvar till nästa Halloween ... men hösten har fortfarande mängder av myskvällar kvar ... myskvällar med tända stearinljus och trevlig samvaro med familjen. :-)

Så en lite rolig Facebookstatus:

Halloweentips för VUXNA:

Ta på dig finstassen.
Ta med dig ett vinglas ( ett stort).
Gå runt i grannskapet och ring på dörrarna.
När de öppnar: Räck fram glaset och vråla

H A L L Å V I I I N !!!

Hoppas ni alla haft en trevlig Halloween. Det har i alla fall jag haft. Happy Halloween!