Jag - en diplomat

Det är inte alltid lätt att vara diplomatisk. Jag försöker in i det längsta att inte stöta mig med folk, men ibland blir det liksom fel hur man än gör.

Jag tror en kollega blev lite sur idag när h*n inte fick det medhåll som h*n förväntade sig, men jag KAN bara inte hålla med om saker bara för att göra en annan människa till lags. Jag vill kunna stå för mina åsikter ... och sådant jag säger om någon vill jag även kunna säga i den personens närvaro. Jag gillar inte alls att snacka skit om folk ... särskilt inte om människor som jag tycker om. Jag har rätt lätt för att analysera människor ... och brukar lätt kunna förstå hur de tänker och varför de agerar som de gör. Så när någon kommer till mig och är överdrivet negativa till folks agerande och inte kan förstå alls hur den personen tänker, så brukar jag nog kunna tänka mig in i hur personen tänkt ... och varför ... och kan då förklara mina teorier. Sen kanske jag inte alltid kan tycka att agerandet varit korrekt, men jag kan ändå ge en trolig orsak. Men alla verkar inte ha den förmågan att sätta sig in i andra personers tankesätt. För vissa är allt så svart eller vitt ... och endast ens egna tankar är de riktiga. Där kommer jag in som en diplomat ... och försöker få folk att förstå varandra och att komma överens.
Sådan har jag varit hela livet ... ända sedan jag var liten, har jag varit tvungen att medla mellan människor. Då, var det framförallt mellan pappa och min bror (min bror är inte pappas barn). De bodde under samma tak, men gick inte särskilt bra ihop ... och jag ville ju att allt skulle vara frid och fröjd ... inget tjafs eller bråk ... så då fick jag gå in och medla. Jag var som en enande länk mellan dem ... en diplomat ... som bara ville ha lugn och harmoni i min närhet. Under i princip hela min uppväxt, så var jag den där diplomaten ... den som alla tyckte om ... den enande vännen. Även på gymnasiet, så hamnade jag i en liknande situation. Två vänner blev rätt osams ... och jag ville ju vara kompis med båda ... så jag försökte medla så gott det gick. Det blev dock aldrig samma gruppkänsla igen, men det blev åtminstone rätt acceptabelt.
Ja ... så är jag ju nu i arbetslivet ... och tro't eller ej ... men återigen, så har jag blivit diplomaten i gruppen. Folk kommer till mig när de vill gnälla och snacka skit om någon ... och jag försöker väl förklara hur jag ser på saken ... så gott det går.
Jag förstår inte varför alla ska komma till mig jämt och ösa galla över andra människor. Visst ... jag är lugn ... och jag lyssnar ... och jag försöker ge mina egna teorier. Om de negativa tankarna är befogade, så kan jag hålla med ... fast på mitt eget sätt ... annars är jag nog så tyst jag bara kan.
Fast ibland hjälper inte mina diplomatiska förmågor ... när någon synar min tysthet ... när jag inte ger det medhåll som efterfrågas ... då kanske det tolkas som att jag inte håller med. Men jag KAN bara inte hålla med om vissa saker ... och så tar det stopp i hjärnan och jag inte riktigt vet vad jag ska säga för att kunna medla på ett bra sätt. Det händer inte särskilt ofta, men NÄR det väl blir så, så blir det bara så fel ... och det känns inte alls bra. Jag tycker inte om när folk blir sura på mig. Jag ÄR ingen person som folk blir sur på, så när det väl händer så tar jag åt mig nåt fruktansvärt.

Nå ... det som hände idag, var nog inte så illa som jag först befarat ... utan var nog mer ett snabbt övergående oväder ... så det är inget att gräma sig över nu.
Jag tänker i alla fall fortsätta med att vara den diplomat som jag är och som jag alltid har varit. Det är ju en stor del av min personlighet. Sen kanske det finns folk som skulle kalla det feghet, men jag förstår inte varför det skulle vara fegt att ogilla osämja?

Jag FRYSER!

Idag var det värsta vackra Februaridagen ... bortsett från att det bara är November fortfarande. Massor av snö ute, -10 grader, is på Slemmern och strålande solsken. Om jag hade legat i koma och vaknade upp just idag, så hade jag aldrig gissat på att det var November. Vädret har verkligen blivit riktigt knasigt.
Vackert, är det ju ... och riktig julstämning får man. Problemet är väl bara att jag FRYSER. Det känns som att jag inte har några kläder att sätta på mig längre ... och man kan ju inte heller gå omkring som en Michelin-gubbe på jobbet. Vet inte riktigt hur jag ska bära mig åt för att inte frysa. Har väldigt dåligt av varma och snygga tröjor. Koftan jag hade idag, är snygg, men inte särskilt varm. Egentligen har jag faktiskt inte mycket tjocka tröjor eller koftor som är i lagom storlek över huvud taget. Det mesta sådant jag har, är alldeles för stort. Visst har jag väl några tillräckligt små tröjor, men de är egentligen inte tillräckligt varma och dessutom är flera tröjor väldigt slitna nu, då jag haft de över 10 år.
Skulle väl egentligen behöva köpa mer sådana där varma kläder eftersom vintrarna verkar ha blivit så hemskt kalla de senaste åren, fast det kostar ju så mycket ... särskilt om man vill köpa flera tröjor.
Nå ... jag får väl inventera lite vad jag har och använda mig av det så länge. Så hoppas jag att kylan ger med sig något ... så jag slipper frysa alltför mycket.

Skönt att det är över

Det gick nog helt okej på konserten. Var hemskt nervös innan ... och nog kändes benen lite darriga när vi stod där framme och skulle sjunga ... men så såg jag min sånglärares uppmuntrande gester och glada min, så då kände jag mig mycket lugnare. Hon är bra på att peppa och få en att känna sig duktig. ;-)
Jag tror faktiskt inte att jag såg så nervös ut som jag kände mig. Ärligt talat, så var jag nog mest koncentrerad på sången och på min sånglärare ... så då klarade jag nog ändå bra av att hålla nerverna i skick.
Det var en rätt stor publik ... nästan hela kyrkan var ju full ... fast ändå var det inte publiken som orsaken min nervositet ... det kändes inte så, i alla fall. Jag kunde titta ut på människorna och samtidigt känna mig helt lugn. Men ändå kändes det så oerhört pirrigt att stå där ... kanske var den största oron att jag skulle trilla eller nåt? Eller så var det att jag oroade mig för att sjunga fel ... komma in fel i melodin eller att komma av mig?
Men inget hände. Allt gick jätte bra. Jag kom in på rätt ställe varje gång och tycker att jag sjöng hyfsat bra. Nog har jag väl sjungit bättre, förstås, fast kanske inte inför publik. Blev nog väldigt nöjd med min insats. Det blev vi alla ... nöjda med vår grupps insats, alltså.
Trots min enorma nervositet, så var det ändå fruktansvärt roligt. Det var nog bra att göra min "debut" i så här pass liten skala. Jag har ju inte sjungit inför publik sedan jag gick sista året på gymnasiet. Då sjöng jag "Mary's boychild" solo vid julavslutningen. Fast det var ju ett bra tag sen nu ... 1995, rättare sagt. Så nu kändes det bra att endast ha några raders solo. Kändes som en lagom början. Så fick jag ju testa på lite hur det funkar med nervositeten och allt. Men så småningom vill jag nog sjunga mer ... testa på och se hur det känns att sjunga solo eller duett. Jag ska ju fortsätta med sången efter jul, så det lär ju bli fler tillfällen till framträdanden. Men just nu, så kändes det som om det räckte med det här.
Kul, var det, i alla fall ... fast ändå kändes det så otroligt skönt när det hela var över ... när vi hade sjungit vad vi skulle sjunga ... och det bara var att lyssna ... och njuta av resten av konserten.
Sen fick alla deltagare varsin ros innan vi gick därifrån. Det var ju lite roligt ... och nog första gången jag fått blommor för ett framträdande. Då kände man sig ju lite extra glad och speciell.

Sen, när vi kom hem, så blev det Adventsfika hemma. Jag satte på kaffe och fixade lite drickbart till barnen. Så tog jag fram saffransbullar och pepparkakor ... och sen tände Viktor det första Adventsljuset.

Var riktigt mysigt. Tala om att man har julstämning nu. Är ju så julpyntat inne och fullt av snö ute. Sååå vackert och stämningsfullt. Dessutom är det ju KALLT ute ... -13 grader ... så det känns ju verkligen som riktig vinter. Så här lagom till Advent, så passar det ju riktigt bra ... och just nu så bryr jag mig faktiskt inte om ifall jag fryser. Visst fryser jag ... det gör jag verkligen ... men just nu, så känner jag nog ändå mest glädje och mys över vårt vita vinterlandskap.

Är redo att åka

Nu är jag nästan färdig för att åka till konserten senare. Jag är ju inte den som fixar i ordning mig i sista minuten. Nej, jag hatar verkligen stress och gör allt för att undvika det, så därför fixar jag klart allt flera timmar i förväg ... så det bara är att sticka iväg sen när det blir dags. Jag ska åka till kyrkan om ca 3 timmar, men har redan rätt kläder på mig ... har bytt till mina finaste örhängen och mitt finaste halsband ... och så har jag sminkat mig. Sminket kanske behöver bättras på efter att jag ätit lunch och så tänkte jag även ta på lite läppstift då (vilket jag inte har nu) ... men annars så är jag redo att åka. Strax innan avfärd, så måste jag även fixa i ordning en liten matsäck till mig ... några mackor och en flaska med vatten ... för det skulle vi ha med oss, så vi kunde äta lite en timme innan konserten börjar.
Jag har dock en känsla av att jag kommer frysa en del. Ska ju ha klänning på mig och idag är det nästan -10 grader ute. Eventuellt tar jag på mig mina svarta leggings ovanpå strumpbyxorna. Det ser ju nästan ut som strumpbyxor ... särskilt när jag har skor på mig. Jag får testa sen och titta i spegeln hur det ser ut.
Vad gäller kläder, så valde jag egentligen mellan två olika outfits ... antingen "julklänningen" jag hade förra året ... en kortärmad, röd plysch-aktig klänning, som slutar strax nedanför knäna ... och så min svarta kofta till. Klänningen är dock något stor nu (trots att det är storlek XS), men om jag har koftan knäppt, så håller den ihop klänningen lite och då funkar det bra ändå.
Mitt andra alternativ, var en lila, v-ringad tröja med paljetter och 3/4-ärmar. Det är egentligen min favorit i fin-sammanhang. Den har lite spetsar också ... och ser väldigt kvinnlig ut. Till den, passar min svarta långkjol med volanger i olika nivåer. Den outfiten hade jag när vi var på operan för några veckor sedan. Jätte fint, tycker jag.
Fast ... mitt val föll ändå på den röda klänningen ... mest pga kylan och min frusenhet. Till den lila tröjan (som dessutom är väldigt tunn), så hade jag inte kunnat ha någon kofta. Dessutom är den svarta kjolen också i ett väldigt tunt material, så trots att den går ända ner till fötterna, så värmer den ändå inte benen nåt vidare. Så om jag inte ändrar mig i sista stund, så blir det klänningen jag kommer ha. Den är ju åtminstone i ett rätt värmande material. Fast kallt, kommer det nog bli i alla fall ... särskilt om benen.

Får se om jag uppdaterar nåt här senare ikväll. Beror väl på om jag orkar eller hinner. Nu tänkte jag i alla fall stänga av datorn och vila en stund istället.

Lilla Jul

Idag är det ju Lilla Jul, här på Åland ... ja, egentligen firas det i hela Finland. Det är som en liten mini-version av den riktiga julen. Man har en liten gran (vi har dock köpt vår lilla julglan i en elektronikaffär, fast många har en riktig gran ... i litet format), barnen får nån liten julklapp och så äter man lite julmat.
Eftersom vi egentligen kommer från Sverige, så brukade vi ju inte fira Lilla jul innan ... men så flyttade vi ju till Åland för drygt 6 år sen, och då måste vi ju anamma de Åländska traditionerna ... och fira som barnens kompisar gör ... så nu firar även vi den här högtiden.

Det har faktiskt varit en väldigt aktiv dag idag. Dagen började med att barnen öppnade sina klappar, som nissarna hade lagt under Lilla julgranen på natten. Där fanns även tre klappar till ... som Amanda hade gjort till oss andra ... och slagit in. Klappen hon gjort till Viktor, var jätte fin ... och riktigt omsorgsfullt planerad och inslaget. Det var en gubbe, som hon hade gjort på fritids. Tänk, vilken gullig och omtänksam lillasyster hon är. Det var JÄTTE viktigt att fixa en present till sin bror. :-)
Av nissarna, fick Amanda Play-doh ... hon ville ha modellera, så nu fick hon en massa burkar i alla möjliga färger att göra figurer eller låtsasmat med ... och det blev hon jätte glad för. Viktor fick en förpackning med Harry Potter-lego, som han byggde ihop nästan med en gång. Sen anslöt han sig till Amanda och gjorde konstverk med hennes lera.

Efter att alla morgongöromål var avklarade, så åkte vi iväg till affären för att handla hem alla grejer till kvällens julbord ... plus att vi ju köpte hem saker för nästa vecka också. Så fick vi en impuls på affären att vi skulle fixa till en julskinka till kvällen också (hade ju tänkt skippa det egentligen) ... så då köpte vi en färdigkokt, som jag sen griljerade. Till riktiga jul, så vill jag nog dock koka skinkan själv, men nu funkade en färdigkokt som ett snabbt alternativ.
Så hittade vi ju mossa på affären också! Tala om att jag blev glad. Man var ju van från Sverige att alltid kunna köpa mossa till Adventsljusstaken på affären. Men när vi flyttat hit och skulle ha mossa till Advent, så hittade vi ingen mossa i någon affär ... så då frågade vi om det och fick till svar: "I skogen finns det mossa ... bara att plocka". Så då var vi ju tvungna att leta upp mossa i skogen ... och det har vi sen fått göra varenda år (förutom ett år då svärmor hade med sig mossa hit).
Men i år kändes det lite måttligt kul att bege sig ut i skogen för att hitta mossa. Det är ju KALLT ute ... och en massa snö ... så jag funderade ju då på om vi kanske skulle köpa dekorationsstenar och ha i staken istället för mossa. Men, så till min stora glädje, så hittade maken mossa på affären! Så nu blir det den gamla hederliga Adventsljusstaken ... och utan att vi behövde gräva fram nån mossa under snön.

Efter att vi handlat och efter att alla varor var undanplockade, så började jag med skinkan. När den sen var i ugnen, så gjorde jag i ordning smetanasillen och satte in den i kylen.
Sen blev det dags att baka ... saffransbröd. Jag vill ju gärna ha gjort saffransbröd till 1:a Advent, så det blev av även i år. Jag gjorde dock inga lussekatter, eftersom jag tycker smaken på de är lite tråkig. Istället gjorde jag som bullar ... fyllda med smör, socker, mandelmassa och russin. SÅDANA saffransbullar, tycker jag är riktigt goda. Så garnerade jag dem med flagad mandel.
Efter att baket var avklarat, såg tog jag mig en dusch och sen blev det dags att förbereda middagen ... skala potatis, sätta in morotslådan i ugnen, göra köttbullar och steka korv. Det tog väl ett tag att få allt färdigt, men tillslut blev det ändå dags för Lilla juls middagen. Ett inte allt för dignande julbord, men ändå fullt tillräckligt ... och gott, var det. Lär väl bli lite rester från det sen till lunch i morgon.
Så var det ju riktigt mysig stämning också ... tända ljus på bordet, Adventsstjärnor i fönstren och andra mysiga julsaker framme. Dessutom är ju vädret ute helt perfekt för att ge den rätta julstämningen. Det till och med snöade idag. MYS!

Tyvärr blev Amanda lite snurrig strax före middagen, så hon gick och lade sig redan en stund efter 19. Antagligen sov hon för lite i natt, så troligtvis kommer hon känna sig bra i morgon bitti ... och antagligen ordentligt utvilad, eftersom hon lade sig så tidigt ikväll.
Adventsljusstaken, har vi inte fixat än, men jag lovade Amanda att vänta till i morgon, så att hon också får vara med och pynta mossan.

Jag tycker det har varit en väldigt mysig Lilla Jul, i alla fall ... och nu tänkte jag gå och lägga bullarna i påsar och samtidigt fixa en kopp glögg till mig.  Sen blir det väl läggdags om en stund.

Sista repet och första betyget

I kväll var jag ju på det sista repet inför konserten på söndag. Vi repade i kyrkan ... om min snälla make skjutsade mig dit ... så slapp jag köra bilen i halkan. :-)
Det var nog tur att jag slapp köra, för då minimerades ett orosmoln, i alla fall. Jag var nog så nervös utan att behöva tänka på bilkörningen.
Det gick rätt bra på övningen, i alla fall. Vi blir dock färre och färre i vår ensemble. En i gruppen blev ju hes igår och som vi befarade, så kan hon inte vara med på söndag ... så nu är vi bara 4 stycken. Men nu hoppas jag att ingen fler droppar av, så vi måste ändra om ytterligare. Idag blev det ju lite snabbt uppdelning av nya partier ... så att vi får sjunga lika mycket ... och att det ska passa alla. Vi gjorde faktiskt uppdelningen själva, utan sånglärarens inblandning ... och vi fick nog till det rätt bra. Låten är väl visserligen inte den roligaste ... och egentligen passar den inte riktigt in bland de andra låtarna ... men vi ska sjunga den så sirligt vi bara kan, så det blir lite rokoko-aktigt. Så då kanske det ändå funkar.
Kändes hyfsat bra, i alla fall. Dock så börjar jag känna av nervositeten en del, fast det är ju möjligt att det värsta är över sen när det väl blir dags. Så brukar det vara för mig. Jag brukar vara mest nervös innan, men sen har det oftast dragit över när det verkligen gäller. Hoppas det blir så den här gången också.
Nu har jag i alla fall en ledig dag innan det blir dags för "the big thing". ;-)

Efter att jag kom hem från sången i kväll, så var det dags att titta på Amandas betyg (omdöme), som hon fick idag ... hennes allra första ... och det var väldigt spännande. Jag trodde väl inte att hon skulle få något kryss i den "sämsta" kolumnen, eftersom hon verkat klara av både matten och svenska väldigt bra (de två ämnen som bedöms ... i 6 olika kategorier) ... och det hade jag ju rätt i. Däremot, så tänkte jag väl att det mesta skulle hamna i mitten, eftersom fröken nog inte vill ge det bästa omdömet så här i början. Hennes fröken hade ju skrivit ett brev också, där hon förklarat att de flesta hamnat i mitten på det mesta.
Hur som helst, så blev jag jätte glad ... och stolt ... när jag såg Amandas betyg. Hon hade nämligen 3 kryss i den bästa kolumnen och 3 kryss i mitten (2 i svenska och 1 i matte) ... så det var verkligen jätte roligt! :-) Min duktiga tjej! Amanda blev också helt nöjd med det.

Senare på kvällen, så pyntade vi vår "Lilla Jul"-gran. Det är ju Lilla jul här i morgon och då vill vi ju ha den lilla granen klädd ... så nissarna kan smyga dit i natt och lägga varsin klapp till barnen. Lilla jul, är ju något som firas i Finland ... på lördagen före 1:a Advent. Orkar inte berätta mer ingående om det just nu. Är för trött. Kanske att jag redogör lite bättre i morgon ... om jag orkar ... och hinner.
I morgon blir det rätt mycket att göra, annars ... handla, laga mat, leta mossa och förhoppningsvis ska jag hinna baka saffransbröd också. Så jag får se om jag hinner med lite bloggande också.
Nu ska jag i alla fall lägga mig, för jag är verkligen supertrött.

Trött och oroad

Blir inget långt inlägg idag. Känner mig väldigt trött ... och nog lite smådeppig. Men, men ... man kan väl inte vara på topp alla dagar.
Var i alla fall på sången ikväll och fick sjunga igenom låten till konserten ... och fick den uppdelad i olika partier, så att man vet vad man ska sjunga sen. Det KÄNDES väldigt bra ... åtminstone fick jag precis de bitar jag ville ... så det kan nog funka väldigt bra.
I morgon kväll ska vi till kyrkan och repa det sista. Först ska vi träna på "Bethlehem", som vi ska sjunga tillsammans med flera andra. Sen ska vi träna på "Låt mig få tända ett ljus", där det endast är vår grupp som sjunger. Den kan jag texten på helt utantill, så jag behöver nog inte öva på den så mycket mer hemma. Däremot behöver jag öva på "Bethlemhem" mer, för den kan jag inte helt utantill, känner jag. Jag kan det mesta, men inte allt.
Själva sången, känns nog rätt bra. Däremot känner jag en del oro över att behöva köra till Jomala kyrka i morgon kväll. Jag gillar ju inte att köra bil alls, egentligen ... även om jag faktiskt blivit bättre. Men att köra i den här halkan ... det gillar jag ABSOLUT  inte. Känner verkligen ett stort obehag inför det ... så jag hoppas att jag kan få skjuts. Jag vill ju verkligen vara med på den här sista repetitionen, så får jag ingen skjuts, så MÅSTE jag ju köra själv. Fast roligt, känns det verkligen inte.
Ibland önskar jag att jag aldrig hade tagit körkort, för då skulle jag ju aldrig bli tvingad till att köra bil. Men nu har jag ju körkort och då är det ju liksom självklart att man ska kunna köra. Visst har man väl nytta av att kunna köra bil ... och slippa vara beroende av skjuts hela tiden ... men jag känner mig verkligen inte alls säker bakom ratten och då är det inget kul. Jag känner hela tiden en slags oro när jag kör ... även om den oron minskat en hel del de senaste åren. Men att känna lugn när jag framför ett fordon, det tror jag aldrig att jag kommer känna mig ... det är nog rätt långt kvar till dess, skulle jag tro.
Nå ... på NÅGOT sätt ska jag ju ta mig till Jomala kyrka i morgon ... och i värsta fall, så får jag ju lov att köra själv. Fast oron finns där. Måste åka i god tid i så fall ... så att jag kan köra riktigt långsamt ... eller tillräckligt långsamt, för att halkan ska kunna kännas acceptabel. Hoppas bara att allt går bra.
Ska i alla fall lägga mig i hyfsad tid, så att jag får ordentligt med sömn, i alla fall.

Mätt!

Det blev ingen resa till Silverskär ... tack och lov. Vi kände oss inte särskilt sugna på att guppa omkring ute på vattnet i mörkret och under den hårda vind som väntades ... och snöfallet därtill. Så då ändrade vi våra planer och gick till restaurangen i grannhuset istället ... ett mycket smart drag, måste jag säga. Till Texas Longhorn, gick vi ... ett rätt nyöppnat ställe ... och flera i gruppen hade aldrig varit där. Var riktigt trevligt ... och så blev ju inte kvällen så sen heller, vilket jag gillade. Jag tycker ju egentligen bäst om att vara hemma, så det räckte gott och väl med de timmar vi spenderade på restaurangen.
Blev dock alldeles för mycket mat ... mer än jag ätit på länge ... och jag blev verkligen riktigt mätt. Jag brukar ju annars inte bli mätt till vardags, men nu blev jag faktiskt proppmätt. Jag behövde ju inte betala något, så då vill man ju liksom utnyttja det lite. ;-)
Först delade vi på en natchos-skål ... med 4 olika dipåsåser (två varma och två kalla). Det var mumsigt, fast vi åt ju inte upp allt. Skulle ju liksom orka med maten sen också.
Sen blev det sallad i väntan på att maten skulle komma. Till varmrätt, så tog jag baconlindad oxfilé ... välstekt, valde jag, eftersom jag inte är särskilt förtjust i rått kött. I menyn stod det visserligen att de inte kan garantera att man får välstekt om man vill ha det, eftersom de helst inte tillagar det ... fast min bit var verkligen helt perfekt ... helt lagom genomstekt ... precis som jag gillar köttet. Gott!
Till köttet, så serverades pommes ... sådan där större sort ... och så majskolv ... och så fanns det en massa olika såser att testa till ... rökiga såser, tex-mexsåser och peppriga såser. Var kul att testa de olika ... och maten föll mig verkligen helt i smaken.
En sak på menyn, var förresten rätt rolig ... man kunde nämligen beställa en 1000 grams stek! Så tillkommer ju pommes och majskolv till. Alltså ... VEM orkar få i sig en så stor köttbit? 1000 gram, liksom. Helt otroligt!
Hur som helst ... efter varmrätten, så tog vi även efterrätt och kaffe. De har SÅ gott kaffe där, tycker jag ... verkligen smakfyllt.
Som efterrätt, så valde jag Oreo cockie pie, vilket var fruktansvärt gott och en efterrätt helt i min smak. Det smakade lite som en blandning mellan cheesecake och chokladkaka och var säkert allt annat än nyttigt. ;-) Men, men ... hur ofta blir man bjuden på middag, så där? Då måste man ju liksom passa på, känner jag.
Kommer väl dock gå upp i vikt en del den här veckan, för på lördag är det Lilla jul och då kommer jag säkert också äta mer än vanligt. Men det får jag ta. Jag ÄR ju normalviktig, så då måste jag väl kunna unna mig nån sådan här vecka någon gång ... så får jag fortsätta med nyttigheterna nästa vecka igen.

Nu ska jag i alla fall lägga mig, för jag är jätte trött. Natti, natti!

Lär blåsa en del

Jag ser ju måttligt fram emot morgon kvällen, kan jag säga. Det är tänkt att vi ska åka ut till Silverskär med vår avdelning på jobbet ... eller snarare vår avdelning plus fastighetsavdelningen ... och tydligen ska det blåsa väldigt hårt just den tiden vi ska iväg. 12-13 m/s, ska det tydligen blåsa och det känns INTE roligt att tänka på att man ska behöva sitta i en liten båt på havet i den kraftiga vinden. Jag är tillräckligt rädd för vatten och för hav redan ... och känner mig faktiskt ganska orolig. Visst ... tydligen ska det inte vara så jätte långt ut dit ... men om man är rädd, så kan till och med den kortaste resan kännas som en hel evighet. Som tur är, så är jag inte ensam om att känna ett sådant obehag inför resan ... det är nog nästan halva gruppen som egentligen inte alls är sugna på att åka i ett sådant oväder.
Chefen sa att hon på Silverskär skulle höra av sig om vinden är för hård att åka i och att vi då i så fall går någon annanstans och äter istället. Men HALLÅ ... som om de på Silverskär skulle ställa in, liksom. Då vill det nog bra mycket till. De vill ju tjäna pengar, liksom, så knappast att de ställer in. Då ska det nog nästan blåsa orkan, i så fall.
Nej, det är nog VI som får ta beslutet om vi vill åka i den hårda vinden eller inte ... för jag tror knappast att deras kriterier för "trygg" överfart är riktigt desamma som mina.
Som vädret ser ut att bli just nu, så skulle jag bra mycket hellre gå någon annanstans och äta ... och jag tror inte att jag är ensam i de tankegångarna.
Nå ... får se i morgon vad som händer ... om det blir Silverskär eller inte. Får väl se till att klä på mig ordentligt för säkerhets skull ... för det kommer ju antagligen kännas hyfsat kallt på vägen ut, och jag är ju dessutom väldigt frusen av mig.
Lär väl knappast hinna med någon uppdatering här i morgon kväll, men jag återkommer antagligen ... och förhoppningsvis på torsdag.

Kan sjunga igen ...

Nu har jag nog fått det mesta av min röst tillbaka. Är dock inte helt återställd, för jag låter fortfarande lite hes när jag sjunger ... men jag KAN ju åtminstone sjunga nu, tack och lov. Som vanligt, låter det ju inte ... men ändå en bit på vägen ... och rösten funkar att använda nu. Hoppas den hinner repa sig fullständigt tills det är dags för sången på torsdag. Har ju inte kunnat öva nåt nu i helgen, eftersom jag varit så hes ... men nu kan jag träna på låtarna igen.
Det har dock blivit lite ändring på repertoaren ... igår fick jag nämligen ett sms från min sånglärare, där hon skrev att vi bytte ut vår ensemble-låt. Den är ju rätt svår, och jag tror nog att vi haft lite för lite tid att öva in den på. Själv, har jag ju knappt kunnat öva på den alls, eftersom jag haft sångförbud. Så antagligen är det ett rätt smart drag att byta ut den ... till en lite lättare sång.
Så nu blir det "Låt mig få tända ett ljus" istället. Den är bra mycket enklare ... och jag har text på den hemma, så jag kan träna in texten till nästa sångtillfälle. Jag kan ju den i stort sett redan, så det är nog bara lite extra nötande som gäller ... så den sitter hårdare fast i mitt huvud. Sen vet jag ju inte alls på vilket sätt vi ska framföra den än. Vet inte hur vi ska dela upp den eller vilka delar jag ska sjunga. Det lär jag ju inte få reda på förrän på torsdag, så det blir ju lite intensivt då. Konserten är ju redan på söndag. Men det ska vi nog greja. Tror alla har lättare för att lära in just den här låten, så det kommer säkert gå bra.

Den andra låten vi ska köra ... "Bethlehem" ... sjunger vi tillsammans med andra. Vet inte hur många vi är som ska sjunga den låten, men det är i alla fall folk från flera olika ensembler ... både från ungdomsensemblerna och vuxenensemblerna. Där sjunger alla samma sak, fast i olika stämmor. Själv sjunger jag sopran, vilket är själva grundmelodin på den här låten, så det ska nog inte vara några problem. Jag kan väl inte texten till 100 % än, men ska öva lite mer i morgon kväll. Så jag ska nog hinna lära mig den till på fredag, då vi har övning med alla i kyrkan.

Det blir lite intensivt nu under resten av veckan. I morgon är det väl fortfarande lugnt, dock, så då tänkte jag fortsätta att julpynta lite ... och tvätta någon maskin. Men sen blir det fullt upp de andra dagarna.
Nu ska jag i alla fall lägga mig, för det är måndag idag och jag är, som vanligt trött. Dessutom sov jag väldigt dåligt i natt. Lär väl förhoppningsvis hinna blogga nåt i morgon också, men sen på onsdag, så kommer jag knappast hinna skriva nåt här. Men ... i morgon har vi inga planer, i alla fall.

Jag måste förresten berätta om nåt gulligt, som Amanda gjorde idag ...
Hon var så hemlighetsfull och jag fick ABSOLUT inte komma in i hennes rum. Sen kom hon ut efter ett bra tag ... och med sig hade hon en Adventskalender ... en Adventskalender, som hon hade gjort helt själv. Det var flera papper, som var hopsatta och på det översta pappret hade hon ritat ... och så hade hon gjort en massa luckor, som hon hade satt igen med tejpbitar. Innanför luckorna, hade hon ritat bilder, sa hon.
Kalendern, hade hon gjort till mig och hennes pappa ... och så sa hon att vi skulle öppna luckor alla dagar, från den 1:a December.

Hon är så hemskt påhittig, min lilla tjej. Jag tyckte det var så gulligt av henne. Hon tyckte ju att vi också skulle få en Adventskalender. :-) Så nu har vi också nåt att öppna sen.

Min önskelista

Jag vill ha en ny DATOR! Jag vill ha en ny dator MED photoshop! Synd att det kostar så fruktansvärt mycket pengar. :-(

"Min" lilla laptop gick ju sönder för nån månad sen. Vet inte vad som hände. Den var precis som vanligt när jag stängde av den en kväll, men efter att jag kommit hem från jobbet dagen efter, så hade något hänt med den. Då var det en bred rand över hela skärmen ... och även upptill ... och den var helt obrukbar. Man kunde endast stänga ner program genom att högerklicka ... och inte såg man ju all text på sidorna heller. Så nu har jag fått använda vår gamla, sega laptop sedan dess ... den och den stationära ... och jag har sååå saknat min lilla, vita dator.

Det största problemet med att inte ha den datorn, är väl egentligen det att det är den enda datorn som vi har ett fungerande Photoshop på. Av någon anledning, så funkar inte Photoshop på de andra datorerna och Gimp, har jag väldigt svårt för. Visst går det att göra lite grejer i Gimp också, men det är mycket mer svåranvänt, känner jag. Så nu kan jag inte längre redigera bilder och det känns jätte jobbigt. Kan ju inte göra några julkort i år om jag inte har ett redigeringsprogram.
Jag har ju gjort våra julkort i flera år nu ... vilket ju blir mycket roligare än sådana där färdiga masstryckta kort.
Förra årets julkort, såg ut så här:

Visst kan jag väl testa att göra i Gimp, men tror inte det kommer funka så som jag vill. Känns inte alls roligt.

Så en ny dator, står definitivt med på min önskelista i år. Tyvärr, lär vi ju knappast ha råd med det.
Datorn är dock inte högst upp på önskelistan. Det som står allra överst, är något som man inte kan köpa, men som betyder mer än det mesta ... fast på ett helt annat plan. Jag önskar nämligen att min vigselring dyker upp. Den har varit borta sedan i tisdags. Jag trodde att jag tappade den i hallen när jag kom hem från jobbet, men nu har jag verkligen letat överallt i hallen och har städat rätt ordentligt ... men ingen ring har dykt upp. Om den inte är hemma, så har jag i så fall tappat den antingen på jobbet eller på Citylivs, men än så länge har den inte återfunnits någonstans och det känns verkligen jätte jobbigt!
Så om den skulle hitta tillbaka till mig, så skulle jag bli sååå oerhört lycklig! Har ju haft den i över 9 år och även om jag skulle få en annan ring, så är det ju ändå inte samma sak. Jag vill ju ha MIN ring ... den ring som jag fick på min bröllopsdag ... den ring som min man trädde på mitt finger. DEN ringen vill jag ha tillbaka.
Som tur var, så hade jag en annan, lite liknande ring, hemma ... som jag nu har som ersättningsring. Den ringen har jag fått av mina svärföräldrar. Den hade varit makens farmors ... och ringen påminner mycket om min egen vigselring. Men det är ju inte alls samma sak. Jag behöver dock ha en ring där som stoppring, så jag inte går och tappar min förlovningsring också. Den är ju så hemskt stor, så jag behöver ha en mindre ring som hindrar den från att trilla av. För ring, vill jag ju ha. Annars skulle jag känna mig hemskt naken, på ett sätt. Har ju haft ring i över 10 år nu, så det skulle kännas hemskt konstigt utan.

Jag har ju en himla massa önskningar, egentligen ... förutom ringen, så har jag ju en del andra, mer materialistiska önskningar. Tänk, om man hade oändligt med pengar.

Kan ju testa att skriva en lista:

1. Min vigselring tillbaka
2. En ny laptop
3. Photoshop
4. En kompaktkamera
5. Ett par svarta stövlar
6. Sopptallrikar (vita)
7. Djupa skålar/tallrikar, som man kan ha i ugnen
8. Kläder ... eller snarare pengar till nya kläder
9. Nya tofflor (tror mina är lite trasiga)
10. Örhängen, som jag kan ha till vardags (så man kan byta ibland)

Finns säkert ännu fler saker jag skulle vilja ha om jag ansträngde mig åt lite längre tankeverksamhet, men det räcker nog med denna 10-punks lista för tillfället. De flesta saker är ju ändå bara önsketänkande. Men så är det ju, som sagt, en "Önskelista".
Jag är inte heller sådan att jag KRÄVER en massa saker i julklapp. Jag blir glad för allt jag får. Det är ändå, trots allt, tanken som räknas.
Det jag gillar mest med julen, är inte klapparna. Det har aldrig varit det viktigaste för mig. Det viktigaste för mig, är helheten ... stämningen, maten, ljusen, Kalle, tomten, godiset, glädjen ... och att ge och få presenter ...
Allt känns på något sätt lika viktigt ... fast kanske att julpyntet och maten, hamnar över på listan, ändå ... och MYSET.

Nu är det jul i vårt hus ...

... åtminstone har vi kommit en bra bit på vägen. :-)
Egentligen brukar jag inte alls vara så här tidig med julpyntandet ... brukar pynta precis före Lilla jul, som ju är på lördag (dagen före 1:a Advent). Då brukar rubbet plockas fram ... adventsljusstakar, adventsstjärnor, dukar, tomtar, grytvantar, julljus och annat julpynt. En liten minigran, har vi också ... fast ingen riktig sådan, som många andra Ålänningar har, utan vår minigran har vi nedstoppad i en kartong resten av året ... men till Lilla jul åker den fram.
I morse åkte i alla fall jag och maken till förrådet och hämtade hem julkartongerna. Sen började jag med att städa här hemma och efter det, så började Amanda julpynta. Hon tyckte det var jätte roligt och plockade och donade. En julmössa, hittade hon också, som hon hade på sig när hon pyntade. Det var så roligt att se henne gå omkring med julsakerna ... och planera vart allt skulle vara någonstans. Tala om julglädje!
Jag hjälpte till med att byta bordsduken, fast annars så var det hon som gjorde det mesta. Hon letade till och med upp grytvantar, som hon lämnade till mig i köket.
Vi har ju inte plockat fram allt än, dock. Har ännu inte hängt upp några stjärnor eller satt ljusstakar i fönstren, men nu har vi ju åtminstone alla grejer hemma, så det är bara att plocka på när man känner för ... och när man har tid.
Ljuspyramiden, har jag i alla fall plockat fram ... och tänt ... och det är bara sååå mysig stämning nu, när den är tänd och man ser lite dukar och prydnader.

Ljuspyramid, liknande den vi har (bild från google)

Anledningen till att vi börjar julpynta tidigare i år, beror ju på att jag inte
kommer ha så mycket tid senare i veckan ... på onsdag ska vi till Silverskär
med jobbet, på torsdag har jagmin sång och på fredag har vi sångövning i
Jomala kyrka (där vi ska ha konserten på söndag) ... så därför ville jag fixa
allt tidigt. Så ... vi ska väl fortsätta med julpyntandet nu i början avveckan.
Ska hänga upp stjärnorna och sådant. Så måste varsin julklapp till barnen
inhandlas också ... som de ska få på lördag, till "lillajulklapp". 

Just nu så har jag verkligen en enorm julkänsla ... och julglädje. Ska bli sååå roligt med jul. Jag älskar verkligen den här perioden ... tiden före jul. Det är så mysigt och stämningsfullt. Pynt, julljus, julsånger, julklappar, julbak ... och allt som hör julen till. Är så fruktansvärt mysigt och rofyllt. Trots att det även kan kännas stressigt, så är det ändå en väldigt rofylld och glädjande tid. Jag ÄLSKAR julen!

Har hunnit en del ändå

Nähä ... nu har jag suttit här alldeles för länge. Ska väl till att börja städa lite nu. Inte för att jag har så jätte bråttom ... bara det blir gjort i helgen, så ...
Tänkte ju julstäda lite, så att vi kan plocka fram julpyntet sen. Tänkte pynta i morgon, eftersom vi inte hinner senare i veckan. Nå ... får se vad som hinns med. Jag måste ju bli bra i rösten nu i helgen, så jag vill ta det lite lugnt ... i lagom takt.
Har ju ändå hunnit med en del idag ... skrivit inköpslista, veckohandlat, skjutsat Amanda till två olika kalas (var endast en timme emellan kalasen) ... och så har jag tvättat två maskiner. Ja ... så en del har man ju hunnit med. Men tyvärr har det väl blivit lite för mycket datortid.
Nåja ... nu ska jag i alla fall logga ut och börja städa lite. Sen blir det tacos till middag. Mums!

Min önskan går i uppfyllelse

I morse vaknade jag upp till ett vacker vinterlandskap. Det var så vackert och snön fortsatte falla även en stund efter att jag gått upp. Tala om att man fick julkänsla. Ser faktiskt väldigt mycket fram emot julen i år. Det gör jag väl i och för sig varje år, men kanske lite extra mycket just i år.
Känner liksom en större julglädje än vad jag gjort på länge. Vad den beror på, vet jag väl egentligen inte riktigt, men kanske har det att göra med min pappas fantastiskt roliga beslut? Äntligen händer något som jag gått och hoppats på under väldigt många år nu ... något som har hört till en av mina allra högsta önskningar ... och det har gjort mig sååå fruktansvärt glad!
Pappa ska nämligen skiljas!
För någon som inte är insatt i hela storyn, så låter det säkert hemskt att man blir så glad över en sådan sak. Jag låter väl som värsta elaka styvdottern, som vill ha bort min styvmor från min älskade pappa. Men så ÄR det verkligen inte. Jag vill att pappa ska få vara lycklig ... och det kan han bara inte vara med någon som hans fru ... någon som bara utnyttjar honom och hans snällhet ... och som även låter sina barn utnyttja honom. Hon ÄR ingen snäll människa ... och efter vad som hände en gång när vi var dit och hälsade på 2002, så har vi inte mycket till övers för henne. Jag blev så rädd den gången ... rädd och ledsen ... och orolig över att lämna pappa kvar där ensam med henne. Efter den gången, så har jag önskat av hela mitt hjärta att pappa skulle slippa därifrån ... att han någon gång skulle ta mod till sig och lämna henne. Men det gjorde han ju inte. Han stannade kvar och lät sig bli utnyttjad. Fast jag har aldrig slutat att hoppas. Jag ville ju ha tillbaka min pappa ... min pappa som jag växte upp med. Han hade ju ensam vårdnad om mig när jag var liten ... och jag trodde verkligen aldrig att vi skulle tappa kontakten så som vi har gjort de senaste åren. Vi hördes några gånger om året, typ ... och han var här nån gång på besök ... fast sällen mer än en gång om året. Visst ... vi bor väldigt långt ifrån varann, fast inte SÅ långt, ändå. Hade det inte varit för frun, så hade vi nog dock träffats oftare, för då hade vi garanterat åkt dit och hälsat på nån gång. Men nu blev det ju inte så. Vi ville inte riskera att bli ivägkörda utan anledning en gång till. 1 gång, var vi dit upp ... och det var när pappa fyllde 60 år 2007 ... fast då bodde vi på hotell.
Det är inte så att jag är en egoistisk brat, även om det kanske låter så. Jag var faktiskt oerhört orolig över hur pappa blev behandlad också. Inbillade mig väl säkert det värsta ... och antagligen var det inte så illa som jag fick för mig. Fast bra, kan det knappast ha varit ... och jag önskade SÅ att pappa skulle inse det själv också. När jag ringde för att gratulera pappa på födelsedagen förra året, så berättade han att ingen där hemma ens hade sagt grattis ... ingen present, ingen tårta, inget kort ... ingenting ... och då blev jag faktiskt riktigt ledsen. Hur kan man bara beté sig på det viset mot sin egen make ... mot den person som man lever med och som man ska älska? Det låter inte helt normalt ... och för mig känns det oerhört elakt. Hur svårt kan det vara att säga "Grattis"?
Men nu har det hänt väldigt mycket i pappas liv den senaste tiden ... saker som jag hoppats på en väldigt lång tid nu ... och jag är bara så fruktansvärt lycklig över detta. Min man har hela tiden sagt att jag inte ska ta ut någon seger i förskott ... att jag nog bör vänta med att glädjas ... men sen fick jag mail från pappa härom dagen, där han skrev att han fyllt i och skickat in skilsmässopappren ... och nu tror jag till och med att min man börjar tro på att pappa verkligen SKA skiljas.
Jag var så glad över detta beslut, att jag var tvungen att sms:a min syster igår (hon är inte pappas dotter, bara mammas) och hon ringde ju upp mig direkt efteråt och var jätte glad, hon med. Framförallt, så var hon ju väldigt glad för min skull ... och nog en del för pappas skull också.
Tänk, att man kan bli så glad över att ett par ska gå skilda vägar. Jag brukar ju inte tycka att det är så roligt när folk skiljer sig, egentligen ... men i vissa fall, så kan en skilsmässa faktiskt vara något oerhört positivt.

Jag och pappa lussar för mamma, 1981

Säkert känns det jobbigt för pappa just nu. Skilsmässor är väl aldrig roliga. Men jag tror att han kommer bli en mycket lyckligare människa efter detta ... så får han njuta av sin nära framtida pension på sitt eget sätt ... och han får vara lycklig och kan få omges av snälla och lyckliga människor ... sådana som behandlar honom väl. Det är han verkligen värd!
Så kan jag få njuta av den här julen med en stor glädjefull känsla ... utan att behöva oroa mig för hur pappa mår och hur han blir behandlad. Jag känner verkligen en enorm lättnad just nu.

Ibland är det inte lätt att göra flera saker samtidigt ...

 ... som att fundera samtidigt som man promenerar. Låter ju som världens enklaste och naturligaste sak ... men inte för mig, tydligen. Haha!
Idag, när jag gick hem från jobbet, så gick jag och tänkte på en massa saker ... antagligen funderade jag över saker som behöver göras ... och jag gick och gick ... och kom till slut fram till mitt hus och började svänga in runt knuten. Då hajade jag plötsligt till och tänkte: "Vad nu? Var har garaget tagit vägen?" 

Så började jag ju titta mig runt omkring för att kunna lokalisera mig ordentligt ... och såg ju då att husfärgen inte heller stämde. Inget garage och fel färg på huset! Då förstod jag ju att det faktiskt inte var vårt hus. Jag gick ut på trottoaren igen, och upptäckte då att jag gått lite för långt ... det var ju ett grannhus som jag kommit till. Haha! Tala om virrig ...
Så det var bara att gå tillbaka lite grann ... så kom jag rätt till sist. Inte lätt att vara disträ alla gånger.

Trött

Idag blir det inget långt inlägg. Känner mig väldigt trött och nästan lite snurrig. För mycket ingefära, kanske? ;-)
Nå ... i morgon är det i alla fall fredag ... och därmed den sista arbetsdagen den här veckan. Behöver verkligen vila den här helgen. Behöver även städa rejält, här hemma ... inför julen ... men det får bli som det blir, känns det som. Skulle inte tacka nej till en städhjälp som kom hit och gjorde allt. Är inte alls nån städ-människa. Jag bakar gärna ... och lagar mat ... fast städa, det tycker jag inte alls om. Men tyvärr, så måste man ju göra det ibland, för jag ogillar dessutom stök och oreda. Så gillar jag också att ha det fint.
Nå .. får väl ser hur mycket städat det blir. Skulle ju behöva fixa lite, så vi kan börja plocka fram julsakerna sen. Nästa vecka kommer vi ju inte ha så mycket tid heller ... inte JAG, i alla fall. Blir en extremt full vecka, så man börjar ju känna sig smått stressad.

Ikväll var jag förresten återigen på sångövning utan att sjunga. Det är inte alls roligt. Jag vill ju också sjunga! Men jag får bara stå där och lyssna ... och mima till när någon annan sjunger mina delar. Känns inte alls roligt. :-(
Det känns ju dock som om rösten blivit något bättre ... men så har jag ju varit tyst i princip hela dagen också. Skickade ett mail till mina kollegor i morse, där jag förklarade läget ... att jag ville vara tyst och varför det var så viktigt för mig att få tillbaka rösten. Så då blev jag inte tvingad att prata så mycket sen efter det. Tror det var viktigt.
Ska undvika att prata i morgon också ... så får jag hoppas att min röst blir helt återställd till nästa vecka. Hoppas, hoppas, hoppas ...

Om man blir vad man äter ...

... så kommer jag väl snart förvandlas till en sur ingefära. Har druckit så mycket hett vatten med detta i under de senaste dagarna ... i hopp om att bli bra i min hals. Ja ... kanske man blir lite söt också, med tanke på all honung jag tillsatt i alla mina koppar också.

Bild från google

Det är ju dock gott ... till skillnad från det andra äckliga som jag stoppade i mig igår kväll. Inte vet jag egentligen om det hade någon verkan heller. Är ju liksom hes fortfarande ... kanske något bättre ... fast inte tillräckligt för att jag ska riskera att anstränga rösten mer än nödvändigt. Därför kommer jag inte ta nåt mer äckligt i hopp om att få tillbaka min röst. Nej, från och med nu, så blir det bara goda saker ... som vatten med ingefära, citron och honung eller mjölk med honung och goda kryddor. Inga mer äckliga "mirakel-kurer"!

Jag känner dock att jag börjar få lite panik nu ... mer än tidigare ... så nu har jag bestämt mig för att vara väldigt strikt. Jag ska vara tyst så långt som det är möjligt, för det är nog det allra viktigaste, tror jag. Får ha ett block och penna nära mig när jag är på jobbet, så jag kan meddela folk om att jag inte pratar. Där är det nämligen svårast att vara tyst. Vill ju inte verka otrevlig, liksom ... och folk pratar ju med mig trots att jag sagt att jag inte vill prata. Antagligen så fattar de inte riktigt. Det är ju inte så att jag tappat rösten. Jag KAN prata. Men jag är ju hemskt hes ... och när jag sökt på nätet om hur man ska göra för att snabbt bli bra igen, så står det PRATA INTE! Halsen blir ju mer ansträngd när man använder den ... så nu MÅSTE jag bli bra igen.
Anledningen till att jag måste bli bra fort, är ju för den där konserten jag ska vara med på. Annars hade det inte spelat så stor roll, men nu känns det som om jag har väldigt bråttom. Därför måste jag verkligen anstränga mig lite extra den här gången ... och jag antar att jag måste få mina kollegor att förstå det. Får väl skriva ner det på ett papper eller skicka ett mail till dem.

Idag var jag faktiskt på en extrainsatt sångövning, trots att jag inte kan sjunga. Jag gick tidigare från jobbet för att kunna vara med. Men sjöng .. det gjorde jag inte. Det FICK jag inte ens göra, sa vår sånglärare. Jag skulle vara tyst och följa med i noterna istället ... och så sjöng sångläraren mina partier. Jag kände dock att det var väldigt nödvändigt för mig att vara med ... särskilt med tanke på att jag inte kan sjunga just nu. Jag har ju svårare att träna in sången nu, eftersom jag inte kan använda rösten. Så det känns välbehövligt att få komma på extra övningar, så jag får höra sången ordentligt ... kolla in texten och höra samspelet med de andra. Idag var det ju bara en sång, som vi tränade på ... den sång som vi ska framföra själva i vår grupp. Det är en sång ifrån Musikalen Martin Guerre och det är många olika roller, som vi turas om att sjunga. Jag tror det kan bli riktigt bra om vi får till det. Första gången jag hörde den, så tyckte jag den lär riktigt rörig ... och tänkte "HUR ska vi kunna lära oss den?" Men nu känner jag inte alls så. Jag tror det kan bli riktigt, riktigt bra, faktiskt ... om bara min röst kommer tillbaka ... och låten är faktiskt väldigt fin ... och inte tycker jag den är så krånglig nu heller. Så det kan nog funka. Önskar bara att rösten kom tillbaka snart ... så att jag också kan öva ... på RIKTIGT. Det var ju inte särskilt kul idag ... att bara titta i noterna och lyssna på de andra. Jag vill ju också sjunga! Men, men ... om jag nu är mer strikt än innan, så kanske jag snart blir bra igen.





Anna (min sånglärare) rådde mig i alla fall till att vila rösten, dricka varmt honungsvatten och att SOVA. Tydligen är sömn väldigt bra för rösten, så det är nästa knep som jag har tänkt ta till. Jag har ju sovit lite för lite den senaste tiden ... mindre än vanligt, till och med ... så nu blir det till att lägga sig tidigare på kvällarna. Jag gör verkligen allt jag bara kan så att jag snart blir bra igen. Vill så, så oändligt mycket få tillbaka min röst igen!
I morgon är det sångövning igen ... så då blir det väl återigen till att lyssna på när de andra sjunger. Men det kan ju vara kul det också ... även om jag såklart föredrar att sjunga själv. Men nu är det som det är ... och jag vill verkligen bli bra igen, så då får jag lov att hålla tyst.
Nu ska jag strax ta mig ytterligare en kopp varmt att dricka.

Vad tycks?

Jag har ju gjort det lite vintrigt nu i bloggen. Letade länge efter en passande bakgrund. Jag är ju så hemskt kinkig på layouter ... har verkligen letat hur länge som helst ... och testat hur många som helst ... utan att hitta någon som jag riktigt trivdes med.
Men NU känner jag mig nöjd!
Kanske känns den för vintrig? Eller känns det för mycket jul? Är färgerna fel? Eller är de lagom?
Själv, så tycker jag den är jätte fin ... och klart en bakgrund som jag kan stå ut med ett tag framöver. Jag gillar att texten står på vit bakgrund, för då är det enklare att läsa ... och det är lättare att lägga in bilder, så det ser snyggt ut. Sen ville jag ha en blåaktig vinterbakgrund ... och denna tycker jag är tillräckligt mild i färgerna.
Idag lade jag även till lite snöflingor ... som sakta singlar ner över skärmen. Lite mysigt, juligt så där. Fast det blir ändå inte en sån extrem julkänsla ... lite mer lagom.
Så nu känner jag mig faktiskt jätte nöjd!

Har fått ett hett röst-tips ...

... fast jag vet inte om jag vågar prova, riktigt.
Det lät verkligen riktigt, riktigt äckligt ... men var tydligen en beprövad metod i sångkretsar ... och just nu så gör jag nästan vad som helst, känns det som ... hur äckligt det än må vara. Fast det gäller nog att ha nåt gott i närheten, så man fort kan stoppa in det i munnen efter att man druckit det äckliga.
Nå ... får se om jag vågar testa sen. Väntar i alla fall till lite senare ... då barnen lagt sig.
Idag köpte jag i alla fall hem lite godare saker också ... färsk ingefära och citron ... så har jag redan hunnit dricka flera koppar varm dryck efter middagen. Vatten med ingefära, citron och honung och sen varm mjölk med färsk ingefära, kanel och kryddnejlika. Det var i alla fall gott! Så hoppas jag ju att det har någon verkan också.

Nu ska jag vara tyst!

Jag borde ha varit mer noggrann tidigare ... i helgen ... jag borde ha varit mer tyst. Men det ÄR ju så fruktansvärt svårt. Jag har verkligen rejäla problem med att vara tyst. Är så svårt att inte få prata ... och då gör jag ju det ändå ... trots att jag låter som en kratta.
Men nu har jag varit hes ända sedan i torsdags kväll, så nu börjar jag få lite panik. Vi har ju snart konserten och på onsdag är det en extrainsatt övning, vilket jag fick mail om nu i kväll. Men som det är just nu, så kan jag inte sjunga över huvud taget. Om det inte blir bättre snart, så kan jag ju inte delta i övningen. Jag vill nog dock åka dit ändå ... så jag får ta del av informationen om själva upplägget ... fast sjunga ... det kan jag ju inte ... inte som det är nu.
Så försökte jag söka lite på nätet idag ... om jag kunde hitta tips och enkla genvägar till att få tillbaka rösten ... men det var inga roliga saker jag hittade. "Ansträng rösten så lite som möjligt. Om du ska tala, tala med låg röst ... men viska inte". Det var informationen jag hittade. Så efter att jag läst det, så bestämde jag mig för att bara prata i nödfall ... tills rösten känns bra igen. Jag MÅSTE ju få tillbaka rösten ... och just nu känns det som om jag gör vad som helst för att lyckas med det. Känns verkligen jätte jobbigt just nu. Nu, när jag äntligen börjat sjunga igen ... och snart ska var med på mitt första framträdande sedan jag gick i gymnasiet ... och så drabbas jag nu av denna extrema heshet. Känns inte alls roligt. Jag hoppas SÅ innerligt att detta går över ... jätte, jätte, jätte fort! Blä!
Jag gör i alla fall allt jag kan nu för att bli bra i halsen igen ... dricker varm honungsmjölk, te med honung i och så köpte jag halstabletter idag ... som ju är uppfriskande för halsen och svalget ... så hoppas jag att detta ska vara tillräckligt.
Om nån har några fler tips mot heshet på lut, så blir jag oerhört tacksam, för just nu känner jag en viss panik över att inte hinna bli bra i tid.

Fick på mig byxorna!

Igår blev jag faktiskt jätte glad över en sak! Har inte hunnit skriva om det här än, eftersom vi haft en del att göra, plus att mina svärföräldrar varit här hela dagen idag. Men NU har jag lite tid över ...
Det var nämligen så att jag tyckte att jag kände mig så smal igår ... ja, det har jag gjort de senaste dagarna, faktiskt. Tyckte mina stretchjeans gick på så lätt ... mycket lättare en vanligt ... och de var så oerhört lätta att knäppa ... så därför tänkte jag att jag skulle testa att sätta på mig mina andra ... hårda jeans ... som jag inte kunnat få på mig på jätte länge. Senast jag testade ... för några månader sen ... så fick jag inte upp de över låren alls.
Men nu ville jag prova igen ... och till min stora förvåning, så fick jag faktiskt upp dem ... OCH jag kunde knäppa dem!

Dessa byxor, var det:



Den här bilden togs på min 31-års dag ... alltså, för nästan 4 år sedan. Byxorna har jag väl kunnat ha även efter den gången, men jag tror inte att jag fått på mig dem sedan kanske hösten 2007 ... så tala om att jag blev glad! De satt ju dock inte särskilt löst, så jag kan nog gå ner lite till ... men känner ändå att mitt mål är inom nära räckhåll. Nu är det ju mer finjusteringar som behövs, för nu får jag ju på mig alla mina byxor ... vilket faktiskt var mitt mål. Har väl dock någon kjol som ännu är lite svår att få på, skulle jag tro ... men snart, så ...

Blev verkligen sååååååååååååååååååååå glad!

Barnfritt

Ikväll har vi BF hemma ... dvs BarnFritt. Svärföräldrarna firar bröllopsdag och det gör de varje år på samma hotell ... Hotell Arkipelag, här på Åland ... och de senaste åren, så har de även bjudit med sig våra barn att fira med dem. Det tackar ju inte barnen nej till, direkt ... de får äta god middag, sova på hotell, simma i poolen och basta på morgonen och så äta hotellfrukost.
Så får maken och jag lite barnfritt ... vilket VERKLIGEN inte hör till vanligheterna. Vi har ju ingen här att lämna barnen till, så då blir det ju så att vi aldrig är ensamma utan barnen. Inte för att de är särskilt besvärliga, men det kan ändå vara skönt med lite egentid någon gång.
Hur som helst ... nu är vi alltså barnfria ... så då tänkte vi faktiskt passa på att gå ut. Först ska vi äta middag ute någonstans och efter det ska vi till stadshuset för att se på direktsänd opera! De ska visa Gaetano Donizettis opera Don Pasquale direkt från The Met i New York. Alltså ... samtidigt som människorna sätter sig ner i New York för att se på operan, så gör vi det också ... som direktsänd TV ... fast opera.
Det blir nog rätt häftigt. Jag tror inte att jag varit på opera sedan vår mellanstadiefröken släpade med oss på en massa föreställningar i typ 5:an-6:an. Hon älskade opera, så vi var på flera olika. En del av de var dock anpassade för en yngre publik ... som Trollflöjten ... det var en "barnföreställning". Den var rätt kul ... och man kunde följa med bra. "Barberaren i Sevilla" kändes lite mer som en riktig opera ... och verkade lite svårare, om man säger.
Fast efter mellanstadiet så har det inte blivit så mycket opera för mig ... mer musikaler och komedier ... de få gånger som jag varit på teater.
Sen vi flyttade till Åland, så hade det dock knappt blivit någonting sådant alls ... inte ens bio. Har istället blivit desto mer DVD-filmvisningar i soffan hemma. ;-) Fast det är rätt kul, det också ... och så kan man gå på toaletten när man vill.

Nå ... får se nu hur det blir ikväll. Ska väl gå iväg och göra i ordning mig nu ... det sista jag har kvar att fixa. Man måste väl liksom vara lite extra fin när man ska på opera.

Rykten kan visst bli sanningar

Idag har jag fått lära mig hur vissa människor kan få rykten att bli fullblodiga sanningar. Tycker dock att det är fruktansvärt ologiskt och ofattbart att någon kan ta löst skvaller och sen gå ut med det till allmänheten ... som om det vore sant ... utan att få någon som helst vidare bekräftelse på sanningshalten i påståendet. Jag förstår verkligen inte alls hur en sådan människa tänker.
Nå ... han förlorar ju mest på det själv, skulle jag tro. Hans trovärdighet försvinner ju när sanningen uppdagas och "källan" dementerar uppgifterna. Då förstår ju alla att han bara hittat på ... hela storyn ... att allt bara varit ett rykte ... och egna tankar och teorier.
Fast jag blir ändå rätt nervös och orolig inför framtiden ... vad kommer komma härnäst, liksom? Vad ska hittas på nästa gång. Alla rykten kanske heller inte är lika lätta att dementera ... så då kanske folk börjar TRO på lögnerna ... och vad kommer hända då? Tydligen kan man hitta på precis vad som helst ... åtminstone verkar vissa personer kunna göra det ... och det gör mig oerhört upprörd ... och orolig inför framtiden.

Hes ...

Jag börjar bli hemskt hes nu, känner jag. Hittills har det ändå funkat rätt bra. Fick ju ont i halsen för några dagar sen, men det blev inget mer än så ... inte förrän nu.
I kväll åkte jag ju iväg till sången ... och visst kändes rösten lite rosslig redan i början av lektionen ... men i slutet var den verkligen RIKTIGT rosslig. Ju längre tiden gick, desto hesare blev jag ... och sen har det bara blivit värre och värre efter att jag kom hem.
Jag kände ändå att jag verkligen MÅSTE vara med på sången ... det måste jag vid alla tillfällen nu. Vi ska ju vara med på en konsert på 1:a Advent. Vår grupp ska sjunga två sånger, är det tänkt ... och jag behöver ju veta vilka delar just JAG ska sjunga. Den ena sången är gemensam för alla ... bara i olika stämmor ... men den andra sången är mer uppdelad. Den är rätt svår, egentligen ... många olika roller och mycket byten mellan rollerna ... och så går den väldigt högt i vissa partier. Det höga funkar väl för mig ... när rösten är i skick. Fast om jag har minsta lilla heshet, så funkar det inte alls, eftersom vissa ställen verkligen känns som maxhöjd för mig. Då är ändå jag sopran. Fast de som har lägre röster kan sänka det en oktav ... men det skulle kännas konstigt för mig ... att sjunga så lågt. Men eventuellt skulle vår sånglärare göra om lite i låten (sänka den eller ändra tonläge), så vi får väl se vad som blir av det. Vi har ju inte så många gånger till att öva på heller ... två vanliga övningstillfällen ... sen blir det ett övningstillfälle med alla grupper som ska vara med på konserten ... och eventuellt att vi kommer ha en extra träning med vår grupp på morgonen dagen före konserten. Men vår sånglärare sa att det inte är nån fara om vi inte får till den här låten. Då skippar vi den för nu ... och tar bara den andra låten ... som vi har haft lite mer tid för ... och som vi kan bra. Fast förhoppningsvis så sätter vi den. Blir säkert bättre bara den satt sig lite mer.
Men just nu så kan jag inte sjunga över huvud taget. Rösten låter allt värre och jag behöver verkligen spara den ... så hoppas jag verkligen att den här hesheten går över fortare än fortast ... åtminstone till nästa vecka.

Julkänsla

Idag var det inte särskilt lätt att gå hem från jobbet. Det började ju snöa på eftermiddagen, så det låg en del drivor på de oplogade trottoarerna när jag skulle hem. Ja, på vägarna med, för den delen. Jag, som fortfarande har extremt ont i benen sedan igår, tyckte ju det var jätte tungt att pulsa i snön. Det gjorde sååå ont.


Dessutom blåste det en hel del ... och på vissa väldigt öppna ställen, så höll nästan lilla jag på att blåsa omkull. Vinden bara tog tag i en och man fick verkligen spänna sig ordentligt, för att hålla sig kvar i blåsten. Fast det gick. Det tog nog dock lite längre tid att gå hem från jobbet idag.
Så nu är det riktig vinter ute ... alldeles vitt och fint.

Det är inte utan att man får lite julkänsla nu, när den vita snön lyser upp gatorna och träden. Det är ju egentligen inte särskilt lång tid kvar till jul nu. Måste väl börja planera allt så småningom ... rätt snart, antar jag. Är ju inte många lediga dagar i år, så därför är det extra nog med att planera.
Jag älskar verkligen julen. Det har jag alltid gjort. Fast jag är ingen sådan extrem jul-människa, som börjar pynta i September och köpa julklappar i Juni. Nej, jag älskar julen när det är TID för det. Jag pyntar till 1:a Advent (eller egentligen till "Lilla jul", som ju kommer först) och julklappar vill jag inte köpa förrän i December ... när affärerna är julpyntade, när julmusik hörs överallt och när julstämningen har infunnit sig hos de flesta. Att köpa julklappar på sommaren skulle verkligen kännas helknasigt för mig. Jag vill ha julkänsla först ... och på ett sätt, så gillar jag nog lite julstressen och julklappshysterin. Gillar förstås inte att julstäda, men det blir ju sååå fint efteråt, när man fått upp allt pynt och när julstjärnorna brinner i fönstren. Det är så fruktansvärt vacker och stämningsfullt.
Får se bara när man får tid med allt. Tror inte vi kommer hinna färdigt till 1:a Advent i år, eftersom vi nog kommer ha rätt fullt de närmaste helgerna ... och på vardagarna orkar jag inte. Men, men ... det får bli som det blir.
Tillräckligt med julstämning kommer vi nog få ändå.

Har inte tid att bli hes

Fy, vad jag har ont i halsen! Har väl åkt på Amandas förkylning. Blä! Undrar om jag kommer kunna prata särskilt mycket i morgon? Det gör ju så hemskt ont för tillfället ... och när det känns så här så brukar jag alltid bli väldigt hes.
Jag har liksom inte alls tid att bli hes just nu. Den 28:e November har vi ju konsert med Bel Canto (sångkursen jag går) ... och före det så måste vi ju träna på sångerna vi ska sjunga där. Visserligen ska vi väl inte sjunga så många sånger (det är ju flera grupper med och alla ska köra egna grejer, tror jag), men sångerna är rätt svåra och behöver definitivt övas in. Så jag tänker åka på sången även om jag inte kan sjunga på torsdag. Jag behöver ju vara med och se hur arrangemanget kommer vara ... och veta vilka delar som just JAG ska sjunga ... så att jag kan öva på dem.
Fast förhoppningsvis blir jag inte alls så hes. Är dock inte alltför optimistisk, eftersom jag verkligen ALLTID blir hes i sådana här lägen. Så har det varit ända sedan jag var liten.
Så nu gäller det bara att försöka kurera bäst jag kan. Gjorde precis i ordning en mugg med honungste, som jag dricker nu. Lenar väl lite, i alla fall.

Nu blir det bara till att dricka färdigt .. och sen göra sig klar för sängen ... och sova. Sömn brukar också vara bra om man vill bli frisk fort.

Utvecklingssamtal i morse

I morse var vi på utvecklingssamtal hos Amandas fröken. Den här gången, så var det utan barn ... bara jag och maken. Något sådant samtal, tror jag aldrig vi haft för Viktor. Han har nog varit med varje gång. Men nu ville Amandas fröken att enbart föräldrarna skulle komma och så ska hon ha samtal i vår ... tillsammans med barnen.
Så nu lämnade vi Amanda på fritids före vi gick upp till klassrummet. Annars brukar ju aldrig Amanda behöva vara där på morgonen, men idag fick hon vara där.
Hur som helst ... utvecklingssamtalet gick jätte bra! Inte för att vi hade förväntat oss annat heller. Amanda är ju ordentlig ... VÄLDIGT ordentlig ... och skötsam ... och det vet vi allt om. Nu fick vi ju mer bekräftelse på sådant vi redan visste. Hon lyssnar bra och vet direkt vad som ska göras efter att fröken sagt det endast en gång. Hon hämtar rätt böcker och gör de uppgifter hon ska göra. Hon kommer också bra överens med kompisarna och kan samarbeta bra.
Något som jag också blev glad över att höra, var att Amanda inte verkar ha några problem med att prata inför de andra i klassen. Hon hade t ex fått i uppgift att skriva en saga härom veckan ... och den skulle hon sen berätta för de andra ... och då hade hon läst tydligt och fint ... som en riktig sagoberättare. :-) Hon läser ju så bra också, så jag kan tänka mig att hon läste med inlevelse.
Jag blev så glad att höra detta, eftersom det innebär att hon inte fått ALLA min negativa egenskaper. Jag var ju nämligen livrädd för att prata inför andra när jag var yngre ... och framförallt när jag var i Amandas ålder. Så det känns superskönt att hon inte är sådan!

Att Amanda är bra i Svenska ... det är ju ingen nyhet för oss. Hon har kunnat läsa i flera år redan och skrivit, har hon kunnat ännu längre. Hon har den fått den svåraste läseboken i skolan och för ett tag sedan fick hon en annan utmanande bok i svenska ... som bara tre i klassen fått än så länge. Det är en bok med lite olika utmanande uppgifter och man måste kunna läsa och skriva före man får den boken, sa fröken idag. Men tydligen är Amanda bra i matte också ... något jag inte riktigt visste. För tydligen har Amanda fått en extrabok i matte också ... med lite mer utmanade uppgifter. Alltså ... jag visste ju om att Amanda hade fått den boken, men jag visste inte att det var en extra-bok, som bara några få i klassen fått än (förövrigt samma barn som fått extrauppgifterna i svenska).
Jag tycker det är jätte bra att fröken uppmärksammar på vilken nivå barnen är ... och ger de mer utmanande uppgifter allteftersom ... för annars tror jag det lätt kan bli tråkigt och barnen tröttnar. Det kan vara farligt om barnen känner att skolan är för enkel. Då kan det komma som en rejäl kalldusch för de sen ... sen, när de börjar 3:an eller 4:an ... och upptäcker att det inte alls är lika enkelt längre ... och alla andra barn kommit ikapp och går om de i både kunskap och utveckling. DET kan vara riktigt farligt.
Då är det jätte bra att man sätter utbildningen till den nivå som man är på ... särskilt i matte och svenska ... så att det bli lagom utmanande ... inte för lätt och inte för svårt.
Hittills har det funkat bra, i alla fall.
Fröken pratade ju om kompisar också ... vilka Amanda är med mest ... och inte helt oväntat, så är hon ju mest med Alexandra. De har ju varit bästisar sen de var typ två år, så de känner varann rätt bra vid det här laget. Men de släpper även in andra i deras gemenskap ... och leker bra med de andra i klassen också.

Ja ... det var väl över lag vad utvecklingssamtalet handlade om ... och det gick ju bara bra. Tyvärr drog det ut lite på tiden, så jag fick springa bitvis för att hinna till jobbet innan posten skulle komma dit och lämna av våran post. DET var INTE bra ... för mitt ben funkar inget vidare till att löpa med. Har ju haft en del problem med vänsterbenet sedan mitt första skov, för snart 3 år sedan ... svaghet och tyngd i benet ... och vid minsta extraansträngning, så får jag som rejäl träningsvärk ... omedelbart. Det är inte så att jag får ont på kvällen eller på morgonen efter, utan jag får ont med en gång ... dvs inte ens 10 minuter. Så nu har jag haft ordentligt svårt att gå idag. Har strålat ut i benet och det har vart sååå tungt att lyfta benet.
Men, men ...
Det är som det är ... och förhoppningsvis har det värsta lagt sig till imorgon. Ska duscha snart och sen blir det till att vila benen resten av kvällen.
Överlag, så är jag nöjd annars med dagen ... en ovanligt bra dag, för att vara en måndag. Sen blev det ju inte sämre av att jag fick prata med pappa på Skype en stund ... och fick höra väldigt roliga saker ... saker jag hoppats på så länge. Riktigt, riktigt glädjande nyheter!

Blir aldrig nöjd, så nu får det räcka ...för nu ...

Nu får det räcka med template-letandet för tillfället. Har ju hållit på hela helgen ... utan att hitta något tema som jag blivit 100 % nöjd med, så nu orkar jag inte fortsätta längre. jag blir ju liksom ALDRIG nöjd, känns det som.
Hittade dock några fina jul-teman, men det känns som om det är lite för tidigt för det än ... men om en månad, så ...
Så för tillfället fick det bli höst här i bloggen. Jag kan dock inte lova att detta kommer bli långvarigt. Är, som sagt, inte helt nöjd. Men, men ...
Om nån har en länk eller så till nåt bra tema ... som kanske kunde passa mig ... så får ni mer än gärna tipsa. ;-)
Jag är ju så fruktansvärt kräsen på sådant ... och har dessutom en extrem beslutsångest ... så jag hittar ju alldeles för många teman ... men inget som är helt perfekt.

Nog om det nu ...

Det har ju inte blivit så mycket bloggande den här helgen. Jag har ju varit fullt upptagen med att fixa till utseendet här, som jag ju sa.
Men ... jag har ju gjort annat också ... igår så städade jag ... inte så extremt mycket, utan mer det allra nödvändigaste, som att damma och dammsuga. Jag skrev även en matsedel för hela nästa vecka och sen åkte vi till affären för att handla hem alla grejer till maten också.
Vad har jag mer gjort i helgen? Hm ... har sjungit en del, kollat på TV, spelat TV-spel (faktiskt så slog jag på Wii fit idag, vilket jag inte hade gjort på jätte länge) och så har jag lagat en del mat. Idag lagade jag en köttgryta som fick koka riktigt, riktigt länge. Hade i en massa grejer också ... kött, chili, paprika, bacon, lök, morot, rotselleri, vitlök, krossade tomater, shitakisvamp och så en del kryddor. Blev jätte gott! Kunde dock ha kryddat den lite mer, eftersom chilin inte gav så mycket smak som jag trott. Fast gott, var det ... och köttet var oerhört mört. Så åt vi basmatiris till. Blev en riktigt mumsig söndagsmiddag ... och Amanda hade dukat jätte fint.

Amanda har förresten varit lite sjuk i helgen ... förkyld och hes. Ingen feber, dock, men igår verkade hon rätt hängig. Fast idag har hon varit betydligt bättre, så förhoppningsvis blir det inget mer nu ... så hon kan gå till skolan imorgon. I morgon bitti ska ju jag och maken på utvecklingssamtal till Amandas skola ... och det vore ju skönt att få det avklarat, så man slipper skjuta upp det. Inte för att jag tror det är några problem. Snarare tvärtom. Amanda är otroligt skötsam ... nästan FÖR skötsam ... men kanske hellre det än att hon skulle vara en bråkstake.
Kanske uppdaterar imorgon om hur utvecklingssamtalet gått ...

Blir temabyte igen ...

Håller på att göra om i min blogg ... igen!
Försöker leta efter ett mer passande tema ... mer vintrigt ... eller, rättare sagt, mindre somrigt. Fast jag har ju så himla svårt att välja ut vilket jag vill ha. Jag är ju å hemskt kräsen. Kan bläddra igenom hundratals olika teman utan att hitta något som känns helt bra. Så går jag tillslut tillbaka till den grönaktiga, med fjärilar. Den gillar jag ju verkligen. Men nu skulle jag verkligen vilja byta ut den ... så vi får väl se vart jag landar.

Allhelgona ...

Så var det fredag igen ... och helg. Skönt! :-)
Den här helgen är det ju Allhelgona, så egentligen skulle jag ju vilja åka till Södertälje ... till mammas grav. Ja, mormor ligger ju också i den graven, fast mamma låg där före ... och det är ju allra mest för mammas skull som jag vill dit. Men ... det passar sig inte riktigt den här helgen. Maken har en del tentor snart, så han behöver plugga och dessutom var han ju till Helsingfors förra helgen, så han är väl antagligen inte så sugen på att resa heller.
Så ... vi får väl åka till graven och tända ljus vid ett annat tillfälle ... nästa gång vi har möjlighet att åka till Sverige. Så får jag väl tända ljus här hemma istället ... och tänka på mamma och mormor.
Graven som mamma ligger i ... den graven har jag nog besökt alla år som jag levt. Ja, de första åren minns jag väl inte om jag var med på eller inte ... men så länge jag kan minnas, så var jag alltid med dit vid Allhellgona.
Min morfar ligger nämligen där också. Han dog två år innan jag föddes, så jag träffade aldrig honom. Han var dock inte min biologiska morfar, utan han var gift med mormor under tiden som hon blev gravid (de var dock separerade vid tillfället) och han tog sig sen an mamma som sin egen ... så vi har alltid kallat honom för morfar, trots att han inte var det genetiskt sätt. Fast själv så träffade jag ju aldrig honom. Har bara hört en massa historier ... framförallt från min bror. Så jag har ju egentligen inget förhållande till honom.
Har dock alltid besökt graven ... men sen när mamma dog ... då fick den liksom mer betydelse för mig. Då blev graven så "verklig" på ett sätt. Då, när jag själv hade varit med om att sätta urnan i marken ... urnan, med min egen mammas aska i. Då blev graven mer "på riktigt".
Fast sen vi flyttade till Åland, så har jag inte kunnat besöka graven vid exakt rätt tidpunkter längre. Brukar ju vilja åka dit vid Mors dag, Allhelgona och kring jul ... fast sen vi flyttade ifrån Södertälje, så har det blivit mer när vi haft passligt. Det funkar ju inte alltid. Men huvudsaken är väl att man kommer dit nån gång ibland ... när det passar. Ljus, kan man ju tända hemma ... och i hjärnan finns ju mamma med rätt ofta ... oavsett var jag befinner mig.

Fast annars så är det ju väldigt speciellt att åka till kyrkogården just på Allhelgona. Särskilt om man åker dit efter att det blivit mörkt. Det är så himla vacker ... och stämningsfullt ... och riktigt, riktigt rofyllt. Just på Allhelgona, så känns det sååå rofyllt på kyrkogården. Annars kan jag känna lite obehag av att vara på en kyrkogård efter att det blivit mörkt, men inte på Allhelgona. Då känner jag mig lugn ... och njuter av allt det vackra ... alla smyckade gravar och alla brinnande ljus. Så otroligt vacker och stämningsfullt.

Är bacon en grönsak?

Idag var det grönsakssoppa till lunch på jobbet. Ja ... det var åtminstone vad som stod på matsedeln.
Men så kom vi till matsalen ... och där vid kantinrarna, så fanns det en lapp med en text som löd: "Innehåller bacon".
Hm ... sen när blev bacon en grönsak? Eller är det så att ALLA soppor som innehåller grönsaker kan kallas för grönsakssoppa? I så fall, så lagar jag ju grönsakssoppa varje gång som vi har soppa till middag.

Jag kanske skulle börja säga det till familjen, för att få det att låta lite nyttigare ...
"Idag blir det grönsakssoppa till middag ... med korv i", "Idag blir det grönsakssoppa till middag ... med köttfärs", "Idag blir det grönsakssoppa ... med kyckling".
Det låter ju vegetariskt och bra. Man kanske skulle köra med det. :-D Tror i alla fall att familjen skulle bli lite positivt överraskad om de hittade korvbitar i grönsakssoppan. Jag med, för den delen.
Nog för att jag gillar soppa i alla möjliga smaker ... men just klar grönsakssoppa, är ingen favorit. Så inte gjorde det mig nåt att de hade bacon i soppan. Det var mer det att jag tyckte det var konstigt att de kallade det för grönsakssoppa när det uppenbarligen inte var någon sådan.
Lite som när mormor bjöd min bror (som då var vegetarian) på grönsakssoppa och påstod att den var heeelt vegetarisk, så det var okej för honom att äta den. Vid första skeden så kände han att något inte var riktigt rätt och frågade mormor om hon verkligen inte hade haft nåt kött i soppan. Nej, det hade hon inte haft, försäkrade hon. Hon hade bara använt buljongen som hon fått när hon kokade kött till köttsoppan, som vi andra åt. Haha! Ja, köttbuljong är ju helt vegetariskt, liksom. Så mormor var ju lite inne på samma linje ... och använde köttbuljong till vegetarisk grönsakssoppa ... fast hon hade ju åtminstone inga köttbitar i.

Efterrätten, tyckte jag också var lite annorlunda idag. Det stod bara "Paj" på matsedeln ... och paj, var det ... paj, med päron och smält choklad. Det var nån slags smuldegstäcke, tror jag ... och så päronklyftor och smält choklad bland päronen. Till det så serverades det vispgrädde. Tyckte det var en rätt konstig rätt, men det smakade väldigt bra ... lagom sött och bra smak. Gott, faktiskt.
Tycker vi har rätt bra mat på jobbet, ändå. Väldigt ojämn kvalitet, dock ... men överlag, så smakar det rätt bra ... och det är ju väldigt omväxlande i alla fall. Så får vi oftast en massa grönsaker också.
 Hm ... nu börjar jag ju bli så hungrig när jag pratar om mat, så nu måste jag gå och ta mig nåt att äta.

 

Är det verkligen värt det?

Jag är hungrig! Jag är SÅ, SÅ hungrig! Nja ... just nu så är jag väl inte så där superduper-hungrig, men jag var det när jag kom hem från jobbet idag ... och jag var det när jag kom hem från jobbet igår. Igår, när jag kom hem, så var jag så hungrig att jag bara ville skrika.
Inte blev det ju bättre av att tänka på att maten snart skulle komma ... att det snart var dags för middag. Nej, då blev jag mest bara ledsen ... ledsen av tanken på mina mini-portioner.
I sådana lägen så börjar jag ju verkligen fundera på varför jag gör det här? Varför äter jag så lite? Varför vill jag gå ner mer i vikt? Varför? Jag är ju inte överviktig. Vägde mig igår och hade den senaste veckan tappat 0,6 kg, vilket innebär att mitt BMI ligger på 22,7 ungefär (22,665). Så egentligen behöver jag ju inte gå ner mer i vikt, men ändå vill jag fortsätta ... trots att det just nu känns som om jag verkligen lider.
Riktigt så här jobbigt brukar det inte kännas, men just nu känns det verkligen riktigt, riktigt jobbigt. Att se en sådan pytte-portion ligga på min tallrik ... och samtidigt vara så hungrig att magen bara skriker ... det ÄR verkligen inte roligt. Det är verkligen otroligt jobbigt och enerverande.
Så kan man ju då undra varför jag äter så himla lite. Jo ... eftersom jag är så pass liten som jag är, så MÅSTE jag äta så små portioner för att kunna gå ner i vikt. Ofta så tar jag inte mer på tallriken än vad Amanda får ... bara att jag oftast lägger till lite extra grönsaker. Det ÄR verkligen inte mycket ... men tillräckligt för att jag ska bli av med min hunger.
Sen vill jag äta så pass lite på vardagarna så att jag med gott samvete kan äta mer på helgen ... och lite extra godsaker. Jag vill ju kunna njuta av god mat och andra onyttigheter och ändå gå ner i vikt. DÄRFÖR äter jag så lite på vardagarna.
Det brukar funka i vanliga fall. Den här metoden har jag använt mig av tidigare och har då inte haft några problem eller känt av en sådan här extrem hunger. I och för sig, så jobbade jag inte då heller. Inte så som jag gör nu ... och det kanske är därför som det nu känns så mycket svårare? Dock så försöker jag nog äta lite mer vid lunchen på jobbet ... åtminstone så tar jag MASSOR av grönsaker där ... och kikärtor, om det finns. Sen brukar jag alltid äta en frukt på eftermiddagen. Men trots detta, så har jag ändå varit så fruktansvärt vrålhungrig när jag kommit hem.
Min man tycker nog att jag borde sluta med detta och börja äta lite mer igen. Jag mår ju inte särskilt bra när magen skriker av hunger. Jag är nog rätt sur och lättretlig och tålamodet är nog inte heller det bästa.
Men ... jag vill inte sluta än ... inte förrän jag kommer i alla mina byxor och de flesta av mina kjolar. Tror jag behöver gå ner åtminstone 2-2,5 kg till för att lyckas med det.
Sen kan jag ju aldrig någonsin sluta helt. Jag måste ständigt tänka på min vikt och på vad jag stoppar i mig ... och jag måste ständigt begränsa mig vad gäller kosten. Annars riskerar jag att gå upp i vikt. :-( Se bara vad som hände nu, när jag slutade tänka över huvud taget ... då gick jag upp ca 10 kg på två år. Jag vägde mig inte, åt lite som jag tyckte och struntade rätt mycket i allt vad nyttig kost hette. Jag hade ingen lust längre, helt enkelt. Det var hösten-07 det började ... då allt bara var skit ... jag fick hjärnskakning, whip-lashskada, hade kramper i bröstet från och till och så slutade den "braiga" hösten med att jag fick MS. Då kändes det lite som om jag verkligen inte kände någon mening med att tänka på kosten längre. Så ... oupps ... sommaren-09, så var vikten nästan 10 kilo högre. Det var INTE roligt. Jag låg då liksom på gränsen till övervikt ... kunde inte ha några kläder längre ... och mådde då verkligen inte alls bra. Därför bestämde jag mig då för att gå tillbaka till mitt livslånga tänkande igen. Det har dock inte gått fort ... och det har väl gått lite upp och ner ... men sedan dess så har jag åtminstone tappat ca 6 kg ... varav 4 kilo är resultatet från de senaste 2,5 månaderna.

Jag har ju en gång i livet lidit av extrem övervikt ... och är verkligen livrädd för att hamna där igen. Jag är livrädd för att ens hamna i närheten av den vikten, så därför brukar jag nu vilja ta tag i det redan innan jag hamnar på övervikt ... och jag vill komma på ett betryggande avstånd från överviktsgränsen. Jag vill inte bli tjock igen. Det är jag verkligen riktigt rädd för. Jag vill vara smal och ... hm ... snygg ...
Men samtidigt kan jag fundera på om det verkligen är värt det? Är det värt att ständigt leva under stenhård koll på allt jag stoppar i mig? Är det värt mitt dåliga humör och min extrema hunger från och till? Är det verkligen värt det?
JA ... jag anser väl att det faktiskt ÄR det. Annars skulle jag väl inte hålla på. Jag blir lycklig när jag gått ner. Jag blir lycklig när jag ser mig själv i spegeln och när jag ser vad jag faktiskt har åstadkommit. Då känner jag att det sååå är värt allt slit och all ständig mat-koll. Det är värt alla mini-portioner och alla jobbiga vardagskvällar. Visst är det värt det.
Kanske är detta svårt att förstå för någon som aldrig har varit den där tjocka tjejen ... någon som aldrig har varit den där tjocka, fula, blyga, ensamma tjejen. Kanske är det då svårt att förstå?
Men jag kommer nog alltid att vara den där tjocka ... jag kommer nog alltid att vara henne ... i mitt hjärta och i min hjärna ... och därför blir jag så lycklig när jag ser min egen spegelbild och upptäcker att det inte alls är någon tjocksmock där.
Det låter väl kanske rätt puckat ... och extremt ego ... men jag tror det kan vara rätt svårt att förstå ... för någon som aldrig har varit i min situation.

Sen brukar ju inte alla dagar var fyllda av hunger. De flesta dagar funkar allt rätt bra. Bara att jag nu har haft två väldigt jobbiga dagar i rad ... och då börjar man väl fundera en del. Så här jobbigt brukar det liksom inte kännas. Men nu blev det väl lite jobbigt ... mer än jag var beredd på. Det är antagligen bara tillfälligt och blir bra snart igen ... precis som vanligt.