Äntligen förståelse!

Idag var jag till min nya neurolog för första gången. Jag var ju rätt orolig innan ... över ifall hon skulle ha läst min tidigare läkares journalanteckningar och därigenom bildat sig förutfattade meningar om mig. Jag var rädd för att hon också skulle se mig som psykiskt instabil och då tro att jag inbillade mig alla besvär.
Men ... hon var alldeles ... alldeles underbar ... och någon som jag absolut kan känna förtroende för. Visst hade hon ju läst mina journaler ... faktiskt verkade hon mer insatt i mina tidigare symptom än vad min gamla läkare var, trots att hon aldrig ens träffat mig innan. Sen tog hon sig verkligen tid att LYSSNA ... och hon läste inte på en datorskärm under tiden som jag pratade, utan hon var faktiskt helt fokuserad på MIG.
Jag hade egentligen tänkt hålla en lite låg profil i början ... för att känna av henne lite innan jag sa för mycket. Men så märkte jag att hon faktiskt verkade vilja höra hur jag mådde och hon verkade vilja höra hur det funkade på jobbet ... så då berättade jag allting för henne.
Jag berättade att det blivit värre igen nu efter semestern och så sa jag att mina armar har varit extremt svaga och tunga de senaste veckorna. Det känns ju lite som konstant mjölksyra ... som om armarna är helt slutkörda. Sen sa jag att jag har väldigt svårt att somna på kvällarna eftersom jag har så mycket känningar av allt möjligt då ... armarna känns tunga och jag har mycket pirrningar i kroppen. Eftersom jag då får för lite sömn så blir mina besvär ännu värre och pga att symtomen blir värre så får jag ännu svårare att somna. Det blir som en ond spiral som jag aldrig riktigt lyckas ta mig ur.
Jag är så slut på kvällarna när jag kommer hem från jobbet att jag verkligen inte orkar göra någonting alls och ändå har jag problem att somna ... trots att jag är så sjukt trött.

När jag berättade något liknande för min tidigare läkare så sa han: "Ja, jag kan ju inte sjukskriva dig ..."
Han antog väl att jag överdrev och hittade på för att få en sjukskrivning, men det var egentligen inte det jag var ute efter den gången ... ingen heltidssjukskrivning åtminstone.

Men den här läkaren tänkte helt annorlunda. Hon var så himla förstående och trodde inte alls att jag inbillade mig. Jag har ju inte varit sjukskriven för MS sedan mitt första skov och jag ÄR sällan sjuk över huvud taget, så hon verkade ju förstå att jag faktiskt inte brukar inbilla mig sjukdomar för att få vara hemma från jobbet. Jag jobbar nog in i det längsta ... och längre ... mycket längre än jag egentligen borde.
Så nu tyckte hon att jag borde vila. Hon sa att min svaghet i armarna kan vara ett pågående skov och hon tyckte att jag skulle vara hemma från jobbet i några veckor för att komma ikapp med sömnen lite ... och då att mina besvär förhoppningsvis ger med sig. Så blev jag sjukskriven till och med den 28:e September.
Alltså ... jag kan ju bara säga att jag blev så oerhört lyckligt. Äntligen en läkare som faktiskt FÖRSTÅR! En som förstår att jag faktiskt inte orkar. En som förstår att jag faktiskt gör mycket mer än jag egentligen borde. En som förstår att jag verkligen är i behov av en time-off.
Äntligen en läkare som går att prata med ... som lyssnar ... och som inte är nonchalant och divig. Jag kan ju säga som så ... att hittills är jag så fruktansvärt otroligt nöjd med min nya neurolog. Hon passar mig bra mycket bättre än den förra.
Hur konstigt det än kan låta, med tanke på att jag antagligen har ett skov, så känner jag mig faktiskt lycklig! Inte för sjukskrivningen som sådan, utan mer över att jag faktiskt fick förståelse och blev trodd. Nu känner jag mig glad! Trött ... men glad!