Gud, vad jag är duktig!

Jag blev sååå otroligt glad när jag vägde mig i morse. Vågen visade ju på 0,5 kilo mindre än förra veckan, vilket innebar att jag tappat 1,1 kg de två senaste veckorna. Visst ... det kan ju tyckas väldigt lite, men när man är så liten som jag är, så är det verkligen inte dåligt med en sådan viktnedgång. Nu är jag ju nere på 22,1 i BMI och jag BEHÖVER ju inte gå ner mer, egentligen. Men jag har ju satt som mål att komma ner till BMI 20-21, så därför vill jag fortsätta. Jag har ju inte särskilt bråttom ... har sagt till mig själv att jag vill nå målet till sommaren ... och det borde ju inte vara någon omöjlighet. Det är ju faktiskt bara 3-4 kg kvar.
Så här lite som jag nu väger, det har jag inte vägt på ca 4 år, så det känns verkligen jätte kul! Jag blev så glad när jag såg siffrorna på vågen. Jag anade ju att jag hade gått ner. Jag såg det på magen igår kväll. Jag börjar verkligen känna igen min mage igen ... och det känns riktigt roligt!
Nu kommer jag ju i mina hårda jeans igen ... de jeansen som inte är stretch. Jag inte bara kommer i dem nu, utan jag kan även ha på mig dem en hel dag ... jag kan sitta i dem ... böja mig i dem  ... ja, helt enkelt använda dem ... som vilka andra byxor som helst. DET känns superkul! Så jag är så hemskt stolt över mig själv! Är det nåt jag kan, så är det att gå ner i vikt. VILL jag, så KAN jag.
Det känns ju rätt skönt också att jag inte har så brått, för nu kan jag slarva nån vecka ... och till och med gå UPP i vikt ... men sen kan jag ju fortsätta direkt efter och ändå kunna lyckas med att nå mitt mål. Att tappa 1 kilo i månaden, borde ju inte vara någon megastor bedrift, så det ska jag väl klara av ... om jag inte plötsligt tappar sugen helt. Men jag lär ju åtminstone se bättre ut i sommar än vad jag gjorde förra sommaren, för då vägde jag ca 6 kg mer än nu ... och sommaren före det, så vägde jag 8-9 kilo mer än nu ... så i sommar lär jag ju kunna ha lite andra kläder än jag kunnat på länge. Det blir ju himla kul. Jag älskar kläder och jag älskar att se bra ut. Tyvärr lär jag väl inte kunna ha kjolen jag köpte förrförra sommaren. Den var lite stor redan förra sommaren, så nu lär jag väl tappa den om jag sätter den på mig ... och det kanske vore lite pinsamt? Åtminstone om man skulle ta den till jobbet. Nå ... jag kanske får köpa nåt nytt? Får se sen vilket behov jag kommer ha sen när sommaren närmar sig. Just nu är det ju fortfarande vinter ... och lååångt till sommaren.

Trött idag

I morse var jag bra trött, måste jag säga. Jag hade ju så hemskt svårt för att somna igår kväll. Låg länge i sängen och bara vred och vände på mig ... och klockan bara gick och gick. Man hade nästan kunnat tro att det var söndag, för på söndagar brukar det oftast vara svårare att somna. Vet inte varför det var så hemskt svårt att komma till ro igår. Jag lade mig ju ändå inte för tidigt, för klockan var nog över 1 på natten när jag lade mig. Kanske berodde det på skumgodiset som jag åt en stund före läggdags? Kroppen kanske inte ville ha så söta saker precis innan sänggående? Den är kanske inte så van vid det?
Sista gången jag kollade på klockan, så var den över 2.30 ... och då hade jag inte sovit en enda minut. Men antagligen somnade jag strax därefter.
Eftersom jag var så fruktansvärt trött sen i morse, så gjorde jag som så att jag gick upp i hyfsad tid för att äta frukost (ville ju inte äta alltför sent, eftersom jag ville hinna äta lunch i normal tid också). Sen klädde jag på mig och efter det så gick jag och lade mig en stund igen. Jag kände att jag verkligen behövde mer vila och eftersom det var ledigt, så tänkte jag att jag måste passa på ... när jag äntligen KAN få lägga mig så där.
Efter nån timmes vila, så kändes det mycket bättre. Då gick jag upp och sminkade mig lite, sen tog jag med mig Amanda och gick iväg till Dillen en stund (leksaksaffären här). Hon ville köpa en grej för sina egna pengar. Sen gick jag och kollade lite mer efter vinterskor, men hittade inga. Aldrig att jag köper vinterskor för nästan 100 Euro ... särskilt inte när det är rea på andra ställen. Tyvärr så hittade jag ju inget när jag kollade igår ... där det var rea. Det slutar väl med att jag får dras med mina kalla skinnstövlar hela vintern. Snygga, är de ju ... fast inte särskilt varma.

När jag och Amanda kom hem, så värmde jag lite snabbt lunch åt oss allihopa. Vi hade ju en massa matrester kvar i kylen. Efter maten, så gick jag och barnen iväg till min kompis, Sandra. Hennes son, Gunnar, fyllde 1 år igår, så vi var ditbjudna på kalas idag. Där fick vi lite gott fika och träffa lite trevliga människor ... och barnen fick fiska fiskdamm. :-D
Maken hade ju också fått följa med, men han har tent i morgon, så han behövde vara hemma och plugga ... och tyckte nog det var skönt att få vara ifred en stund.

Senare på kvällen, så gick jag och barnen iväg till ishallen som ligger alldeles nära vårt hus. De hade friåkningstid klockan 17, så barnen ville dit och åka skridskor. Själv, så åkte jag inte. Jag följde bara med som materialförvaltare ;-) och så stod jag bredvid isen och frös om fötterna. Fast barnen hade ju kul, i alla fall.

I morgon är det jobb igen ... en ny arbetsvecka ... och jag längtar redan till nästa helg. Haha! Just nu är jag inne i en period då jag mest av allt bara vill vara hemma. Har känt mig lite trött den senaste tiden, så då känns det väl inte så superkul att jobba. Men, men ...
Man får ju pengar för det i alla fall ... och man får ju komma ut och träffa lite folk. Jag TRIVS ju på jobbet, men just nu så känner jag allra mest för att bara vara hemma och mysa med familjen.

Har hunnit med en del

Idag har vi faktiskt fått en del uträttat. Kom ju dock inte ihåg allt, som för det mesta när man ska köpa saker ... som att vi skulle haft en ny hjälm till Amanda. Det kom jag på först efter att vi kommit hem, så nu får vi skjuta upp det till en annan dag.
Fast en hel del annat fick vi gjort i alla fall ... Viktors skridskor blev slipade, vi köpte några presenter (till två kalas), jag kollade på vinterskor till mig (hittade dock inga), vi köpte några PS3-spel (Viktors PS2 såldes precis nyligen och då bestämde vi att vi skulle köpa PS3-spel för pengarna), vi köpte en ny hemtelefon eftersom vår gamla gick sönder förra helgen, vi köpte en massa mat, köpte kattsand, plockade upp alla matvaror och så städade jag och barnen lite.
Innan vi åkte till mataffären, så skjutsade vi iväg Amanda till ett kalas. Hon var bjuden till en gammal dagiskompis, som hon inte hade träffat på länge (de går i olika skolor). Hon var den enda tjejen som var bjuden. Amanda förklarade innan att han bjöd henne för att han var kär i henne. :-D Han hade sagt det till henne när de gick på dagis.
Killar brukar faktiskt gilla Amanda. Så har det alltid varit. Hon är ändå inte den vackraste tjejen ... men inte den fulaste heller. Om man ska gå enbart efter utseende, så är hon nog mer alldaglig. Men ... hon ÄR otroligt snäll och hon är så fruktansvärt jordnära. Hon leker med alla ... både pojkar och flickor ... och hon anpassar sig efter sitt umgänge. Hon älskar att leka typiska flick-lekar, men hon kan även klättra i träd eller leka Star Wars eller Tjuv och polis. Hon är ingen "märkvärdig" tjej och blir inte mer tystlåten när en kille hon gillar är i närheten. Hon har kompisar som blir tysta och himlar med ögonen när de är nära nån kille de gillar, men sådan är inte Amanda. Hon är sig själv i alla lägen ... hon är den snälla, glada, omtänksamma tjejen ... oavsett om hon umgås med killar eller tjejer. Det är sådan som hon är ... och jag tror det uppskattas av killarna. De tycker om hennes personlighet och därför så blir hon rätt omtyckt.
Hon är ingen pojk-flicka, men heller ingen extremt flickig flicka. Amanda är Amanda helt enkelt. I alla lägen så är hon sig själv ... och hennes egenskaper verkar andra tycka om. Därför blir hon bjuden på pojkkalas, trots att hon är flicka. :-)

Nu är det slapparkväll som gäller för oss. Tyvärr tror jag inte det är så mycket på TV ikväll och ingen film har vi hyrt. Kanske man kan kolla nån film som vi har inspelad på hårddisken, förstås. Nå ... får se hur det bli med det.
Jag känner mig ju så hemskt slut i kroppen just nu. Orkar inte göra ett dugg, känns det som. Vet inte riktigt varför, men jag känner mig verkligen supersvag i kroppen för tillfället. Skönt att vi inte har några planer för kvällen ... mer än att vara hemma och ta det lugnt ... och så får man ju sovmorgon en morgon till.
Vi skulle ju även behöva planera sportlovet lite grann. Jag ska ju vara ledig då och vi har tänkt att vi ska åka till Helsingfors i alla fall ... fast inga detaljer är bestämda, så det skulle vi behöver planera. Det borde vi väl hinna få in i alla fall ... planerandet, alltså.

Läkarbesök och vaccin

Idag var vi till skolläkaren med Amanda. De har en sådan där allmän läkarundersökning för alla i årskurs 1.
Först var hon till skolsköterskan för någon vecka sedan ... och kollade längd, vikt, syn och hörsel. Då behövde inte föräldrarna vara med. Vi fick bara hem en lapp med uppgifterna efter att hon varit där. Den undersökningen hade gått riktigt bra ... längden var 125 cm, vikten var 27 kg och allt hade gått igenom utan anmärkning. Så fick hon då med sig en tid till det här läkarbesöket ... och till det skulle föräldrarna följa med (eller EN förälder, i alla fall ... fast vi gick, båda två).
Läkarbesöket gick jätte bra. Inget konstigt alls. Vi pratade lite om Amandas utslag, som hon brukar få när det är kallt ute. Vi smörjer ju henne med salva under de perioderna och det skulle vi ju fortsätta med. Om inte den receptfria salvan funkar, så finns det bättre ... receptbelagda salvor. Men vi känner nog ändå att det funkar med den vi har.
Sen berättade hon de nya restriktionerna ... att man ska ge D-vitamin till barn ända upp till 18 år! Jag HAR ju hört om det precis nyligen. Det är ju helt nya rön ... och i Finland, så rekommenderar de nu detta. Därför frågade hon om vi ger henne någon vitamin ... och vi sa ju att hon får en slags multitablett, fast vi visste inte om den innehöll D-vitamin ... och inte hur mycket i så fall. Nu kollade jag ikväll och såg att den innehåller D-vitamin i klart tillräcklig mängd, så den ska nog vara okej. Annars finns det tydligen andra tabletter man kan köpa.

