Så var jag HÄR ... på min NYA bloggadress!

Jag har skaffat en Gmail-adress och då blev det lite knepigt att ha bloggen på den andra adressen, upptäckte jag. För att kunna logga in på Gmailen, så var man tvungen att logga ut från den andra adressen på google. Sååå irriterande! Inte gick det att ändra Användarnamn (e-postadressen) på blogginställningarna heller. Hur osmart som helst! Så då funderade jag ... och funderade ... och kom tillslut på att det nog vore enklast att skapa en helt ny blogg ... fast med Gmail-adressen som användare ... så jag har allt på ett och samma ställe. MEN ... nu var ju redan webadressen upptagen ... av mig själv ... för jag kan ju inte ta bort den gamla bloggen innan jag fått den nya igång ordentligt. Så då var jag ju tvungen att hitta på ett nytt, liknande namn ... vilket inte var det lättaste, eftersom alla jag ville ha var upptagna. Men så upptäckte jag att man kan använda - tecken ... så då fick det tillslut bli det här fantasilösa namnet: http://tankar-mitt-i-livet.blogspot.com/
Så det är nu tänkt att det är DEN HÄR bloggen som jag ska skriva i nu!

Så ... ni som följer min blogg ... ni är jätte välkomna att börja följa mig på den här adressen nu istället. Ja ... ni som inte följt mig tidigare, får ju också såklart börja följa mig här om ni vill. ;-)

Kram

Vill sova!

Idag är jag så fruktansvärt trött, så jag ska nog lägga mig direkt efter Familjen Annorlunda. Jag orkade ju knappt hålla ögonen öppna för en stund sen, men det funkade sen i alla fall ... så nu klarar jag nog av att se programmet färdigt. Hoppas det känns bättre i morgon.

Börjar bli sjuk

Min hals börjar kännas hemskt tjock just nu. Har väl blivit smittad av Viktor, antar jag. Han fick ju ont i halsen redan i slutet av förra veckan och så bröt förkylningen ut mer nu i helgen. Får se om det kommer bli värre för mig också. Feber, får jag ju nästan aldrig, men förkyld brukar jag ju kunna bli ... snuvig, hostig, ont i halsen och hes. Men jag hoppas ju på det bästa, förstås.
Idag har jag ju dessutom haft så fruktansvärt ont i kroppen ... öm överallt ... och svag. Vet inte varför, egentligen, men kanske var det för att jag bar två RIKTIGT tunga matkassar från affären igår? Det skulle ju förklara ömheten i axlarna. Men jag tycker ju ändå inte att hela armen borde kännas så svag då ... och inte heller att benen känns så matta. Men ... vad vet jag? Kanske är det ändå därför?
Dessutom har jag ju varit extremt trött idag. En stund efter att vi handlat och ätit lunch, så gick jag och lade mig för att vila. Var ju så oerhört trött, så jag ORKADE helt enkelt inte vara uppe just då. Ville bara sova, kändes det som. Så jag lyssnade på kroppen och lade mig i sängen för att ta mig en tupplur. Faktiskt så slumrade jag till en stund. Tyvärr så sov jag lite oroligt, eftersom jag blev så kissnödig ... och jag var för trött för att gå på toaletten, så då höll jag mig istället ... vilket resulterade i att jag sov väldigt oroligt. Men en stunds välbehövlig vila, fick jag i alla fall.
Nu är det strax läggdags "på riktigt" ... alltså ... för natten ... och jag hoppas verkligen jag kommer kunna somna. Det brukar vara lite svårt på söndagarna. Men det visar sig väl.
Ska bara kolla på TV en stund till. Sen, så ...

Yes!

Sååå himla glad blev jag igår när det var klart att Sara Varga gick till final i Melodifestivalen. Jag tycker den låten bara blir bättre och bättre för varje lyssning ... och den känns fortfarande lika stark. Jag bara njuter när jag hör den. En verkligen underbar låt. Sorglig, men otroligt vacker.
Den andra låten som gick vidare var The Moniker. Ja, vad säger man om det? Vissa gillar väl den, antar jag, fast inte är det min cup of tea. Det känns som en sån där kulturell låt, på nåt sätt ... en låt som man "ska" gilla ... för att den är så speciell och konstnärlig. Men jag säger vad jag tycker, jag ... och jag tycker den är riktigt dålig. Låttiteln är dock väldigt passande ... Oh My God  ... för det var precis vad jag tänkte när jag hörde den för allra första gången. Ja, så tänker jag fortfarande när jag hör den. Jag tror ... och hoppas ... att den inte kommer ha en chans i finalen på Lördag.

Snart börjar det

Nu är det strax melodifestivalen ... sista omgången innan finalen ... dvs Andra Chansen. Blir ju spännande att se hur det går. Två låtar ska ju gå vidare. Jag vet inte riktigt vilka jag hoppas på ... men jag har väl vissa favoriter.


Som det känns nu, i alla fall, så håller jag på Shirley's Angels i det ena blocket. Den tror jag känns helt klar för min del.
Men som jag sa i ett tidigare inlägg, så har jag mer problem med det andra blocket. Där hoppas jag på antingen Jenny Silver eller Sara Varga. Jag får väl se ikväll hur det känns ... om jag kommer hålla på någon mer än den andra.
Det ser dock mörkt ut för alla mina vinstförhoppningar. Jag kollade på SVTs Melodifestivalsajt för en stund sen och enligt undersökningen de hade där, så låg ingen av mina favoriter i topp. :-( Där var det Loreen, som var favorit ... något som jag tycker är helt obegripligt. Men, men ...
Egentligen spelar det ju ingen roll vilka som går vidare, eftersom min absoluta favorit detta år redan är klar för final ... nämligen Sanna Nielsen. Den låten gillade jag jätte mycket!

Nä, nu är det snart dags att plocka fram lite snacks ... och kolla på den spännande upplösningen. Haha! :-D Ska väl logga ut från datorn om en stund.

Typiskt

Suck! Jag börjar verkligen bli riktigt less på alla motgångar hela, hela tiden. Vi var ju tvungen att ställa in förra söndagens tripp till Sandviken ... där vi skulle hälsa på min syster och hennes barn ... och min systerdotters lilla bebis, Milo. Så fick vi ju då planera om ... och eftersom Mars kommer vara väldigt fullbokad med diverse grejer, så konstaterade vi att den enda dagen som skulle funka för oss var imorgon ... så då bestämde vi att vi skulle åka då. Jätte kul! Verkligen!
MEN ... inget verkar ju liksom bli som planerat. Det händer ju oförutsedda grejer precis hela tiden. Så även denna gång ... såklart. :-(
Viktor har ju varit lite hostig de senaste dagarna, men inte mer än så. Men idag blev det plötsligt sämre. Han är hostig, snuvig och när vi tog tempen, så hade han även förhöjd temperatur. TYPISKT! Så nu fick vi ju då ställa in ... IGEN! GAAAH!
Det värsta är att detta var den enda dagen som funkade för oss. Nu kommer vi ha fullbokat varenda helg framöver. Maken har en massa grejer hela tiden ... och dessutom har vi ju flytten framför oss. Så nu kommer vi knappast hinna åka över före flytten. Det känns verkligen jätte tråkigt. Blir väl först i April, som tidigast.
Undrar om det är slut på tråkigheter nu, eller om besvikelserna kommer fortsätta? Lite tröttsamt, börjar det faktiskt kännas.

Lyxfällan igår

Jag kollade på Lyxfällan igår. Jag brukar annars missa det programmet för det mesta, men igår kände jag att jag bara MÅSTE se det. Det verkade ju extra intressant, eftersom det denna gången handlade om en tjej som har MS. 

För de som inte har sett det, så finns det på TV3 Play ... eller så går det att titta på här nedan. ;-)

Jag tycker denna tjej var helt sanslös. Tala om att leva i förnekelse ... och tala om att göra sig själv en rejäl björntjänst på det viset. Hon verkade ju inte veta ett enda sk*t om sin egen sjukdom. Hon brydde sig inte och ville inget veta. Hon levde ju som om varje dag var den sista, typ ... eftersom hon ju hade fått en så "hemsk" sjukdom. "Lilla Flicka", tänkte jag då ... "Då vet du inte mycket".
För det första, så är ju inte MS någon dödlig sjukdom. Man dör inte ... och man behöver inte ens bli särskilt handikappad. Vissa kan leva ett helt liv utan att knappt märka av sjukdomen, medan andra blir värre däran. Hur sjuk man blir, är helt individuellt och varför ska man gå och oroa sig för något som kanske aldrig ens kommer att hända?
Visst ... när jag först fick höra att jag troligtvis hade MS, så fick man ju direkt upp en bild av en rullstol i huvudet. Så tänkte man: "Hjälp! Är det SÅ min framtid kommer att se ut?"
Men ... så började jag ju då att ta reda på mer ... läste böcker, läste på nätet och lärde känna andra med MS ... personer som jag hittade på nätforum. Ju mer man läste, desto mer insatt blev man ju ... och visst ... vissa saker man läste var väl inte alltför roliga ... men långt ifrån allt bestod av skräckscenarion. Det fanns faktiskt en del positiv information också. Men om man är fokuserad på enbart det negativa, så är det endast detta man kommer att se.
Själv försökte jag hålla mig mer nyanserad och ville veta mer fakta ... både positivt och negativt. Jag är realist. Inte optimist och inte pessimist ... utan realist. Jag vill veta fakta om situationer ... inga onödiga skräckhistorier, men heller inga förskönande überoptimistiska berättelser. Jag lever i nuet och det som händer, det händer ... men det tar jag DÅ.
Que sera sera. What ever will be, will be. The future's not ours to see. Que sera sera. What will be, will be.
Den här tjejen sa ju att hon hade börjat läsa om sin sjukdom, men stängt igen boken direkt. Hon ville inget mer veta, utan levde som om hon aldrig blivit sjuk ... som om hennes sjukdom inte existerade. Jag tvivlar ju på att hon ens tog någon bromsmedicin. Det framkom ju aldrig riktigt i programmet. Men om hon förnekade sjukdomen, så lär hon ju knappast ha velat ta några sprutor. Det är ju otroligt dumt, i så fall ... särskilt om man är så rädd för att bli sämre ... som hon ju faktiskt var. Bromsmedicinen gör ju så att sjukdomsförloppet går långsammare och det borde ju hon VERKLIGEN ha varit intresserad av. Men, men ...

En annan sak som kom fram i programmet, var ju att hon var livrädd för att berätta för sina vänner och kollegor om att hon fått MS. Hon var rädd att de skulle tycka synd om henne ... och typ se henne som "den där stackars MS-sjuka". Visst kan jag väl på ett sätt förstå hennes tankegångar där. Just den biten tror jag inte är helt ovanlig hos en som fått en sådan diagnos. Själv tänker jag dock inte alls på det viset. Jag tyckte det var jätte skönt när min diagnos blev officiell och jag kunde berätta om det för alla. Det blev så mycket enklare då. När folk visste om min sjukdom, så fick de också mer förståelse.
Visst ... i början tror jag nog det fanns en del som tyckte synd om mig. MEN ... jag förklarade ju för alla att det faktiskt inte behöver vara så hemskt. Det finns bromsmediciner idag, som tar bort en del av sjukdomen i alla fall ... och det forskas väldigt mycket i MS hela tiden. Nog tror jag att de förstod då ... när jag gav MIN bild av situationen. För mig har det känts väldigt viktigt att vara ärlig. Jag vill hellre berätta allt för alla, så de får MIN bild. Hellre det än att de snackar och spekulerar bakom ryggen på mig. Det kanske folk har gjort ändå? Vad vet jag? Men det känns i alla fall bättre för mig att inte hymla med min sjukdom och låtsas att jag aldrig fått den. Då tror jag folk har mer förståelse.
Nu ... när det gått ett tag sedan jag fick diagnosen (blir 3 år i morgon) ... så tror jag inte längre att folk tycker synd om mig. Ärligt talat, så tror jag faktiskt det är få personer som över huvud taget tänker på att jag har MS. Jag lever ju precis som vanligt ... jobbar precis som vanligt ... och jag tror inte någon märker något på mig ... att jag skulle vara annorlunda mot någon annan. Jag tror nog faktiskt att min sjukdom har fallit lite i glömska. Folk frågar sällan något längre. Den första tiden, så var det nog en del frågor om hur jag mådde ... från chefen och vissa kollegor. Men nu var det länge sen någon frågade. Det är nog bara i samband med mina läkarbesök som nån kanske kan fråga nåt. Fast annars är det rätt tyst om saken.
Det är nog bara de allra närmaste som ibland kan undra ... familjen eller de närmaste vännerna ... de personer som bryr sig allra mest ... de som kanske är mest oroliga och mest omtänksamma. Från övriga personer, så är det tämligen tyst. De tänker nog inte alls på att jag är sjuk ... och jag tror knappast att någon tycker synd om mig. Folk GÖR inte det. När tiden går, så "glöms" det bort. JAG glömmer ju inte bort det. Jag, som måste leva med det. Även om jag inte har så mycket besvär, så blir jag ju ändå påmind om min sjukdom varje vecka ... när jag tar min medicin.
Men andra ... andra, som inte behöver komma i kontakt med varken mina besvär eller min medicinering ... de "glömmer" nog bort. Visst vet de ju om min sjukdom, men jag tror inte att de tänker på den längre ... inte så, som de kanske gjorde i början. Och så får det gärna vara. Jag VILL ju inte att folk ser mig på nåt annorlunda sätt för att jag har MS. Jag ÄR ju fortfarande JAG ... samma person som jag var även före jag blev sjuk ... och det är ju DEN personen jag vill att folk ska se. Jag antar ju att det var det som hon i Lyxfällan menade också ... att hon inte ville bli sedd som sjuk, utan hon ville bli sedd för den person hon VAR. Det är ju fullt förståeligt. Men ändå får man ju vara beredd på att folk kanske kommer tycka synd om en ... till en början. Av egen erfarenhet, så är det också högst troligt att denna reaktion från omgivningen endast är tillfällig. Det är en period i början ... men sen ebbar det ut ... åtminstone om man inte är särskilt märkbart påverkad av sjukdomen.
Sen är man precis som vem som helst ... som vilken annan frisk människa som helst. Det ÄR ju ingen dödsdom, så varför leva som om det vore det?

Ledsen

Jag börjar undra om det är nån som har nåt emot mig ... nåt högre väsen, alltså. Inte för att jag tror på Gud, direkt ... på himmel och helvete och allt sådant ... men man börjar ju ändå fundera. Allt blir ju bara så fel hela tiden. Veckorna är fyllda av en massa besvikelser ... mycket som ändras, blir fel och inte alls som jag tänkt mig ... och så resulterar det ju i att jag blir ledsen. Jag är ju rätt känslig ... både när det gäller negativa och positiva saker ... och om jag blir besviken, så reagerar jag med tårar. Det är sådan jag är och jag kan inte hjälpa det. Jag kan inte hjälpa att tårarna börjar rinna. Jag har ju dock blivit mycket "bättre" den senaste tiden. Förr, så blev jag alldeles hysterisk när jag blev besviken, arg och ledsen. Men nu reagerar jag betydligt lugnare. Nu är det mer tysta tårar ... tårar som rinner nerför mina kinder medan jag själv inte avger något direkt ljud. Det SYNS att jag gråter, men hörs inte alltid. Men lika ledsen, blir jag ju för det.
Jag gråter ju inte bara ledsna tårar ... utan lika lätt har jag för att grina när jag blir riktigt rörd ... eller glad. Fast nu den senaste tiden, så har det mest varit besvikna tårar.
Allt ... precis ALLT går ju fel hela tiden. Saker jag planerar ... saker jag tänker ut ... det blir bara fel. Snart känns det helt meningslöst att ens planera något över huvud taget, eftersom man bara får ställa in allt sen ändå.
Ikväll var det dock en annan grej som gick fel ... och så klart började ju tårarna rinna. Var arg och besviken ... och allt kändes så himla orättvist. Min enda ego-grej som jag går på, gick helt åt fanders ... och det tog hårt, måste jag säga. Särskilt nu ... efter alla andra bakslag. Sååå hemskt orättvist.
Ledsen, arg, besviken är ord som beskriver mitt sinne just nu. Nu hoppas jag ju att bakslagen är över ... men ärligt talat, så tvivlar jag på det. Optimismen är rätt långt borta för tillfället.

Nu ska jag i alla fall sova ... och hoppas att allt känns bättre i morgon bitti. Godnatt!

En låt som berör

När det var delfinal i Melodifestivalen för några veckor sedan, så fanns det en låt som verkligen berörde mig. Jag tror att både jag och maken kände likadant, för vi satt alldeles tysta från början till slut ... och bara lyssnade. Man kunde liksom inte låta bli att lyssna. Det var något särskilt med just den låten ... något som gjorde oss helt förstummade.
Det var inte det att låten var så fantastiskt bra eller att hon sjöng som en Gudinna. Nej, det var väl snarare ett samlat sammanhang som gjorde låten så speciell. Det var en fruktansvärt stark låt ... med en oerhört meningsfull text. Dessutom sjöng hon på ett väldigt övertygande sätt ... som om det var självupplevt ... och som om hon menade varenda ord.

Låten jag pratar om är Spring för livet och sångerskan heter Sara Varga ...

 

Jag tycker dock inte att låten var den bästa i den delfinalen. MEN ... jag tycker definitivt att den borde ha gått direkt till final. Det tycker jag verkligen, för det hade varit sååå kul att se henne i finalen. Nu får hon tävla i 2:a chansen på lördag ... och där har hon tufft motstånd. Den första "matchen" tror jag hon har god chans att vinna ... då kommer hon ställas mot Loreen, en låt som jag inte gillade nåt vidare. Men sen ... sen blir det svårare. Då blir det antingen Jenny Silver eller Love generation och jag gillade ju verkligen Jenny Silvers låt. Jag ville ju att den skulle gå direkt till finalen, den med ... så helst vill jag ju att BÅDA låtarna går vidare (alltså Jenny Silver och Sara Varga). Men det går ju inte. :-( Jag vet inte ens vem jag kommer hålla på, men det får jag väl känna efter på lördag.

Spring för livet, skiljer sig ju väldigt mycket från alla de andra låtarna. Det är ingen mainstream-låt, som man kan ha i bakgrunden samtidigt som man håller på med annat. Nej ... det är en speciell låt ... en låt som man verkligen LYSSNAR på. Den BETYDER något. En väldigt stark sång ... som dessutom har en bra melodi. Jag blev rätt häpen när jag hörde den, för jag var inte alls beredd på den upplevelsen. Det kändes lite som om man läste en bok ... eller som om man läste någons dagbok. Otroligt gripande!

My home is where my heart is

Idag så undrade min kollega om jag har misstolkat reglerna lite. Det står nämligen i vår personalhandbok att man har rätt till en dags betald ledighet per år i samband med flytt (om flytten sker på en vardag). Men det innebär inte att man MÅSTE flytta varje år, sa han. :-D Haha! Tycker han kanske att vi flyttar lite väl ofta? Det här blir ju vår tredje flytt sedan jag började på mitt jobb för 4,5 år sedan.
Han har väl antagligen bott i sitt hus hur länge som helst ... 25-30 år, kanske? Så då har man väl kanske lite svårt att förstå hur någon kan flytta runt på det viset som vi gör. Det har väl både för- och nackdelar med att flytta ofta. Vi hinner ju inte fästa oss så mycket vid ett specifikt ställe. Det blir ingen stor separationsångest när man flyttar och tar adjö av bostaden. Alla minnen ... alla saker och tillhörigheter ... de tar vi ju med oss. Hemmet är ju bara ett "skal" som man lätt kan lämna. Allt viktigt har vi ju alltid med oss.
Man har ju också stenkoll på vilka grejer man har. Man packar ju så så ofta ner allting, så då vet man exakt vad man har för grejer ... och ofta vet jag också VAR grejerna ligger. ;-)
Man behöver sällan göra någon ordentlig storstädning. Vi flyttstädar istället ... och reder upp allting rejält då.
Vi får testa att bo på många olika sätt ... och får erfarenhet av de olika situationerna man befinner sig i.
Sen är det ju förstås jobbigt att flytta. Det ÄR ju egentligen ingenting som man VILL göra. Men i och med att man flyttar så ofta, så lär man sig ju att bli oerhört effektiv. Man vet precis hur man ska göra för att det ska flyta på så smidigt det bara kan.
Fast visst ... visst hade det kanske varit roligare för barnen att ha en fast punkt att växa upp på ... ett ställe som de senare i livet kan kalla sitt "barndomshem". Men ... jag har egentligen inte heller något sådant ställe. Jag flyttade också en del när jag var liten (dock inte lika mycket som våra barn har fått göra) ... och jag har aldrig tyckt att det var nåt dåligt. Det viktigaste var ändå för mig att jag fick gå i samma skola alla år ... och det fick jag göra, trots att vi flyttade. Det har hittills våra barn också fått göra. Viktor fick välja när vi flyttade ifrån "hans" skolområde. Han fick frågan från början (när han gick i 3:an) och fick frågan igen året efter, när det var dags för Amanda att börja skolan ... en annan skola. Han valde då att gå kvar i sin skola. Han tycker det funkar bra att ta bussen ... och han kan även gå och cykla till vissa kompisar ... så det funkar bra.
Tryggheten för barnen, ligger inte i att man har ett "barndomshem" ... att man bor på samma ställe år ut och år in. Nej ... tryggheten för barnen ... det är ju vi ... och vi kommer finnas där för dem hela livet ... oavsett var vi bor någonstans. Mitt hem är där jag för tillfället bor och där jag har min familj. Där är mitt liv och där finns min kärlek. Själva bostaden är rätt oviktig i det sammanhanget. Det viktigaste ... det kommer jag aldrig flytta ifrån, för det har jag alltid med mig ... min familj och mina minnen.

 

My home is where my heart is... så sant, så sant. Mitt hem är där mitt hjärta finns. Där hjärtat finns ... där är jag trygg ... där är jag hemma ... oavsett var hjärtat än befinner sig någonstans. Så känner åtminstone JAG.