Dag 02 - Mina föräldrar

Ja, idag är det ju tänkt att jag ska skriva om mina föräldrar ...

Mina föräldrar var aldrig gifta, men väl förlovade. Båda hade dock varit gifta på varsitt håll tidigare, så mamma hade två tonårsbarn (eller min syster var väl precis före tonåren då när de blev tillsammans), men pappa hade inga barn. Egentligen var jag väl inte helt planerad, men jag tror ändå att båda blev väldigt glada över att de skulle få ett barn tillsammans.
Jag tror dock inte att de hade det alltför lätt alla gånger. Mycket folk som kom och gick hemma hos oss ... och min syster blev gravid när hon bara var 14 år, så då hade mamma och pappa två småbarn att ta hand om plötsligt, trots att endast det ena barnet var deras. Sen hade ju mamma en del problem med psyket och ingen av de orkade väl antagligen med det livet de hade då ... så när jag var 4,5 år så separerade de och pappa flyttade därifrån med mig. Mamma bodde hos oss ett tag i början ... tills lägenheten hon skulle flytta till var färdig, men sen flyttade hon ifrån oss för gott och pappa hade ensam vårdnad om mig.
Nå ... nog om det ...

Min pappa, Sven-Olof (kallas för Sven), hamnade vid 7 års ålder i ett fosterhem uppe i Ångermanland. Där växte han upp hos en tyrannisk fosterfar. Vid 15 års ålder flyttade han sen därifrån för att börja jobba som bagare. Så småningom hamnade han dock nere i Södertälje igen ... där han ursprungligen kom ifrån ... och där nere började han jobba på Scania. Nu är detta väldigt korta drag eftersom jag inte vill bli alltför långrandig.

Jag och pappa

 Mamma ... Sigbritt ... växte upp hos sin mamma och pappa och bodde växelvis i Södertälje och på landet i Månkarbo (där hennes mamma växt upp och där fortfarande mammas mormor och morfar bodde). Mammas pappa var dock inte hennes biologiska far. Mormor och morfar var separerade ett tag och under den tiden träffade mormor sitt livs kärlek och blev gravid. Det passade sig väl inte riktigt, dock, så efter många om och men så blev det så att hon återvände till sin make och han tog sig an barnet som sitt eget.
Mormor led dock av depressioner emellanåt, så därför blev mamma ivägskickad som tonåring ... och fick bo några år nere i Småland.
Mamma var väl inte den starkaste människan rent psykiskt, så hon hamnade nog lätt in i saker och situationer som hon kanske inte borde ha gjort. Hon blev tidigt gravid ... före hon fyllde 17 år. Med den mannen gifte hon sig och de fick två barn tillsammans. Han drack dock väldigt mycket och kunde vara väldigt våldsam och så småningom skilde de sig.
Mamma hade ständigt psykiska problem ... depressioner emellanåt, ångest hade hon nog också ... och hon oroade sig för mycket saker ... och trodde att hon kunde mindre än hon verkligen kunde. Hon såg ner på sig själv ... tyvärr ... och satte alltid andra före sig själv.
Sen fick hon psykos när jag var 11 år. Det var en hemsk tid. Hon hade ju precis börjat må bra och vi pratade om att åka till Legoland ... bara jag och mamma. Men så fick hon den där psykosen. :-( Det var jobbigt och ingenting man riktigt ville prata om med folk. Det var ju rätt pinsamt att ens mamma blivit tokig.
En dag när vi kom till sjukhuset för att hälsa på, så mötte vi mamma i korridoren ... spritt språngande naken. En inte alltför rolig syn för en 11-åring.
Hon blev ju dock bättre ... nästan bra ... men sen kom den andra psykosen när jag var 14. Vi var på landet då och jag minns så väl när vi åkte ner med henne till psykakuten på Huddinge. En minst sagt jobbig bilfärd.

Jag och mamma

Men den psykosen var tack och lov den sista. Hon fick väl medicin och gick på regelbundna psykiater-besök ... och blev nog successivt bättre. Vi började alla att umgås mer med mamma och jag kom så småningom oerhört nära henne ... närmre än jag någonsin varit. Hon blev nog faktiskt min allra bästa kompis och vi gjorde mycket tillsammans. Även mamma och pappa fick närmre kontakt igen och när jag var typ 18 år, så förlovade de sig igen. Mamma hade dock kvar sin lägenhet, men bodde mestadels hos mormor eller hos oss. Jag tror att hon verkligen mådde oerhört bra då ... i slutet av 1990-talet. Hennes psykiater sa ju att hon aldrig sett mamma så glad och livskraftig tidigare ... och det stämde nog. Hennes välmående tror jag berodde på två saker främst ...
1. Hon tog hand om mormor, vilket gjorde att hon kände sig mer betydelsefull än hon någonsin gjort.
2. Jag och mamma hade en oerhörd gemenskap och jag gjorde saker med mamma helt utan baktanke. Jag hjälpte henne så gott jag kunde och jag utnyttjade henne aldrig (till skillnad från de flesta andra). Jag fick nog henne att verkligen känna sig älskad ... och det tror jag gjorde att hon blev mer glad över att leva.

Men ... precis när mamma mådde som allra bäst, så hände det där hemska ... det där som man aldrig vill ska ske. Hon blev sjuk ... sjuk på riktigt ... sjuk i kroppen. Mamma drabbades av cancer och ca tre månader efter beskedet så såg vi hur hon tog sina sista krampaktiga andetag. Tre dagar före julafton 1999 så stod vi alla bredvid henne och såg på när hon dog. Det var fruktansvärt jobbigt. Mormor var också där ... när hennes enda barn dog. Det blev sen en något nedstämd jul, måste jag säga.
Själv så bearbetade jag den omedelbara sorgen genom att skriva en låt tillägnad henne (låten finns till höger på den här sidan, by the way). Jag satt hela natten och skrev och när låten äntligen var klar, så tog den liksom med sig mina tårar. Jag grät inget mer sen ... inte ens på begravningen trots att jag då framförde låten jag skrivit. Mamma var en av få personer som hade fått höra mina egna sånger, så därför kändes det helt rätt att sjunga sången på begravningen.

Pappa träffade en tant ett tag efter att mamma dött ... en tant som han gifte sig med ... och så flyttade de snart upp till Norrland. Tanten visade sig vara en rätt hemskt människa och jag förlorade en hel del kontakt med pappa. I nästan tio år var de gifta, men förra hösten fattade pappa äntligen att han inte kunde leva på det viset. Han tog då ut skilsmässa och flyttade därifrån. Det har väl hänt en del under den här tiden och för tillfället så bor han hemma hos oss ... på vår soffa. Ja, inte just nu ... nu är han på resande fot för tillfället ... men han kommer tillbaka hit igen. Känns ju bra att jag fått pappa tillbaka igen och hoppas att han kan träffa någon som gör honom lycklig istället för en som trycker ner honom.

Nu blev det extremt långt, det här. Sorry! Men nu får det räcka i alla fall.

I MORGON - MITT HEM