Dag 30 - Min drömresa

Så har jag kommit till listans sista dag ... och ämnet för dagen är Min drömresa. Det är egentligen inte helt lätt. Jag älskar att resa och det finns massor av ställen som jag skulle vilja besöka.
En önskeresa vore ju dock att åka med hela familjen till USA och vara där i typ tre veckor. Jag och maken har ju varit till Las Vegas två gånger (2006 och 2007), men Las Vegas är ingen stad för barn. Det är ett nöjesfält för vuxna ... som jag förvisso älskar ... ett fantastiskt, overkligt vuxenparadis. Men jag skulle inte välja att ta med mig barnen dit. Nej, då finns det andra ställen som lämpar sig bättre.
Barnen vill ju också till USA. De ser ju mycket på amerikanska program och är likt mig och maken väldigt fascinerade av det amerikanska samhället och den amerikanska stilen ... och skulle sååå gärna vilja resa dit.
Det skulle verkligen vara urhäftigt att göra en sån där långresa till USA ... och då åka runt till lite olika ställen ... och se allt det där som man bara sett på TV tidigare. Både historiska platser och nöjesfält så som Disneyland eller Universal studios. Det vore verkligen otroligt häftigt ... och nog en dröm för oss alla.
Det kostar dock fruktansvärt mycket pengar att göra en sådan resa med hela familjen, men någon dag så hoppas jag att vi ändå kan få tillfälle att förverkliga den drömmen.

Bild från när vi var vid Hover Damm under vår Las Vegas-resa 2007

Sen finns det ju en massa andra resor som också vore häftiga att göra ... Asien, har jag till exempel aldrig varit i. Kina eller Japan vore kul att besöka. Även Västindien vore kul att resa till. Kanske en slapparresa till Barbados? Ja, det finns mängder av ställen jag skulle vilja resa till ... och hoppas att man hinner åka till så många som möjligt under livet. Jag älskar att resa!

Så ... nu har jag klarat av min månadslista ... i tid, till och med. ;-) Jag har ju dock inte haft så mycket varken ork eller tid att skriva om så mycket annat den senaste tiden, så jag får väl ta igen det nu efteråt. Men det får bli en dag jag har ork ... och lust. Nu har jag ju bloggat alla dagar den senaste månaden, så kanske det blir någon dags paus nu.
Nå ... det visar sig ...

Dag 29 - Mina ambitioner

Ja, jösses ... vad ska man svara på det? Jag har ju aldrig haft några riktiga ambitioner. Det skulle väl i så fall vara att bli en så bra människa som jag bara kan. Att vara en bra mamma, en bra maka, en bra vän, en bra dotter ... ja, helt enkelt en bra människa. De senaste åren har jag även strävat efter att bli än bättre människa ... och försöka förbättra de egenskaper jag redan har. Jag ÄR ju egentligen en rätt bra person, tror jag, men jag har ett problem ... och det är den sociala biten. Jag är inte så social som jag önskar att jag vore, så därför känner jag att det är den delen som behöver utvecklas allra mest. Så det är väl en slags ambition, antar jag ... att bli en mer social person.
Faktiskt så jobbar jag en hel del på det. Är man supersocial, så kanske det inte är så lätt att förstå att det inte är helt lätt att prata med vem som helst om vad som helst. Jag är ju dock väldigt pratsam ... alldeles FÖR mycket ibland ;-) ... men det är det där initiativtagandet som är svårt. Jag har svårt att inleda diskussioner, men när jag väl kommit in i en diskussion, så brukar det inte vara så jätte svårt. Men sen är jag väldigt beroende av personkemi också.
Hur jobbar jag då på saken? Jo ... det gör jag mycket genom att iaktta och lyssna på hur andra gör. Bland annat så är ju min man extremt social, så jag studerar ju mycket hans beteende. Sen så försöker jag att vara med på tillfällen då man kanske riskerar att stöta på folk och antingen hamna i samtal eller bli åhörare till samtal. Det är faktiskt väldigt lärorikt.
Jag HAR ändå kommit en bit på vägen, tycker jag ... men att kalla mig för social, är nog en rätt kraftig överdrift. Jag har dock den ambitionen ... att så småningom BLI en mer framåt människa.

I MORGON - MIN DRÖMRESA

Dag 28 - Något jag saknar

... som jag gärna skulle vilja ändra till NÅGON jag saknar.
På det svarar jag självklart min mamma. Jag saknar henne så fruktansvärt mycket och faktiskt så tycker jag att saknaden blir allt större ju längre tiden går.
I December har det gått 12 år sedan jag såg mamma ta sina sista krampaktiga andetag ... tre månader efter att hon fått cancerbeskedet. Den sista månaden hade allt gått oerhört fort. Vi hade ju alla ... inklusive mamma ... hoppats att hon skulle få uppleva Millennieskiftet. Men ödet ville annorlunda. Den 21 december ... en vecka före sin 55-års dag, så avslutades hennes liv.
Självklart så blev jag ju jätte ledsen när hon dog. Som jag skrivit tidigare i bloggen, så grät jag hela den dagen och ända in på natten ... tills jag började skriva på en låt. Men när låten var klar, så slutade jag gråta och sen grät jag inget mer över mammas död ... inte på flera månader och inte ens på begravningen, trots att jag då framförde min låt.
I början så kändes allt mest konstigt. Jag kan inte säga att jag kände någon riktig saknad då. Det kändes mest som om mamma var på semester ... och som om hon snart skulle komma tillbaka igen. Men allt eftersom månaderna gick, så började det gå uppför mig mer och mer att mamma faktiskt var borta för alltid ... att hon aldrig någonsin skulle komma tillbaka igen. Då började jag plötsligt känna en enorm saknad.
Sen har det väl gått till och från sedan dess. Ibland känner man större saknad och ibland känner man mindre saknad. Men det har funnits många tillfällen i livet då jag verkligen hade önskat att jag haft min mamma med mig. Den senaste tiden har den känslan aldrig riktigt velat försvinna. Saknaden efter mamma har varit enormt stor och min allra högsta önskan har varit att hon mot alla odds skulle återuppstå.
Kanske beror den här stora längtan på att jag har börjat funderat mycket över livet den senaste tiden ... MITT liv ... och då har jag plötsligt börjat förstå så mycket. Jag har nu plötsligt börjat förstå mig på min mamma mer ... hur hon tänkte, hur hon kände och varför hon agerade på vissa sätt. Nu förstår jag ... jag förstår precis ... för jag tror att jag själv har mycket av hennes tankegångar. Allt blev på ett sätt så glasklart för mig. Som om det gick upp ljus. Trots att mamma varit död i över ett decennium, så började jag plötsligt förstå henne ... och då blev ju även saknaden allt större.
I början så kände jag mig orolig över att jag skulle glömma bort mamma ju längre tiden gick, men nu vet jag att det aldrig kommer hända. Jag kommer minnas henne för alltid och förstår henne bättre än någonsin. Saknar henne mest av allt!

Låten jag skrev till mamma

I MORGON - MINA AMBITIONER

Dag 27 - Min favoritplats

Ja, jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det. Favoritplats i världen? Favoritplats i hemmet? Eller vad menas, egentligen?
Om jag ska ta det ur ett större perspektiv ... och ta det som favoritplats i världen ... då skulle jag nog faktiskt svara ÅLAND. Jag älskar verkligen Åland och när vi flyttade hit för nästan 7 år sedan, så kändes det lite som att "komma hem". Det kändes som ett helt perfekt ställe att bo på ... ett slags utopiskt, perfekt samhälle som var helt idealiskt för mig. Det ÄR verkligen en helt underbar plats och jag har aldrig ångrat flytten hit. Det är oerhört vackert ... och så är det ju väldigt lugnt och tryggt. Perfekt för barn ... och egentligen för alla som söker lugnet. Så Åland är nog min absoluta favoritplats i världen.
Om jag ska se det ur ett lite mindre perspektiv ... och välja min favoritplats i hemmet ... då skulle jag nog välja vår soffa i vardagsrummet. Där spenderar jag den mesta av min tid ... vid datorn, kollar på TV och jag umgås ... så där trivs jag nog mest.

I MORGON - NÅGOT JAG SAKNAR

Dag 26 - Mina rädslor

Min allra största rädsla är väl att det skulle hända barnen någonting ...  eller att något skulle hända min man. Det värsta vore nog att de blev allvarligt sjuka eller att de skulle dö ifrån mig. Det är nog bland det värsta som skulle kunna hända ... och något som skrämmer mig oerhört mycket.
En annan stor rädsla, är nog rädslan för att bli övergiven ... ifall maken skulle lämna mig ... eller ifall han skulle vara otrogen. Det skulle ta fruktansvärt hårt på mig ... och förhoppningsvis kommer det ju heller aldrig hända.
De senaste åren har jag även börjat känna mig lite rädd för att åldras ... rädd för att jag blivit för gammal för en massa saker och för att bara hamna i samma gamla hjulspår för resten av mitt liv och att allt man borde ha gjort aldrig blev gjort medan det fanns tid. Att man blivit för gammal för att leva och uppleva och att man borde ha levt mer medan man var ung. Den rädslan har vuxit sig allt starkare och har lett till många personliga funderingar över hur jag lever och vad jag egentligen vill göra med mitt liv.

Sen är jag ju rädd för småsaker också ... men då handlar det inte om riktiga rädslor, anser jag ... inga sådana stora saker som jag klassar som riktiga rädslor. Därför ids jag inte ens nämna dem här.

I MORGON - MIN FAVORITPLATS

Dag 25 - Min politiska åsikt

När jag var yngre, så hade jag inte särskilt mycket kunskap om politik över huvud taget. Jag tänkte att allt ändå var samma och visste ingenting om hur man skulle rösta och på vad. Jag var rätt nollställd, faktiskt.
Men med åren, så har politiken blivit allt viktigare. Jag har förstått att det faktiskt är en himla stor skillnad mellan de olika partierna och det ÄR viktigt med politik. Det är viktigt att rösta och även att sätta sig in i vad man röstar på. Jag BRYR mig mer nu ... och tycker det är jätte viktigt att vara delaktig och att lägga min röst på något som jag själv tycker är viktigt.
Sen har ju min man blivit politiker och klart att man blir lite färgad av hans tankar och åsikter. Det blir ju en hel del politiskt prat hemma ... särskilt nu när valet närmar sig. Men faktum är att jag ju faktiskt HAR väldigt lika åsikter som honom. Vi tänker väldigt lika och tycker oftast att samma saker är viktiga.
Men om jag ska säga mina personliga åsikter ... vad som är viktigt för MIG, så skulle jag nog säga att valfrihet är väldigt viktigt. Jag tycker inte att politiker ska bestämma om varenda liten grej ... att det ska vara lika för alla och att alla ska göra på samma sätt. Nej, jag tycker att den egna individen ska få planera sitt liv mer på egen hand ... inom vissa ramar. För vissa kanske det passar att sätta sin 1-åring på dagis, medan andra kanske vill vara hemma med barnet i flera år. Jag tycker inte det ska vara så gott som obligatoriskt att gå på dagis. Jag tycker heller inte att politikerna ska bestämma hur man planerar sin föräldraledighet. Det tycker jag är något som familjerna själva ska få råda över.
Jag tycker också att man SKA kunna göra karriär ... och att det ska löna sig att arbeta. Jag tycker att man SKA kunna tjäna mycket pengar ... om man vill.
Jag tycker också att man ska ta hårda tag mot brottsligheten. Jag tycker att straffet ska motsvara brottet mer ... och att man verkligen ska få lida för vad man gjort.
Sen är ju synen på ekonomi viktig ... att man prioriterar rätt och för en ansvarsfull politik. Idag känner jag ju att det är extra viktigt att ens politiker står för en ansvarsfull och hållbar ekonomisk politik. Man måste kunna prioritera och man kan inte lösa allt enbart genom att höja skatterna.
Även miljön är viktig ... men att man har individbaserade lösningar framför kollektiva. Det är bättre att utgå ifrån individen, för det blir i längden mer hållbart. Jag är för en logisk och realistisk politik och inte någon ouppnåelig utopi.
Ja, det var väl min syn på politiken ... och mina åsikter.

Så avslutar jag med Moderaterna på Ålands valsång, som jag är med och sjunger på ... nu inför höstens val.

http://www.moderaterna.ax/files/ett_aland_for_alla.mp3

I MORGON - MINA RÄDSLOR

Hur många lingon finns det i världen

Igår hade vi filmkväll med familjen och faktiskt så var jag riktigt nöjd med alla tre filmer, som vi hade hyrt. Ingen av filmerna kändes som en bortkastad stund, utan alla var verkligen riktigt bra ... enligt mitt tycke.
Megamind, vad en animerad film och man kan väl säga att slutsatsen av den var att det aldrig är för sent att ändra på sig ... att ondskan faktiskt KAN bli god ... bara man väl kommer in på rätt spår.
Thor, handlade om asagudarna ... om Thor, som blev förvisad ner på jorden för att bli en bättre och mer ödmjuk person ... för att "komma ner på jorden", som man säger. Den var väl rätt overklig, men ändå spännande och en helt okej film att kolla på.
Bäst av filmerna, tyckte jag dock var Hur många lingon finns det i världen, som faktiskt likt Megamind, handlar om att förändras. Huvudpersonen hamnar som assistent åt en grupp utvecklingsstörda och dessa personer får honom att inse vad som verkligen BETYDER något ... att alla människor är lika mycket värda och att alla vill bli sedda. Man ska inte alltid döma hunden efter håret, utan det kan finnas talang i vem som helst.

Alex (huvudpersonen) ser dessa personer och behandlar dem med värdighet, till skillnad från andra som placerar dem i ett fack och hämmar deras personligheter och deras kreativitet. Alex lyssnar på DEM och hjälper dem att förverkliga sina egna drömmar ... drömmar som de faktiskt HAR.


Jag tyckte att detta var oerhört underbar och gripande film. Både jag och Amanda började gråta i filmen, så då måste de väl ha lyckats med manuset och det trovärdiga skådespeleriet. ;-)
Filmen var både rolig, rörande och sorglig ... och en film som jag är jätte glad över att ha sett!

Dag 24 - Det här får mig att gråta

Allt och inget, skulle jag nog vilja säga. Jag är en väldigt känslig person och har extremt lätt för att börja gråta. Nå ... jag gråter väl inte så lätt om jag gör illa mig ... är ganska smärttålig på så sätt. Men jag gråter för saker som triggar igång min hjärna. Om jag blir besviken så kan jag börja gråta eller om något blivit utsatt för något hemskt. Jag börjar gråta om saker inte går som jag tänkt mig eller om någon agerar på ett oväntat sätt. Sen kan jag börja gråta för sådant som att någon har dött ... och när jag ser en sorglig film eller läser en sorglig bok.

Jag börjar även gråta när jag blir rörd ... pga lycka och glädje ... och åt filmer med lyckliga slut. Jag kan börja gråta om jag blir extremt stolt över något och om saker gått bättre än jag förväntat mig.
Ja, det är inte särskilt svårt att få mig att börja gråta. Oftast kan jag inte hjälpa det. Tårarna bara kommer. Jag börjar ju också gråta när jag är extremt arg eller blir fruktansvärt upprörd. Då VILL jag inte gråta, men ändå börjar tårarna rulla. Det är inte något jag kan styra över, utan det bara blir så.
Jag börjar också gråta om jag pratar om känsliga saker. De gångerna vill jag ju inte alls gråta, egentligen, eftersom det då blir svårare att föra en vettig diskussion. Men jag kan inte alltid bestämma, tyvärr.
Det är inte alltid så allvarligt om mina tårar börjar trilla, utan det är mer en del av min personlighet. Jag ÄR bara en väldigt känslig person, med känslorna långt uppe på ytan. Oftast är det inte så farligt. Det är bara sån som jag är.

I MORGON - MIN POLITISKA ÅSIKT

Dag 23 - Det här får mig att må bättre

Kladdkaka! Haha! Nä ... den ger mig nog mer dåligt samvete, egentligen ...

Om jag ska vara lite seriös, så skulle jag säga kramar ... från barnen och från min man. Eller när dottern säger att hon älskar mig och att jag är världens bästa mamma.
Så skulle jag nog också kunna säga makens positiva inställning och sättet han får mig på bra humör trots att jag bara vill vara arg.
Musik, kan också få mig på bra humör ... och att skriva. Det blir jag ofta lugnt och glad av. Man skriver av sig sina aggressioner och så försvinner plötsligt de negativa tankarna.
God mat kan också få mig på bra humör ... eller nåt gott bakverk. Även att se på humorprogram eller någon komedi kan få mig på bra humör.

I MORGON - DET HÄR FÅR MIG ATT GRÅTA

Dag 22 - Det här upprör mig

Egentligen är jag nog en person som blir upprörd ganska lätt ... över allt möjligt, faktiskt. Jag kan bli upprörd över om jag glömmer handla någonting eller om barnen har glömt kvar något i skolan. Jag kan också bli upprörd över folk som parkerat fel eller om folk inte skjuter in vagnarna ordentligt på affären (har hänt åtskilliga gånger att jag har fått skjuta in andra personers vagnar).
Jag kan också bli upprörd om något TV-program jag sett fram emot blir inställt. Då kan det ibland nästan kännas som om världen ska gå under. Löjligt! Ja, jag vet! Men jag blir upprörd väldigt lätt ... och man behöver nog inte se så allvarligt på det alla gånger. ;-)
Men så blir jag ju såklart också upprörd över mer allvarliga saker ... orättvisor, till exempel. Jag hatar när folk blir orättvist behandlade ... både mig själv och andra. Rätt ska vara rätt, liksom. Oavsett vad det gäller, så tycker jag att rättvisa ska skipas.

