Anledningen till att jag uppmärksammat detta, beror ju såklart på att jag sjunger. I december vill man ju sjunga en massa julsånger och det är ju inte särskilt lätt när förkylningen har satt sig på stämbanden ... vilket den ju ALLTID gör på mig.
Ändå kan jag nog känna att jag faktiskt har haft lite tur, trots allt. När jag gick i skolan, så var det ju ofta uppträdanden i juletid (Lucia-tåg eller julavslutningar) och aldrig blev jag tvungen att ställa in pga att jag var hes. Det var dock nära en gång. När jag gick i 9:an var jag med i skolans Lucia-tåg. Vi var typ 6 modiga tjejer från klassen som deltog i ett tåg, som annars brukade bestå av 6:or och 3:or. Tydligen var vi den första 9:an som tackat ja till en förfrågan om att deltaga, men vi gillade ju att sjunga och tyckte inte det var ett dugg töntigt att paradera i vita linnen med ljus i händerna. :p
Hur som helst, så skulle jag sjunga solo. Jag skulle sjunga Det strålar en stjärna helt ensam för hela skolan. Det var ju en sång, där min skolade röst verkligen kom till sin rätt ... där man kunde höra hur "vuxen" jag lät och att jag verkligen hade lärt mig att sjunga ordentligt ... hos en pedagog. De i min klass visste ju om att jag kunde sjunga och att jag tog sånglektioner, men jag tror ändå att få visste om hur pass starkt jag kunde sjunga. Jag var ju annars så blyg, så ingen kunde väl ana det om mig.
I alla fall, så såg jag mycket fram emot det där solot. Men i början av december blev jag förkyld ... och jag blev ju så hes att jag knappt fick fram ett ljud. Vår pianist (min lågstadiefröken) blev ju väldigt orolig, för jag tror att hon gladdes nästan mer än mig av det där solot som jag skulle sjunga. ;-) Hon sa åt mig att vara helt tyst fram tills genrepet, har jag för mig ... och vid sista övningen sa hon att jag skulle sjunga min egen sång, men ta det försiktigt med resten av sångerna. Jag hade då börjat få tillbaka rösten. Den var inte helt bra, men ändå klart bättre. Så när det blev dags för dagen D ... då vi skulle gå i skolans Lucia-tåg och då jag skulle sjunga mitt solo ... då var plötsligt rösten helt okej. Tala om tur! Och min lågstadiefröken var nog lättad. ;-) Hon spelade dock fel under mitt solo, men jag klarade ju av att sjunga a cappella tills hon kom rätt, så det funkade bra ändå. Hon tyckte nog dock att det var pinsamt, för hon skrev en lapp till mig efteråt, där hon bad om ursäkt för sin tabbe.
I gymnasiet lyckades jag också klara mig från heshet ... och tajmade oftast in den antingen före eller efter uppträdanden. Aldrig behövde jag ställa in något ... tack och lov!
Samma tur, verkar jag fortfarande ha. I våras blev jag ju rejält hes precis efter konserten vi hade i Önningeby. Blev förkyld typ dagen efter och så blev jag hes någon dag senare. Sen höll hesheten i sig hela sommaren.
Likadant är det nu ... på 1:a Advent sjöng jag på konserten i Jomala kyrka och strax därefter blev jag förkyld och är nu hes ... SOM vanligt!
Det finns ju också år som jag klarat mig hyfsat bra i december ... ända fram till dagarna före jul. Men så har jag då ändå blivit kanonförkyld med grav påverkan på stämbanden. När jag var yngre så fick jag ofta sångböcker till julklapp och då ville jag ju gärna sjunga ur dem på julaftonskvällen. Fast många år fick jag sjunga med värsta skrovliga rösten. Det slog liksom aldrig fel. Alltid sjuk i tiden kring jul. Alltid hes!
När man älskar att sjunga ... så som jag gör ... så känns det verkligen jätte jobbigt att inte kunna använda rösten ... särskilt i juletider.
Får se när jag får tillbaka min sångröst den här gången, för just nu låter jag inget vidare i alla fall. Nu har jag visserligen inga framträden mer för i år, men jag vill ju ändå kunna sjunga julsånger.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar