Skönt att det är över

Det gick nog helt okej på konserten. Var hemskt nervös innan ... och nog kändes benen lite darriga när vi stod där framme och skulle sjunga ... men så såg jag min sånglärares uppmuntrande gester och glada min, så då kände jag mig mycket lugnare. Hon är bra på att peppa och få en att känna sig duktig. ;-)
Jag tror faktiskt inte att jag såg så nervös ut som jag kände mig. Ärligt talat, så var jag nog mest koncentrerad på sången och på min sånglärare ... så då klarade jag nog ändå bra av att hålla nerverna i skick.
Det var en rätt stor publik ... nästan hela kyrkan var ju full ... fast ändå var det inte publiken som orsaken min nervositet ... det kändes inte så, i alla fall. Jag kunde titta ut på människorna och samtidigt känna mig helt lugn. Men ändå kändes det så oerhört pirrigt att stå där ... kanske var den största oron att jag skulle trilla eller nåt? Eller så var det att jag oroade mig för att sjunga fel ... komma in fel i melodin eller att komma av mig?
Men inget hände. Allt gick jätte bra. Jag kom in på rätt ställe varje gång och tycker att jag sjöng hyfsat bra. Nog har jag väl sjungit bättre, förstås, fast kanske inte inför publik. Blev nog väldigt nöjd med min insats. Det blev vi alla ... nöjda med vår grupps insats, alltså.
Trots min enorma nervositet, så var det ändå fruktansvärt roligt. Det var nog bra att göra min "debut" i så här pass liten skala. Jag har ju inte sjungit inför publik sedan jag gick sista året på gymnasiet. Då sjöng jag "Mary's boychild" solo vid julavslutningen. Fast det var ju ett bra tag sen nu ... 1995, rättare sagt. Så nu kändes det bra att endast ha några raders solo. Kändes som en lagom början. Så fick jag ju testa på lite hur det funkar med nervositeten och allt. Men så småningom vill jag nog sjunga mer ... testa på och se hur det känns att sjunga solo eller duett. Jag ska ju fortsätta med sången efter jul, så det lär ju bli fler tillfällen till framträdanden. Men just nu, så kändes det som om det räckte med det här.
Kul, var det, i alla fall ... fast ändå kändes det så otroligt skönt när det hela var över ... när vi hade sjungit vad vi skulle sjunga ... och det bara var att lyssna ... och njuta av resten av konserten.
Sen fick alla deltagare varsin ros innan vi gick därifrån. Det var ju lite roligt ... och nog första gången jag fått blommor för ett framträdande. Då kände man sig ju lite extra glad och speciell.

Sen, när vi kom hem, så blev det Adventsfika hemma. Jag satte på kaffe och fixade lite drickbart till barnen. Så tog jag fram saffransbullar och pepparkakor ... och sen tände Viktor det första Adventsljuset.

Var riktigt mysigt. Tala om att man har julstämning nu. Är ju så julpyntat inne och fullt av snö ute. Sååå vackert och stämningsfullt. Dessutom är det ju KALLT ute ... -13 grader ... så det känns ju verkligen som riktig vinter. Så här lagom till Advent, så passar det ju riktigt bra ... och just nu så bryr jag mig faktiskt inte om ifall jag fryser. Visst fryser jag ... det gör jag verkligen ... men just nu, så känner jag nog ändå mest glädje och mys över vårt vita vinterlandskap.