Sen blir jag ju självklart upprörd när jag hör talas om barn som misshandlas eller om de får en oerhört kränkande behandling. Misshandel, över lag, är ju nåt som upprör. Djurmisshandel, räknas ju också in i det ... att man kan ge se på någon som är helt försvarslös. Det är så hemskt.
Det finns så mycket hemskheter i världen ... en massa brottslighet ... och den världen är så långt ifrån min egen ... och upprör mig nåt oerhört.
Ja, det finns som sagt, många saker som upprör mig. En del saker upprör mig på RIKTIGT, medan andra saker upprör mig lite mer på "låtsas", som man mer får ta med en nypa salt.

I MORGON - DET HÄR FÅR MIG ATT MÅ BÄTTRE

Dag 21 - Min Favoriträtt

Egentligen så har jag inte endast EN favoriträtt, utan jag har massor av älsklingsrätter. Jag ÄR ju väldigt matintresserad och tycker verkligen det är en riktig höjdpunkt att njuta av en underbart god måltid.
Fast om jag ska nämna en rätt som en spontan favoriträtt, så skulle jag nog säga Lasagne. Åtminstone den lasagnen som jag själv lagar. Jag skulle nog säga att det faktiskt är min paradrätt. Det var jag och mamma som utvecklade den till att bli så bra. Vi brukade alltid laga tillsammans ... varsin sås ... men nu får jag ju göra allting själv. Fast det funkar ju det också. Så om jag endast ska nämna en enda rätt, så får det bli Lasagne.

Det är dock ingen riktigt festmåltid, hur gott jag än tycker att det är. Ska jag äta en riktigt "fin" festmåltid, så skulle jag nog hellre ta nåt kött ... gärna oxfilé eller viltkött och så någon god potatisrätt till det. Inte kokt potatis, utan mer potatisgratäng eller någon typ av ugnspotatis ... eller kanske smörslungad potatis. Så någon god sås till ... bearnaisesås eller kanske rödvinssås ... eller en hemmagjord gräddig pepparsås. Det finns ju så otroligt många mumsiga maträtter att välja mellan, så det är ju helt omöjligt att välja endast en. Men kött funkar i alla lägen. Älskar kött!

I MORGON - DET HÄR UPPRÖR MIG

Det jobbigaste med att ha MS ...

... är inte själva sjukdomen i sig. Det är inte skoven man får och inte heller symptomen man har däremellan. Nej, än så länge funkar denna sjukdom rätt bra att leva med. Att vara extra svag, ha nedsatt känsel, tunga ben eller att känna sig domnad ... det har jag lite lärt mig att leva med, så det känns egentligen inte som något mega-stort problem. Att ta sprutor en gång i veckan, är väl i så fall värre, eftersom jag med åren har blivit allt mer spruträdd. Men sprutorna är inte heller det som jag bedömer vara det jobbigaste ... även om de kommer på en god andra plats (eller ond, kanske man skulle säga).
Nej, det som jag tycker är absolut jobbigast med denna sjukdom, är att det inte syns att jag är sjuk. Inte ens när jag mår som sämst eller har som mest besvär, så syns det något på utsidan ... och det tycker jag är jätte jobbigt. Kanske att man ser lite extra trött ut någon dag eller att jag kanske har lite haltande gång ibland, men trött kan ju vem som helst vara ... och om jag haltar, så är det ingen som reagerar på det.

Folk tror ju att jag orkar hur mycket som helst eftersom jag faktiskt ser väldigt frisk och pigg ut för det mesta ... och dessutom gör jag ju ofta mycket mer än vad jag egentligen orkar. Därför tror jag att andra har väldigt svårt att förstå ... och att över huvud taget sätta sig in i hur jag faktiskt mår. Inte kan jag väl riktigt kräva att de SKA förstå heller. Men däremot så kan jag nog ibland tänka att folk kanske misstror mig? Det syns ju inget på mig, så då måste jag väl vara frisk?
Jag tror att mina kollegor blev rätt förvånade nu när jag blev sjukskriven. De hade nog ingen aning. Jag jobbade ju på som vanligt och sa inget om hur pass svag jag kände mig. Alla dagar kändes ju riktigt jobbiga och en dag var jag till och med tvungen att sätta mig ner en stund på grund av att mitt ben inte orkade stå längre. Fast jag jobbar ju ensam den största delen av tiden, så ingen märkte någonting.
Jag tror inte att någon på jobbet var riktigt beredd på att jag skulle bli sjukskriven. Jag var ju "fisk", så ingen hade nog förväntat sig detta ... och inte vet jag ju hur pass mycket de trodde på min förklaring sen heller. Jag SER ju frisk ut, så då kan jag väl inte vara sjuk?
Det tycker jag faktiskt är det största problemet med denna sjukdom. Alla tror ... och förväntar sig ... att jag ska orka allt ... att jag ska göra allt som vanligt. Därför gör jag ju också mer än jag egentligen orkar ... och mer än jag egentligen borde. Sen känner jag mig som värsta simulanten om jag inte gör saker och om jag förklarar att jag faktiskt inte orkar. Jag verkar ju inte alls sjuk.
Det sa jag nu när jag var till min läkare för en vecka sen ... att det vore så mycket enklare om jag hade en sjukdom som SYNTES. Har man en krycka, så fattar ju alla att man har nåt fel på benen. Men om man "bara" känner sig extremt svag, så är det ingen som kan se det. Det vore så mycket enklare om man hade en sjukdom som syntes. Då skulle nog folk ha lättare att förstå. Men nu tror alla att jag är frisk och att jag mår bra eftersom det ser så ut på utsidan ... och just nu så känns det som om det är det allra jobbigaste med att ha MS. Den här osynligheten. Alla tror att man mår bra trots att man inte alls gör det.
Klart att jag inte mår dåligt alla dagar ... och inte vill jag ju heller att folk ska tycka synd om mig ... särskilt inte under tider som kroppen känns bra. Men under perioder då jag känner mig sämre, så skulle det inte göra något om det syntes på mig. Det blir så svårt att förklara annars ... att jag inte orkar eller att jag inte klarar av saker ... eller att jag behöver vila trots att jag ser så pigg ut. Just den biten tycker jag verkligen är jätte jobbig med den här sjukdomen.
Symptomen har jag ju lite lärt mig att hantera och har vant mig vid ... men denna osynlighet är betydligt svårare att hantera, känner jag.
Sen är det väl också kanske svårt att förklara riktigt, när andra aldrig kan sätta sig in i detta fullt ut. Då blir det nog svårt för utomstående att förstå hur det verkligen är.

Ursäkta om detta inlägg verkar lite gnälligt, men jag ville bara ge en slags förklaring och just nu så har jag det här skovet då jag känner mig så himla svag ... och då känner man sig väl lite gnälligare än vanligt. ;-)
Det är ju inte så att jag vill att folk ska tycka synd om mig, för det ÄR inte ett dugg synd om mig. Jag mår ju över lag hyfsat bra och det finns de som har det betydligt värre. Däremot, så kanske jag ibland kunde önska lite mer förståelse.

Dag 20 - Den här månaden

Den här månaden händer väldigt mycket. Det har ju börjat dra ihop sig till val här, och eftersom maken är politisk sekreterare och dessutom kandidat i både Kommunal- och Lagtingsvalet, så har han sjukt mycket att göra. Han är upptaget nästan hela tiden nu för tiden ... från morgon till sena kvällar ... och sitter vid datorn hemma ända in på natten många dagar, för att hinna med allt. Det innebär ju att jag får ta en större del av markservicen än annars. Därför kanske det var tur att jag blev sjukskriven nu också ... för att orka med allt jag måste ... och slippa all stress. Visserligen är det ju inget vidare att ha det här skovet heller ... som dessutom verkar eskalera ... men då är det ändå skönt att få slippa jobba. Ja, just nu känns det som om det skulle vara hemskt tungt att jobba. Det räcker gott med det jobb jag har att göra på hemmaplan.
Sen var det ju Skördefest den här månaden ... med öppna gårdar runt om på Åland ... som sedan avslutades med en Skördemarknad.

