En strulig morgon

I morse var jag till sjukhuset för att ta lab-prov. I kallelsen jag fick från neurologen i fredags, så stod det ju att jag skulle till labbet inom September för att ta blodprov som kollar om jag bildat fler antikroppar mot min medicin eller inte. Så tänkte jag att jag ju borde ha det avklarat före mitt läkarbesök ... och till läkaren ska jag ju nästa onsdag, så därför blev det att jag åkte till labbet idag.
Eftersom labbet stänger så tidigt på dagarna, så bestämde jag mig för att åka före jobbet ... och jag hade ju planerat att allt skulle gå smidigt, att jag skulle komma in direkt och få blodprovet avklarat och sen åka till jobbet och komma dit i god tid. Men ... allt går ju inte exakt som man tänkt sig. Istället blev det en himla massa fel med allting ... inte alls som jag hade tänkt mig.
Först så var det en jätte lång kö till provtagningen. Tänk, att så många människor skulle ta blodprov exakt samma tid som jag. Hade väl ca 16 nummer före mig när jag kom dit. "Fy, vad detta kommer ta tid", tänkte jag!
Visserligen verkade kön minska i rätt hyfsad takt ... flera fick ju komma in i princip samtidigt, så jag insåg ju rätt snabbt att min väntetid skulle bli ca 10-15 minuter ... inte en oändligt tid, i alla fall.
Mina beräkningar stämde rätt bra, och snart blev det min tur. Men då ... då började nästa strul. Sjuksköterskan påstod att hon inte hade någon remiss från min läkare i sin dator, så hon undrade vad jag skulle ta för prov och så gick hon iväg för att kolla upp saken. Själv, fick jag vänta i en korridor utanför provtagningsrummen. Tiden gick och gick ... jag kollade på klockan flera gånger ... var redan sen till jobbet ... och när klockan närmade sig 9, så var jag tvungen att ringa en kollega för att be honom gå ner och ta in posten om jag inte skulle hinna dit i tid.
Strax efter mitt samtal så kom sköterskan tillbaka. Då hade hon tydligen HITTAT min remiss! Inte på datorn, men till pappers. Där stod det vad jag skulle ta för prov, men lappen saknade instruktioner för vad hon skulle använda för rör. Det skulle ha stått, sa hon, och eftersom hon inte hade tagit just det provet så många gånger, så visste hon inte riktigt vad hon skulle använda. Så frågade hon mig om JAG visste. Jo, tjena, liksom. Jag har ju bara tagit det provet en gång och inte kollade jag på vilken färg röret hade. Jag var nog fullt upptagen med att blunda. :o)
Nå ... hon gjorde ett försök i alla fall ... ja, för det blev inte mer än ett försök. Det ville ju inte komma nåt blod ur mitt vänstra armveck. Hon försökte och försökte ... men där kammade hon allt noll. Så ... det blev bara till att dra ut nålen, sätta på en kompress och sen göra ett nytt försök på det andra armvecket.
Det högra armvecket funkade betydligt bättre. Det stack till lite, men sen var det klart fortare än fortast. Helt plötsligt började hon sätta på en kompress. Jag hann ju knappt reagera ens.
Så ... nu hoppas jag bara det var rätt provrör hon använde, för annars lär jag ju få göra om proceduren.

Så här ser nu mina armar ut, efter att de blev lite misshandlade på sjukhuset i morse:

Ser ju inte alltför vacker ut, men vad ska man göra? Ibland funkar det ju helt enkelt inte att få ut nåt blod, så då blir det till att göra om. Nu har jag ju dock lite ont ... i BÅDA armarna. Hade ju räckt med EN, tycker jag.