Dag 01 - Om mig

Ja, vem är då jag?
Åsa Carlsson, heter jag och föddes i Södertälje den 17:e Februari 1976. I Södertälje bodde jag under hela uppväxten ... och vid 4,5 års ålder så separerade mina föräldrar så efter det bodde jag hos min pappa.
När jag var liten, så var jag rätt mullig och med åren, så blev detta allt värre. I början sa folk att det skulle växa bort i takt med att jag blev längre, men om man äter middag två gånger om dagen plus en massa onödiga och onyttiga mellanmål i kombination med att man aldrig rör sig, så leder det faktiskt till övervikt ... även för ett barn. Så ... jag blev faktiskt rätt tjock. I 2:an vet jag att jag vägde 47 kg och när jag slutade 9:an var den vikten uppe på 92 och ett BMI på 36,4!!! I 9:an så fick vi dock en superbra skolsköterska. Jag gick till henne en massa gånger under året och inte en enda gång så pratade hon om min övervikt. Vi pratade om helt andra saker ... och den taktiken funkade verkligen fruktansvärt bra på mig. Innan så hade ju alla i princip tjatat på att jag skulle gå ner och det gjorde bara att jag blev arg och struntade ännu mer i min vikt. Men denna skolsköterska tjatade inte. Hon såg mig för den jag var och inte bara som ett fetto ... och det fick mig att själv börja fundera ... och bestämde mig sen att börja gå ner efter att jag slutat 9:an.
Jag gick väl ner typ 20 kg då, men blev långt ifrån smal. Fast jag hade ju ändå ändrat min livsstil, så jag gick inte upp igen ... och sen var det ju då en kortare väg att gå den dagen då jag bestämde mig för att jag verkligen skulle bli smal ... normalviktig. Nå ... detta kommer jag prata om en annan dag, så det får räcka med viktprat för nu.

Mer om mig ... jag är gift sedan 10 år tillbaka och vi har två underbara barn ... Viktor, som snart fyller 11 och Amanda, som är 8 år. Alla vi är födda i Södertälje (eller Viktor föddes förvisso på Huddinge sjukhus, men vi bodde i Södertälje när han föddes), men sen flyttade vi till Åland hösten 2004. Vi ville inte att våra barn skulle växa upp i Södertälje och Åland verkade vara en lugn och trygg plats, så då sökte maken efter jobb här ... och sen bar det av. Här trivs vi ju verkligen fruktansvärt bra. Vi har ju blivit kvar nu i 7 år, så ...
Här jobbar jag på bank ... har hand om posten och trivs faktiskt jätte bra. Det är självständigt och det tycker jag är jätte skönt.

Om jag ska prata om intressen, så skulle jag nog säga att mitt allra största intresse alltid har varit att sjunga. Har sjungit hela livet och tog sånglektioner under nästan hela uppväxten. Jag har även skrivit ett tjugotal låtar, men de har jag mest behållit för mig själv. 
Jag gillar också att baka och att laga mat ... och så gillar jag att kolla på TV och jag älskar att titta på film. Skriva, är också något jag tycker om. Har alltid varit bättre på att uttrycka mig i skrift än i tal ... och det var nog därför jag startade den här bloggen också.

Som person, så uppfattas jag nog som väldigt lugn ... och nog rätt blyg, även om blygseln har blivit typ tusen gånger bättre än när jag var liten. Jag är väldigt snäll och omtänksam, men kan nog i vissa sammanhang vara ganska egoistisk. Jag vill gärna ha saker gjorda på mitt sätt, men har ändå försökt att ändra mig mycket på den punkten. Jag tycker att jag de senaste åren har jobbat rätt mycket på att försöka förbättra mina personliga egenskaper ... för att bli en bättre människa. Jag är väldigt diplomatisk och har svårt att få ovänner. En kollega sa rätt nyligen: "Man kan inte bli ARG på Åsa!" och det stämmer nog. Jag är väl kanske en del konflikträdd och försöker medla så långt det bara går ... allt för att slippa bli osams med folk. Jag försöker att tänka mig in i hur andra människor tänker och kan därför förstå varför de agerar som de gör ... och med den kunskapen så kan jag medla mellan människor. Fast helst håller jag mig utanför alla tänkbara typer av tjafs. Jag hatar verkligen ilska och osämja.

I December 2007, så blev jag plötsligt sjuk. Hela min vänstra kroppshalva domnade bort och försvagades rejält. Efter diverse undersökningar, magnetröntgen, ryggmärgsprov, privatklinikbesök, så fick jag tillslut reda på att jag hade MS (Multipel Skleros) ... en obotlig neurologisk sjukdom, som kan leda till att man så småningom blir handikappad. När jag först fick höra talas om att det nog var det som jag hade, så såg jag ju bara framför mig en rullstol. Är det SÅ min framtid kommer se ut?
Men nu tänker jag annorlunda. Det behöver inte alls bli så ... och även om jag hamnar i rullstol, så vad gör det? Det tar jag dessutom den dagen i så fall. Nu tar jag bromsmedicin och hoppas att sjukdomsförloppet inte kommer gå så fort ... och så tar jag dagen lite som den kommer. Det blir som det blir och inget mer med det. Jag tycker på ett sätt att jag har fått en mer positiv livssyn sedan jag fick MS. Kanske inte i början, men efter att den värsta chocken lagt sig, så ...
Jag vill leva livet mer nu. Jag känner att jag vill leva så mycket jag bara kan. Jag vill göra mer och utnyttja mina dagar bättre. Jag började tänka om efter att jag fick den här diagnosen. Det ÄR ju ingen dödlig sjukdom, så det hade ju kunnat vara värre.

Ja, det var väl vad jag hade att berätta om mig själv ...

I MORGON - MINA FÖRÄLDRAR