Barnen åker hästskjuts på Skördefesten

Jag har varit på hälsokontroll till företagshälsovården den här månaden och sen var jag till neurologen och fick där träffa min nya läkare för första gången.
Jag började också sjunga på Bel Canto igen ... för första gången efter sommaruppehållet ... och det var verkligen jätte roligt.
Så kör jag ju också den här månadslistan denna månad ... och förhoppningsvis skriver jag det sista inlägget den 30:e. Hittills har jag i alla fall klarat av alla dagar.
Det börjar också en massa roliga TV-program igen ... sådana årligt återkommande program som man snabbt börjar följa.
Nästan halva den här månaden är jag ju också sjukskriven (vad jag vet i nuläget), så det är ju en lite annorlunda månad än de flesta andra månader.
Ja, det var väl typ den här månaden ...

I MORGON - MIN FAVORITRÄTT

Dag 19 - Detta ångrar jag

Jag vet att man egentligen inte ska ångra saker i livet, men jag tror nog ändå att de flesta människor har något som de ångrar ... så har även jag.
Egentligen finns det väl en massa saker som jag ångrar, men det finns en sak som jag ångrar mer än allt annat ... och det är nämligen att jag valde att inte börja på den gymnasielinje som jag hade kommit in på.
Jag hade nämligen kommit in på musiklinjen. Gjorde ett inträdesprov som inte alla klarade, men jag grejade det och kom faktiskt in. Jag VILLE ju egentligen gå där. Musik var ... och är ... mitt liv, så jag hade nog haft otroligt roligt om jag påbörjat utbildningen så som jag hade tänkt.
Men ... jag var alldeles för feg. Jag var inte rädd för att jag inte skulle klara av utbildningen eller så, utan min stora skräck var själva skolan ... en stor gymnasieskola med MASSOR av elever. Jag kom ju från en liten plutt-skola ... en 1-9 skola, med en klass av varje ... typ 300 elever på hela skolan. Så den där stora gymnasieskolan skrämde mig nåt fruktansvärt och DET var anledningen till att jag aldrig gick dit.
Jag tog då en skolpaus ett år, då jag fick en ungdomsplats i ett dagiskök. Sen hittade jag en passande skola för mig ... en liten plutt-skola, precis som jag ville. Det var en slags kost-utbildning och jag var ju intresserad av matlagning och bakning, så jag tänkte att det kunde passa mig bra. Men klart att det inte var någon drömutbildning. Det var det verkligen inte.
När jag berättade för pappa att jag inte tänkte börja på musiklinjen, så sa han att jag skulle ångra mig så småningom. Kanske inte direkt, men så småningom. Jag försäkrade ju honom då om att jag inte alls skulle göra det. Men ... nog ångrade jag mig. Jag ångrade mig nåt så fruktansvärt. Särskilt efter att jag gick ner i vikt och fick bättre självförtroende ... då började jag ångra mitt avhopp så oerhört mycket.
Jag tror att mitt liv hade sett väldigt mycket annorlunda ut om jag inte hade gjort det valet den gången. Å andra sidan så kanske jag aldrig hade träffat min man då och då hade jag ju inte haft mina barn heller ... och barnen är ju något som jag absolut inte skulle vilja vara utan. Tillfälligheter och vägval kan verkligen göra enorma skillnader.

I MORGON - DEN HÄR MÅNADEN

Buzzador-kampanj för Vanish

Jag är ju en sån där Buzzador och för några dagar hämtade jag hem ett 8 kilo tungt paket från posten ... innehållande tvättmedel. Det blev lite försenat, men äntligen kom mina Vanish-produkter, så jag kan sätta igång med att buzza.
Eftersom jag inte mått så bra de senaste dagarna, så har jag tyvärr inte orkat skriva något om detta tidigare ... och jag har definitivt inte orkat använda produkterna. Men nu är jag ju sjukskriven och kan ta det lite lugnare på dagarna, så idag tog jag en tvättid för att påbörja mitt testande.

Mitt Vanish-paket

Mitt Vanish-paket

Så här står det om Vanish:

Vanish är Sveriges mest köpta och populäraste fläckborttagare.
De olika komponenterna i Vanish samarbetar
för att ta bort fläckar vid alla tvättemperaturer
– även låga.
Vissa av komponenterna i Vanish arbetar för att tränga
igenom fläcken så att den löses upp från grunden – andra
delar upp fläcken i mindre, mer lättupplösliga delar. Vanish
innehåller dessutom aktivt syre. När syret i Vanish blandas
med vatten sker en naturlig process där tusentals bubblor
bildas. Bubblorna bubblar upp genom fibrerna i textilerna
och tar med sig fläckresterna på sin väg upp till ytan.
Hela Vanish-portföljen är svanenmärkt. Vanish-pulver är
dessutom rekommenderade av Astma- och Allergiförbundet.

Jag tvättade fyra maskiner och testade då lite olika medel. På vissa fläckar förbehandlade jag också med lite av gelen. Nu är ju kläderna blöta fortfarande, men det verkade ju som om jag fick bort blodfläckarna i alla fall ... och någon annan fläck också. Fast de ingrodda svett-fläckarna försvann inte helt ... vilket jag nog inte hade trott riktigt, heller.

Så hoppas jag att dessa tvättmedel funkar för barnen också ... så de inte får någon allergisk reaktion. Det står ju att de är rekommenderade av Astma- och Allergiförbundet och på burkarna står att de  är parfymfria, så då tycker jag att det borde vara okej. Det är nämligen viktigt för oss att tvättmedlet är parfymfritt, eftersom barnen annars får utslag.

Så fick jag  även med 10 provpåsar att dela ut till vänner och bekanta. Så om du bor på Åland och vill ha en sådan påse är det bara att hojta till. Nu är jag ju inte på jobbet den här och nästa vecka, så därför kan jag inte skicka påsar med posten den här gången. Annars hade det ju funkat att skicka till Sverige också, eftersom jag skickar post från mitt jobb alla dagar. Men det går inte denna gång, så nu riktar jag mig enbart till folk som befinner sig på Åland.

Sådana här påsar har jag att dela ut

Vill du också bli en Buzzador? Gå då in på den här sidan och registrera dig!

Som Buzzador, så får man kostnadsfritt prova olika produkter och berätta för vänner och bekanta om dessa. Man får meddelande om aktuella kampanjer och så får man anmäla sitt intresse till de kampanjer som verkar passande. Det kostar ingenting för dig ... inget annat än lite av din egen tid.

Dag 18 - Min favoritfödelsedag

Ja,det här ämnet blir nog ganska enkelt, för jag kan inte komma på någon födelsedag som varit mer speciell än någon annan. Har väl inga riktiga födelsedagsminnen, egentligen.
Kanske kan det vara när jag fyllde 24 år? Den första födelsedagen efter att jag och maken blivit tillsammans. Tre dagar tidigare hade jag fått reda på att jag var gravid, så det var ju otroligt stort. Jag hade ännu inte berättat om graviditeten för någon (förutom för den blivande pappan, då), men så ringde min syster på kvällen och då råkade jag lite försäga mig. När hon fick höra att jag hade en pojkvän, så frågade hon: "... och när kommer bebisen, då? I Oktober?" Det var ju liksom en riktig fullträff och jag kan ju inte ljuga, så jag var väl tvungen att berätta för henne om att det faktiskt var helt rätt ... men att hon inte fick berätta det för någon, eftersom ingen visste.

Eller så kan det vara födelsedagen då jag fyllde 30 år. Då kom min bror till Åland och min syster med familj ... och jag hade ju inte träffat dem på jätte länge, så det var verkligen jätte roligt.
Till present, fick jag bland annat en resa till Las Vegas, dit jag och maken åkte sen i Maj ... första gången jag var till USA.
Annars kommer jag väl inte riktigt ihåg någon anmärkningsvärd födelsedag.

I MORGON - DETTA ÅNGRAR JAG

Blir alltmer säker ...

