Jag är oerhört stolt över att jag helt på egen hand lyckades ändra mina kostvanor och så målinriktat faktiskt ta mig ner till normalvikt ... och att jag dessutom lyckats behålla vikten så lång tid efteråt. DET är jag otroligt stolt över.
Som jag sagt tidigare, så var jag väldigt överviktig när jag var yngre. Under hela uppväxten var jag faktiskt klassad som tjock. Jag var inte bara mullig, utan jag var nog rejält överviktig. I början så sa väl folk att det skulle plana ut i takt med att jag växte, men det skulle jag nog säga enbart är en dålig ursäkt och rent skitsnack. Är man tjock så är man och är då troligtvis resultatet av en felaktig kost och för lite motion ... även för ett barn. I 1:an åt jag ofta två middagar om dagen (alltså kvällsmat), för min dagmamma (som jag gick till efter skolan) lagade middag till oss innan vi blev hämtade. Hon gjorde det för att våra föräldrar skulle slippa laga mat till oss sen på kvällen. MEN ... min pappa skulle ju ha middag, så han lagade ju ändå mat varje kväll ... och då åt jag ju hans mat också. Jag tror det var där som min vikt började skena uppåt ... då jag i 1:a klass åt frukost, lunch och middag x 2. Plus att jag säkert åt nån macka eller fikabröd på kvällen också.
Om det hade varit MITT barn, så hade jag sagt åt dagmamman att inte ge barnet någon middag eftersom vi åt det hemma sen. Men jag tror inte att pappa sa något.
Hur som helst ... jag drack ju även en hel del läsk och saft ... och så åt jag ju mycket godsaker. Inte så mycket godis, men mycket bakverk och snacks. Sen åt jag väldigt stora portioner. Ja ... så motionerade jag typ ingenting alls. Var mest hemma för mig själv. Inte konstigt att man då blir överviktig.
Under hela min skolgång stötte jag ideligen på folk som tyckte att jag skulle gå ner i vikt ... lärare, skolsköterskor, läkare och alla möjliga förstå-sig-påare. Tjaj, tjat, tjat ...
Min mellanstadielärare försökte få mig att motioner mer också ... genom att be mina klasskompisar att gå ut med mig på promenader på rasterna. Fick höra det av en kompis. Tala om att se ner på mig! Som om jag vore en hund, liksom. Jag sa väl inte så mycket om saken då, men jag kände desto mer. Jag blev faktiskt väldigt ledsen. Det var väl inte hennes sak att försöka styra mig på det sättet ... och jag tycker det var oerhört kränkande att bli behandlad på det viset.
Saken är ju den att för att man ska kunna gå ner i vikt, så måste det komma inifrån en själv. Man måste verkligen ha viljan och motivationen. Det räcker inte att man ständigt får höra av folk att man borde gå ner. Tjat HJÄLPER inte. Personligen så blev jag bara arg. Ju mer folk tjatade desto argare blev jag. MIN vikt var väl MIN ensak ... och så åt jag ännu mer.
Men sen fick vi en ny skolsköterska när jag gick i 9:an och det är faktiskt mycket tack vara henne som jag sen tillslut bestämde mig. Jag var till henne ofta under det året. Vi pratade om lite allt möjligt ... mycket om sång bland annat, eftersom hennes dotter sjöng för samma sånglärare som jag. Inte en enda gång nämnde hon att jag borde gå ner i vikt. ALDRIG! Vi pratade om helt andra saker och hon såg mig för den person som jag verkligen var. Hon såg MIG och inte bara något fetto som måste banta ... och faktiskt, så var det HELT rätt taktik! Under våren i 9:an så tog jag själv beslutet ... beslutet att ändra mina kostvanor och försöka gå ner i vikt.
Efter skolavslutningen skulle jag börja. Då vägde jag ca 92 kg och hade ett BMI på 36,4.
Jag hade väl dock inget riktigt mål. Mitt mål var att gå ner i vikt, men hade ju inga funderingar på hur mycket eller så.
I och med de ändrade kostvanorna så gick jag ju faktiskt ner ganska lätt ... och tappade nog ca 20 kilo under året som följde. Men sen kände jag mig ju hyfsat smal och tyckte att det räckte. Jag var ju rätt långt ifrån smal, men ändå kände jag mig smal. Jag vägde väl drygt 70 kg och under hela gymnasietiden så hade jag väl ett BMI på ca 28.
Men när jag sedan slutat gymnasiet så började jag fundera. Jag såg tidningar med folk som gått ner i vikt och blivit smala och då började jag tänka ... varför skulle inte JAG kunna lyckats med något sådant? Jag ville ju också bli smal. Varför skulle inte JAG kunna gå ner till en normalvikt?
Så då bestämde jag mig! Jag skulle gå ner till normalvikt ... max 60 kg, skulle jag väga ... jag skulle bli smal för första gången i mitt liv. Jag var SÅ motiverad och SÅ målinriktad!
Ett år senare så vägde jag 55 kg och hade därmed ett BMI på 21,8! Jag var smal! För första gången i mitt liv, så var jag faktiskt SMAL!
Sen träffade jag ju min make strax efteråt och jag blev gravid. Då gick jag ju upp en del i vikt, så klart. Inte gick jag ner efter att barnet var fött heller. Så småningom så gick jag ju i alla fall ner en DEL av den extravikten, men sen blev jag gravid igen. Den gången gick jag dock inte upp lika mycket, men jag var ju ändå överviktig efter att dottern fötts.
Men månaden före hon fyllde 1 år, så bestämde jag mig för att blir smal igen. Ett halvår senare så vägde jag mindre än jag någonsin gjort ... 52 kg, med ett BMI på 20,6 och endast 5 kg mer än när jag var 9 år gammal. Tala om att jag kände mig lycklig då ... och så oerhört stolt över mig själv och vad jag åstadkommit.
Fast egentligen är det väl inte själva viktminskningen som jag är mest stolt över, utan det är nog snarare det faktum att jag har lyckats hålla mig inom normalvikt så långt efteråt. Vem som helst kan nog lyckas gå ner i vikt, men jag tror det är svårare att sen klara av att behålla vikten. Många går upp igen ... ofta mer än innan ... men jag har bestämt mig för att aldrig mer bli tjock. Det har jag varit tillräckligt i mitt liv, men nu är den eran över. Aldrig mer!
Det är nu 13,5 år sedan jag blev normalviktig för första gången i mitt liv och enda gångerna som jag varit överviktig efter det, har varit i samband med graviditeter och det tycker jag faktiskt är en hyfsat stor bedrift och någonting som jag är otroligt stolt över!
Ursäkta att detta inlägg blev så långt, men detta är ett ämne som jag kan prata om hur mycket som helst. Viktminskning och kost är någonting som jag verkligen brinner för och är relativt insatt i, så därför tenderar jag att babbla på alldeles för mycket om detta när jag väl sätter igång.
I MORGON - MINA DRÖMMAR
Duktig du är!:) jag är också väldigt intresserad av kost så till mig kan det aldrig bli ett för långt inlägg när det handlar om det!
SvaraRadera