Hur som helst ... anledningen att hon skrev, var för att berätta att mitt blodprov som jag tog förra veckan hade sett bra ut. Hm ... hon skrev i och för sig inte bra, utan hon skrev att det var ok ... vilket ju egentligen inte är riktigt samma sak. Men ... det var åtminstone okej för mig att fortsätta med medicinen. Förra året visade ju provet att jag bildat en del antikroppar mot medicinen, men inte så mycket att inte medicinen skulle ha någon verkan. Kanske såg det likadant ut nu?
Så ... då passade jag på att svara på mailet ... och berättade samtidigt om mina besvär som jag haft de senaste dagarna och att jag funderade på om det var ett skov.
Men som vanligt, så ville hon ju inte svara på någonting alls. Sjuksköterskorna på neurologen här är så fruktansvärt fega. De kan inte ta några som helst beslut på egen hand och de vågar inte säga någonting om någonting. Allt ... precis ALLT måste gå via läkaren. Så även denna gång.
Svaret jag fick, var att hon skulle visa min läkare mailet när han kommer hit nästa gång ... den 20:e oktober! Det är liksom över tre veckor dit, så före det kommer jag inte få några teorier alls om huruvida detta är ett skov eller inte.
Inte för att det spelar nån roll, egentligen. Man gör ju knappast något åt mina symptom ... inte här på Åland, åtminstone. Här låter man nog det mesta vara som det är. Bara att "Face the facts" och härda ut ... och det GÖR jag ju.
Tror ändå det var bra att jag berättade om symptomen nu under tiden som jag fortfarande känner av dem. Det finns risk att man glömmer bort sen ... hur det har känts och när man har känt av saker. Jag ska ju inte till läkaren förrän om ett halvår, så nu får han ju ändå veta att det inte är helt tip top hela tiden. De senaste gångerna har jag ju annars bara sagt att allt varit bra. Så nu får han väl veta att allt inte bara är bra hela tiden ... utöver benet, menar jag. Benet, har jag ju beklagat mig över en del hela tiden. Men den svagheten har jag nog lite accepterat nu. Jag har insett att det aldrig kommer bli helt bra igen så därför känner jag ingen mening att gnälla över det längre heller. Men om jag känner av andra saker, så bör jag väl egentligen berätta. Bara att jag är så, så fruktansvärt rädd för att bli tagen för en hypokondriker. Det är ju så långt ifrån mig som det bara kan. Jag inbillar mig aldrig sjukdomar och besvär. Det har jag aldrig gjort och jag går heller aldrig till läkare ... inte förrän det är riktigt illa. Blir så hemskt ledsen om någon insinuerar att jag inbillar mig. Därför vill jag nog gärna berätta så lite som möjligt om hur jag känner ... för att inte bli klassad som inbillningssjuk. Men nu ... när jag inte haft nåt skov på flera år ... så tycker jag nog ändå det kan vara ok att berätta något om mina besvär.
Så ... vi får väl se vad läkaren säger sen ... eller OM han säger nåt.
Nu har jag i alla fall gjort vad jag kunnat för tillfället.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar