En liten julredogörelse

Jag tänkte att jag skulle skriva ett snabbt inlägg nu innan vi sticker iväg. Vi åker ju till Gran Canaria tidigt i morgon bitti och tar färjan till Sverige som går vid 18.30 ikväll.
Vet inte om jag hinner uppdatera något här under resan, för det lär antagligen vara fullt upp hela dagarna. Vi åker ju dit för att fira makens 40-års dag och det kommer vara en del folk där ... makens föräldrar, men även hans moster med make och deras ena son med sin familj. Ja, vi kommer ju inte bo på samma ställe som mostern och de andra, så de kommer vi väl inte träffas alla dagar. Men svärföräldrarna bor på samma hotell som oss.
Det kommer nog i alla fall att bli en väldigt rolig resa. Först fyller mannen år på fredag och sen kommer vi ju även fira Nyårsafton där nere på måndag ... då även min svärfar fyller år.
Det här är första gången någonsin som jag reser utomlands på vintern, så det blir en annorlunda upplevelse. Har haft lite svårt att veta vad man ska packa. Men ... jag har nog ändå packat ned alldeles för mycket ... precis som vanligt. :p

Kanske jag skulle redogöra lite över julen också? Vi har nog haft en helt underbar jul ... och vi fick alla bra julklappar. Bäst minne, var nog egentligen när "Tomten" var på besök och gav Amanda ett kuvert medpengar i ... MYCKET pengar. När hon såg sedlarna och snabbt räknat hur mycket det var, så utbrast hon: "Jag är RIK!" och så började hon gråta av glädje. Faktiskt, så började tårarna rulla längs med kinderna. SÅ lycklig blev hon över pengarna. I presentväg, så tror jag annars att hennes favoritjulklapp var en Justin Bieber-docka ... och så en ny ... och rosa ... mobiltelefon. Det var dock ingen smartphone eftersom vi inte tycker hon har behov av det än. Vi tycker det räcker bra med kontantkort för henne fortfarande ... och det är hon helt okej med. Hon var ändå så glad över att det faktiskt finns spel på hennes nya mobil (till skillnad mot den gamla).
Viktors bästa julklapp var antagligen den nya mobilen ... hans första smartphone ... och nu fick han även ett abonnemang ... med Internet och allt. Han har bara haft kontantkort innan och absolut inget Internet ... men nu fick han alltihop. Det var ju den billigaste av Nokias smartphones ... en Nokia Lumia 610 ... men den tycker jag räcker gott och väl. Det var egentligen en julklapp som vi köpte från hans farmor och farfar (de hade skickat pengar) ... fast abonnemanget står vi för.
Ja, så fick ju jag också en så underbar julklapp ... en egen smartphone ... med Internet-och samtalspaket ... en likadan telefon som Viktor, fast en rosa (Viktors är blå). Jag tog dock ett annat abonnemang än honom eftersom jag redan hade ett mobilabonnemang som jag gjorde om. De flesta tycker kanske att detta inte är nåt märkvärdigt? Men jag har liksom aldrig haft nåt sånt här tidigare. Har bara kunnat ringa och sms:a med min mobil, men nu kan jag ju både kolla mail och Facebook, så detta är stort för MIG. Nu kanske jag slipper känna mig så utanför när jag ser vänner checka in på ställen från sina mobiler. Nu kan ju jag också checka in! :-) Dessutom kan jag ju nu enkelt skicka inlägg till bloggen via min mobil. Bra va'?

I övrigt, så har det blivit en massa god mat och mysig samvaro av den närmaste familjen ... och jag har fortfarande en massa ledighet kvar av mitt lååånga jullov.
Så sticker vi snart iväg utomlands. Ska bara packa ner det sista ... som jag precis kom på att jag glömt. Så uppdaterat jag när jag får tid.
Ha det så bra, alla!

Julgranen

Testar att mobilblogga, så jag skickar en bild på vår julgran från min nya mobil.
Skickat från min Windows Phone

GOD JUL!

Så var det julafton, då. Det BLEV julafton, trots allt. Världen GICK inte under ... inte det här året heller. ;-) Så nu kan vi fira jul i lugn och ro tillsammans med nära och kära ... precis så som det SKA vara ... så som det BRUKAR.
För oss blir det nog en stillsam jul utan alltför mycket stress. Eftersom vi är ensamma, så är det enkelt att ta allt i sitt eget tempo. Vi har ju ingen annan att ta hänsyn till, så då kan man göra lite som man vill ... utan stress. Visserligen blir det antagligen samma upplägg som de flesta andra år ... traditioner, ni vet ;-) ... men det känns ändå lugnare, på ett sätt. Jag gillar visserligen när vi är fler på julen också, men det viktigaste är ändå att jag får vara med den närmaste familjen ... min man och våra barn. Huvudsaken är att jag får fira med dem. Det räcker bra för mig. :-)

Den här helgen har ägnats åt julförberedelser ... matlagning, bakning och en hel del shoppande. I lördags var jag och maken iväg ensamma på stan för att inhandla de sista julklapparna. Barnen hade vi satt i arbete med att städa under tiden. :-)
Jag tycker det är väldigt mysigt att handla julklappar så där precis före jul. Det är så stämningsfullt på ett sätt och jag blir så glad när man hittar något riktigt bra.
Det tog en väldig tid för oss på stan, dock. Vi for hit och dit, in och ut och sist blev det en tur till Alko (som Systembolaget) innan vi for hem. Men då var vi nöjda och belåtna.
Vi köpte en julklapp till mig också ... en sak som jag verkligen önskat mig, men som jag inte trodde att jag skulle få. Men så tyckte ändå mannen att jag skulle få en sådan. Kanske hade mina argument bitit på honom? ;-) Så tala om att jag blev lycklig! Vill inte berätta vad det är än. Tomten kommer ju med den först ikväll. ;-) Nä ... men sanningen är den att Viktor får en likadan (nästan) och därför vill jag inte avslöja något i förväg.
Fast ikväll kommer vi nog vara riktigt glada när vi har våra roliga julklappar att leka med. Tror nog Viktor kommer bli väldigt glad över sin också ... fast om han blir lika glad som jag, det vet jag inte ...

Nä ... nu måste jag gå och börja med maten, men jag uppdaterar mer här så småningom.

Tills dess ...

GOD JUL PÅ ER ALLA!

Julförberedelser och världens undergång

Nu närmar sig ju julen med stormsteg! Det är ju redan den 20:e december, så nu är det bara tre dagar kvar före själva julafton. Vi är nog alla väldigt spända och förväntansfulla. Även om man själv inte är ett barn längre ... och inte längre får en massa roliga klappar att leka med ... så tycker jag ändå att det är nåt visst med själva julafton. Tända ljus, mysiga TV-program, pyntat hus, inslagna presenter, julmusik och en massa god mat. I år har vi ju dessutom ett sagolikt vackert vinterlandskap som gör att man får en så där extra stor gammaldags julkänsla ... precis en sådan jul som finns i alla sagor och i alla julsånger. Helt underbart!
Att julafton är på en måndag i år, är väl också en superfin bonus. I år har vi ju en hel helg på oss att fixa med de sista julbestyren, vilket ju gör att man då slipper känna den där extrema julstressen som annars brukar infinna sig dagarna för jul. Nu känns det som om man har mer tid på sig ... och jag har dessutom planerat hela helgen väldigt noga, så det ska nog gå bra. :-)
Visserligen ska vi fira julen ensamma det här året, eftersom vi åker till Kanarieöarna i mellandagarna. Man kan ju då tänka att man då kanske vill fira så minimalt som möjligt eftersom det bara kommer vara vi i familjen och eftersom vi ändå inte kommer vara hemma så länge efter julafton. Men på ett sätt kan jag då känna att jag vill anstränga mig lite extra för att få det så bra som möjligt. Lite extra god mat, lite extra tända stearinljus, lite extra pyssel med barnen och lite extra mys. Kanske blir jag lite påverkad av den här snön också. Den gör nog att jag får lite extra julstämning och blir så där juligt glad och kreativ.

Den här veckan har för oss varit fylld av julfester. Först var det judoavslutning för barnen i måndags, med gemensam träning för alla judoklubbens medlemmar och efterföljande glögg med pepparkakor. Sen var det skolfest på sonens skola igår ... trevligt, fint och stämningsfullt. Till sist var det julfest på dotterns skola ikväll. Det var också fint och mysigt. :-)
I morgon är sista dagen för barnen innan de sen går på jullov. Då ska båda barnen till kyrkan med sina skolor och Viktor får sina julbetyg (Amanda fick för några veckor sedan). Själv jobbar jag också sista dagen i morgon. Sen ska jag vara ledig lika länge som barnen ... dvs i över två veckor. Ska bli sååå skönt! :-) Morgondagen börjar med julglögg på jobbet, så det blir nog en mysig avslutning av detta långa ... och jobbiga arbetsår.

Något annat som kommer hända i morgon, är ju att världen ska gå under. :p Det har väl ingen missat vid det här laget. Tydligen tar Maya-kalendern slut den 21:a december 2012 och det har folk (troligtvis från västvärlden) tolkat som att det betyder jordens undergång ... the end of the world. Maya-kalendern slutar och därför måste det ju innebära att allt liv tar slut. Eller?
Folk är uppriktigt oroliga över denna förutsägelse ... något som säkert till viss del också kan bero på filmen som gjordes för nåt år sedan. Filmen 2012, som handlar om just den händelsen ... Maya-kalenderns förutsägelse och om världens undergång. Säkert har den filmen skrämt upp en hel massa människor. Det låter ju otroligt troligt, så det är nog egentligen rätt enkelt att gå på en sådan sak. Sen kanske inte alla tror stenhårt på den där undergångsteorin, men ändå kan man känna en viss osäkerhet. Man VILL inte tro, men ändå kan man inte låta bli att tänka: "What if ..."
 Men ... så såg jag en intervju på TV4 igår ... och den intervjun gjorde mig ännu mer säker på att morgondagen inte kommer vara den sista för den här jorden. Inte för att jag trodde på det innan heller, men den lilla ovisshet jag innan kan ha haft, spolades bort omedelbart när jag såg den där intervjun.
Det var en intervju med en av de sista  Maya-folks-ättlingarna som ännu lever och han berättade om hur det hela förhåller sig. Han sa att det visst är sant att Maya-kalendern tar slut den 21:a december 2012. Men det betyder inte att jorden ska sluta existera. Det betyder istället början på den nya tiden ... en ny tid av positivism och sammanhållning. Som jag förstod det, så skulle det vara början på en mer fredlig tidsålder ... alltså rätt långt ifrån någon domedagsprofetia. Den 21:e december 2012 skulle innebära slutet av vår onda värld och inleda starten till en ny ... och mer god värld. Detta skulle Maya-ättlingarna fira med en stor fest detta datum. Det var ju inget slut, utan början på en fantastisk, ljusare  framtid.
Med andra ord, så innebar ju Maya-ättlingens tolkning precis raka motsatsen till de där undergångstolkningarna ... och jag känner ju att man nog hellre borde tro på någon som faktiskt vet vad han pratar om än att tro på någon som bara gissar och spekulerar över betydelser i en tro som han/hon inte har någon som helst relation till. Jag tycker nog faktiskt att Maya-ättlingens ord väger betydligt tyngre i detta sammanhang.
Så jorden kommer knappast att gå under i morgon. Det är inte slutet på något gott, utan snarare så är det början på något underbart. Det känns betydligt bättre att tänka så än att känna sig livrädd över att jorden ska gå under. ;-)

Testade rösten lite

Idag har det varit en något lugn dag, kan jag säga ... och det behövdes verkligen efter den här extremt arbetssamma veckan.
Min man jobbar ju den här helgen ... utskottsarbete med budgeten, som helst ska bli klart nu i helgen. Han vill ju liksom kunna gå på julledigt sen. Dessutom är han på stans julfest ikväll, så jag och barnen är ensamma hemma hela den här helgen i princip. Men vi hade ju planerat för det, så det är helt okej. Det känns ändå riktigt skönt för mig att bara ha en sådan här ordentlig slapparhelg.
Idag har jag mest bara gjort roliga ... och lugna saker. Nå ... jag dammsög ju också, förstås ... men det var inte så betungande. Vill ju ha lite lördagsfint, för då kan jag lättare slappna av.
Sen var jag iväg ut på stan en stund. Ensam, gick jag iväg, för Viktor satt vid datorn och Amanda var hos grannflickan. Men det var rätt trevligt att gå omkring och strosa på egen hand. Det var lite halt, dock, men annars så gillar jag den här snön. Det är ju bra julstämning. :-)
På vägen hem så gick jag förbi mataffären och köpte hem lite middag till mig och barnen. Sen fortsatte jag hemåt för att slappa lite till. ;-)

På eftermiddagen kände jag för att sjunga lite julsånger och testa min röst lite grann. Jag har ju varit hes en tid och är det egentligen fortfarande. Fast eftersom jag ändå inte varit så kanonhes, så tänkte jag att det kanske kunde funka i alla fall. Faktiskt, så klarade jag av att sjunga rätt hyfsat ... även om det kanske är dumt att anstränga rösten när den inte är helt i skick. Men det är inte helt enkelt att låta bli. Jag vill ju sjunga julsånger, ju. Fast just nu känns det inte alls bra i halsen. Harklar mig och hostar om vart annat ... och ont gör det ... så antagligen överansträngde jag mig en del. Men, men ...

Jag spelade dessutom in på film när jag sjöng ... mest för att testa vår kamera ... men också för att höra hur jag låter nu för tiden ... och för att höra hur pass mycket min heshet slår igenom.
Så här blev i alla fall resultatet:

Den här låten sjöng jag solo vid min första julavslutning på gymnasiet (har jag för mig). Någon hade fått höra att jag kunde sjunga och då fick jag förfrågan om jag ville sjunga någon låt ... och fick sen välja fritt vilken jag skulle ta. Jag valde då den här eftersom jag tycker den är så fin ... och lite modernare än de vanliga, mer traditionella julsångerna. DÅ var den ju rätt modern. Nu kanske den inte är det längre. ;-)
Jag var nog väldigt nervös när jag skulle framför den här sången. Inte för själva sjungandet. Sången kände jag att jag behärskade rätt bra. Men däremot så hade jag ju ingen pianist, så jag var tvungen att själv spela piano till min sång. DET kände jag mig verkligen supernervös över. Pianospel är ju liksom inte min starka sida. Fast jag klarade väl ändå av det utan smärre misstag. I början gick det väl rätt knackigt, men när jag kommit in i första refrängen, så släppte det och jag klarade av att slutföra låten på ett så pass bra sätt att jag kunde känna mig nöjd efteråt.

Fast just på den här videoinspelningen, så är ju inte min röst i topp-skick. Det hörs kanske inte så mycket? Men jag ÄR faktiskt hes. Jag klarade dock av att ta de högsta tonerna, vilket förvånade mig en del ... fast inte är rösten normal. Det känner jag. Framförallt så känns det ju nu efteråt. Men nu ska jag nog vara tyst för resten av kvällen, så rösten får vila.

Jobbar i en ond spiral

Den här veckan har verkligen varit oerhört tung. Det har varit så sjukt mycket att göra på jobbet, så jag har bara hunnit med en bråkdel. Det känns som om hjärnan går på högvarv hela tiden och samtidigt som man gör en sak ... eller två saker samtidigt ... så funderar man på vad nästa moment blir. Det har gått i ett ... från morgon till kväll. Idag hann jag inte ens gå upp till matsalen på eftermiddagsfika. Jag gick bara och hämtade en snabb kopp kaffe och gick sen tillbaka till mitt skrivbord så jag kunde jobba samtidigt som jag drack. Arbetsbördan har bara ökat för varje dag de senaste dagarna och eftersom man aldrig hinner riktigt färdigt, så får man ju skjuta upp saker till morgondagen ... och det leder ju till att morgondagens uppgifter ökar ... vilket i sin tur leder till att man får ytterligare saker att skjuta upp. :p Det blir som en ond spiral och idag kändes alla uppgifter som övermäktiga. Ett tag på eftermiddagen kändes det nästan som om hjärnan höll på att koka över. Var till och med tvungen att sätta mig ner och andas när det kändes som värst. Faktiskt, så kände jag mig nästan panikslagen ett tag. Jag tänkte att: "Hjälp! Snart går jag väl in i väggen!" Allt kändes bara så stort och när jag tänkte på allt jag inte skulle hinna med under arbetsdagen, så blev allt bara super jobbigt. Det kändes nästan som i vintras ... då efter samarbetsförhandlingarna varit och då alla mina kollegor hade försvunnit.

 Anledningen till att jag har så mycket nu är ju för att min kollega är på semester. Därför måste jag ju nu sköta om delar av hans jobb också. Visst har jag ju ändå en del hjälp ... dels av min chef, men även av en annan person som brukar hjälpa oss ibland. Men den hjälpen jag får från dessa är ändå rätt minimal. I det dagliga arbetet, så är det inte helt enkelt att bara lassa över uppgifter på andra. Ofta blir det nästan mer stjälp än hjälp. Dessutom vill jag inte belasta dem med alltför mycket heller. Men i morgon MÅSTE jag få mer hjälp, för annars hinner jag inte med vissa högprioriterade uppgifter. Fast jag har förvarnat dem om det.
Tyvärr kommer nog inte arbetsbelastningen minska direkt efter att kollegan är tillbaka heller (han kommer på tisdag), för nästa vecka kommer vi ha sjukt mycket att göra eftersom vi har en brådskande deadline på kommande. Sen går vi ju på julledigt nästa fredag och då kommer jag sedan vara ledig i över två veckor. Vi ska ju till Kanarieöarna direkt efter jul, så jag kommer inte tillbaka till jobbet igen förrän den 7:e januari. Därför måste vi hinna klart med massor före det.
Fast ... det ska i alla fall bli himla skönt att gå på ledigt ... och att dessutom vara ledig så pass länge. Längtar massor till den ledigheten! Hoppas bara att jag kan koppla bort min hjärna från alla jobbtankar.
För tillfället så tänker jag ju på jobbet typ konstant. Jag funderar över mitt nästa drag ... vad jag ska göra i morgon, vad jag inte ska göra, när jag ska göra saker, vad jag ska prioritera och vad jag ska delegera. Ja, jobbtankarna finns där hela tiden. Jag blir ju dessutom påmind om min enorma arbetsbörda när jag känner hur mörbultad min kropp känns. Har ont typ överallt, benen känns tunga och krampaktiga och så pirrar det lite varstans. Det är ju så att mina MS-symptom ger sig mer till känna när jag blir så här överansträngd. Det bränns mycket i huden också ... framförallt i handflatorna. Så jag tror nog att hela jag behöver en ordentlig vila nu. Skönt i alla fall att det är fredag i morgon, så kanske man hinner vila upp sig en del under helgen åtminstone. Helgledigheten behövs verkligen nu efter den här extremt tunga veckan.

12.12.12

Vilket häftigt datum vi har idag. Det är nu sista gången vi kan ha ett liknande datum på väääldigt länge. Hundra år kommer det dröja eftersom det bara finns 12 månader på ett år ... så knappast kommer jag få vara med om ett sådant datum en gång till under min livstid ... och troligtvis inte heller våra barn. Fast vem vet? De kanske blir en bit över 100 ... så visst finns det en teoretisk möjlighet?

Idag har det snöat typ hela dagen ... och jag tycker att den här snön är så oerhört vacker. Folk bara klagar en massa på den här snön, men själv så känner jag en sådan glädje när jag ser allt det här vita. Visst ... det komplicerar ju tillvaron en del i och med att man får ta omvägar hela tiden eftersom ens vanliga väg är spärrad av en massa snövallar. Dessutom blir jag ju extremt stel i mina ben av den här vinterkylan. Men ändå känner jag just nu att vårt vita vinterlandskap är så otroligt vackert.
När jag går till jobbet på morgonen, då det fortfarande är mörkt ... så är det verkligen en riktig njutning att se allt det där vita i kombination med all julbelysning. Det känns som att gå omkring i ett julkort. Helt underbart!

Idag blev det ju så där extra juligt också, för vi serverades nämligen julbord på jobbet idag. Vår personalrestaurang lagar julmat varje år, fast i år är nästan all kökspersonal ny, så vi var nog alla spända på hur den "nya" julmaten skulle se ut ... och smaka.
Den första dagens julmat, var nog helt okej. Det är nämligen så att vi brukar få julmat i dagarna tre. På dagens meny stod det: Fisk och uppskärningar ... fast det bestod nog även av köttbullar, Janssons frestelse, några lådor, lammkorv och revbensspjäll. Massor av mat, var det ... och mätt, blev man. :-)
På morgondagens meny står det: Skinka, lådor och julbord ... så jag antar att det kanske kommer finnas köttbullar och Jansson även i morgon? Men det visar sig väl. Gott, ska det bli, i alla fall!
Sen är det Julbordsfinalen på fredag ... vilket innebär matrester. ;-) Då brukar de plocka fram allt som finns kvar från de tidigare dagarna, typ. Ett år fanns det dock inga matrester kvar, så då fick kökspersonalen laga till nån annan maträtt ... lite så där spontant.
Jag tycker det är en rätt trevlig tradition, det här med tre dagars julbord. Fast man äter ju alldeles för mycket, förstås. Blir väl som en stor snögubbe mot slutet av veckan ... rund och bullig ;-)

Det slår aldrig fel

Det slår då aldrig fel! Varje år i december så brukar jag bli förkyld ... och naturligtvis medföljer ju även den självklara hesheten. Tror inte jag upplevt nästan en enda jul med en röst som varit i form.
Anledningen till att jag uppmärksammat detta, beror ju såklart på att jag sjunger. I december vill man ju sjunga en massa julsånger och det är ju inte särskilt lätt när förkylningen har satt sig på stämbanden ... vilket den ju ALLTID gör på mig.
Ändå kan jag nog känna att jag faktiskt har haft lite tur, trots allt. När jag gick i skolan, så var det ju ofta uppträdanden i juletid (Lucia-tåg eller julavslutningar) och aldrig blev jag tvungen att ställa in pga att jag var hes. Det var dock nära en gång. När jag gick i 9:an var jag med i skolans Lucia-tåg. Vi var typ 6 modiga tjejer från klassen som deltog i ett tåg, som annars brukade bestå av 6:or och 3:or. Tydligen var vi den första 9:an som tackat ja till en förfrågan om att deltaga, men vi gillade ju att sjunga och tyckte inte det var ett dugg töntigt att paradera i vita linnen med ljus i händerna. :p
Hur som helst, så skulle jag sjunga solo. Jag skulle sjunga Det strålar en stjärna helt ensam för hela skolan. Det var ju en sång, där min skolade röst verkligen kom till sin rätt ... där man kunde höra hur "vuxen" jag lät och att jag verkligen hade lärt mig att sjunga ordentligt ... hos en pedagog. De i min klass visste ju om att jag kunde sjunga och att jag tog sånglektioner, men jag tror ändå att få visste om hur pass starkt jag kunde sjunga. Jag var ju annars så blyg, så ingen kunde väl ana det om mig.
I alla fall, så såg jag mycket fram emot det där solot. Men i början av december blev jag förkyld ... och jag blev ju så hes att jag knappt fick fram ett ljud. Vår pianist (min lågstadiefröken) blev ju väldigt orolig, för jag tror att hon gladdes nästan mer än mig av det där solot som jag skulle sjunga. ;-) Hon sa åt mig att vara helt tyst fram tills genrepet, har jag för mig ... och vid sista övningen sa hon att jag skulle sjunga min egen sång, men ta det försiktigt med resten av sångerna. Jag hade då börjat få tillbaka rösten. Den var inte helt bra, men ändå klart bättre. Så när det blev dags för dagen D ... då vi skulle gå i skolans Lucia-tåg och då jag skulle sjunga mitt solo ... då var plötsligt rösten helt okej. Tala om tur! Och min lågstadiefröken var nog lättad. ;-) Hon spelade dock fel under mitt solo, men jag klarade ju av att sjunga a cappella tills hon kom rätt, så det funkade bra ändå. Hon tyckte nog dock att det var pinsamt, för hon skrev en lapp till mig efteråt, där hon bad om ursäkt för sin tabbe. 

I gymnasiet lyckades jag också klara mig från heshet ... och tajmade oftast in den antingen före eller efter uppträdanden. Aldrig behövde jag ställa in något ... tack och lov!
Samma tur, verkar jag fortfarande ha. I våras blev jag ju rejält hes precis efter konserten vi hade i Önningeby. Blev förkyld typ dagen efter och så blev jag hes någon dag senare. Sen höll hesheten i sig hela sommaren.
Likadant är det nu ... på 1:a Advent sjöng jag på konserten i Jomala kyrka och strax därefter blev jag förkyld och är nu hes ... SOM vanligt!

Det finns ju också år som jag klarat mig hyfsat bra i december ... ända fram till dagarna före jul. Men så har jag då ändå blivit kanonförkyld med grav påverkan på stämbanden. När jag var yngre så fick jag ofta sångböcker till julklapp och då ville jag ju gärna sjunga ur dem på julaftonskvällen. Fast många år fick jag sjunga med värsta skrovliga rösten. Det slog liksom aldrig fel. Alltid sjuk i tiden kring jul. Alltid hes!
När man älskar att sjunga ... så som jag gör ... så känns det verkligen jätte jobbigt att inte kunna använda rösten ... särskilt i juletider.

Får se när jag får tillbaka min sångröst den här gången, för just nu låter jag inget vidare i alla fall. Nu har jag visserligen inga framträden mer för i år, men jag vill ju ändå kunna sjunga julsånger.

Vilket vinterland!

Jösses, vilket snöoväder det blev! Hoppas det hinner bedarra lite innan vi kommer fram till Sverige i morgon bitti. Det är ju röd dag här i morgon (Finlands självständighetsdag), så då tänkte vi åka över och julshoppa lite.

Tänkte jag skulle slänga in en låt som känns väldigt passande en dag som denna ...

Försenad halvårskontroll

I fredags var jag till min läkare på halvårskontroll. Det blev ju dock mer en 8,5 månaders kontroll eftersom det varit lite turbulent på sjukhuset den här hösten och det har varit lite oklart om hur den fortsatta neurologiska vården kommer att skötas. Jag skrev ju bland annat om det HÄR och HÄR.
Min läkare sa ju upp sig. Eller blev hon uppsagd? Kanske var det lite både och? ;-) Så stod vi ju då utan neurolog helt och hållet.
Fast antagligen hörsammade ÅHS styrelse de tankar och åsikter som delgavs dem ... dels från läkarhåll, men även från oss patienter ... så nu under hösten kom de visst till samförstånd och lösningen kunde jag läsa om i tidningen härom dagen. Det stod att min läkare nu är tillbaka och att hon fram till jul jobbar 30 % på rehab och 70 % på sjukhuset. Sen skulle hon efter nyår börja jobba 100 % på sjukhusets neurologpoliklinik. Jippi!!!! Det var ju liksom den bästa lösningen ever! Vi FÅR faktiskt behålla vår underbara läkare! Det känns oerhört skönt ... och extremt tryggt! Det känns tryggt att vi nu har en neurolog på plats här på Åland. En neurolog som man lätt kan få kontakt med vid behov. En neurolog som lyssnar och finns där för OSS!
När alla de här oroligheterna började, så var jag nog egentligen allra mest orolig över att vi skulle hamna i en situation där neurologin skulle skötas av en massa svenska (eller finska) konsulter. Att man vid varje besök skulle få ställas inför en ny läkare och att man då vid varje besök skulle få rabbla upp hela sin sjukdomshistoria. Hur jobbigt skulle inte DET ha känts? Jag kan tycka det är svårt att minnas allt från ett år till ett annat, så hur knepigt skulle det då inte vara om man var tvungen att återberätta samma historia år efter år ... och dessutom vara tvungen att bygga på den? Jätte jobbig, skulle det ha varit!
Men ... nu slipper jag det! Nu får jag ju behålla min läkare  ... för nu, åtminstone ... och ingen ... verkligen ingen ... kunde nog vara gladare över det än jag! :-)

Hur som helst, så var jag så på besök till neurologen i fredags ... och jag kunde nog snabbt konstatera att jag pratar alldeles för mycket. ;-) Det blev nämligen ett lååångt läkarbesök. Vi pratade massor. Eller ... mest jag, då. Fast jag tror inte att hon misstyckte, för hon stressade inte på mig, utan lyssnade hela tiden och pratade nog lite, hon också.
Bland annat så berättade jag att min rygg inte är i bästa skick, utan att jag brukar få ryggskott med jämna mellanrum och så sa jag att jag då brukar äta extremt starka värktabletter ... värktabletter som jag fick utskrivna 2006, men som jag enbart tar då värken är som allra mest extrem. Fast nu är snart mina tabletter slut, så därför behöver jag nya till jag får sådan där värk nästa gång. Då kollade hon upp vilka tabletter jag hade och så skrev hon ut ett nytt recept åt mig, så nu slipper jag gå till läkare vid nästa ryggskott. Det hade jag ju annars behövt göra, så det var jätte bra att det kunde lösas så enkelt. :-)
Sen hann hon faktiskt undersöka mig lite grann också. ;-) Undersökningen gick väl ungefär som vanligt ... en lätt känselnedsättning på vänster sida och supersvag i mitt vänstra ben. Fast annars var nog allt rätt bra. Inget nytt hade tillkommit, så det var ju bra. Bara de gamla vanliga besvären.
Så nu blir väl nästa undersökning om typ ett halvår ... om inget händer emellan, förstås. Så hoppas jag att hon fortfarande är kvar här på sjukhuset då. Den där indragna neurologtjänsten kom ju liksom rätt plötsligt, så man tänker väl att styrelsen kan få ett nytt infall och få för sig att det inte behövs någon neurolog igen. Helt tryggt, känns det ju liksom inte. Men hoppas, kan man ju alltid göra, för jag vill inte alls ha någon annan läkare! Hon är riktigt super!