Bebistid

I kväll kollade jag och Amanda på en videofilm från det att hon var alldeles nyfödd. Hon hade till läxa att skriva lite om sig själv som bebis, hur det var när hon föddes och hur hon var som liten, typ ... och då ville Amanda se på filmen från när hon precis hade fötts.
Suck! Vilken liten gulleplutt. Det känns som en hel evighet sen man hade en sån där liten, här hemma. Ja, snart är det ju 8 år sedan. Tänk, vad tiden går!
Jag har egentligen aldrig varit särskilt bebissugen efter Amanda. Visst är bebisar gulliga och visst är det mysigt att ha en sån där liten att gosa med ... och ta hand om. Men ... det innebär ju även en himla massa jobb. Dålig sömn, ständigt passande och en massa skrik i tid och otid. Jag älskar barn, men just bebisperioden är något som inte är särskilt lockande. Det finns ju dock en hel del kul med bebistiden också ... allt gos och mys, alla leenden man får, att få vara med om den enorma utvecklingen ... och så förstås att få vara mammaledig.
Nå ... det finns väl positiva och negativa saker med allt.
När jag såg på filmen idag, så kände jag nog mest saknad, konstigt nog ... saknaden efter en bebis? Fast samtidigt tycker jag det är så himla skönt nu, när barnen blivit så stora. Nu kan man ju prata med dem ... diskutera ... planera ... och de klarar sig rätt bra på egen hand. Jag har fått mer egen fritid och jag kan ägna mig mer åt att vara lat. ;-) Det kanske inte är så bra, i och för sig. Som sagt ... det finns positiva och negativa saker med allt.







Jag skulle kunna skriva mycket mer, egentligen ... och jag VILL skriva mer. Men det får nog i så fall bli en annan dag, för nu måste jag lägga mig. Måste upp tidigt i morgon.