Dag 09 - Min tro

Jag växte egentligen upp med kristendom runt omkring mig. Mamma var kristen och mormor var djupt religiös och hade nog förhoppningar om att få med mig också i kyrkan. Mormor var medlem i Pingstkyrkan, men dit vägrade pappa att släppa mig ... fast hon försökte nog. ;-) Mamma var väl lite svävande mellan olika församlingar, men jag vet inte om hon fastnade för någon, direkt. Kristen, vet jag dock att hon var.
Jag TRODDE väl att jag också var kristen. När jag var liten så trodde jag det. Det var väl den enda religion som existerade, så jag antog väl att det var den enda "rätta" och som barn är man ju rätt lättpåverkad. Mormor gillade dessutom att pracka på en åsikter. Hon gjorde ju dock en del gott av sin tro också. Hon fick mig ju att sluta svära, till exempel. Jag var väl i åtta års åldern då, när mormor sa att det var fult att svära och att Jesus inte gillade när man svor. Som lättpåverkad åttaåring, så lyssnade jag på vad hon sa och faktiskt så slutade jag då tvärt ... och började aldrig igen. Det finns ju så många andra ... bättre ord ... som man kan använda sig av.

Sen blev det då dags för konfirmation och som nästan kristen, så kändes det rätt självklart att jag skulle konfirmera mig. Mormor hade nog blivit rätt besviken annars och dessutom såg jag det som en chans att faktiskt lära mig lite mer om den religionen ... för att se om det verkligen var någonting för mig.
Under det året som jag var konfirmand, så kände jag dock att jag kom allt längre ifrån den religionen. Visst var väl en hel del tankar rätt vettiga, men det kändes ändå inte särskilt trovärdigt. Himmel och helvete ... paradiset och allt det där. Mycket kändes så osannolikt och ingenting jag själv kunde ställa mig bakom.
Jag fullföljde ju dock min konfirmationsläsning, men gick ut med den insikten att den religionen inte var min. Jag har dock all respekt för kristendomen, för de moraliska värderingarna och budskapen är väldigt fina och är bra att ha med sig i livet även om man inte är troende.

Men vad tror jag då på?
Egentligen har jag väl ingen riktig tro. Jag tror på evolutionen och vetenskapen. Inte är jag väl ateist, direkt. Nog kanske det kan finnas ett högre väsen. Man vet ju ingenting, egentligen. Men det är inte så att jag bekänner någon tro.
Jag är ju dock vigd i kyrkan. Många kan säkert se det som hyckleri, men jag känner ju ändå en viss dragning till de kristna värderingarna och så tycker jag att det är en fin tradition.
Ett tag så trodde jag mycket på reinkarnation ... att själen flyttade vidare till en annan kropp när man dog. Det kändes som det mest logiska för mig. Men nu vet jag inte längre ...
Jag tror mycket på livet ... och att vad som sker det sker ... och vill inte längre fundera så mycket på vad som finns bortom allt det här världsliga.

I MORGON - DET HÄR HADE JAG PÅ MIG IDAG