Är det verkligen värt det?

Jag är hungrig! Jag är SÅ, SÅ hungrig! Nja ... just nu så är jag väl inte så där superduper-hungrig, men jag var det när jag kom hem från jobbet idag ... och jag var det när jag kom hem från jobbet igår. Igår, när jag kom hem, så var jag så hungrig att jag bara ville skrika.
Inte blev det ju bättre av att tänka på att maten snart skulle komma ... att det snart var dags för middag. Nej, då blev jag mest bara ledsen ... ledsen av tanken på mina mini-portioner.
I sådana lägen så börjar jag ju verkligen fundera på varför jag gör det här? Varför äter jag så lite? Varför vill jag gå ner mer i vikt? Varför? Jag är ju inte överviktig. Vägde mig igår och hade den senaste veckan tappat 0,6 kg, vilket innebär att mitt BMI ligger på 22,7 ungefär (22,665). Så egentligen behöver jag ju inte gå ner mer i vikt, men ändå vill jag fortsätta ... trots att det just nu känns som om jag verkligen lider.
Riktigt så här jobbigt brukar det inte kännas, men just nu känns det verkligen riktigt, riktigt jobbigt. Att se en sådan pytte-portion ligga på min tallrik ... och samtidigt vara så hungrig att magen bara skriker ... det ÄR verkligen inte roligt. Det är verkligen otroligt jobbigt och enerverande.
Så kan man ju då undra varför jag äter så himla lite. Jo ... eftersom jag är så pass liten som jag är, så MÅSTE jag äta så små portioner för att kunna gå ner i vikt. Ofta så tar jag inte mer på tallriken än vad Amanda får ... bara att jag oftast lägger till lite extra grönsaker. Det ÄR verkligen inte mycket ... men tillräckligt för att jag ska bli av med min hunger.
Sen vill jag äta så pass lite på vardagarna så att jag med gott samvete kan äta mer på helgen ... och lite extra godsaker. Jag vill ju kunna njuta av god mat och andra onyttigheter och ändå gå ner i vikt. DÄRFÖR äter jag så lite på vardagarna.
Det brukar funka i vanliga fall. Den här metoden har jag använt mig av tidigare och har då inte haft några problem eller känt av en sådan här extrem hunger. I och för sig, så jobbade jag inte då heller. Inte så som jag gör nu ... och det kanske är därför som det nu känns så mycket svårare? Dock så försöker jag nog äta lite mer vid lunchen på jobbet ... åtminstone så tar jag MASSOR av grönsaker där ... och kikärtor, om det finns. Sen brukar jag alltid äta en frukt på eftermiddagen. Men trots detta, så har jag ändå varit så fruktansvärt vrålhungrig när jag kommit hem.
Min man tycker nog att jag borde sluta med detta och börja äta lite mer igen. Jag mår ju inte särskilt bra när magen skriker av hunger. Jag är nog rätt sur och lättretlig och tålamodet är nog inte heller det bästa.
Men ... jag vill inte sluta än ... inte förrän jag kommer i alla mina byxor och de flesta av mina kjolar. Tror jag behöver gå ner åtminstone 2-2,5 kg till för att lyckas med det.
Sen kan jag ju aldrig någonsin sluta helt. Jag måste ständigt tänka på min vikt och på vad jag stoppar i mig ... och jag måste ständigt begränsa mig vad gäller kosten. Annars riskerar jag att gå upp i vikt. :-( Se bara vad som hände nu, när jag slutade tänka över huvud taget ... då gick jag upp ca 10 kg på två år. Jag vägde mig inte, åt lite som jag tyckte och struntade rätt mycket i allt vad nyttig kost hette. Jag hade ingen lust längre, helt enkelt. Det var hösten-07 det började ... då allt bara var skit ... jag fick hjärnskakning, whip-lashskada, hade kramper i bröstet från och till och så slutade den "braiga" hösten med att jag fick MS. Då kändes det lite som om jag verkligen inte kände någon mening med att tänka på kosten längre. Så ... oupps ... sommaren-09, så var vikten nästan 10 kilo högre. Det var INTE roligt. Jag låg då liksom på gränsen till övervikt ... kunde inte ha några kläder längre ... och mådde då verkligen inte alls bra. Därför bestämde jag mig då för att gå tillbaka till mitt livslånga tänkande igen. Det har dock inte gått fort ... och det har väl gått lite upp och ner ... men sedan dess så har jag åtminstone tappat ca 6 kg ... varav 4 kilo är resultatet från de senaste 2,5 månaderna.

Jag har ju en gång i livet lidit av extrem övervikt ... och är verkligen livrädd för att hamna där igen. Jag är livrädd för att ens hamna i närheten av den vikten, så därför brukar jag nu vilja ta tag i det redan innan jag hamnar på övervikt ... och jag vill komma på ett betryggande avstånd från överviktsgränsen. Jag vill inte bli tjock igen. Det är jag verkligen riktigt rädd för. Jag vill vara smal och ... hm ... snygg ...
Men samtidigt kan jag fundera på om det verkligen är värt det? Är det värt att ständigt leva under stenhård koll på allt jag stoppar i mig? Är det värt mitt dåliga humör och min extrema hunger från och till? Är det verkligen värt det?
JA ... jag anser väl att det faktiskt ÄR det. Annars skulle jag väl inte hålla på. Jag blir lycklig när jag gått ner. Jag blir lycklig när jag ser mig själv i spegeln och när jag ser vad jag faktiskt har åstadkommit. Då känner jag att det sååå är värt allt slit och all ständig mat-koll. Det är värt alla mini-portioner och alla jobbiga vardagskvällar. Visst är det värt det.
Kanske är detta svårt att förstå för någon som aldrig har varit den där tjocka tjejen ... någon som aldrig har varit den där tjocka, fula, blyga, ensamma tjejen. Kanske är det då svårt att förstå?
Men jag kommer nog alltid att vara den där tjocka ... jag kommer nog alltid att vara henne ... i mitt hjärta och i min hjärna ... och därför blir jag så lycklig när jag ser min egen spegelbild och upptäcker att det inte alls är någon tjocksmock där.
Det låter väl kanske rätt puckat ... och extremt ego ... men jag tror det kan vara rätt svårt att förstå ... för någon som aldrig har varit i min situation.

Sen brukar ju inte alla dagar var fyllda av hunger. De flesta dagar funkar allt rätt bra. Bara att jag nu har haft två väldigt jobbiga dagar i rad ... och då börjar man väl fundera en del. Så här jobbigt brukar det liksom inte kännas. Men nu blev det väl lite jobbigt ... mer än jag var beredd på. Det är antagligen bara tillfälligt och blir bra snart igen ... precis som vanligt.