Jo ... det är väl antagligen så de flesta sångintresserade gör ... letar upp en passlig kör och ansluter sig till den globala gemenskapen ... för att få sjunga tillsammans med andra som delar samma intresse som en själv.
Visst kan jag ju hålla med om att det där med att sjunga tillsammans med andra kan vara riktigt roligt. MEN ... personligen, så har ändå aldrig det där med körsång varit någonting för mig. Det kan funka i någon sång eller så ... i något specifikt sammanhang. Men jag har aldrig känt att jag skulle vilja tillhöra någon kör på kontinuerlig basis. Körsång är verkligen inte min grej.
Varför? undrar du då kanske.
Tidigare, så har nog egentligen den största anledningen varit det faktum att man är så anonym i en kör. Man är "bara" en i mängden. Man är bara "hon i den där kören" och inte en egen person. Ingen vet vad man heter. Ingen vet vem man är (utom de närmast sörjande) och ingen vet ens heller om man kan sjunga särskilt bra. I större körer lär det ju variera en hel del mellan sångarnas färdigheter och jag tror inte alltid att alla har så jätte bra röster. Men i en stor kör, så funkar det bra eftersom de sämre rösterna bärs upp av de bättre.
Antagligen blir många väldigt förvånade när jag berättar detta ... att jag tycker man blir för anonym i en kör. Jag är ju den där blyga tjejen ... hon som varken syns eller hörs ... och hon vill väl helst bara stå gömd i ett hörn och hoppas att ingen får syn på henne?
Men kanske är det just därför som jag vill synas och höras också? Kanske vill jag visa för folk att jag inte enbart är den där blyga, tystlåtna mesen? Jag kanske vill visa för folk att det faktiskt finns saker som jag är bra på? I vanliga fall, så verkar jag nog ganska rädd och osäker, men när det gäller saker som jag känner att jag faktiskt behärskar, så känner jag mig betydligt tryggare ... och vågar faktiskt visa upp mina färdigheter. Sång, hör till de sakerna. Efter många års sånglektioner (7 år under grundskoletiden och nu snart 2,5 år på Bel Canto), så anser jag nog att jag kan sjunga rätt bra. Tekniken, behärskar jag ju ... och själva rösten, känner jag mig nog också hyfsat nöjd med. ;-)
Jag är dock ingen exhibitionist som framhäver mig själv i tid och otid ... men kommer tillfället, så griper jag tag i det och framträder gärna offentligt när jag väl får chansen. Jag älskar ju verkligen att sjunga ... och jag älskar att sjunga för andra. Men eftersom jag är så pass blyg som jag är, så dyker tyvärr inte tillfällen för framträdanden upp särskilt ofta. Jag är inte tillräckligt framfusig och gåpåig.
Men så började jag sjunga på Bel Canto för några år sedan. De hade ett koncept som passade mig helt perfekt ... ensemble-sång och sånglektioner ... mindre grupper, men ändå ingen kör. Det var mer individuellt, vilket jag absolut föredrar.
I och med starten där, så fick jag ju även tillfällen för framträdanden och det har hittills blivit både som solist och tillsammans med andra i mindre grupper.
Visst är det sjukt nervöst att sjunga solo ... helt ensam inför en massa människor ... men samtidigt är det så fruktansvärt roligt. Jag behöver dock mer träning på det här med framträdanden, för jag skulle nog gärna vilja få bort lite av min nervositet åtminstone ... så man skulle slippa benskakningarna. ;-)
Precis innan jag skulle sjunga på Önningebymuséet i våras, så frågade min man varför jag utsätter mig för det trots att jag blir så nervös. Men det är ju liksom DÄRFÖR som jag BEHÖVER utsätta mig för det ... för att bearbeta min nervositet. Dessutom gör det mig lycklig. När jag ser uttrycken i åhörarnas ansikten ... och märker att de faktiskt tycker om att lyssna på mig ... då känner jag mig oerhört lycklig.
När jag var yngre, så var jag livrädd för att kolla på min publik när jag sjöng. Men nu har jag blivit mer självsäker och efter den här tiden på Bel Canto, så har jag upptäckt att publikkontakten faktiskt gör mig lugnare. Om jag tittar på åhörarna när jag sjunger för dem, så känns nervositeten betydligt mer lätthanterlig. I min hjärna är publiken avsevärt mycket farligare än vad de är i verkligheten, så därför upptäckte jag att det är bättre "to face reality".
 |
| När jag sjung på Önningeby-muséet i början av mars |
Jag har egentligen aldrig sjungit särskilt mycket i kör (annat än i skolkörer), så därför kanske man kan tänka att jag inte alls vet vad jag pratar om. Det kanske bara är mina egna, förutfattade meningar? Hur kan jag "veta" hur det är om jag inte ens testat på det själv? Men jag HAR ju ändå provat på nån gång ... senast våren 2011, då jag blev involverad i en operakör på Bel Canto. Hela våren gick jag där, men hoppade sen av innan projektet var klart eftersom jag kände att det inte var ett dugg kul. Dels så är jag inte så jätte förtjust i opera. Det är okej att lyssna på ... och jag KAN sjunga det, men att träna inför den där operan, var bara så fruktansvärt TRÅKIGT! Då kom jag även på en annan sak som också är negativt med att sjunga i kör ... all den där evinnerliga väntan! Alla ska lära sig sina egna stämmor och det tar ju en hel evighet att vänta på alla andra. Jag lyssnar gärna på när andra sjunger ... ja, hela låtar, till och med ... men att vänta medan tråkiga operastämmor övades in, tyckte jag var supertrist. Jag lyssnar hellre på när någon bra sångare sjunger en hel låt på egen hand än när låtar hackas sönder och stämmor övas in. Det var INTE kul och då kom jag till den slutsatsen att varken kör eller opera är någonting för mig.
Den senaste tiden har jag även kommit till den insikten att körsång inte längre skulle funka för mig rent fysiskt heller. Sedan jag fick MS, så klarar jag inte längre av att stå upp hur länge som helst. Jag skulle nog idag ha ordentliga problem med att fullborda en hel konsert på stående fot. Då skulle jag nog behöva ha en stol i närheten, så att jag skulle kunna sätta mig ner om krampen i benet sätter in efter ett tag. Vänsterbenet blir ju så hemskt tungt och krampaktigt efter att jag stått lite för länge ... och då bara MÅSTE jag sätta mig ner ... alternativt att jag lyfter upp benet lite och balanserar på det högra. Men då skulle väl högerbenet bli slut, det också? Dessutom skulle det nog se rätt knäppt ut ... både stolen och balansakten ... så därför är nog inte körsång längre något alternativ för mig. Då funkar det bättre att vara solist eller medlem i en mindre ensemble ... så man gör några få framträdanden och sen får sitta ner emellan. Jag klarar av att stå upp en stund ... men att stå en längre tid, är otroligt påfrestande för mitt ben. Kanske att jag tillfälligt skulle klara av att stå upp flera timmar ... men jag skulle garanterat bli hemskt slut av det och skulle knappt kunna gå alls sen efteråt.
Därför är det nog ändå rätt bra att jag inte är någon passionerad körsångare, så jag slipper ge avkall för något jag älskar på grund av min sjukdom.
Jag älskar ju verkligen att sjunga, men körgrejen är inte alls något för mig ... och det finns uppenbarligen flera orsaker till det.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar