MÅSTE man gilla Louise Hoffsten bara för att man har MS?

Jag läste idag att Louise Hoffsten tydligen ska vara med i melodifestivalen nästa år. Jag läste det på Facebook ... i en av MS-grupperna som jag är med i. Så fort hon är i ropet i något sammanhang, så blir det alltid omedelbar respons i de där grupperna. Stora djungeltrumman sätter igång och basunerar ut det mycket viktiga meddelandet ... Louise Hoffsten ... allas vår taleskvinna och frontperson ska vara med på TV. Missa henne inte, för Guds skull!
"Louise Hoffsten ska vara med i Stjärnorna på slottet!" "Louise Hoffsten ska vara med i Körslaget!" "Louise Hoffsten ska vara med i Melodifestivalen!" VÅR Louise! Allas vår MS-sjuka Louise! Hon ... hon som är precis som vi. Hon som vet hur vi känner. Hon som vet vad vi går igenom. Hon som vet vad det innebär att ha den här sjukdomen. Hon som är helt fantastisk. Hon som sjunger så bra och som skriver så bra låtar. Hon som dessutom vågar fortsätta trots denna kroniska neurologiska sjukdom. HON ska vara med på TV! Missa INTE det!
Sen börjar spekulationerna och funderingarna ...
"Hur ska hon orka?" "Hoppas hon har vett att hushålla med sin energi?" "Kommer hon prata någonting om sjukdomen och om hur hon mår?" "Hon gör nog mer än hon orkar, egentligen." "Hon borde tänka mer på sig själv och sin hälsa."

 Ja, tankarna är många från dessa förståsigpåare. "Louise ... Louise ... Louise ... Louise ... fantastiska Louise ... underbara Louise ... Louise är ju en av OSS" låter det när den här sångerskan kommer på tal.
Sen verkar det på något sätt vara helt självklart att man då som MS-sjuk måste instämma i dessa hyllningsord. På samma sätt som det verkar antas att man ska vara socialdemokrat, så verkar det också antas att alla med MS ska avguda Louise Hoffsten. Men ÄR det verkligen så? ÄR verkligen alla MS-sjuka Louise Hoffsten-fans?
Nej, självklart inte! Det tror jag inte att Louise Hoffsten heller skulle vilja. Efter vad jag har läst via media, så vill Louise helst inte prata om sin MS alls. Antagligen eftersom hon inte vill bli betraktad som någon sjuk person. Antagligen för att hon vill bli uppskattad för sin musik och inte för att hon har Multipel Skleros. Hon vill väl inte ha en massa tycka-synd-om-Louise-fans? Sådana som älskar henne på grund av att hon har MS? Det är väl inte på grund av DET som hon vill att folk ska tycka om henne ... och hennes musik? Hon är väl så mycket mer än sin sjukdom?
Det finns nog de som säger: "Hon är så duktig som kämpar på med musiken trots att hon har MS". Men, vaddå? Varför skulle hon INTE göra det? Måste man sluta med allt bara för att man blir sjuk? Om man fortsätter trots sjukdom, är man då en "duktig" person? För att man inte slutar med någonting som man verkligen älskar? För att man inte slutar upp med att leva? För att man inte låter sjukdomen bestämma över hela ens liv och hela ens framtid? Är man då duktig och beundransvärd?
Nja ... kanske ... till viss del. Fast ändå tror jag att det för många inte finns något annat alternativ. Visst ... det kanske kommer en dag då sjukdomen tar överhanden. Kanske kommer en dag då man inte längre kan gå? Men varför ge upp från början? Livet blir knappast roligare av att man deppar ner sig och man intalar sig själv att man nu måste sluta med allt som är kul. Varför då inte göra det bästa av situationen och försöka leva nästintill som innan så länge det bara är möjligt? Visst ... kanske man kan tänka lite på sin nya situation och försöka att ta det något lugnare om behovet finns. Men det innebär ju inte att man ska lägga av totalt. Är det inte egentligen mer imponerande om man ger upp sina drömmar än om man fortsätter livet så som man tänkt? Ändå är det de som fortsätter som blir klassade som duktiga. Varför ÄR det egentligen så? Man fortsätter ju bara att följa sina drömmar och vill inte bli synonym med en sjukdom. Man ÄR ju så mycket mer än så.
Därför kommer jag heller inte börja gilla Louise Hoffsten på grund av att hon har MS. Hon sjunger ju mestadels blues, vilket jag absolut inte är något fan av ... och jag ser inte hennes (och min) sjukdom som någon anledning till att jag ska börja gilla den musikstilen. Har aldrig gillat blues och kommer nog antagligen heller aldrig att börja gilla det. It's not my cup of tea ... och musiken blir ju knappast bättre på grund av att jag har något gemensamt med sångerskan. Det är inte sådana kriterier som spelar in när jag bestämmer vilken musik jag vill lyssna på. Det funkar inte på det sättet ... och det tror jag inte att Louise Hoffsten heller skulle vilja.

Det finns dock EN Hoffsten-låt som jag faktiskt gillar ... antagligen den av hennes låtar som är mest känd. Det är ju en mer mainstream-låt, som till skillnad från många andra av hennes låtar nog föll den stora massan i smaken.

Nämligen denna:

"Let the best man win", är en sådan låt som till och med jag själv skulle kunna sjunga eftersom den är så pass melodisk. Men i övrigt, så har jag inte hittat många Hoffsten-låtar som jag gillat. Det är inte alls min stil och inte börjar jag gilla det för att andra MS-sjuka överöser henne med idel lovord.