Jag tror en kollega blev lite sur idag när h*n inte fick det medhåll som h*n förväntade sig, men jag KAN bara inte hålla med om saker bara för att göra en annan människa till lags. Jag vill kunna stå för mina åsikter ... och sådant jag säger om någon vill jag även kunna säga i den personens närvaro. Jag gillar inte alls att snacka skit om folk ... särskilt inte om människor som jag tycker om. Jag har rätt lätt för att analysera människor ... och brukar lätt kunna förstå hur de tänker och varför de agerar som de gör. Så när någon kommer till mig och är överdrivet negativa till folks agerande och inte kan förstå alls hur den personen tänker, så brukar jag nog kunna tänka mig in i hur personen tänkt ... och varför ... och kan då förklara mina teorier. Sen kanske jag inte alltid kan tycka att agerandet varit korrekt, men jag kan ändå ge en trolig orsak. Men alla verkar inte ha den förmågan att sätta sig in i andra personers tankesätt. För vissa är allt så svart eller vitt ... och endast ens egna tankar är de riktiga. Där kommer jag in som en diplomat ... och försöker få folk att förstå varandra och att komma överens.
Sådan har jag varit hela livet ... ända sedan jag var liten, har jag varit tvungen att medla mellan människor. Då, var det framförallt mellan pappa och min bror (min bror är inte pappas barn). De bodde under samma tak, men gick inte särskilt bra ihop ... och jag ville ju att allt skulle vara frid och fröjd ... inget tjafs eller bråk ... så då fick jag gå in och medla. Jag var som en enande länk mellan dem ... en diplomat ... som bara ville ha lugn och harmoni i min närhet. Under i princip hela min uppväxt, så var jag den där diplomaten ... den som alla tyckte om ... den enande vännen. Även på gymnasiet, så hamnade jag i en liknande situation. Två vänner blev rätt osams ... och jag ville ju vara kompis med båda ... så jag försökte medla så gott det gick. Det blev dock aldrig samma gruppkänsla igen, men det blev åtminstone rätt acceptabelt.
Ja ... så är jag ju nu i arbetslivet ... och tro't eller ej ... men återigen, så har jag blivit diplomaten i gruppen. Folk kommer till mig när de vill gnälla och snacka skit om någon ... och jag försöker väl förklara hur jag ser på saken ... så gott det går.
Jag förstår inte varför alla ska komma till mig jämt och ösa galla över andra människor. Visst ... jag är lugn ... och jag lyssnar ... och jag försöker ge mina egna teorier. Om de negativa tankarna är befogade, så kan jag hålla med ... fast på mitt eget sätt ... annars är jag nog så tyst jag bara kan.
Fast ibland hjälper inte mina diplomatiska förmågor ... när någon synar min tysthet ... när jag inte ger det medhåll som efterfrågas ... då kanske det tolkas som att jag inte håller med. Men jag KAN bara inte hålla med om vissa saker ... och så tar det stopp i hjärnan och jag inte riktigt vet vad jag ska säga för att kunna medla på ett bra sätt. Det händer inte särskilt ofta, men NÄR det väl blir så, så blir det bara så fel ... och det känns inte alls bra. Jag tycker inte om när folk blir sura på mig. Jag ÄR ingen person som folk blir sur på, så när det väl händer så tar jag åt mig nåt fruktansvärt.
Nå ... det som hände idag, var nog inte så illa som jag först befarat ... utan var nog mer ett snabbt övergående oväder ... så det är inget att gräma sig över nu.
Jag tänker i alla fall fortsätta med att vara den diplomat som jag är och som jag alltid har varit. Det är ju en stor del av min personlighet. Sen kanske det finns folk som skulle kalla det feghet, men jag förstår inte varför det skulle vara fegt att ogilla osämja?
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar