Var tjockare än jag trodde

Jag och Amanda kollade lite på videofilmen från hennes första år ... och jag blev faktiskt riktigt förvånad över hur tjock jag faktiskt var då. Tiden vi kollade på, var från hennes första sommar och sen till hennes dop i oktober (när hon var drygt 6 månader). Inte uppfattade jag mig själv som särskilt tjock då ... och det kan man ju tydligt se på kläderna också. Kläderna var nämligen inte särskilt lämpade för en person i min dåvarande storlek. Sen hade jag väl ingen superbra klädsmak heller på den tiden. Vissa av kläderna skulle jag ju aldrig ha på mig idag ens ... trots att jag är smal.
Amanda frågade mig varför jag inte hade gått ner i vikt till dopet. Hm ... Ja, det kan man ju fråga sig. Jag såg ju inte mig själv som särskilt tjock då. Jag HADE ju vägt mycket mer tidigare ... och jag kunde fortfarande ha mycket av mina gamla, små kläder eftersom dessa hade blivit uttänjda. Visst visste jag att jag vägde för mycket, men jag såg det nog ändå inte som någon hög prioritering. Dessutom saknade jag nog den riktiga motivationen. Är jag motiverad, så har jag inga som helst problem med att gå ner i vikt. Viktminskning är ju något som jag verkligen KAN ... något som jag faktiskt är riktigt DUKTIG på. Jag är dessutom otroligt bra på att sen hålla mig kvar inom normalvikt när jag väl kommit dit. MEN ... jag måste ha MOTIVATION. Har jag ingen (eller väldigt liten) motivation, så funkar det inte alls. Då orkar jag inte vara så strikt. Då slarvar jag alldeles för ofta ... och då klarar jag inte av att gå ner. Utan motivation, så funkar det helt enkelt inte ... och antagligen var det just därför som jag inte hade klarat av att gå ner i vikt till Amandas dop.
Nej ... det tog väl ytterligare 5 månader till den rätta motivationen infann sig ... en månad före Amanda fyllde 1 år, så bestämde jag mig för att jag skulle bli smal igen. Då var jag bestämd. Då var jag strikt. Då var jag målmedveten och DÅ gick det hur bra som helst. Jag klarade till och med av att gå ner till en vikt, lägre än jag någonsin haft. Hade verkligen aldrig någonsin varit så smal ... ever ... vägde ju endast 5 kg mer än vad jag gjorde på vårterminen i 2:an, då jag bara var 9 år gammal. Det var verkligen helt underbart.
Sen höll jag väl den låga vikten under några år, men efter min och makens resa till Las Vegas 2006, så började min vikt sakta öka något. Jag fick lite andra vanor ... slarvade lite mer ... och så slutade jag att väga mig. Jag höll mig ju dock inom normalvikt. Där har jag befunnit mig hela tiden, förutom ett tag förra sommaren (2009), då jag låg strax över BMI 25 ett tag. Men jag tog ju då tag i det med en gång och har sakta ökat avståndet till övervikten. Det första året gjorde jag dock knappt något alls för att gå ner, men sedan i höstas, så har jag stadigt minskat vikten. Nu har jag nämligen tänkt gå ner till min minimi-vikt igen ... eller åtminstone i närheten av den. Det har jag bestämt mig för och när jag bestämmer något sådant, så brukar det lyckas.
Just nu så väger jag mindre än jag gjort på flera år ... sommaren 2007, tror jag att jag senast hade samma vikt ... och nu är det bara ca 4 kg kvar till mitt mål. Det känns jätte skönt. Verkligen!
Visserligen tycker väl vissa att jag inte borde gå ner mer. Jag BEHÖVER ju inte det. Men jag trivs ju så himla bra med att vara så smal. Jag känner mig så glad och jag känner mig så vacker. För min självkänsla gör det väldigt mycket. Jag älskar den kropp jag en gång hade och jag kommer att få den tillbaka igen.
Jag vet att det finns de som skyller sin övervikt på barnen. "Jag har ju fött två barn, så man kan väl inte vänta sig annat?"
Men det anser jag bara är en dålig ursäkt ... för att lura sig själv ... och kanske andra ...
Jag vet ju att man kan bli smal även efter att man fött barn. Man KAN om man VILL. Men har man ursäkter för att man inte går ner i vikt, då har man heller ingen motivation ... och därför funkar det heller inte att gå ner i vikt.
Själv har jag aldrig haft ursäkter för att jag varit tjock. Äter man mer än man gör av med så GÅR man upp. Inget konstigt med det. Har jag inte haft motivation att gå ner, så har jag kunnat erkänna det. Aldrig att jag skulle skylla ifrån mig på någonting. VILL man, så KAN man. Men man måste ju vara beredd på att offra något ... och det har jag kanske inte varit alla gånger.

Riktigt så här tjock var jag inte efter att jag fått Amanda, men nästintill

Hm ... jag hade ju inte alls tänkt skriva särskilt mycket idag ... men så skenar orden iväg med mig. Sorry!
Fast NU har jag skrivit färdigt för idag och har tänkt lägga mig. Detta ämne ligger mig dock varmt om hjärtat. Viktminskning har ju varit en så stor del av mitt liv ... under väldigt många år ... så jag lär garanterat återkomma i detta ämne fler gånger.