Efter att läkarundersökningen var avklarad (den gick väldigt fort), så gick vi in till sköterskan ... eller skolhälsovårdaren, som det heter här. Hon hade, innan vi gick in till läkaren, frågat om vi ville ge Amanda TBE-vaccin. Vi skulle fundera på det tills efter läkarbesöket.
Eftersom Amanda inte alls varit förberedd på någon spruta, så lät vi henne ta beslutet om hon ville vaccinera sig idag eller om hon ville vänta till en senare tidpunkt. Efter en kort stunds funderande, så valde hon faktiskt att ta sprutan direkt ... när vi ändå var där.
Amanda ÄR ju inte särskilt spruträdd. Det har hon aldrig varit. Så jag blev ju inte helt förvånad, egentligen. Visst gjorde det ju ont på henne, fast inte ett ljud sa hon. Efteråt sa hon att det gjort ont, men hon visade inget när sköterskan gav henne injektionen. Hon är ju bara sååå duktig, min lilla tjej!
Efter vi var klara med allt, så fick Amanda gå tillbaka till sin klass och jag gick tillbaka till jobbet.

I kväll, så var Viktor iväg på skoldisco ... hans allra första. Det hade nog gått bra. Han var så stolt när han visade stämpeln han hade fått på handen. :-) Så hade han gjort sig av med alla pengar han haft med sig. Jag tror nog han hade haft det roligt. Ska väl fråga ut honom lite mer i morgon. Jag hann inte riktigt i kväll, eftersom det var Let's Dance när han kom hem.

I morgon är det väl lite shopping som gäller ... och så är Amanda bjuden på kalas till en gammal dagiskompis.

Tips på hur man får fler besökare till bloggen

Jag har upptäckt ett smart sätt att få många googlare att hitta till bloggen ... skriv om något populärt TV-program! Sen jag skrev om Familjen Annorlunda, här i bloggen, så har jag fått en massa träffar från Google. Mitt inlägg om Familjen annorlunda, ligger överlägset i topp på besöksstatistiken (om man bortser från de som kommer hit via mer-trafik). Inlägget jag pratar om, hittar du här och ett annat sådant inlägg finner du här.
Om man ska gå efter vilka inlägg som fått allra flest träffar från Google, så kommer ett annat TV-program på andra plats ... nämligen Biggest Looser ... just detta inlägg.
Så ... skriv om kända TV-program om du vill få fler besökare. ;-)
Fast ... jag kommer nog ändå att fortsätta skriva om vad jag vill och känner för ... utan att tänka på hur många som eventuellt kommer hitta hit pga vad jag skriver. Men jag tycker ändå det är intressant. Jag gillar ju statistik och är väldigt intresserad av vilka som hittar hit, varifrån de kommer och varför. Särskilt Google-sökningarna, tycker jag är intressanta.

Var tjockare än jag trodde

Jag och Amanda kollade lite på videofilmen från hennes första år ... och jag blev faktiskt riktigt förvånad över hur tjock jag faktiskt var då. Tiden vi kollade på, var från hennes första sommar och sen till hennes dop i oktober (när hon var drygt 6 månader). Inte uppfattade jag mig själv som särskilt tjock då ... och det kan man ju tydligt se på kläderna också. Kläderna var nämligen inte särskilt lämpade för en person i min dåvarande storlek. Sen hade jag väl ingen superbra klädsmak heller på den tiden. Vissa av kläderna skulle jag ju aldrig ha på mig idag ens ... trots att jag är smal.
Amanda frågade mig varför jag inte hade gått ner i vikt till dopet. Hm ... Ja, det kan man ju fråga sig. Jag såg ju inte mig själv som särskilt tjock då. Jag HADE ju vägt mycket mer tidigare ... och jag kunde fortfarande ha mycket av mina gamla, små kläder eftersom dessa hade blivit uttänjda. Visst visste jag att jag vägde för mycket, men jag såg det nog ändå inte som någon hög prioritering. Dessutom saknade jag nog den riktiga motivationen. Är jag motiverad, så har jag inga som helst problem med att gå ner i vikt. Viktminskning är ju något som jag verkligen KAN ... något som jag faktiskt är riktigt DUKTIG på. Jag är dessutom otroligt bra på att sen hålla mig kvar inom normalvikt när jag väl kommit dit. MEN ... jag måste ha MOTIVATION. Har jag ingen (eller väldigt liten) motivation, så funkar det inte alls. Då orkar jag inte vara så strikt. Då slarvar jag alldeles för ofta ... och då klarar jag inte av att gå ner. Utan motivation, så funkar det helt enkelt inte ... och antagligen var det just därför som jag inte hade klarat av att gå ner i vikt till Amandas dop.
Nej ... det tog väl ytterligare 5 månader till den rätta motivationen infann sig ... en månad före Amanda fyllde 1 år, så bestämde jag mig för att jag skulle bli smal igen. Då var jag bestämd. Då var jag strikt. Då var jag målmedveten och DÅ gick det hur bra som helst. Jag klarade till och med av att gå ner till en vikt, lägre än jag någonsin haft. Hade verkligen aldrig någonsin varit så smal ... ever ... vägde ju endast 5 kg mer än vad jag gjorde på vårterminen i 2:an, då jag bara var 9 år gammal. Det var verkligen helt underbart.
Sen höll jag väl den låga vikten under några år, men efter min och makens resa till Las Vegas 2006, så började min vikt sakta öka något. Jag fick lite andra vanor ... slarvade lite mer ... och så slutade jag att väga mig. Jag höll mig ju dock inom normalvikt. Där har jag befunnit mig hela tiden, förutom ett tag förra sommaren (2009), då jag låg strax över BMI 25 ett tag. Men jag tog ju då tag i det med en gång och har sakta ökat avståndet till övervikten. Det första året gjorde jag dock knappt något alls för att gå ner, men sedan i höstas, så har jag stadigt minskat vikten. Nu har jag nämligen tänkt gå ner till min minimi-vikt igen ... eller åtminstone i närheten av den. Det har jag bestämt mig för och när jag bestämmer något sådant, så brukar det lyckas.
Just nu så väger jag mindre än jag gjort på flera år ... sommaren 2007, tror jag att jag senast hade samma vikt ... och nu är det bara ca 4 kg kvar till mitt mål. Det känns jätte skönt. Verkligen!
Visserligen tycker väl vissa att jag inte borde gå ner mer. Jag BEHÖVER ju inte det. Men jag trivs ju så himla bra med att vara så smal. Jag känner mig så glad och jag känner mig så vacker. För min självkänsla gör det väldigt mycket. Jag älskar den kropp jag en gång hade och jag kommer att få den tillbaka igen.
Jag vet att det finns de som skyller sin övervikt på barnen. "Jag har ju fött två barn, så man kan väl inte vänta sig annat?"
Men det anser jag bara är en dålig ursäkt ... för att lura sig själv ... och kanske andra ...
Jag vet ju att man kan bli smal även efter att man fött barn. Man KAN om man VILL. Men har man ursäkter för att man inte går ner i vikt, då har man heller ingen motivation ... och därför funkar det heller inte att gå ner i vikt.
Själv har jag aldrig haft ursäkter för att jag varit tjock. Äter man mer än man gör av med så GÅR man upp. Inget konstigt med det. Har jag inte haft motivation att gå ner, så har jag kunnat erkänna det. Aldrig att jag skulle skylla ifrån mig på någonting. VILL man, så KAN man. Men man måste ju vara beredd på att offra något ... och det har jag kanske inte varit alla gånger.

Riktigt så här tjock var jag inte efter att jag fått Amanda, men nästintill

Hm ... jag hade ju inte alls tänkt skriva särskilt mycket idag ... men så skenar orden iväg med mig. Sorry!
Fast NU har jag skrivit färdigt för idag och har tänkt lägga mig. Detta ämne ligger mig dock varmt om hjärtat. Viktminskning har ju varit en så stor del av mitt liv ... under väldigt många år ... så jag lär garanterat återkomma i detta ämne fler gånger.

Allt fler barn ...

I förra veckan, så läste jag en grej på  Aftonbladet ... som jag tyckte var rätt intressant. Jag HAR ju funderat en del på det där själv ... att folk verkar skaffa allt fler barn nu för tiden ... både bland kändisar och "vanligt" folk. För typ tio år sedan, så tyckte jag att familjer med 4 barn hade JÄTTE många barn. Eller ... en "för mycket" i alla fall. Jag tänkte ju mycket på det praktiska. DÅ var det inte särskilt praktiskt att ha 4 barn, eftersom man ju bara fick plats med 5 personer i en vanlig personbil. Tre barn, kunde ju funka bra, men fyra skulle ju bli VÄLDIGT omständigt. Men idag ser jag rätt annorlunda på saken. Kanske beror det till viss del på att man ser dessa små "storfamiljer" överallt ... på TV, i tidningar m.m. Många kändisar skaffar både 4 och 5 barn ... vissa har t o m alla barn med en och samma partner ... och visst ... det verkar väldigt lyckat, på ett sätt och det verkar så mysigt ... så mysigt med en stor, underbar familj. Många barn att älska och bli älskad av. Många barn att hjälpa och bli hjälpt av. Många barn att prata med, laga mat med, baka med, gosa med, leka med, spela spel med. Ja, helt enkelt många barn att få äran att lära känna, se utvecklas och få en fantastisk samhörighet med. Visst är det säkert mycket jobb med så många barn också, men samtidigt tror jag att man får så mycket tillbaka ... så mycket glädje ... så mycket kärlek.
Idag funkar det ju mycket bättre att ha flera barn också. Man behöver ju inte längre skaffa en minibuss för att få plats med alla, för idag finns det ju relativt små familjebilar med många säten i. Min chef, som inte ens har några småbarn och endast två stora, utflugna barn, har ju till och med skaffat sig en 7-personers bil. Idag FINNS det sådana bilar för vanliga familjer och då är det ju så mycket enklare att ha en stor familj.

Jamie Oliver med sin fru och deras 4 barn

Nå ... fyra barn, skulle jag nog inte vilja ha. Det känns på något sätt som om det är en för mycket ... och mer bökigt än om man hade tre stycken. Nu har vi ju "bara" två, men ändå ... Visserligen vet jag att jag sa, när jag väntade Viktor, att jag ville ha 2 eller 4 barn. Hellre 4 barn än 3 ... om det tredje skulle bli ett sladdbarn ... och nu är ju vårt yngsta barn snart 8 år, så om vi skulle skaffa fler barn nu, så kan det inte bli annat än ett sladdbarn.
Faktum är att många i vår närhet verkar skaffa sig ett tredje barn nu ... flera som är äldre än mig ... som har barn i samma ålder som våra ... och som skaffar sig en tredje ... en liten sladdis. Det verkar vara en rätt klar trend nu ... att två barn inte riktigt räcker. Man vill ha fler ... fler innan det blir för sent. Man närmar sig 40 och känner antagligen att man måste skaffa sig den där tredje innan man är ALLDELES för gammal. Det är liksom "nu eller aldrig". Jag antar att det är så de tänker.
Mina kollegor, som är födda i slutet av 50-talet och början av 60-talet ... de har nöjt sig med två barn var (de flesta, i alla fall). Men nu verkar det som om 70-talisterna tänker annorlunda. 70-talisterna tänkte ha två barn från början ... men sen upptäcker de plötsligt att folk i allmänhet (och yngre vänner) börjar skaffa allt fler barn ... kändisar och vänner ... och då känner de "varför inte?" "Vi har det ju bra ekonomiskt, så varför inte skaffa en liten trea? Det är NU eller ALDRIG!"
Jag har ju inga riktiga belägg för mina teorier, utan det är endast mina egna tankar om saken. Jag har ju märkt tendenserna och tillsammans med mina egna tankar, så har jag dragit dessa slutsatser.

Att få ett sladdbarn, måste ju egentligen vara drömmen för en förälder. Kanske inte det roligaste för barnet (jag är själv ett sladdbarn och tyckte inte om det alls), men för föräldrarna, så måste det ju vara helt underbart. Man har ju barnvana, är säkrare i föräldrarollen och så går ens stora barn i skolan, så man har en massa tid ensam med den lilla på dagarna. Visst kan det väl vara mycket jobb med en ny liten bebis, i alla fall. Det lär ju kännas rätt nytt, eftersom det var så länge sen man hade en nyfödd. Men jag tror ändå att man kommer in i det rätt snart ... och jag tror att man har lättare för att hantera det där nya när man blivit lite äldre och fått lite mer mognad. Det är vad JAG tror, i alla fall.

Sov så gott!

I natt sov jag så otroligt gott. Var alldeles slut igår kväll, antagligen och jag somnade rätt snart efter att jag lagt mig. Sen kände jag mig så tung i kroppen och alldeles lugn i övrigt ... och varje gång som jag vaknade till på natten, så kände jag mig bara så ... så ... fruktansvärt avslappnad.
Det är inte vanligt att jag sover så där bra, fast de senaste dagarna, så har jag faktiskt känt mig otroligt trött på kvällarna och nätterna ... som om jag är alldeles utmattad. Vet inte varför, men kanske kan det ha ett samband med att jag jobbade lite mer än vanligt förra veckan. I så fall borde det väl bli bättre snart, för nu behöver jag inte jobba över nåt mer ... för den här gången.
Visserligen är det rätt skönt att känna sig så där trött ... om tröttheten koncentrerar sig till de sena kvällarna och nätterna. Då är det heeeelt okej att känna sig slut. Hoppas det blir fler sådana bra nätter. Hellre det än att jag får ligga vaken i flera timmar och bara oroa mig över att få för lite sömn. Då är jag hellre däckad på natten ... så känner jag mig mer utvilad på dagen sen.

Nu ska jag strax lägga mig, så jag förhoppningsvis får en till bra natt. Egentligen har jag ju en massa blogg-idéer, som jag vill skriva om, men dem får jag skjuta upp tills vidare. Sömn, är mycket viktigare för mig just nu.

Trött idag

Det hade nog gått bra för Amanda att sova borta i natt. De hade haft jätte kul, ätit massa gott och bastat. Fast hon var lite ledsen över att hon glömt bort att ringa hem igår kväll innan hon lade sig. Alltså ... hon var ledsen över det sen när hon kom HEM. Hon hade inte sagt nåt om det till de andra. Hon berättade också för mig att hon hade gråtit lite tyst när hon vaknat till på natten ... eftersom hon saknade mig. Men det hade hon inte heller berättat för någon.
Fast annars hade det gått bra. Hon var dock vääääldigt trött. Hon hade ju varit ute mycket och lekt en massa ... även idag på morgonen ... så man kan förstå att det tar på ordentligt.
Hon lär nog somna snabbt ikväll ... fortare än hon annars brukar somna på söndagar. I vanliga fall brukar ju barnen ha lite svårt att somna på söndag kvällar, eftersom de oftast gått upp sent på morgonen och sen tagit det lugnt på dagen. Men i morse hade visst Amanda gått upp redan vid 7.45, plus att hon varit väldigt aktiv ... så ikväll slipper man nog tjata på henne att vara tyst och försöka sova.

Sen var vi ute på söndagspromenad på eftermiddagen ... hela familjen. Det var ju vacker väder ... soligt och inte särskilt kallt. Jag, som inte är särskilt van vid långpromenader, blev ju helt slut efteråt. Jag går ju visserligen en del på jobbet ... fast det är ju inomhus. Att promenera utomhus är MYCKET mer uttröttande. Blev trött både i kroppen och knoppen, kände jag ... så nu lär väl jag också somna fort ikväll. Jag brukar ju annars också ha en del insomningsproblem på söndag kvällar. Fast ikväll kommer det nog gå fortare.
I morgon bitti börjar jag tidigt igen. Det är dock den sista tidiga morgonen nu på ett tag. Jag tog faktiskt på mig den här extra morgonen frivilligt. Vill ju ha så mycket komp som möjligt före jag ska ha ledigt ... så jag kommer ha tid över även EFTER sportlovet.
Men efter i morgon så blir allt som vanligt igen.

Nu tänkte jag spela lite Sims igen ... tills jag ska lägga Viktor om en halvtimme. Amanda har redan lagt sig, eftersom hon var såååå trött.

Blev lugnt

Idag har vi haft det lugnt, måste jag säga. Strax efter 11.30, så blev Amanda hämtad av sin bästa kompis mamma. De skulle först till ridhuset för att se på när kompisen red. Sen skulle de hem till dem ... och där skulle Amanda bli kvar hela dagen ... och även sova över. Det är första gången hon sover borta (förutom när hon sovit hos sin farmor och farfar), så vi får se nu hur det går. Antagligen går det jätte bra. Hon känner ju de så väl och Amanda är rätt anpassningsbar, så det är nog inga problem. Blir spännande i morgon att höra hur det har gått. Det var en till tjej som skulle vara där också ... en tjej, som är ett år äldre. Hon skulle antagligen också sova över, fick jag höra när jag ringde dit tidigare ikväll. Flickan har precis fått en lillebror och tydligen hade de kommit hem från BB igår och pojken hade visst skrikit mycket på natten, så det var väl lite struligt hos dem just nu.
Hur som helst ... samtidigt som Amanda åkte iväg, så stack Viktor iväg på judoträning. Under tiden så hjälpte jag maken med en grej på datorn ... eller ... vi lekte väl lite i photoshop, kanske man skulle kunna säga.
Sen kom Viktor hem en stund före 14 och då fixade jag lite snabbt lunch åt oss. Sen blev det ju lite disk, på med en tvättmaskin, skriva en inköpslista och så bar det iväg till affären för veckohandlingen. Skönt att få den avklarad idag, så har vi morgondagen helt ledig. Eller ... hm ... JAG har morgondagen helt ledig. Maken har visst några möten, tror jag.
Efter vi handlat, så åkte vi förbi videobutiken och hyrde några filmer. Den här gången behövde vi ju inte alls ta någon hänsyn till Amanda, så alla filmer vi tog hade 11 års gräns. Jag upptäckte dock att de verkar ha ändrat kriterierna för åldersgränsen på filmer nu för tiden, för den ena filmen var verkligen riktigt rå. Jag hade ALDRIG vågat kolla på en sådan film som 11 åring. Jag vågar ju inte ens kolla på sådana scener NU. Faktiskt, så blundade jag en hel del ... och till slut så stängde vi av filmen, för vi tyckte inte den var lämplig för Viktor att se. Det tyckte han inte själv heller, så det var inga protester från hans håll när vi stängde av filmen.
Men det första filmen vi kollade på var riktigt bra. Åtminstone enligt vårat tycke.

 

 

 Så det var riktigt mysigt. Till filmerna så åt vi glass. Mumsigt värre! :-) Och före det så lagade jag till en riktigt god middag ... Krämig risotto med auraostfyllda köttfärsbiffar, rödvinsås och sallad. RIKTIGT gott, blev det!

Nu är det väl snart läggdags, men jag ska försöka hinna med att blogga lite mer i morgon. Igår hann ... och orkade jag ju inte alls. Men i morgon borde jag hinna med mer. 

Bebistid

I kväll kollade jag och Amanda på en videofilm från det att hon var alldeles nyfödd. Hon hade till läxa att skriva lite om sig själv som bebis, hur det var när hon föddes och hur hon var som liten, typ ... och då ville Amanda se på filmen från när hon precis hade fötts.
Suck! Vilken liten gulleplutt. Det känns som en hel evighet sen man hade en sån där liten, här hemma. Ja, snart är det ju 8 år sedan. Tänk, vad tiden går!
Jag har egentligen aldrig varit särskilt bebissugen efter Amanda. Visst är bebisar gulliga och visst är det mysigt att ha en sån där liten att gosa med ... och ta hand om. Men ... det innebär ju även en himla massa jobb. Dålig sömn, ständigt passande och en massa skrik i tid och otid. Jag älskar barn, men just bebisperioden är något som inte är särskilt lockande. Det finns ju dock en hel del kul med bebistiden också ... allt gos och mys, alla leenden man får, att få vara med om den enorma utvecklingen ... och så förstås att få vara mammaledig.
Nå ... det finns väl positiva och negativa saker med allt.
När jag såg på filmen idag, så kände jag nog mest saknad, konstigt nog ... saknaden efter en bebis? Fast samtidigt tycker jag det är så himla skönt nu, när barnen blivit så stora. Nu kan man ju prata med dem ... diskutera ... planera ... och de klarar sig rätt bra på egen hand. Jag har fått mer egen fritid och jag kan ägna mig mer åt att vara lat. ;-) Det kanske inte är så bra, i och för sig. Som sagt ... det finns positiva och negativa saker med allt.







Jag skulle kunna skriva mycket mer, egentligen ... och jag VILL skriva mer. Men det får nog i så fall bli en annan dag, för nu måste jag lägga mig. Måste upp tidigt i morgon.

Yes!!!!!

Yeay! Nu har blogger fått en massa nya ... och MYCKET roligare fonter! Det kanske var länge sen, i och för sig? Men jag upptäckte det först nu.
Hur som helst, så blev jag jätte glad, för nu kunde jag ju fixa till texten lite mer också ... så att designen blir mer som JAG vill. Nu kunde jag ju mer hitta min egen stil ... och inte bara vara tvungen att nöja mig med det minst dåliga. Jippi!
Så nu blev det lite förändrat här.

Ny bakgrund

Jag tror jag nöjer med den här bakgrunden tills vidare. Den är inte så plåttrig, men ändå lite romantisk, i och med hjärtat.

Vad tycks? Vill gärna ha lite feedback.

Jag tar fortfarande emot tips, dock ... om nya bakgrunder.

Hjälp!

Jag försöker återigen hitta en ny bakgrund till min blogg. Vill gärna ha nån åt det romantiska hållet just nu, men tycker det är sååå himla svårt att hitta en passande.
Nån som har tips på sidor? Eller nån som har en passande bakgrund att dela med sig av?

Just nu har jag denna:




Men det är bara tillfälligt. Vill ha någon som är lite mer åt det rosa hållet ... och bredden ska vara som för en med tre kolumner. Annars blir det för smalt.

Men, suck!

Nu måste jag köpa nya vinterkängor. :-( Mina, som har varit så bra, bekväma och varma ... ända sedan jag köpte dem hösten 2002 ... när Amanda låg i magen. Men nu är de slut.
Jag tyckte det kändes konstigt när jag gick från jobbet idag. Den ena skon kändes mycket större än den andra, så jag kolla på det så fort jag kom hem. Och mycket riktigt ... skon var trasig. :-( Dragkedjan bak på skon hade åkt isär. Efter en stunds trixande, så fick jag i alla fall ner dragkedjan, så jag kunde ta av mig skon. Men det var inget tillfälligt problem, för jag testade sen att dra upp den igen och då gick den isär med en gång. Så ... mina vinterskor är TRASIGA!
Tur i oturen, så köpte jag ju precis ett par svarta skinnstövlar i julklapp till mig ... men de är ju inte fodrade, så det lär bli rätt kallt att gå omkring i dem. Sen är jag rädd att de ska gå sönder om jag har jeans i dem ... och att gå i tights, är ju inget jag vill, direkt ... inte när det är kallt åtminstone. Dessutom har jag bara ett par snygga tights.
Så ... nu måste jag ju köpa ett par NYA vinterkängor ... och sådana är ju inte alltför billiga. Visserligen går det kanske att få tag på nu när det är rea på vissa ställen. Men, ändå ...
Jag känner det lite som en onödig utgift. Men, men ... skor, måste man ju ha. Ja, VINTERSKOR, alltså. Sommarskor, har jag ju, men det kan man ju inte gå omkring med under den här årstiden. Då lär man både halka och frysa. Så jag får väl kolla efter ett par nya skor nu i helgen. Till dess får jag klara mig med stövlarna.

Argbigga

Idag var det ju dags för katternas kastrering och enligt maken, så hade nog allt gått bra. Så slapp de ju tratt också. Det behöver de tydligen bara om de börjar slicka på såren, typ.
Fast Sotis mår inte särskilt bra just nu. Hon är arg och vill helst att alla håller sig borta från henne. Antagligen har hon väldigt ont och blir på dåligt humör av det ... och vill bara bli lämnad i fred. Stackars Våfflan, bara, för det är HON som får lida allra mest av Sotis dåliga humör. Så fort hon närmar sig, så börjar Sotis fräsa åt henne. Inte får hon ligga för nära Sotis heller, för då fräser hon ... även om det var Våfflan som lade sig FÖRST. Just nu ligger Våfflan instängd bakom TV-bänken och kommer inte därifrån eftersom Sotis ligger en bit framför och passar på henne ... och börjar fräsa vid minsta lilla rörelse som Våfflan tar sig för. Stackarn! Våfflan har ju säkert också jätte ont, men hon verkar reagera precis tvärtom ... hon verkar istället gosigare än vanligt ... och vill gärna att man kommer och klappar henne.
Men Sotis är en riktig argbigga just nu ... och är inte ett dugg gosig. Visst kan hon komma fram och bli klappad ... men då måste man klappa på rätt sätt ... på hennes villkor. Annars blir hon arg och börjar fräsa ... åtminstone om Amanda klappar henne. Tala om ombytta roller! Det är ju i vanliga fall Sotis som är våran gos-kisse och Våfflan är den skygga ensamvargen. Men ... det blir väl snart som vanligt igen, skulle jag tro. Bara smärtan och minnena av det jobbiga försvinner.

Nu fastar katterna

Vi tog precis bort maten för katterna, för nu ska de fasta. De ska nämligen kastreras i morgon ... äntligen ... och då får de inte äta någonting alls under 12 timmar före.
Får se hur det går nu med allting. De ska ju ha tratt på sig sen i några veckor och det tycker Amanda ska bli lite läskigt. "STACKARS DOM!" grinade hon när hon fick höra talas om det. Men ... det kommer säkert gå bra. Det är ju många katter som har kastrerats tidigare, så nog kommer våra tjejer klara av det också. Garanterat!
Tidigt i morgon bitti ska de iväg och sen är de klara för avhämtning senare ... på eftermiddagen.
Ska ju bli himla skönt att få det hela avklarat ... och jag hoppas VERKLIGEN att deras jobbiga betéende försvinner. Vi kan ju liksom inte ha katter som kissar ner alla sängar flera gånger om dagen. Fick ju byta i barnens sängar nu i kväll också eftersom någon glömt stänga dörren till deras rum, vilket resulterade i blöta sängkläder. Blä! Jag börjar bli så himla less på detta sängklädestvättande. Nå ... det BORDE ju bli bättre efter kastreringen i alla fall.

I övrigt, så kan jag säga att dagen har varit rätt jobbig idag. Började ju tidigt i morse och sen har jag haft hur mycket som helst att göra på jobbet. Hann inte ens med allt jag hade tänkt, så det får väl bli till att omprioritera morgondagen lite.
Sen blev det ju matlagning när jag kom hem från jobbet ... och lite disk och så. Sen kom en klasskompis till Amanda hit ett tag senare ... en pojke, som aldrig hade varit här innan. Men det gick bra. Barnen lekte så snällt, så. :-)
Nu tänkte jag koppla av en stund med lite Sims-spelande och sen blir det nog läggdags rätt snart.

Jag KÄNNER mig inte sjuk!

Ibland funderar jag på om jag verkligen har MS. Jag har ju nästan aldrig några skov och de besvär jag har, tänker jag knappt på längre alls. Jag har ju blivit van vid att det känns på ett visst sätt hela tiden, så jag tänker sällan på de eventuella krämpor som jag har. Det är ju en del av mig och inte vet jag ju egentligen vad som hör till sjukdomen och vad som hör till ren normalitet. Kanske alla människor ... alla "normala" människor har samma besvär som jag? Det kanske bara är vanliga krämpor för vanliga, friska människor. Hur ska jag kunna veta det? Hur ska jag kunna veta vad som är normalt och vad som inte är det? Eftersom jag faktiskt har MS, så tar man ju liksom för givet att vissa av mina besvär hör till sjukdomen ... att det är därför det sticks ... att det är därför det bränns i huden ... att det är därför jag blir stel och får en robotaktig gång ibland. Men ... mina besvär är ju egentligen rätt lindriga. Det är ju endast under mitt första skov (för drygt 3 år sedan) som jag varit så pass handikappad att jag inte kunnat arbeta. Det är verkligen den enda gången som sjukdomen förhindrat mig i yrkeslivet. Annars har jag kunnat jobba på precis som vanligt ... och faktiskt är det min rygg som orsakat det största problemet för mig ... min rygg och inte min kroniska sjukdom. Jag KÄNNER mig inte sjuk. Faktiskt INTE! Tidigare ... då, när man precis fått diagnosen ... och tiden efteråt ... då kanske man kände sig mer besvärad. Sjukdomen var mer påtaglig, man kände sig väl ganska rädd för framtiden, man kände sig ensam och ledsen ... och allt kändes på något sätt så orättvist. Men ... sen ändrade jag inställning. Jag slutade bry mig ... jag slutade känna efter ... och jag bestämde mig för att ta dagen som den kom. Jag skulle leva som vanligt, bestämde jag mig för. Sjukdomen skulle inte få hindra mig i livet ... inte förrän den uppenbarligen gjorde det. Tills besvären blev mer påtagliga, så skulle jag avvakta ... och jag skulle inte SÖKA efter besvär ... och jag skulle inte tycka synd om mig själv. Jag skulle leva livet ... på det sätt jag tänk mig ... och strunta i att jag hade en sådan sjukdom. Jag skulle ta min medicin ... men utöver det, så skulle jag försöka att inte bry mig så mycket. Jag är ju så mycket mer än en sjukdom och eftersom dessutom min läkare hela tiden påtalar att allt ser bra ut ... att jag är så gott som "frisk" ... så tänkte jag tillslut att jag kanske trots allt skulle börja tro på honom. Om jag struntade i sjukdomen, så kanske jag skulle upptäcka att jag faktiskt inte var så sjuk som jag trodde? Och tro't eller ej ... men den taktiken hjälpte faktiskt! Jag känner mig ju inte alls sjuk längre. Ibland kan jag ju känna lite krypningar och bränningar, typ ... men inte så att det känns besvärande ... snarare kan jag känna att det är lite skönt. Jag vet ju inte ens om det alls hör till min sjukdom? Det kanske beror på nåt helt annat ... som att jag har brist på någon vitamin eller nåt speciellt ämne?
Så pratar jag med andra som har MS ... andra, som jag lärt känna på nätet ... och deras sjukdomar verkar vara så mycket mer aktiva än min. Det får skov på skov ... de får kortison för att snabbare bli bra från skoven (något jag aldrig fått, trots att läkaren jag var till i Åbo sa att jag borde få det när vi kom tillbaka till Mariehamn) och så får de byta medicin, eftersom sjukdomen är så påtaglig att de då måste få den allra effektivaste medicinen.
Då börjar jag verkligen fundera ... HAR jag verkligen MS? Jag hade ju inte särskilt många plack och mitt ryggmärgsprov var nog inte heller så extremt avvikande (endast något förhöjt värde, om jag förstod saken rätt) ... så kan de då ha ställt en felaktig diagnos? Visserligen var det tre olika läkare som "gissade" på MS, så man tycker ju att det kanske inte skulle räcka hela vägen om teorin var felaktig? Men kan jag själv också ha påverkat diagnostiken? Jag VILLE ju verkligen ha en diagnos! Jag ville ha ett svar på vad som var fel på mig. Jag ville ha ett svar och jag ville ha en sjukdom som gick att medicinera. Även om det så skulle vara en obotlig sjukdom, så ville jag ändå ha det svart på vitt. Jag ville inte bli klassad som en psyksjuk hypokondriker, utan jag ville ha ett papper på att jag verkligen var sjuk ... att jag inte alls inbillade mig.
Kan den önskan ha påverkat läkarna? Kan den önskan ha framkallat mitt andra skov ... mitt andra skov, som ledde till den slutgiltiga diagnosen? Kan den önskan ha lett in läkarna på en trolig, men felaktig sjukdom? Kan den önskan ha gett mig en kronisk neurologisk sjukdom ... trots att det egentligen är någonting helt annat? KAN det vara så? Eller har jag bara en väldigt mild ... och snäll Multipel Skleros?
Just nu så känner jag mig verkligen inte sjuk. Handikappad, är jag dock titt som tätt ... men det beror mest på min crappiga rygg. Men min MS är inte särskilt påtaglig. Jag kommer ju inte ens ihåg hur det kändes innan ... innan mitt första skov ... så därför är ju allt så himla normalt. Inte minns jag hur det kändes för över tre år sedan. Det är ju DETTA som är det normala nu. Därför känner jag mig ju inte alls sjuk. Allt är ju precis som vanligt. Det är så här som det är och så här som det brukar kännas. Inget konstigt alls (för att citera Malena Ernman ;-)).
Jag har faktiskt en mer positiv syn på livet nu ... mer positiv syn än jag någonsin haft. Denna ändrade livssyn, har lett till att jag överlag har blivit en mycket gladare person. Visst ... allt är inte guld och gröna skogar alla dagar och visst gnäller jag en hel del över allt möjligt. Men över lag, så känner jag mig glad. Gladare än på många år. Jag älskar att leva och jag älskar att vara jag. Jag har det trots allt, väldigt bra. Jag har en underbar familj, som jag älskar så fruktansvärt mycket. Jag har ett bra jobb, som jag faktiskt trivs väldigt bra med. Jag bor på en lugn och idyllisk plats ... en fantastisk uppväxtmiljö för barnen. Och jag känner, helt enkelt, att mitt liv är hyfsat okej. Jag har nog det mesta som jag någonsin önskat mig. Önskar ju bara att ekonomin kunde se lite bättre ut, så man kunde resa lite oftare. Men ... vi har det nog rätt bra ändå ... och så hemskt ansträngd ekonomi har vi ändå inte. Det är nog mer ett I-landsbekymmer ... att inte ha råd till utlandsresor alla år.

Sååå ... just nu så tar jag dagen som den kommer ... och får jag mer besvär av min MS, så tar jag i så fall det då. Min nya livsfilosofi är mer att ta problemen när de väl kommer och att inte oroa sig så mycket för sådant som kanske aldrig någonsin kommer att inträffa. Nu säger jag inte att jag kommer sluta oroa mig helt. Jag ÄR en ängslig person och kommer nog aldrig någonsin kunna eliminera all min oro. Men vad gäller min MS, så kommer jag ignorera den så gått det går och sluta oroa mig för vad som KAN hända. Just nu så känner jag mig "frisk" och det får för tillfället räcka med det. Just nu är det bara ryggen som krånglar och de problemen är inte riktigt lika lätta att ignorera. Men, men ...
Sjuk, känner jag mig inte, i alla fall. Det finns nog de som har det bra mycket värre än mig. Jag ... jag känner mig lycklig!

Slapparsöndag

Idag har jag inte gjort mycket alls. Har varit en riktigt superlugn mys- och slappar-söndag. Har kollat lite på TV, spelat lite TV-spel, lagat lite mat och så hade Viktor en kompis här på besök ett tag.
Till middag idag, så gjorde jag kåldolmar. Det är en av favoriträtterna ... för hela familjen. Min mamma gjorde riktigt goda kåldolmar, fast själv vågade jag inte testa att göra sådana ... inte förrän för några år sedan. Då upptäckte jag att det faktiskt inte VAR riktigt så krångligt som jag hade föreställt mig, så därför har det blivit fler gånger efter det. Jag brukar alltid laga dubbel sats, för då blir det så mycket att vi kan frysa ner hälften ... så har hela familjen till en till middag ... bara att koka potatis till. Mums, mums!
I morgon är det jobb igen och nästa vecka ska jag börja tidigt alla dagar ... ska dit och printa på morgnarna. Brukar kännas lite tungt, faktiskt, att jobba ca 45 minuter extra varje dag ... men den här gången behöver jag faktiskt komptiden jag får. Jag ska ju vara ledig på sportlovet och eftersom alla mina semesterdagar är slut, så behöver jag en del komp. Jag har visserligen så det räcker ändå, men lite extra tid skadar ju inte. Ska faktiskt bli himla skönt att vara ledig en hel vecka sen. Det brukar jag aldrig vara annars ... annat än på sommaren ... så det ser jag verkligen fram emot.

Kattskrällen!

Puh, vilken dag! Är rätt slut i benen nu, måste jag säga. Har ju städat bort julen idag och eftersom det dessutom var rätt dammigt, så tog det en himla tid att städa. Började vid typ 10.30 och var inte klar förrän vid 15. Men så var jag ju tvungen att tvätta en massa också. Kattskrällena hade ju ÅTERIGEN kissat i vår säng ... den här gången hade de gjort det på natten ... medan vi låg i sängen och SOV! FY, vad äckligt, liksom! Så nu blir det till att ha dörrarna stängda på nätterna ... så katterna hålls utanför vårat rum ... så, som vi har på dagarna nu för tiden. Man måste ju liksom passa dem hela tiden annars. Vet inte hur mycket sängkläder jag har fått tvätta den senaste månaden ... överkast, täcken, påslakan, lakan ... ja, hela alltet har  jag fått tvätta ... i omgångar. Suck!
Jag hoppas verkligen att de slutar upp med de där kisserierna efter att de blivit kastrerade. Vi har bokad tid för det på tisdag. Det är jätte dyrt, så därför har vi ju avvaktat ett tag. Men nu känns det som om vi inte kan vänta längre. Så länge det bara var Sotis skrän som irriterade, så kändes det inte så akut. Men nu har ju Våfflan börjat kissa överallt (ja, Sotis kissar också) och DET är fruktansvärt besvärande! Så nu blir det kastrering och efter det ska vi väl bli kvitt det där jobbiga problemet.

Hur som helst ... annars har dagen varit rätt bra. Vi har fått bort alla julsaker, lägenheten är städad ... sååå skönt att få bort allt damm ... sen har jag spelat lite Sims 3, lagat en Ålandspannkaka (eftersom vi hade mannagrynsgröt över) och lagat en god middag. Vi åt krämig risotto med Västerbottenost i, Köttfärsbiffar, stekta hela champinjoner och så körsbärstomater ... och jag och maken drack varsitt glas rött vin till. Gott, gott! :-) Sen blev det ju Ålandspannkaka med sylt och vispgrädde till efterrätt.
Nu blir väl resten av kvällen rätt lugn. Kanske att vi kollar på nån film eller så? Har ju en del inspelat på hårddisken som vi skulle kunna se. Ska väl logga ut från datorn snart och ägna mig lite mer åt familjen istället.
Morgondagen har vi inga planer alls för. Blir nog mest att ta det lugnt, skulle jag tro.

Fredag kväll!

Äntligen fredag kväll! Sååå skönt med helg! Det är det alltid. Skönt att slippa stiga upp tidigt på morgnarna och skönt att kunna vara vaken så länge man vill på kvällarna ... och sen bara göra vad man vill. Sånt gillar jag!
Den här helgen har jag inte annat planerat än att plocka bort julsakerna och att städa lägenheten. Hoppas verkligen vi får det avklarat. Imorgon är ju maken borta typ hela dagen, så det är ju bara jag och barnen som får plocka bort grejerna (om jag inte vill vänta till på söndag, förstås). Viktor har visserligen judoträning i morgon mitt på dagen, men kanske har vi hunnit rätt långt redan då? Eller så har vi inte börjat alls, så jag och Amanda får fixa allt själva? Nå ... det visar sig. Jag tänker i alla fall inte stressa. Det får ta den tid det tar.
I kväll blir det väl att kolla på Let's Dance och sen lägga barnen. Efter det vet jag inte riktigt vad jag ska göra ... kolla på TV eller spela Sims, antagligen? Det beror ju en del på vad maken vill göra.
Så ska jag väl ta min medicin också. Sedan några veckor tillbaka, så tar jag den helt själv. Tänkte testa med det nu och se hur det går. Jag har ju inte vågat trycka på knappen till injektorn under drygt 1 års tid ... inte sedan jag träffade en nerv hösten-09. Har varit sååå rädd för att något sådant ska hända igen, eftersom det är en av de läskigaste saker jag någonsin varit med om ... så sedan dess har min man fått hjälpa mig med medicineringen. Jag har laddat och satt injektorn på plats, sen har han fått "avfyra" sprutan och när den väl kommit in i låret, så har jag tagit över och sprutat in medicinen. Då har det funkat rätt bra. Men ... nu känner jag att det faktiskt har funkat väldigt bra det senaste året ... och även de gånger jag varit tvungen att klara av det helt själv (om maken varit borta t ex), så har det gått hyfsat bra ... så därför känner jag mig mogen att fixa det helt på egen hand nu igen. Jag ska åtminstone testa ... och hittills har det känts väldigt bra i alla fall. Så i kväll är det alltså dags för medicinering igen (jag tar en gång i veckan). Gör det väl under en paus i Let's Dance, skulle jag tro.

Julutsopning

Idag är det 13:e Januari ... dvs Tjugondag Knut ... och här på Åland, så brukar barnen då klä ut sig och gå runt till folk och sopa ut julen ... så, som man brukar göra vid påsk i Sverige (och då klä ut sig till påskkärring). Om Tjugondag Knut kan du läsa här.
Hittills har mina barn aldrig varit iväg och sopat ut julen, men i år ville Amanda verkligen göra det. De hade ju pratat om det i skolan och alla ungar verkade planera att gå på julutsopning. Så maken ringde till en bekant (som är pappa till Amandas kompis) och han berättade att de skulle till Hammarland en stund senare och sa att Amanda kunde få följa med dit om hon ville ... och det ville hon ju sååå gärna. Så då tog jag fram maskeradsminket och målade Amanda som ett katt ... eller ... det skulle åtminstone se ut som en katt ... med rosa nos och morrhår. Sen har Amanda ett katt-diadem, som hon skulle ha på sig. Efter en alldeles för lång väntan (enligt Amanda) som kom de och hämtade henne och plötsligt var jag helt ensam hemma, eftersom maken var ute på promenad och Viktor var på judoträning.
Jag trodde ju inte att vi skulle få hit några julutsopare. Förra året kom det inga hit och så bor vi ju lite konstigt, eftersom man måste gå in genom ytterdörren och uppför en trappa inne i tamburen. Utifrån ser det ju annars ut som en vanligt villa.
Därför blev jag väldigt förvånad när jag hörde röster i trappen och när det sen knackade på dörren. Men snäll, som jag är, så gick jag ju såklart och öppnade ... och där utanför dörren stod en hel drös med ungar ... 5-6 stycken, tror jag. Jag kände ju igen en av pojkarna och vet att han bor några hus bort ... och han har varit här en gång, så han vet ju att vi bor här (var väl kanske därför de hittade hit).
Det är ju en himla tur att vi alltid har godis hemma. Vi har en särskild godislåda, där vi lägger allt godis. Så jag gick ju dit och kollade vad som fanns ... och hittade snabbt nåt gott som barnen kunde få. En helt oöppnad påse med choklad-bars, hittade jag ... så jag gav de två bars var. De blev nog nöjda och tackade så snällt ... och lovade att återkomma nästa år. :-D Hm ... ja, om vi bor kvar här så länge, så ... (de som känner oss lite grann, vet nog om att vi sällan bor länge på ett och samma ställe). Men det visar sig väl ...

Hemma, har vi dock inte sopat ut julen än. Jag orkar inte ta itu med något sådant på en vardag kväll, så det får vänta till helgen. Få se hur mycket ork man kommer ha då, men vi måste väl försöka få bort julen nu ... och så behöver det städas. Fast maken är ju borta typ hela lördagen och Viktor har judoträning på dagen, så vi får väl se hur mycket vi hinner. Vill ju liksom inte göra allting själv. Men, men ... får väl ta det på söndagen annars.
Vi behöver i alla fall inte handla i helgen, för det ska maken göra i morgon ... så nu tänkte jag skriva en inköpslista till honom.
Sen är det alldeles strax läggdags för mig.

Familjen Annorlunda

Apropå Familjen Annorlunda, förresten (som jag skrev lite om igår), så har jag svängt helt i vad jag tycker om Märsta-familjen den här säsongen. De var ju med förra säsongen också, men då gillade jag inte de nåt vidare. Tyckte det kändes så rörigt där och så förstod jag ju inte riktigt hur man kunde bo i en 3:a med så många ungar. Jag, som tycker att VI har det trångt ... som bor i en stor 3:a med "bara" två barn. Så blev hon ju dessutom gravid IGEN ... som om de inte redan hade barn så det räckte. Jag fattar i och för sig inte ens hur man kan få nåt tillfälle ... eller framför allt rum ... att göra några barn om man bor som de gjorde. I vår familj skulle det aldrig inträffa i alla fall ... om vi hade lägenheten full av ungar. Men för de gick det visst bra. De har väl något knep, antagligen.
Hur som helst, så tycker jag mycket bättre om dem den här säsongen. Nu är de min favoritfamilj! :-) Nu har de ju flyttat ... fast fortfarande har de ju bostaden full av ungar (är nog svårt att undvika när man har 10 stycken) ... men ändå verkar de ha det så bra, på nåt sätt. Barnen verkar väldigt harmoniska och mamman känns så lugn ... och stark. Jag tycker de verkar vara en väldigt härlig familj och de är helt klart bäst den här säsongen. Jag har nu till och med börjat följa Märsta-mammans blogg nu ... för att ha lite extra koll. ;-)

Barn ska INTE sminkas ... inte ens flickor!

Jag kollade på Familjen Annorlunda igår och reagerade rätt negativt på en sak ... mamman i Motala-familjen, sminkade sin lilla dotter. Flickan var nog inte mer än typ 3 år. Nagellack, kan jag tycka är okej, men den här flickan fick ju även puder och mascara! Mamman satte mascara på sin lilla dotters ögonfransar. Hon verkade inte ens tycka att det var något konstigt med det. "Hon vill ju sminka sig ... som mamma gör". Öh ... det är mycket man VILL göra. Det är väl en himla dålig motivering. Barn är barn och smink är något som jag inte anser är till för dem ... inte för annat än till maskerad.
Tänk om man skulle köra med "vill-motiveringen" till annat också ...
"Hon ville ha lite vin ... precis som mamma", "Han ville ha en cigarett ... precis som pappa" osv ...
Nu tänker ju säkert en del att det inte alls är samma sak ... alkohol och cigaretter är ju nämligen olagligt för barn ... och det håller jag ju med om. Riktigt samma sak, är det ju inte. Men vad jag menar är att man inte kan låta barnen göra vad som helst, bara för att de vill. Amanda har velat ha smink i flera år redan, men har inte fått det eftersom vi anser att barn inte ska ha smink. Läppglans, har hon fått, men inget annat.
Att sminka sig i utklädningssyfte - JA
Att sminka sig för att "bara" vara fin - NEJ
Barn behöver inget smink. De är fina som de är. Om man dessutom måste få hjälp att ta på mascaran på ögonfransarna ... då är man ALLDELES för liten för det.
Sen tog ju mamman nagellack på sonens naglar också. Det är ju inget jag själv skulle ha gjort, men tycker ändå det är helt okej om andra gör det. Men pappans reaktioner angående barnens utsmyckningar, tyckte jag var nästan mest anmärkningsvärd. Han blev ju liksom väldigt upprörd över att den lille sonen fick nagellack, men att dottern sminkades med mascara ... det brydde han sig inte alls om. Han tyckte väl det var fint, förstås ... för "smink är ju för tjejer".
Tala om att den familjen har en klart könsstereotyp syn på barnen. Det var ju inte bara sminkningen och nagellacket ... utan när pojkarna hade flickbesök, så kom mamman dit med särskilda pojk-glas och flick-glas och så sa de att pojkarna gullade lite extra med bebisarna för att göra sig till för tjejerna, för ALLA tjejer älskar ju bebisar.
Jag, som tycker att vi har uppfostrat våra barn rätt könsstereotypt. Men det är ju ingenting mot Motala-familjen. Visst ... Viktor har aldrig fått någon docka (förutom pojkdockor, typ actionfigurer) och han har aldrig provat nagellack, har inte fått någon kjol och har inte haft rosa kläder (dock röda kläder, men det tycker jag funkar bra på killar). Leksaker, har han egentligen aldrig gillat så mycket ... inte annat än lego. Bilar, fick han, men han lekte sällan med dem. När han var yngre så gillade han mycket att leka matlagning, så han hämtade kastruller, byttor, slevar, matkartonger m.m. och lagade sen mat till oss. Efter han fick sitt TV-spel när han fyllde 5, så har det mest varit spelen som varit intressanta ... och nu när han är 10, så är det mest spel, TV, läsning och uppfinningar som är intressant.
Amanda har fått mycket dockor och prinsess-grejer, fast hon har även fått bilar om hon så önskat sig det. Eftersom hon likt Viktor, gillar att laga mat, så har hon även fått lite matgrejer.
Visst har hon haft mycket rosa kläder ... fast hennes favoritfärg är svart, så hon har haft och har en hel del svarta kläder. Hon har även fått en del ärvda kläder, så ibland har hon haft svarta tröjor med dödskallar på ... helt på egen begäran. Jag tvingar henne nämligen inte att ta över Viktors gamla kläder, utan hon får ta vad hon vill ha och så för jag bort resten.
Sen, det där att alla flickor älskar bebisar ... kanske att det stämmer rätt bra? Amanda älskar ju också bebisar ... MEN ... det gör Viktor också. Redan när han var ca 5 år, så var han otroligt bebistokig. Om vi var på sammankomster på dagis och någon hade med sig en bebis, så tog det inte lång stund förrän Viktor försvann dit ... till bebisen. Samma är det med katter. Visst tycker Amanda om katter, men det är Viktor som gullar allra mest med våra kattskrällen (ja, jag är inte så förtjust i dem just nu, men det är en annan historia).

Tillbaka till det med könsstereotypa roller ... jag tycker det kan vara okej att göra skillnad på pojkar och flickor ... men man behöver ju inte vara så extrem att man förbjuder sin pojke/flicka att vara på ett visst sätt eller göra på ett visst sätt och hänvisa till könet. För mig så beror det lite på vad det gäller också.
Jag tycker inte heller om de som verkligen går till överdrift i frågan ... som att sätta på sin son en klänning eller sätta på sin bebisflicka en ljusblå dräkt. Det känns ju då som om man enbart gör det för att provocera och det tycker jag är rätt onödigt. Sen, när det gäller väldigt små barn eller bebisar, så tycker jag det har en praktisk funktion att sätta på barnet väldigt könsstereotypa färger på kläderna. Hur ska annars okända människor veta vad det är för kön? Visst ... jag vet att förespråkarna säger att de inte vill att barnet ska bli behandlad efter sitt kön. Men om de t ex sätter på sonen en ljusrosa sparkdräkt ... vill de då att han ska behandlas som en flicka?
Sen kan jag ju för egen del säga att jag inte behandlar pojkbebisar och flickbebisar olika. Jag gullar lika mycket med en pojke som med en flicka. Har hört att folk inte gör det ... eller att folk pratar tuffare med en pojke än med en tjej. Det kan jag inte påstå att jag gör. Men jag vill ändå gärna veta om det är en pojke eller en flicka. Annars blir det smått förvirrande och jag får tunghäfta.
För ett antal år sen, så hade vi förresten besök av en familj som bland annat hade en dotter. Dottern var klädd i extremt könsneutrala kläder, så det var verkligen omöjligt att säga om det var en pojke eller en flicka. Amanda, som var lite äldre, var helt säker på att det var en pojke ... fast hon sa inget om det förrän efter att de gått. Då berättade jag att det faktiskt var en flicka (namnet var väldigt ovanligt, så Amanda visste inte om det var ett pojk- eller flicknamn) ... och det hade hon väldigt svårt att tro på. Jag tycker sådant också kan vara svårt ... och det kan skapa väldigt pinsamma situationer.
Visst är jag för jämställdhet, men jag anser inte att jämställdhet sitter i kläderna. För mig handlar jämställdhet om lika värde ... inte om att man ska bli tvingad att göra vissa saker som man inte alls är intresserad av bara för att tjejer minsann ska kunna göra allt som killar kan. Men det är min åsikt.

Är en zombie idag

Idag har jag nästan känt mig som en zombie ... huuuur trött som helst! Hade väldigt svårt att somna igår kväll. Jag lade mig vid 23 och sen låg jag timme efter timme efter timme och bara vred och vände mig. Ingen ställning kändes skön, så då var det bara att snurra runt igen ... men inget funkade. Först vågade jag inte kolla på klockan, eftersom jag tänkte att jag bara skulle känna mig stressad av att veta hur mycket den var. Men sen slog jag ändå en hastig blick ditåt och såg att klockan blivit 1. Jag låg kvar och fortsatte med mina försök att hitta sömnen, men det lyckades inget vidare. Några gånger slog jag upp ögonen och kollade på klockan och den bara gick och gick. Den senaste gången jag såg tiden, var klockan nästan halv fyra ... och då hade jag inte sovit någonting alls än. Fast strax därefter, så måste jag nog ha slocknat i ren utmattning. Sen vaknade jag av att mitt mobillarm ringde klockan 7.20. Då kändes det ju som om jag precis hade somnat och ville inte alls gå upp. DÅ sov jag ju så skönt! Det var ju som mitt i natten för mig, eftersom jag inte kan ha sovit mer än kanske 4 timmar ... vilket ju är typ hälften av tiden jag annars sover.
Inte nog med att jag fick alldeles för lite sömn ... dessutom var ju min rygg alldeles kaputt. Den långa tiden i sängen utan att sova, hade ju resulterat i värsta ischiasen. Ryggen, som var på väg att bli bättre. Den kändes ju så bra igår kväll. Men efter den här natten, så var det värre än innan. Förut så skrev jag ju här att jag trodde det var ischias jag hade, och efter denna natt, så blev jag bombsäker på min sak. Garanterat är det ischias ... och nu är det den värsta ischias jag någonsin haft. Det trycker som sjutton i höger skinka och så strålar smärtan ut i benet och där i kring ... och så känns det tungt att andas pga trycket. Hemskt obehagligt, måste jag säga. Sen kanske ischiasen känns mycket värre nu också eftersom jag är så svag och trött?
Idag har det i alla fall inte varit roligt att jobba. Allt har gått så himla långsamt eftersom jag haft så ont. Jag kan ju inte böja mig hur som helst och jag kan heller inte vrida på kroppen hur som helst ... inte nu, när det smärtar så. Så det har ju blivit en hel del nigningar idag. Haha! :-D Jag måste ju liksom böja på knäna så fort jag ska plocka upp nåt eller flytta på något.
Det finns ju ändå en positiv sak med den här smärtan ... jag får ju faktiskt en himla bra kroppshållning ... bara jag väl tagit mig upp till stående, så ...
Om jag väl rest mig upp och rätat ut ryggen, så måste jag ju sen gå spikrak hela tiden. Annars gör det ju så hemskt ont. Så det SER ju säkert rätt bra ut. ;-) Inget svankande, här inte. Fast ... jag föredrar ändå att ha lite sämre hållning ... bara jag slipper ha ont.

Nå ... ikväll lär jag nog kunna somna mycket fortare i alla fall ... och kommer antagligen sova gott sen hela natten *drömmer*. Förhoppningsvis blir ischiasen bättre då ... om jag bara får vila ut ordentligt. Hoppas, hoppas, hoppas ...

Jag får väl räkna får eller nåt, så jag somnar fort ...

Trevlig kväll, trots yrsel

Igår var jag tvungen att lägga mig en stund och vila innan vi åkte iväg till Järsö. Jag blev ju lite snurrig när vi var på affären. Jag klarade ju av att handla ändå, fast det kändes hemskt obehagligt när jag kände det där snurret i huvudet. Troligtvis var det smärtan i ryggen som orsakade yrseln. Det strålade ju så dant ut i benen och så spände jag mig väl en del ... och allt det gjorde väl att jag blev extremt trött och så kom det där snurriga.
Nå ... efter att jag packat upp maten vi köpt, så hade jag ju nästan en timme på mig att vila. Vila, är det enda som hjälper vid yrsel. Eller ... för att få bort yrseln helt och hållet, så behövs sömn ... men att få sluta ögonen en stund i sängen kan ändå hjälpa en hel del. Så den tiden jag fick i sängen, hjälpte ändå mot den värsta snurrigheten.
Så åkte vi iväg till Järsö en stund efter klockan 18 ... och där fick vi en väldigt trevlig kväll. Vi blev bjudna på räkpaj och fika med tillhörande bakverk. Barnen lekte (eller vad de nu gjorde) och vi vuxna pratade. Det var ju fler än vi som kom dit (släktingar till dem) och det var verkligen riktigt kul. Mycket prat och skratt.
Min yrsel blev bättre efter en stund och jag tror inte att någon märkte nåt. Jag satt ner den största delen av tiden och tog det väldigt lugnt. Då funkade det bra.
Vi blev dock kvar väldigt länge ... åkte inte hem förrän vid 23. Men vi hade, som sagt, en väldigt trevlig stund.
Barnen klarade faktiskt av att hålla sig vakna hela vägen hem också. Tur det, för Amanda brukar kunna bli så grinig om hon blir väckt efter att precis ha somnat. Så när vi kom hem blev det ju direkt tandborstning för dem och sen bums i säng.
Jag och maken stannade uppe en stund och kollade på film.
Den sena kvällen igår fick ju dock konsekvenser för morgonen idag. Strax före 10.30 i morse, så kom Viktor in till oss och väckte oss och sa att klockan nästan var halv elva. Då hade han själv precis gått upp och alla andra sov. :-o Jösses!
Fast ... vi är ju lediga, så ...
Blir kanske svårt för barnen att somna ikväll, bara. Det är ju skoldag i morgon, så de måste lägga sig i hyfsad tid. Men, men ... det blir som det blir.

Idag blir nog en väldigt lugn dag. Blir väl mest film och TV-spel, skulle jag tro. Så tänkte jag laga en långkokande chiligryta till middag.

Blir fortsatt ryggläge

Igår blev det inte av att jag bloggade nåt. Har ju fortfarande ont i ryggen och så hade maken hyrt filmer, så det var mest ryggläge i soffan som gällde för mig hela kvällen. Blir väl samma idag, antar jag. Vi ska dock en sväng till våra vänner i Järsö på kvällen ... för att fira Emil, som fyller 10 år idag. Handla, ska vi också göra. Men utöver det så ska jag nog mest ligga på rygg. Vill verkligen bli bra! Det strålar hemskt mycket ut i benet och har så gjort sedan i går. Kanske är det ischias, jag har? Fast då brukar man väl ha ont i skinkan och det har jag ju inte direkt ... är mest i ryggslutet som det smärtar ... bränns nästan som eld ibland ... och så strålar det ut i det högra låret ... ibland även i det vänstra.
Nå ... det blir väl bra så småningom.
Nu ska jag lägga mig ner i sängen och skriva en inköpslista. De andra kollar på film, men vi ska väl åka sen när de har tittat färdigt.

Slö dag

Idag har jag verkligen inte gjort mycket vettigt alls. Har mest bara slappat hela dagen ... och spelat Sims 3, på Wii. Viktor fick det spelet i julklapp och jag ÄLSKAR det. Man kan ju skapa sig en familj, intrigera och interagera med folk i spelet ... skaffa barn och inreda hus ... som ett "verkligt" liv ... fast på låtsas. Jag tycker det är superkul. Idag var det dock jätte nära att min son dog. Han hade precis blivit tonåring och var superhungrig. Men så verkade det vara nåt fel på kylskåpet, så han kunde inte äta någon mat. I absolut sista stund så kom jag på att man kunde köpa ett nytt kylskåp och från den kylen kunde han få mat och blev räddad i sista sekund.
Mannen i familjen var också riktigt nära att dö, men efter en dusch och lite TV-tittande, så klarade han sig. Det är verkligen ett fascinerande spel ... fast jag tycker inte det är helt lätt att hålla alla vid liv. Från början hade jag ju bara två att ta hand om, men nu har de ju fått två barn, så nu är de fyra. Nu vill ju mamman i familjen ha en son till, fast jag kanske ska vänta en stund med det, eftersom jag har lite svårt att sköta om alla människor. Nå ... får se hur jag gör. Kul, är det, i alla fall! :-)

Utöver Sims-spelandet, så har jag även legat på soffan och kollat på film. Maken hyrde några tidigare idag, så de har vi kollat på nu ikväll. Var riktigt mysigt.
Jag har ju fortfarande hemskt ont i ryggen, så därför låg jag ner under filmerna. Att ligga ner på rygg, är den enda ställning då jag inte har något ont. Då känner jag mig lugn och avslappnad. Det gör annars ont när jag sitter, går och står. Hoppas det snart går över, för det är inget vidare att ha så här ont. Nåja ... det går väl över så småningom. Jag klarar ju av det mesta ändå. Har ju inte ryggskott, tack och lov.
I morgon är det jobb igen, fast sen blir det helg och ledigt två dagar ... den sista helgen på barnens (och makens) jullov.

Vill inte vara nån tjat-moster

Jag blev så glad när jag ringde hem idag på eftermiddagen, för då hade maken både handlat och fixat födelsedagspresenter till barnens kompisar idag. Tänk ... de klarar sig faktiskt rätt bra utan mig ... och utan att jag ens behövt tjata. Båda barnen är ju bjudna på varsitt kalas på fredag ... Viktor ska till ett trippel-kalas (tre killar som har gemensamt kalas) och Amanda ska visst till bowlinghallen på kalas. I morgon är det ju röd dag, så då är det nog inte lätt att få tag på presenter. Därför var de ju tvungna att handla det idag eller på fredag ... och eftersom jag jobbar, så kan jag ju inte följa med de och handla på dagtid, utan det fick ju i så fall maken fixa. Men jag har inte sagt något om det alls, utan tydligen är det fler än jag som kan tänka i familjen. ;-) Jag brukar ju annars kunna tänka lite FÖR mycket ibland ... och jag har en tendens att verka tjatig. Men nu har jag försökt att minimera min tjatighet en aning. Vet inte om någon märkt nåt, men jag försöööker verkligen att inte tjata. Jag vill ju gärna ha kontroll på läget och därför nämner jag ibland saker flera gånger ... vilket kanske kan uppfattas som tjat. Men nu har jag försökt att inte upprepa mig så mycket ... och ibland försöker jag till och med att inte säga något alls. Och tro't eller ej, men de andra ÄR faktiskt kapabla att tänka själva! Haha! :-D
Jag tycker faktiskt att jag kommit rätt långt, för jag har nog alltid varit en extrem tjat-moster. Men nu tycker jag det räcker. Jag vill inte vara någon tråkig tjat-gumma. Om man tjatar för mycket, så leder det till att folk inte lyssnar så bra på en, har jag märkt ... och att de kanske inte riktigt tar en på allvar. Därför vill jag ändra mig på den punkten ... och det har jag redan börjat med.
Det hade man ju annars kunnat ha som nyårslöfte ... och i och för sig så skulle jag väl kunna ha det som ett sådant även om jag redan börjat. Ett Nyårslöfte att tjata mindre och att bli en mer positiv person. Jag är nog alltför negativ till sinnet och vill egentligen inte vara en sådan person. Jag vill vara en glad och positiv människa ... dock inte ALLTFÖR positiv, för sådana människor har jag lite svårt för ... sådana där über-positiva personer ... glättiga människor, som känns totalt oäkta. En sådan person vill jag inte bli ... och tror knappaste heller att jag ens har någon möjlighet att bli en sådan person. Det ligger inte för mig. Nej, jag är oerhört jordnära ... och kommer aldrig någonsin kunna bli en ytlig och glättig människa ... det har jag mycket svårt att tro. Men däremot skulle det nog inte skada om man blev lite mer positiv i tankarna.
Inte för att jag brukar ha några nyårslöften, men man kan ju alltid ha något sådant i åtanke ... ett löfte inför framtiden ...

Tröttelitrött

Gäsp, vad jag är trött. Det tar på krafterna att ha ont i ryggen. Nu jobbar jag ju dock bara en dag. Sen är jag ledig en dag igen. Ska bli skönt! Sen är det ju klämdag på fredag ... men då ska jag jobba ... fast det lär ju vara rätt lugnt på jobbet då eftersom troligtvis en hel del människor kommer vara lediga.

I natt måste jag försöka ligga mer på ryggen. Tror min rygg skulle må mycket bättre av det. Problemet är väl bara att jag har så svårt att ligga länge på rygg ... och ännu svårare har jag för att sova på rygg. Jag kan egentligen bara sova när jag ligger på höger sida. Ingen annan ställning funkar för att sova på ... inte vänster sida ... inte mage ... inte rygg. Kan bara ligga korta stunder i andra ställningar, men om jag ska somna, så måste jag vända mig "rätt". Vet inte varför och vet inte när det blev så här, men jag har nog varit högersovare väldigt länge.
Så ... får se hur det går med mitt ryggliggande? Jag tvivlar på att jag kommer kunna somna i den ställningen, men jag ska åtminstone försöka ligga kvar på rygg så länge det bara går. Kände ju i natt att det inte var så bra för ryggen att ligga på sidan, så som jag gör. På rygg känns det bättre ... och jag vill ju bli bra. Snart är det ju helg också ... och då vore det skönt om jag slipper ha så ont.

Annars är det nog bra med mig. ;-) Idag fick jag se en liten skymt av solförmörkelsen som var. Det var dock en extrem dimma precis när solen skymdes, men sen släppte dimman och min kollega sa till mig att kolla ut genom fönstret. Då gick jag fram och tittade och såg att en liten bit av solen var alldeles svart. Jätte coolt att se en sån grej, faktiskt! Synd bara att det varit så dimmigt innan.

Skitrygg!

"Ont, det gör ont, det gör ont ... det gör ont en stund på natten, men inget på dan" ... eller ... hm ... för mig är det snarare tvärtom. Det gör LITE ont på natten och MASSOR på dan. Jag har så fruktansvärt ont i ryggen just nu och har haft det hela dagen. Börjar bli så hemskt less på min skitrygg. Den är ju så otroligt känslig. Bara jag ligger lite tokigt en natt, så är det helt kört sen. Grrrr!!!!!!
Har inte ryggskott den här gången, i alla fall ... än ... och förhoppningsvis får jag det inte heller. Fast ont har jag. Värst är det när jag sitter. Värken sitter ju precis i svanken, så helst vill jag sträcka på ryggslutet hela tiden ... för att lindra det värsta. Suck!
Att jag fick så ont just nu, beror nog på att Amanda sov hos mig nästan hela natten. Hon kom till mig precis efter att jag lagt mig och jag var för trött för att tjafsa med henne då, så därför lät jag henne ligga kvar ... och det får jag lida för nu. Om hon skulle ligga i mitten av sängen ... dvs mellan mig och min man ... då skulle det nog inte vara några problem. Då känner jag ju inte av henne alls. Men nu ska hon ju prompt ligga bredvid mig bara ... längst ut på sängen och så vill hon ligga nära ... och kramas ... och gärna lägga sina ben på mina. Det leder till att jag spänner mig en hel del, får svårt att sova och ligger verkligen inte alls bekvämt. Dessutom har jag mens, vilket gör att min rygg är extra känslig och då blir allt så mycket värre.
Men ikväll så pratade jag med Amanda om problemet med att hon kommer till mig på natten. Det kan vara okej om hon kommer och ligger en liten stund på morgonen ... fast jag vill inte att hon ligger där den större delen av natten. Det mår inte min rygg bra av. På dagar jag ska jobba, så vill jag helst inte att hon kommer alls, för jag behöver verkligen vara utvilad ... och det blir jag inte när hon ligger hos mig. Dessutom måste jag ju då jobba med värsta ryggvärken ... och det är inget vidare.
Nå ... nu har jag i alla fall pratat med henne, så jag hoppas den kommande natten blir Amanda-fri. Min rygg behöver vila!

Året som varit

Så har ett nytt år tagit sin början. År 2011, måste man nu lära sig att skriva. Jag skriver ju datum på jobbet alla dagar, så det måste jag pränta in nu direkt.

År 2010, var ett väldigt bra år, måste jag säga. De saker som var mest minnesvärda detta år, var:

• Vi skaffade två kattflickor i Januari.
• Jag fyllde 34 år i Februari (ingen rolig händelse, dock, eftersom jag efteråt började få en extrem åldersnoja).
• Viktor var med i skolans musikal och gjorde ett strålande framträdande som cirkusdirektör.
• Viktor blev sångare i bandet Death Rippers och vann en talangjakt med den egenskrivna låten "For Tanzania".
• Jag startade den här bloggen.
• Amanda avslutade sin dagistid och vi sa alla adjö till Nyängens daghem ... där vi haft barnen sedan 2006. Plötsligt hade vi inte längre något dagisbarn.
• Sommaren var otroligt het och en hel vecka i hettan fick jag spendera helt ensam hemma i lägenheten. Maken tog med sig barnen till sina föräldrar, så han kunde få studiero medan svärföräldrarna underhöll barnen. Själv, så arbetade jag fortfarande, men efter arbetstid så var jag ensam.
• På semestern åkte vi först till Helsingfors, så Viktor kunde delta i Helsinki Judo Camp. Så var vi till Borgbacken, Högholmen och sen vidare till Danmark ... till Tivoli i Köpenhamn och därefter vidare till Legoland i Billund.
• Amanda började 1:a klass.
• Viktor fyllde 10 år.
• På Höstlovet åkte vi till Sverige och där deltog Viktor i sin allra första judotävling, där han fick med sig en bronsmedalj.
• Jag började sjunga på Bel Canto. För första gången på mycket länge, så gjorde jag någonting helt för mig själv och satsade på mitt eget intresse ... ett mycket bra beslut!
• Jag var med och sjöng solo inför folk för första gången sedan gymnasietiden och strax efter fick jag tillfälle att sjunga i en video-kalender på jobbet.
• Snön kom redan i November ... massor av snö.
• Pappa skiljde sig från sin fru ... det bästa på hela året ... ja, det bästa på väldigt många år, måste jag säga.
• Vi firade en mysig jul tillsammans med både mina svärföräldrar och min pappa.

Ja, det var väl i stora drag mitt 2010. Ingen flytt för oss i år ... annars flyttar vi väldigt ofta ... fast det har ju varit ett annars väldigt händelserikt år.
Så nu hoppas jag att 2011 blir ett ännu bättre år ... om det ens är möjligt. Nytt år, nya möjligheter, som man säger.
I Augusti firar jag och maken 10-årig bröllopsdag. DET är stort och måste ju absolut firas. Hur, vet jag inte än, men det får väl planeras senare ... när vi närmar oss datumet.
Snart fyller jag 35 år också, men det är ju inget vidare att fira. Jag känner att jag inte vill bli äldre längre. Tyckte det räckte vid 33. Nu behöver jag inte fylla fler år. Tyvärr är det ju rätt ofrånkomligt.

I morgon är det jobb igen ... efter att jag varit ledig i 5 hela dagar. Det känns väl lite si så där. Men, men ... jobba måste man ju. Denna vecka är ju dock lite kortare, eftersom det är röd dag på torsdag. Skönt!
Fast i morgon får jag släpa mig iväg till jobbet medan resten av familjen lugnt kan sussa vidare. De har ju ledigt i en hel vecka till.

Nyårsafton

Igår blev det inte av att jag bloggade någonting allt. Det hanns inte med. Fattar inte varför egentligen, men plötsligt rann tiden bara iväg. Nyårsafton gick så fruktansvärt fort. Poff, så var den över, kändes det som.
Vi hade i alla fall väldigt trevligt. Det var ju bara vi fyra i familjen + pappa, så det blev lugnt ... precis som jag gillar det. Vi kollade på TV, åt god 3-rätters mat, spelade spel och drack lite vin (ja, inte barnen, då). Sen gick vi ner till biblioteket strax före midnatt för att se på stadens fyrverkeri. Det var verkligen superhäftigt. Jag har aldrig tidigare varit iväg för att se fyrverkeri någonstans, men i år knallade vi iväg ... eller ... vi småsprang nog, faktiskt, eftersom vi var lite sena. Otroligt vacker och stämningsfullt var det ... och maffigt ... och sen, när fyrverkeriet var över, så gick vi hem för att skåla. Därefter fick barnen gå och lägga sig.

I morse var Amanda bra trött i alla fall. Hon gillar ju att sova i vanliga fall också på morgnarna, men i morse var det verkligen extremt, för hon gick inte upp förrän klockan nästan var 11.30. Men ... så lade hon sig ju först strax före 1 i går kväll.
Vi andra gick ju upp lite tidigare, men jag tyckte vi kunde låta Amanda sova. Hon hade nog blivit på så dåligt humör annars. Hon brukar kunna bli det.

Idag har det annars varit en rätt lugn dag. Jag har tvättat en del, kollat lite på TV, spelat lite Sims 3 och så åkte pappa iväg vid 12-tiden. Han har varit hos oss sen den 22:a, så nu blev vi plötsligt ensamma igen. Känns ju lite konstigt. Nu lär det nog dröja tills vi ses igen. Han bor ju numer i Luleå ... sedan några veckor tillbaka ... och det är ju en bra bit dit. Fast ... jag tycker det är mycket bättre att han bor där än där han bodde tidigare. Hoppas bara allt går bra för honom nu.

Jag tänkte senare skriva om året som har varit, fast det tar jag i ett eget inlägg när jag får tillfälle. Nu tänkte jag spela nåt spel med familjen.