Jag börjar bli alltmer säker nu ... säker på att jag verkligen har MS. Jag är också tämligen säker på att detta verkligen ÄR ett nytt skov och det känns som om läkaren bedömde helt rätt när hon sjukskrev mig ... och att det dessutom var i precis rätt stund. Dagen efter att jag varit hos läkaren, så började det nämligen bli värre ... min vänsterarm blev betydligt svagare och jag började även känna av en lätt domning i den ... och definitivt en mer markant känselnedsättning. Nu känns det faktiskt tungt att använda den armen över huvud taget och vill helst bara låta den hänga med ... så använder jag i huvudsak min höger arm. Vänsterarmen känns ju mest bara trött och fumlig och i handflatan bränns det mest hela tiden nu.
Kanske låter det konstigt? Att jag nu känner mig mer säker på att jag har MS. Har det någonsin funnits tvivel?
Jo ... med tanke på att jag inte har haft särskilt mycket tydliga skov efter mitt första och med tanke på att min tidigare läkare mest trodde att jag inbillade mig de symptom som jag hade, så började jag ju själv fundera på om diagnosen verkligen var riktig. Hade jag verkligen MS, eller var det någonting helt annat?
Men nu, när jag känner de här nya symptomen i framförallt vänsterarmen, så börjar jag känna mig mer säker på att detta faktiskt ÄR ett nytt skov och att diagnosen verkligen ÄR riktig.
Dessutom har jag ju börjat känna mig extremt trött ... tröttare än någonsin tidigare. Jag trodde att denna trötthet var något som kommit precis nu ... den senaste tiden. Men när jag tänker efter, så tror jag faktiskt att jag känt av den under en längre tid ... bara att jag har försökt att ignorera den lite. Nu under de senaste dagarna, så har det nog dock blivit värre.
Idag var vi till Travbanan på Skördemarknad och där kändes det verkligen riktigt tungt. Mitt ben släpar, armen känns tung, handen bränns och jag själv känner mig jätte trött. Där kändes det så oerhört tydligt att jag faktiskt inte är helt frisk ... att jag har MS och framförallt att jag just nu är inne i ett skov. Det blev så oerhört tydligt för mig. Jag VILL ju dock vara precis som vem som helst, så jag sa väl inte så mycket om hur jag kände, utan låtsades nog mest att allt var precis som vanligt. Så tänkte jag att jag ju kan vila när jag kommer hem.
Det var vad jag gjorde också ... jag lade mig i sängen efter att jag kommit hem. Först läste jag en stund, men sedan somnade jag. Jag var ju sååå otroligt trött!
Sen kändes det ju hur svårt som helst att ta sig upp ur sängen efter att jag vaknat. Kände mig ju helt väck i kroppen. Men eftersom jag var tvungen att gå på toaletten, så fick jag riktigt tvinga mig upp.
Fast NU känner jag mig i alla fall piggare. Har suttit vid datorn en stund och piggnat till och snart ska jag väl börja laga mat.
Får se bara hur det går att somna ikväll ... nu, när jag har sovit en stund på eftermiddagen ...

Dag 17 - Mitt favoritminne

Det jag direkt kommer att tänka på, är den kvällen när jag och maken blev tillsammans. Vi satt hemma hos mig och pratade om ditten och datten och så klappade vi samtidigt min katt, som låg emellan oss. Jag var inte alls inställd på att bli kär. Men så rörde han plötsligt vid min hand med sina fingrar och då var det precis som att bli träffad av Amors pilar ... jag blev superkär i ett enda ögonblick. Superkär ... och förvirrad. Just den stunden skulle jag nog klassa som mitt favoritminne. Det blev en sådan stor vändpunkt i mitt liv. Allting blev för evigt förändrat och det var oerhört betydelsefullt ... och något jag ofta kan tänka tillbaka på. Ett klart favoritminne.

Ett annat favoritminne är något som min knasiga dotter bidrog till. Hon var strax över 1,5 år och hade nyligen börjat prata i 2-ords meningar. Så sa jag en dag att hon skulle säga: "Hej mamma!" Då log hon stort och sa klart och tydligt: "Hej KOMPIS!"
Hon hade humor redan då ... och det där skämtet var helt medvetet. Det tyckte jag var rätt kul.

I MORGON - MIN FAVORITFÖDELSEDAG

Dag 16 - Mina intressen

Ja, självklart hör ju min familj till mitt allra största intresse. Fast utöver dem, så är nog för närvarande Internet den plats där jag spenderar den största delen av min fritid. Jag Facebookar, bloggar och sitter på diverse forum ... ofta flera timmar varje dag.
Det intresse jag egentligen haft allra längst, det är nog sången. Jag har sjungit ända sedan jag var riktigt liten och från 9 års ålder så började jag ta sånglektioner ... något som jag fortsatte med under alla år i grundskolan. Jag tog även pianolektioner under 4,5 år, så att jag skulle kunna kompa lite till när jag sjöng. Men det var ju ändå sången som var mitt huvudsakliga instrument.
Andra intressen som jag har är ju att baka ... och till viss del så gillar jag även att laga mat. Fast egentligen så föredrar jag att ÄTA maten, men då måste ju någon tillaga den först ... och den "någon" brukar ju oftast vara jag. ;-) Jag gillar goda middagar.
Jag kollar också en hel del på TV ... följer sådana där vanliga "doku-såpor", som Bonde söker fru, Idol, Talang, Lets Dance, Ensam mamma söker, True talent och sådant. Självklart ser jag också på Melodifestivalen och Eurovision Song Contest. Sen älskar jag sådana program som har med viktminskning eller fetma att göra ... och dokumentärer av olika slag.
Film, är också ett stort intresse. Jag älskar att se på film! Det gör nog hela familjen, egentligen. Brukar hyra då och då. Jätte mysigt!
Ja, så älskar jag ju att resa också. Tycker det är jätte roligt att åka till andra länder och se nya saker och kan testa på annorlunda mat.
Ja, det var väl typ mina intressen ...

I MORGON - MITT FAVORITMINNE

Dag 15 - Mina drömmar

Nu är jag ju så himla trött så jag orkar inte bli så långrandig i det här inlägget. Men NÅGOT ska jag väl kunna knåpa ihop i alla fall.

Mina drömmar ... ja, vad drömmer jag egentligen om? Jag drömmer väl mest om att få leva ett lyckligt liv ... ett lyckligt liv tillsammans med mina kära.
Sen drömmer jag om att vi ska kunna göra många roliga resor tillsammans. Vill ju bland annat göra en USA-resa med hela familjen så småningom ... en längre sådan.
Sen är det väl klart att jag önskar att ett botemedel mot MS hittas ... och att man blir frisk från detta en dag. Denna önskning är dock inte särskilt prioriterad för mig, för jag inser att det är alldeles för långt kvar tills forskningen har kommit så pass långt.
Yrkesmässigt, så har jag väl också drömmar. Jag jobbar ju mest på mitt jobb för att det är enkelt. Jag trivs jätte bra och så får jag lön ... och det finns bra många värre jobb. Fast det är klart att det egentligen inte är något drömjobb. Mitt absoluta drömjobb vore egentligen att bli låtskrivare. Det skulle vara otroligt kul. Jag tror inte att jag skulle klara av att vara sångerska. Det är heller inget liv som jag skulle vilja leva ... turnélivet. Jag vill ju vara med min familj, ju. Men låtskrivare skulle passa mig bra.
Sen har jag alltid drömt om att bli författare ... och den senaste tiden har faktiskt den drömmen börjat blossa upp igen. Jag skrev ju mycket när jag var yngre, men sen slutade jag. Jag började skriva låtar istället ... och nu skriver jag mest bara i bloggen.
Sen har jag ju annars funderat en del på att jag skulle vilja utbilda mig ... och bli någonting "riktigt". Jag vet bara inte VAD. Det är ju inte lätt att hitta utbildningar när man inte vet vad man vill bli. Psykologi är jag rätt intresserad av. Även historia och musik. Dietist, har jag också varit lite inne på. Fast jag vet inte ... är ju inte så lätt nu när man har jobb och familj heller.
Sen har jag ju en annan dröm också ... fast den är rätt hemlig och ingenting som jag vill berätta om här. ;-)

I MORGON - MINA INTRESSEN

Äntligen förståelse!

Idag var jag till min nya neurolog för första gången. Jag var ju rätt orolig innan ... över ifall hon skulle ha läst min tidigare läkares journalanteckningar och därigenom bildat sig förutfattade meningar om mig. Jag var rädd för att hon också skulle se mig som psykiskt instabil och då tro att jag inbillade mig alla besvär.
Men ... hon var alldeles ... alldeles underbar ... och någon som jag absolut kan känna förtroende för. Visst hade hon ju läst mina journaler ... faktiskt verkade hon mer insatt i mina tidigare symptom än vad min gamla läkare var, trots att hon aldrig ens träffat mig innan. Sen tog hon sig verkligen tid att LYSSNA ... och hon läste inte på en datorskärm under tiden som jag pratade, utan hon var faktiskt helt fokuserad på MIG.
Jag hade egentligen tänkt hålla en lite låg profil i början ... för att känna av henne lite innan jag sa för mycket. Men så märkte jag att hon faktiskt verkade vilja höra hur jag mådde och hon verkade vilja höra hur det funkade på jobbet ... så då berättade jag allting för henne.
Jag berättade att det blivit värre igen nu efter semestern och så sa jag att mina armar har varit extremt svaga och tunga de senaste veckorna. Det känns ju lite som konstant mjölksyra ... som om armarna är helt slutkörda. Sen sa jag att jag har väldigt svårt att somna på kvällarna eftersom jag har så mycket känningar av allt möjligt då ... armarna känns tunga och jag har mycket pirrningar i kroppen. Eftersom jag då får för lite sömn så blir mina besvär ännu värre och pga att symtomen blir värre så får jag ännu svårare att somna. Det blir som en ond spiral som jag aldrig riktigt lyckas ta mig ur.
Jag är så slut på kvällarna när jag kommer hem från jobbet att jag verkligen inte orkar göra någonting alls och ändå har jag problem att somna ... trots att jag är så sjukt trött.

När jag berättade något liknande för min tidigare läkare så sa han: "Ja, jag kan ju inte sjukskriva dig ..."
Han antog väl att jag överdrev och hittade på för att få en sjukskrivning, men det var egentligen inte det jag var ute efter den gången ... ingen heltidssjukskrivning åtminstone.

Men den här läkaren tänkte helt annorlunda. Hon var så himla förstående och trodde inte alls att jag inbillade mig. Jag har ju inte varit sjukskriven för MS sedan mitt första skov och jag ÄR sällan sjuk över huvud taget, så hon verkade ju förstå att jag faktiskt inte brukar inbilla mig sjukdomar för att få vara hemma från jobbet. Jag jobbar nog in i det längsta ... och längre ... mycket längre än jag egentligen borde.
Så nu tyckte hon att jag borde vila. Hon sa att min svaghet i armarna kan vara ett pågående skov och hon tyckte att jag skulle vara hemma från jobbet i några veckor för att komma ikapp med sömnen lite ... och då att mina besvär förhoppningsvis ger med sig. Så blev jag sjukskriven till och med den 28:e September.
Alltså ... jag kan ju bara säga att jag blev så oerhört lyckligt. Äntligen en läkare som faktiskt FÖRSTÅR! En som förstår att jag faktiskt inte orkar. En som förstår att jag faktiskt gör mycket mer än jag egentligen borde. En som förstår att jag verkligen är i behov av en time-off.
Äntligen en läkare som går att prata med ... som lyssnar ... och som inte är nonchalant och divig. Jag kan ju säga som så ... att hittills är jag så fruktansvärt otroligt nöjd med min nya neurolog. Hon passar mig bra mycket bättre än den förra.
Hur konstigt det än kan låta, med tanke på att jag antagligen har ett skov, så känner jag mig faktiskt lycklig! Inte för sjukskrivningen som sådan, utan mer över att jag faktiskt fick förståelse och blev trodd. Nu känner jag mig glad! Trött ... men glad!

Dag 14 - Något jag är stolt över

Nu skulle man ju kunna säga någonting som att jag är stolt över mina barn eller så ... och det är ju klart att jag är. MEN ... nu tänkte jag istället berätta om någonting mer personligt ... någonting som JAG har åstadkommit ... någonting jag är stolt över att JAG har gjort ...

Jag är oerhört stolt över att jag helt på egen hand lyckades ändra mina kostvanor och så målinriktat faktiskt ta mig ner till normalvikt ... och att jag dessutom lyckats behålla vikten så lång tid efteråt. DET är jag otroligt stolt över.
Som jag sagt tidigare, så var jag väldigt överviktig när jag var yngre. Under hela uppväxten var jag faktiskt klassad som tjock. Jag var inte bara mullig, utan jag var nog rejält överviktig. I början så sa väl folk att det skulle plana ut i takt med att jag växte, men det skulle jag nog säga enbart är en dålig ursäkt och rent skitsnack. Är man tjock så är man och är då troligtvis resultatet av en felaktig kost och för lite motion ... även för ett barn. I 1:an åt jag ofta två middagar om dagen (alltså kvällsmat), för min dagmamma (som jag gick till efter skolan) lagade middag till oss innan vi blev hämtade. Hon gjorde det för att våra föräldrar skulle slippa laga mat till oss sen på kvällen. MEN ... min pappa skulle ju ha middag, så han lagade ju ändå mat varje kväll ... och då åt jag ju hans mat också. Jag tror det var där som min vikt började skena uppåt ... då jag i 1:a klass åt frukost, lunch och middag x 2. Plus att jag säkert åt nån macka eller fikabröd på kvällen också.
Om det hade varit MITT barn, så hade jag sagt åt dagmamman att inte ge barnet någon middag eftersom vi åt det hemma sen. Men jag tror inte att pappa sa något.
Hur som helst ... jag drack ju även en hel del läsk och saft ... och så åt jag ju mycket godsaker. Inte så mycket godis, men mycket bakverk och snacks. Sen åt jag väldigt stora portioner. Ja ... så motionerade jag typ ingenting alls. Var mest hemma för mig själv. Inte konstigt att man då blir överviktig.

Under hela min skolgång stötte jag ideligen på folk som tyckte att jag skulle gå ner i vikt ... lärare, skolsköterskor, läkare och alla möjliga förstå-sig-påare. Tjaj, tjat, tjat ...
Min mellanstadielärare försökte få mig att motioner mer också ... genom att be mina klasskompisar att gå ut med mig på promenader på rasterna. Fick höra det av en kompis. Tala om att se ner på mig! Som om jag vore en hund, liksom. Jag sa väl inte så mycket om saken då, men jag kände desto mer. Jag blev faktiskt väldigt ledsen. Det var väl inte hennes sak att försöka styra mig på det sättet ... och jag tycker det var oerhört kränkande att bli behandlad på det viset.
Saken är ju den att för att man ska kunna gå ner i vikt, så måste det komma inifrån en själv. Man måste verkligen ha viljan och motivationen. Det räcker inte att man ständigt får höra av folk att man borde gå ner. Tjat HJÄLPER inte. Personligen så blev jag bara arg. Ju mer folk tjatade desto argare blev jag. MIN vikt var väl MIN ensak ... och så åt jag ännu mer.
Men sen fick vi en ny skolsköterska när jag gick i 9:an och det är faktiskt mycket tack vara henne som jag sen tillslut bestämde mig. Jag var till henne ofta under det året. Vi pratade om lite allt möjligt ... mycket om sång bland annat, eftersom hennes dotter sjöng för samma sånglärare som jag. Inte en enda gång nämnde hon att jag borde gå ner i vikt. ALDRIG! Vi pratade om helt andra saker och hon såg mig för den person som jag verkligen var. Hon såg MIG och inte bara något fetto som måste banta ...  och faktiskt, så var det HELT rätt taktik! Under våren i 9:an så tog jag själv beslutet ... beslutet att ändra mina kostvanor och försöka gå ner i vikt.
Efter skolavslutningen skulle jag börja. Då vägde jag ca 92 kg och hade ett BMI på 36,4.
Jag hade väl dock inget riktigt mål. Mitt mål var att gå ner i vikt, men hade ju inga funderingar på hur mycket eller så.
I och med de ändrade kostvanorna så gick jag ju faktiskt ner ganska lätt ... och tappade nog ca 20 kilo under året som följde. Men sen kände jag mig ju hyfsat smal och tyckte att det räckte. Jag var ju rätt långt ifrån smal, men ändå kände jag mig smal. Jag vägde väl drygt 70 kg och under hela gymnasietiden så hade jag väl ett BMI på ca 28.

Men när jag sedan slutat gymnasiet så började jag fundera. Jag såg tidningar med folk som gått ner i vikt och blivit smala och då började jag tänka ... varför skulle inte JAG kunna lyckats med något sådant? Jag ville ju också bli smal. Varför skulle inte JAG kunna gå ner till en normalvikt?
Så då bestämde jag mig! Jag skulle gå ner till normalvikt ... max 60 kg, skulle jag väga ... jag skulle bli smal för första gången i mitt liv. Jag var SÅ motiverad och SÅ målinriktad!
Ett år senare så vägde jag 55 kg och hade därmed ett BMI på 21,8! Jag var smal! För första gången i mitt liv, så var jag faktiskt SMAL!

Sen träffade jag ju min make strax efteråt och jag blev gravid. Då gick jag ju upp en del i vikt, så klart. Inte gick jag ner efter att barnet var fött heller. Så småningom så gick jag ju i alla fall ner en DEL av den extravikten, men sen blev jag gravid igen. Den gången gick jag dock inte upp lika mycket, men jag var ju ändå överviktig efter att dottern fötts.
Men månaden före hon fyllde 1 år, så bestämde jag mig för att blir smal igen. Ett halvår senare så vägde jag mindre än jag någonsin gjort ... 52 kg, med ett BMI på 20,6 och endast 5 kg mer än när jag var 9 år gammal. Tala om att jag kände mig lycklig då ... och så oerhört stolt över mig själv och vad jag åstadkommit.

Fast egentligen är det väl inte själva viktminskningen som jag är mest stolt över, utan det är nog snarare det faktum att jag har lyckats hålla mig inom normalvikt så långt efteråt. Vem som helst kan nog lyckas gå ner i vikt, men jag tror det är svårare att sen klara av att behålla vikten. Många går upp igen ... ofta mer än innan ... men jag har bestämt mig för att aldrig mer bli tjock. Det har jag varit tillräckligt i mitt liv, men nu är den eran över. Aldrig mer!
Det är nu 13,5 år sedan jag blev normalviktig för första gången i mitt liv och enda gångerna som jag varit överviktig efter det, har varit i samband med graviditeter och det tycker jag faktiskt är en hyfsat stor bedrift och någonting som jag är otroligt stolt över!

