På det svarar jag självklart min mamma. Jag saknar henne så fruktansvärt mycket och faktiskt så tycker jag att saknaden blir allt större ju längre tiden går.
I December har det gått 12 år sedan jag såg mamma ta sina sista krampaktiga andetag ... tre månader efter att hon fått cancerbeskedet. Den sista månaden hade allt gått oerhört fort. Vi hade ju alla ... inklusive mamma ... hoppats att hon skulle få uppleva Millennieskiftet. Men ödet ville annorlunda. Den 21 december ... en vecka före sin 55-års dag, så avslutades hennes liv.
Självklart så blev jag ju jätte ledsen när hon dog. Som jag skrivit tidigare i bloggen, så grät jag hela den dagen och ända in på natten ... tills jag började skriva på en låt. Men när låten var klar, så slutade jag gråta och sen grät jag inget mer över mammas död ... inte på flera månader och inte ens på begravningen, trots att jag då framförde min låt.
I början så kändes allt mest konstigt. Jag kan inte säga att jag kände någon riktig saknad då. Det kändes mest som om mamma var på semester ... och som om hon snart skulle komma tillbaka igen. Men allt eftersom månaderna gick, så började det gå uppför mig mer och mer att mamma faktiskt var borta för alltid ... att hon aldrig någonsin skulle komma tillbaka igen. Då började jag plötsligt känna en enorm saknad.
Sen har det väl gått till och från sedan dess. Ibland känner man större saknad och ibland känner man mindre saknad. Men det har funnits många tillfällen i livet då jag verkligen hade önskat att jag haft min mamma med mig. Den senaste tiden har den känslan aldrig riktigt velat försvinna. Saknaden efter mamma har varit enormt stor och min allra högsta önskan har varit att hon mot alla odds skulle återuppstå.
Kanske beror den här stora längtan på att jag har börjat funderat mycket över livet den senaste tiden ... MITT liv ... och då har jag plötsligt börjat förstå så mycket. Jag har nu plötsligt börjat förstå mig på min mamma mer ... hur hon tänkte, hur hon kände och varför hon agerade på vissa sätt. Nu förstår jag ... jag förstår precis ... för jag tror att jag själv har mycket av hennes tankegångar. Allt blev på ett sätt så glasklart för mig. Som om det gick upp ljus. Trots att mamma varit död i över ett decennium, så började jag plötsligt förstå henne ... och då blev ju även saknaden allt större.
I början så kände jag mig orolig över att jag skulle glömma bort mamma ju längre tiden gick, men nu vet jag att det aldrig kommer hända. Jag kommer minnas henne för alltid och förstår henne bättre än någonsin. Saknar henne mest av allt!
Låten jag skrev till mamma
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar