Jag KÄNNER mig inte sjuk!

Ibland funderar jag på om jag verkligen har MS. Jag har ju nästan aldrig några skov och de besvär jag har, tänker jag knappt på längre alls. Jag har ju blivit van vid att det känns på ett visst sätt hela tiden, så jag tänker sällan på de eventuella krämpor som jag har. Det är ju en del av mig och inte vet jag ju egentligen vad som hör till sjukdomen och vad som hör till ren normalitet. Kanske alla människor ... alla "normala" människor har samma besvär som jag? Det kanske bara är vanliga krämpor för vanliga, friska människor. Hur ska jag kunna veta det? Hur ska jag kunna veta vad som är normalt och vad som inte är det? Eftersom jag faktiskt har MS, så tar man ju liksom för givet att vissa av mina besvär hör till sjukdomen ... att det är därför det sticks ... att det är därför det bränns i huden ... att det är därför jag blir stel och får en robotaktig gång ibland. Men ... mina besvär är ju egentligen rätt lindriga. Det är ju endast under mitt första skov (för drygt 3 år sedan) som jag varit så pass handikappad att jag inte kunnat arbeta. Det är verkligen den enda gången som sjukdomen förhindrat mig i yrkeslivet. Annars har jag kunnat jobba på precis som vanligt ... och faktiskt är det min rygg som orsakat det största problemet för mig ... min rygg och inte min kroniska sjukdom. Jag KÄNNER mig inte sjuk. Faktiskt INTE! Tidigare ... då, när man precis fått diagnosen ... och tiden efteråt ... då kanske man kände sig mer besvärad. Sjukdomen var mer påtaglig, man kände sig väl ganska rädd för framtiden, man kände sig ensam och ledsen ... och allt kändes på något sätt så orättvist. Men ... sen ändrade jag inställning. Jag slutade bry mig ... jag slutade känna efter ... och jag bestämde mig för att ta dagen som den kom. Jag skulle leva som vanligt, bestämde jag mig för. Sjukdomen skulle inte få hindra mig i livet ... inte förrän den uppenbarligen gjorde det. Tills besvären blev mer påtagliga, så skulle jag avvakta ... och jag skulle inte SÖKA efter besvär ... och jag skulle inte tycka synd om mig själv. Jag skulle leva livet ... på det sätt jag tänk mig ... och strunta i att jag hade en sådan sjukdom. Jag skulle ta min medicin ... men utöver det, så skulle jag försöka att inte bry mig så mycket. Jag är ju så mycket mer än en sjukdom och eftersom dessutom min läkare hela tiden påtalar att allt ser bra ut ... att jag är så gott som "frisk" ... så tänkte jag tillslut att jag kanske trots allt skulle börja tro på honom. Om jag struntade i sjukdomen, så kanske jag skulle upptäcka att jag faktiskt inte var så sjuk som jag trodde? Och tro't eller ej ... men den taktiken hjälpte faktiskt! Jag känner mig ju inte alls sjuk längre. Ibland kan jag ju känna lite krypningar och bränningar, typ ... men inte så att det känns besvärande ... snarare kan jag känna att det är lite skönt. Jag vet ju inte ens om det alls hör till min sjukdom? Det kanske beror på nåt helt annat ... som att jag har brist på någon vitamin eller nåt speciellt ämne?
Så pratar jag med andra som har MS ... andra, som jag lärt känna på nätet ... och deras sjukdomar verkar vara så mycket mer aktiva än min. Det får skov på skov ... de får kortison för att snabbare bli bra från skoven (något jag aldrig fått, trots att läkaren jag var till i Åbo sa att jag borde få det när vi kom tillbaka till Mariehamn) och så får de byta medicin, eftersom sjukdomen är så påtaglig att de då måste få den allra effektivaste medicinen.
Då börjar jag verkligen fundera ... HAR jag verkligen MS? Jag hade ju inte särskilt många plack och mitt ryggmärgsprov var nog inte heller så extremt avvikande (endast något förhöjt värde, om jag förstod saken rätt) ... så kan de då ha ställt en felaktig diagnos? Visserligen var det tre olika läkare som "gissade" på MS, så man tycker ju att det kanske inte skulle räcka hela vägen om teorin var felaktig? Men kan jag själv också ha påverkat diagnostiken? Jag VILLE ju verkligen ha en diagnos! Jag ville ha ett svar på vad som var fel på mig. Jag ville ha ett svar och jag ville ha en sjukdom som gick att medicinera. Även om det så skulle vara en obotlig sjukdom, så ville jag ändå ha det svart på vitt. Jag ville inte bli klassad som en psyksjuk hypokondriker, utan jag ville ha ett papper på att jag verkligen var sjuk ... att jag inte alls inbillade mig.
Kan den önskan ha påverkat läkarna? Kan den önskan ha framkallat mitt andra skov ... mitt andra skov, som ledde till den slutgiltiga diagnosen? Kan den önskan ha lett in läkarna på en trolig, men felaktig sjukdom? Kan den önskan ha gett mig en kronisk neurologisk sjukdom ... trots att det egentligen är någonting helt annat? KAN det vara så? Eller har jag bara en väldigt mild ... och snäll Multipel Skleros?
Just nu så känner jag mig verkligen inte sjuk. Handikappad, är jag dock titt som tätt ... men det beror mest på min crappiga rygg. Men min MS är inte särskilt påtaglig. Jag kommer ju inte ens ihåg hur det kändes innan ... innan mitt första skov ... så därför är ju allt så himla normalt. Inte minns jag hur det kändes för över tre år sedan. Det är ju DETTA som är det normala nu. Därför känner jag mig ju inte alls sjuk. Allt är ju precis som vanligt. Det är så här som det är och så här som det brukar kännas. Inget konstigt alls (för att citera Malena Ernman ;-)).
Jag har faktiskt en mer positiv syn på livet nu ... mer positiv syn än jag någonsin haft. Denna ändrade livssyn, har lett till att jag överlag har blivit en mycket gladare person. Visst ... allt är inte guld och gröna skogar alla dagar och visst gnäller jag en hel del över allt möjligt. Men över lag, så känner jag mig glad. Gladare än på många år. Jag älskar att leva och jag älskar att vara jag. Jag har det trots allt, väldigt bra. Jag har en underbar familj, som jag älskar så fruktansvärt mycket. Jag har ett bra jobb, som jag faktiskt trivs väldigt bra med. Jag bor på en lugn och idyllisk plats ... en fantastisk uppväxtmiljö för barnen. Och jag känner, helt enkelt, att mitt liv är hyfsat okej. Jag har nog det mesta som jag någonsin önskat mig. Önskar ju bara att ekonomin kunde se lite bättre ut, så man kunde resa lite oftare. Men ... vi har det nog rätt bra ändå ... och så hemskt ansträngd ekonomi har vi ändå inte. Det är nog mer ett I-landsbekymmer ... att inte ha råd till utlandsresor alla år.

Sååå ... just nu så tar jag dagen som den kommer ... och får jag mer besvär av min MS, så tar jag i så fall det då. Min nya livsfilosofi är mer att ta problemen när de väl kommer och att inte oroa sig så mycket för sådant som kanske aldrig någonsin kommer att inträffa. Nu säger jag inte att jag kommer sluta oroa mig helt. Jag ÄR en ängslig person och kommer nog aldrig någonsin kunna eliminera all min oro. Men vad gäller min MS, så kommer jag ignorera den så gått det går och sluta oroa mig för vad som KAN hända. Just nu så känner jag mig "frisk" och det får för tillfället räcka med det. Just nu är det bara ryggen som krånglar och de problemen är inte riktigt lika lätta att ignorera. Men, men ...
Sjuk, känner jag mig inte, i alla fall. Det finns nog de som har det bra mycket värre än mig. Jag ... jag känner mig lycklig!