Ursäkta att detta inlägg blev så långt, men detta är ett ämne som jag kan prata om hur mycket som helst. Viktminskning och kost är någonting som jag verkligen brinner för och är relativt insatt i, så därför tenderar jag att babbla på alldeles för mycket om detta när jag väl sätter igång.

I MORGON - MINA DRÖMMAR

Dag 13 - Den här veckan

... känns hur lång som helst, skulle jag vilja säga. Det är bara tisdag idag, men det känns mer som om det vore slutet av veckan redan. Jösses! Det kanske beror på att min kropp inte känns särskilt bra för tillfället? Är ju hemskt slut överallt i hela kroppen ... verkligen totalt slut ... och antagligen är det därför som veckan känns som en hel evighet.

Hur som helst ... den här veckan är en rätt händelserik vecka. Först var jag igår på hälsokontroll till företagshälsovården. Där gick det nog bra. Hade topp-resultat på proverna jag tog i förra veckan, så jag fick Väl Godkänt för min livsstil i alla fall ... och fick en okej-stämpel för att få fortsätta jobba på mitt jobb. ;-)
Sen var vi på föräldramöte för Amandas klass på kvällen. Där gick det också bra och vi fick bland annat höra att klassen fått mycket beröm av andra lärare på skolan för att de är så lugna och tysta och kan sitta själva och jobba tyst i klassrummet om deras fröken blir tvungen att lämna dem en stund.

På torsdag ska jag till neurologen och där få träffa min nya läkare för första gången. Det blir ju lite spännande och jag hoppas sååå att vår personkemi funkar och att jag kommer trivas bättre med henne än jag gjorde med min tidigare läkare.
Sen ska jag även börja sjunga igen på torsdag kväll. Jag hoppade ju av operakören i våras efter att jag fick reda på att kursen skulle förlängas över sommaren och att vi då skulle få betala mer. Jag kände att jag inte ville slänga ut mer pengar på något som jag inte ens tyckte var roligt, så därför valde jag att sluta då istället ... och hoppas att hösten skulle ge några mer lämpliga kurser för mig.
Nu har jag anmält mig till en masterclass ... en mindre grupp på tre personer och det tror jag kommer bli riktigt bra. Opera är ju inget jag brinner för och heller inte körsång. Därför känns detta mer passande. Nu kommer jag säkert få sjunga mer vad JAG vill ... lättsamma melodier och musikal ... så det tror jag kommer bli riktigt bra. Hoppas verkligen på det i alla fall.

Sen är det skördefest här på Åland i helgen. Det brukar vara himla trevligt, faktiskt. Hoppas pappa kommer hit till dess, för jag tror han skulle gilla att åka runt till de öppna gårdarna. Det blir väl på lördagen som vi åker runt.
På söndagen är det sen den stora skördefesten som brukar vara ett oerhört välbesökt evenemang varje år. Så det blir nog en rolig och händelserik helg.

Ja, detta var väl vad som händer denna vecka ...

I MORGON - NÅGOT JAG ÄR STOLT ÖVER

Dag 12 - I min handväska

Egentligen så tycker jag inte att jag har nästan någonting alls i min handväska, men ändå är den alltid alldeles för tung. Fattar inte hur den kan väga så mycket trots att den nästan är tom. :-D
Innehållet varierar ju förstås en del, men vad som alltid finns där, är i alla fall min plånbok. Sen brukar jag även ha några bindor i väskan (ifall man får oväntat besök ;-) )... och nycklar finns också där ... hemnycklar och bilnyckeln. Ibland ligger mina solglasögon där också (om jag har några ... och nu har jag ett par som jag köpte i somras). Plåster brukar jag också för det mesta ha och just nu har jag faktiskt även sårtvätt som vi köpte en gång när vi var på resa.
Ett läppstift, har jag också ... mitt favoritläppstift. Använder sällan läppstift, men OM jag tar på mig läppstift så är det just DET läppstiftet jag använder ... och då är det ju bra att jag vet var det finns.
Har även en förpackning med Läkerol Dents i väskan, som jag tar ibland efter lunchen på jobbet.
Ibland har jag också näsdukar i väskan, fast just nu har jag inga. De tog slut under vår senaste resa.

Ja, det var väl typ innehållet i min handväska. Sen brukar jag ju ibland få bära makens plånbok, nycklar, mobil och andra grejer som han inte vill bära själv när vi är någonstans och han saknar fickor, för då är det ju JÄTTE praktiskt att jag har en så stor väska. Kameran brukar jag också få ha där ibland.

I MORGON - DEN HÄR VECKAN

Gofika-överraskning!

Idag fick jag mig en riktig överraskning när jag kom hem från jobbet. Det hade kommit ett tjockt brev till mig och innehållet i brevet var detta:

 

Ett paket med Chokladterapi från Göteborgskex. :-) Jag anmälde ju mitt intresse på Gofikas Facebooksida ... mitt intresse av att få hem ett paket med kakor att prova. Man kunde anmäla intresse för antingen chokladsmak eller bärsmak och eftersom jag älskar choklad, så valde jag ju självklart detta. Jag trodde ju dock att jag inte hade blivit utvald att få provsmaka eftersom jag inte hade fått något mail om saken, vilket de sa att man skulle ha fått. MEN ... nu kom jag ju på orsaken till detta. Jag kollade i min skräpkorg på Gmailen och mycket riktigt - där fanns mitt Gofika-mail! Så jag hade tydligen visst fått meddelande om att kakorna var på kommande.

Hur som helst ... efter att jag kommit hem från föräldramötet för dotterns klass, så satte jag på kaffe och sen provsmakade vi de goda kakorna. Faktiskt, så tyckte jag verkligen att de var jätte goda. Storleken var helt perfekt ... lite större än andra sorter, men ändå inte FÖR stora. Konsistensen var fantastiskt bra, tyckte jag, för de var oerhört spröda ... inte sega och inte för hårda, utan lagom. Smaken var väldigt chokladig ... fullt av goda chokladbitar och dessutom var det ett chokladlager på hela undersidan. Jag tyckte det här var en oerhört bra choklate-cookie och skulle absolut kunna tänka mig att köpa den här om jag var ute efter att köpa en sådan här typ av kaka. Absolut jätte bra! Dessutom kan man ju testa sig på att baka dessa själv, för receptet stod på förpackningen, vilket ju också är ett jätte stort plus!

Dag 11 - Mina syskon

Som jag berättat tidigare, så är jag min pappas enda barn. Men mamma hade två barn sedan tidigare, så jag har ju därmed två syskon. I egentlig mening, så är det väl egentligen halvsyskon, men jag har aldrig tänkt på dem som sådana. Har alltid bara sagt "syskon" och skippat det där halva.
Jag har ju mer sett mig som ett sladdbarn än som ett ensambarn. Min syster ... Maria ... var nästan 13 år när jag föddes och min bror ... Tony ... var 14,5 år då, så när jag var liten hade vi ju ingen riktig syskongemenskap. Sen fick ju dessutom min syster en son månaden före jag fyllde 2 år. Hon var inte ens 15 år då och det vände ju säkert upp och ner på tillvaron för mina föräldrar en del. Eftersom Maria var så ung, så blev det ju så att mina föräldrar fick ta på sig en hel del av ansvaret för den lille pojken. De var ju redan bebisvana då, eftersom jag nyss varit en liten bebis och faktiskt fortfarande var rätt liten.
I och med att åldersskillnaden mellan mig och Krister (min systerson) var så liten, så blev det ju mer att vi kändes som syskon än som att jag var hans moster. Han var ju mycket med oss (mig och pappa) när jag var liten ... ja, under hela uppväxten, faktiskt ... och jag har på ett sätt alltid känt för honom som om han vore min bror. Vi växte ju på ett sätt upp tillsammans och jag känner nog faktiskt mer gemenskap med honom än jag gör med mina egna syskon.
Så småningom hamnade Maria i klorna på en fruktansvärd man ... en riktig psykopat. Den historien är dock inget jag vill gå in på djupare här, men tack och lov så lyckades hon efter många år att ta sig därifrån. Två barn fick hon i det äktenskapet ... tvillingarna Sean och Ida. Sean är väldigt handikappad, men är ändå en underbar 20-årig kille. Ida blev själv mamma i Januari ... till fantastiskt söta lilla Milo.

Trots att det är en så stor ålderskillnad mellan mig och min bror, så var han ändå där under hela min uppväxt ... och trots att pappa inte är hans biologiska far och trots att min bror nog egentligen avskydde pappa, så valde ändå Tony att bo tillsammans med mig och pappa. Det låter väl rätt knäppt, egentligen, men jag antar att det var den enklaste vägen för min bror. Pappa ställde oerhört mycket upp för honom trots att de egentligen hade väldigt svårt att komma överens. Men jag fanns ju där ... som en diplomat. Jag var den enande länken mellan dem och fick många gånger medla dem emellan.
Många ser nog min bror som lite udda ... han är ju lite av en enstöring ... och det är nog svårt att förstå sig på honom och lära känna honom. Tidigare var nog jag den som kände honom allra bäst och faktiskt så har jag lärt mig en hel del av honom. Att jag är så pass allmänbildad som jag är, har jag nog till stor del min bror att tacka för. Vi diskuterade mycket och han läste mycket om konst och filosofi ... så jag lärde mig en del om sådant som jag antagligen aldrig skulle ha hört om annars.
Nu har jag tyvärr inte träffat Tony på länge. Vi hörs av i samband med att någon av oss fyller år, men annars hörs vi inte mycket däremellan. Han fyller ju snart 50 år nu, så det börjar väl bli läge att höra av mig dit.
Jag saknar honom faktiskt en del, men eftersom han har lite svårt att ta sig till ställen och att röra sig ute bland folk, så blir det nog jobbigt för honom att ta sig hit. Tyvärr vet jag att vi inte kommer kunna åka till honom i samband med födelsedagen, för då är vi mitt uppe i slutspurten av makens valkampanj och det är då inte läge att lämna Åland. Men vi får se ... ska väl höra av mig till honom snart.

I MORGON - I MIN HANDVÄSKA

Dag 10 - Det här hade jag på mig idag

Ja, så här var jag alltså klädd en lördag som denna ... 

En väldigt ledig och bekväm klädsel ... men så har vi ju haft städdag idag också. ;-) Fast egentligen borde jag ju ha redigerat bort mitt huvud, för här ser man verkligen hur sliten jag ser ut för tillfället. Jag känner mig ju så hemskt svag och trött och på dessa bilder så ser jag ju att det även syns. :-(  Ser inte alls bra ut för tillfället.

I MORGON - MINA SYSKON

Är svag

Den senaste veckan har jag inte känt mig särskilt bra. Därför har jag heller inte orkat skriva någonting annat här än nya uppdateringar av min månadslista.
Jag känner mig så hemskt svag ... armarna känns jätte tunga och benen likaså. Mitt vänsterben, som varit nästan bra hela året, har återigen blivit jätte svagt och tungt och jag känner mig så stel. Det känns inte alls roligt för tillfället. Har inga krafter alls, känns det som ... och det gör mig så slut, så trött och så irriterad.
Jag fick i alla fall en kallelse till neurologen häromdagen. Ska dit redan på torsdag och får då träffa min nya läkare för första gången. Det blir rätt spännande ... och jag hoppas ju sååå att jag kommer trivas med henne ... att hon lyssnar på mig och att hon tror på vad jag säger. Får se hur det kommer gå.
Jag ska dessutom på häslokontroll till Företagshälsovåraden på måndag och till det har jag fått lite papper att fylla i. Tänkte fylla i papperna i morgon så att uppgifterna är färska. Ja, vissa uppgifter är ju lika färska oavsett när jag fyller i dem ... som vilka sjukdomar eller besvär jag haft eller inte haft. Men så finns det en punkt där man ska fylla i sitt allmäntillstånd. Har för mig att man skulle svara på hur man mår och hade tre alternativ att välja på ... Bra, Medel och Dåligt. Ja, vad ska man svara på det? Detta är ju ett riktat till friska personer och just nu känns det inte riktigt som om  jag mår medel-bra. För att vara "frisk", så tycker jag nog att mitt nuvarande allmäntillstånd är rätt dåligt. Egentligen är det väl kanske ett mellanting mellan medel och dåligt. Nå ... får se vad jag fyller i sen.

Nu ska jag och barnen städa ... något som jag inte alls känner för just nu. Jag orkar egentligen inte alls, men vi MÅSTE verkligen städa. Jag mår inte bra av detta stök och av att ha smutsigt. Då känns ju allt ännu värre än det annars är, så då är det väl bäst att ta tjuren vid hornen och sätta igång. Blir ju skönt sen efteråt.

Dag 09 - Min tro

Jag växte egentligen upp med kristendom runt omkring mig. Mamma var kristen och mormor var djupt religiös och hade nog förhoppningar om att få med mig också i kyrkan. Mormor var medlem i Pingstkyrkan, men dit vägrade pappa att släppa mig ... fast hon försökte nog. ;-) Mamma var väl lite svävande mellan olika församlingar, men jag vet inte om hon fastnade för någon, direkt. Kristen, vet jag dock att hon var.
Jag TRODDE väl att jag också var kristen. När jag var liten så trodde jag det. Det var väl den enda religion som existerade, så jag antog väl att det var den enda "rätta" och som barn är man ju rätt lättpåverkad. Mormor gillade dessutom att pracka på en åsikter. Hon gjorde ju dock en del gott av sin tro också. Hon fick mig ju att sluta svära, till exempel. Jag var väl i åtta års åldern då, när mormor sa att det var fult att svära och att Jesus inte gillade när man svor. Som lättpåverkad åttaåring, så lyssnade jag på vad hon sa och faktiskt så slutade jag då tvärt ... och började aldrig igen. Det finns ju så många andra ... bättre ord ... som man kan använda sig av.

Sen blev det då dags för konfirmation och som nästan kristen, så kändes det rätt självklart att jag skulle konfirmera mig. Mormor hade nog blivit rätt besviken annars och dessutom såg jag det som en chans att faktiskt lära mig lite mer om den religionen ... för att se om det verkligen var någonting för mig.
Under det året som jag var konfirmand, så kände jag dock att jag kom allt längre ifrån den religionen. Visst var väl en hel del tankar rätt vettiga, men det kändes ändå inte särskilt trovärdigt. Himmel och helvete ... paradiset och allt det där. Mycket kändes så osannolikt och ingenting jag själv kunde ställa mig bakom.
Jag fullföljde ju dock min konfirmationsläsning, men gick ut med den insikten att den religionen inte var min. Jag har dock all respekt för kristendomen, för de moraliska värderingarna och budskapen är väldigt fina och är bra att ha med sig i livet även om man inte är troende.

Men vad tror jag då på?
Egentligen har jag väl ingen riktig tro. Jag tror på evolutionen och vetenskapen. Inte är jag väl ateist, direkt. Nog kanske det kan finnas ett högre väsen. Man vet ju ingenting, egentligen. Men det är inte så att jag bekänner någon tro.
Jag är ju dock vigd i kyrkan. Många kan säkert se det som hyckleri, men jag känner ju ändå en viss dragning till de kristna värderingarna och så tycker jag att det är en fin tradition.
Ett tag så trodde jag mycket på reinkarnation ... att själen flyttade vidare till en annan kropp när man dog. Det kändes som det mest logiska för mig. Men nu vet jag inte längre ...
Jag tror mycket på livet ... och att vad som sker det sker ... och vill inte längre fundera så mycket på vad som finns bortom allt det här världsliga.

I MORGON - DET HÄR HADE JAG PÅ MIG IDAG

Dag 08 - Om jag fick tio miljoner

Ja, då skulle livet ändras rätt radikalt, skulle jag tro.
Först skulle jag väl fira riktigt ordentligt ... med god mat och dryck ... en något mer exklusive middag än man i vanlig fall äter.
Så skulle jag nog ta mig en ordentlig funderare ... tillsammans med maken ... på hur vi ska spendera dessa pengar. Vad är vettigast att göra?
Antagligen skulle en hel del av pengarna placeras ... så att man kan leva på dem under en lång tid ... utan att vara i behov av någon ytterligare inkomst. Då skulle jag nog direkt säga upp mig eller begära tjänstledigt åtminstone och därefter skulle jag istället kunna studera.
Nytt boende, skulle vi garanterat skaffa. Då skulle man ju kunna köpa en bostad ... en bostad som man verkligen vill ha.
Så skulle jag nog förnya min garderob också ... en massa nya, snygga kläder ... och skapa mig en helt ny stil. Det vore hur häftigt som helst. Ja, resten av familjen skulle väl också få lite nya kläder. ;-)
Så skulle vi självklart resa också. Hela familjen älskar att resa, så då skulle vi ju kunna planera för en ordentlig drömresa. Det vore verkligen helt fantastiskt!
Kanske man skulle skänka lite pengar till våra släktingar också.

Ja, tio miljoner skulle verkligen göra en stor skillnad. Det finns hur mycket som helst som man vill ha och det finns hur mycket som helst som man vill göra. Tror nog att man borde göra en ordentlig budget, så man inte slösar bort allt på oväsentligheter. ;-)

I MORGON - MIN TRO